lördag 25 november 2017

Flerstegs- och kunskapsöverskridandepedagogik

Kanske skriver jag om något som redan finns och som andra tänkt mycket mer kring; det tror jag nog att jag gör, men jag skriver lika mycket för mig själv som för andra och har aldrig förstått poängen med att man inte skulle kunna få sätta sina tankar på pränt innan man kollat noga vad som redan sagts i frågan av andra. Det hämmar den intellektuella utvecklingen om experter tilldelas den makten. Ju fler som tänker och skriver desto bättre. Jag skriver snabbare än jag läser så i en värld där man måste ha koll på allt som skrivits av andra är jag en förlorare, och det är många som fungerar som jag. Därför skjuter jag här lite från höften och sätter ord på mina tankar. Om någon annan tänkt samma är det gott och väl, då ligger det något i det jag tänkt och slår jag in öppna dörrar är det enkelt för den som läser att stänga sidan och göra något annat istället. Jag hävdar inte att jag säger något nytt och revolutionerande.

Ett sätt att lägga upp föreläsningarna skulle kunna vara att ställa en svår fråga som relaterar till föreläsningens tema men som ligger på en högre nivå. Studenterna får fundera själva en kort stund och sedan skriva ner ett svar, som därefter diskuteras med en eller två studiekamrater. Efter en stunds diskuterande får studenterna reflektera på egen hand igen över det första svaret och eventuellt ändra det innan det presenteras för gruppen; innan läraren reflekterar dels över svaren, dels över den eventuella förändringen mellan det första och andra svaret, dels över egna reflektioner kring svaret på frågan. Låt säga att man lägger 15 minuter på övningen. Jag tror det är väl investerad tid, även om det handlar om aspekter som ligger utanför kursmålen.

Vill vi verkligen främja lärandet i landet är det viktigt att läraren kan och får föreläsa om ämnet mer på djupet och bredden än vad kursplanen anger. Den målsäkrade skolan är inte en kunskapsskola, det är en resultatfixerad skola där allt handlar om att finna den snabbaste vägen till facit. Det är en verklighetsfrämmande skola vars enda uppgift är att sortera människor. Kunskapsutveckling främjas inte av och handlar inte om att få svar, utan om att lära sig konstruera frågor som leder framåt och inse hur lite man vet. New Public Management tvingar både lärare och elever/studenter att följa regler och fokusera på mål. I en kunskapsskola handlar undervisningen om att lära sig ÖVERSKRIDA målen, tänja på gränserna och öva sig i att tänka nytt. New Public Management i skolan leder till efterfrågan på kompetens att att så snabbt och effektivt som möjligt upprepa redan kända fakta. Det är förödande för lusten att lära. Om undervisningen släpptes fri och lärarna kunde ta fler egna initiativ i klassrummet, om kvalitet sågs som något som skapas relationellt, inte som ett fastställt mål som ska säkras till varje pris, skulle undervisningen bli mer stimulerande både för läraren och för studenterna som kommer till föreläsningen och högskolan för att lära. 

Läraren måste kunna tala om mer än vad som kommer på tentan och det måste finnas utrymme för studenterna att själva gallra bland kunskaperna de får sig till livs. Ett kvalitetssäkrat upplägg främjar inte självständighet; självständig kan man bara bli om man tvingas välja väg på egen hand och själv måste ta ansvar för valen man gör. Om (hög)skolan ska kunna bli en levande plats måste det finnas utrymme för improvisation och vara högt i tak. Kunskapen och lärandet måste placeras i centrum, inte måluppfyllelse, ekonomi eller individen (utbildning handlar om det som händer mellan människor, inte om läraren eller eleven/studenten). Igår läste jag utvärderingar igen, och som vanligt får jag höra att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler än någon annan i lärarlaget. Jag ställer höga krav på studenterna, det är helt riktigt, men när jag rättar tentor är jag inte hård och hänsynslös. Studenterna vill ha PowerPoints och de vill att jag ska fokusera på det som står i boken: de vill att jag ska hjälpa dem klara tentan. Fast det är inte så jag ser på min uppgift som lärare på högskolan; det är inte så jag ser på högskolans uppgift. Det är dock inte studenternas fel, jag klagar inte på dem. New Public Management är boven i dramat, som får studenterna att tänka som systemet vill och gör dem resultatfokuserade. Studenter har i alla tider varit quo seekers och människan är till sin natur lat. Därför passar jag inte in in och uppfattas som ett problem, ett hinder på vägen mot den examen som systemet "lovat" studenterna och som högskolan tjänar pengar på att producera. Jag får indirekt kritik för att jag litar på studenternas förmåga att lära och för att jag sätter kunskapen och lärandet i centrum. Det gör mig ledsen och frustrerad och jag vet inte hur länge jag kommer att orka kämpa i motvind. Det som håller mig kvar är mailen från nöjda och tacksamma studenter och kontakten med gamla studenter som säger att jag inte ska ändra på mig, att jag ska fortsätta vara den lärare jag är. Tyvärr skriver dessa studenter sällan fritextkommentarer i utvärderingarna. Det gjorde inte jag heller som student. Jag litade på lärarna, lyssnade uppmärksamt, tog eget ansvar för mitt eget lärande. Visst varierade kvaliteten på kurserna jag gick och alla lärare var inte lika inspirerande att lyssna på, men jag var inte där för att bli underhållen, jag var där för kunskapens skull. Den som är självständig och söker sig till högskolan för att på egen hand bedriva STUDIER klagar inte, hen ställer frågor, engagerar sig i klassrummet, läser böckerna och ser till att få det hen behöver, vilket man som lärare bara har en vag aning om.

Problemet med detta sätt att se på och tänka kom undervisning är upplägget förutsätter att läraren får använda sin kompetens att BEDÖMA svaren. Tentor ska inte rättas, resultatet ska bedömas: bara så kan kunskapen placeras i fokus och utbildningen rikas mot bildning. Annars blir det svar och faktaöverföring. New Public Management handlar om att nå mätbara mål och MÄTBARHET blir därför viktigare än innehållet och kunskapskvaliteten. Resultatet står i fokus, statistiken och jämförbara nyckeltal, vilka relateras till ekonomi. Därför tas det om betydelsen av rättssäkerhet i examinationerna, vilket en tanke som inte är kompatibel med lärares bedömningskompetens. Kunskap är inte en vara som kan reklameras. I en kunskapsskola bedömer lärarna inte resultatet, utan elevernas och studenternas förmåga att ta till sig ny kunskap och tänka kritiskt. Ju mer det talas om rättssäkerhet, desto fler överklagandeärenden tvingas vi lärare hantera, vilket tar tid och energi från kunskapen och lärandet.

Talet om effektivisering av högre utbildning skrämmer mig för det leder till att bildningsperspektivet försvinner och påverkar kunskapen samt lärandet menligt: det vill säga studenternas egen förmåga att förstå kunskapsutvecklingens hur och varför. Allt mer fokus och uppmärksamhet riktas mot fakta, kontrollerbarhet, styrning, målfokus och genomströmning. Det talas dessutom allt mer och allt oftare om behovet av samläsning: av ekonomiska skäl samlas studenter ihop till stora grupper i stora salar. Och det tvingar i sin tur lärarna att anpassa undervisningen efter ekonomin, istället för efter kunskapen, som därmed utarmas. Det talas även om vikten av att läsa strategiskt, vilket innebär att många idag bara läser de kurser som behövs för att få sin examen; fast hur vet man vad man kan komma att behöva i en framtid som ingen idag vet någonting alls om?

fredag 24 november 2017

Manliga genier och bestämdhetens pris

Känslan av att man måste ha en bestämd åsikt i snart sagt alla frågor för att bli tagen på allvar blir allt tydligare, vilket tillsammans med det utbredda kravet att tydligt ta ställning i olika frågor, gör något med oss och vårt sätt att tänka och det påverkar hur vi ser på varandra och vad det innebär att vara människa. Om bara en kan ha rätt och om endast en åsikt kan stämma tvingas människor bevaka sin POSITION i förhållande till andra, snarare än relationen mellan. Och när bara en åsikt anses vara den rätta är risken stor att människor som är osäkra på sin position väljer att följa andra snarare än tänka själva. Det ligger ingen värdering i detta, för det så människor fungerar.

Ännu en fråga av karaktären hönan och ägget; vad beror på vad? Att jag tänker på detta just nu har med den enormt fascinerande kampanjen (och dess spin-off kampanjer) #Metoo att göra. Plötsligt händer det, liksom. Som det verkar blåser det inte över. Så många kvinnor har utsatts så ofta och har väntat så länge på att det äntligen ska hända något. Och när stenen väl sattes i rullning går den inte att stoppa. Kvinnor har länge setts som ett särintresse som visserligen är viktigt, men det finns (eller fanns) alltid viktigare problem att ta tag i först. Nu visar det sig och blir uppenbart för alla att mänskligheten till hälften faktiskt består av kvinnor. Naturligtvis kommer rörelsen som satts igång och fått fart inte att stanna nu. Varför skulle kvinnorna backa nu, när deras erfarenheter plötsligt tas på allvar? Särskilt inte som det finns VÄLDIGT många män där ute, mig själv inkluderad, som tänker och känner: ÄNTLIGEN.

Äntligen riktas fokus mot männen med makt som genom åren kunnat utnyttjat sitt inflytande för att tilltvinga sig sex utan att någon reagerat och tagit problemet på allvar; men jag hoppas och tror att det inte stannar där utan att patriarkatet och mäns makt över kvinnor rent generellt kommer att utmanas på samma sätt. Nästa gång frågan om kvinnorepresentationen i företagsstyrelserna kommer på tal hoppas jag att frågan inte lättvindigt kommer att kunna viftas undan med att man inte hittar kompetenta kvinnor. Jag vill tro att #Metoo är början på en omvandling av samhället, kulturen, relationerna mellan människor och synen på kunskap. Jag hoppas att vi äntligen kan komma att lyssna mer på VAD som sägs och mindre på VEM som talar. I ett samhälle där positioner är viktigare än relationer kommer den med makt och anseende att kunna agera precis på det sätt som vissa män agerat under alla år och utan att det fått några konsekvenser. De underordnade har alltid haft möjlighet att göra sin röst hörd, men om det som sagts har utgjort ett hot mot rådande ordning är det ingen som har lyssnat. Förhoppningvis kan det bli ändring på det nu.

Det är viktigt att ta ställning, ingen tvekan om det. Och i många frågor finns inte utrymme för tvekan, det finns bara ett enda giltigt och rimligt svar. Samtidigt tvingar detta sätt att tänka och se på kunskap fram en dikotomi där alla uttryck för tvekan betraktas med misstänksamhet: Hur tänker du? Svara, antingen eller, och du får bara välja en och ett. Nyanser och komplexitet försvinner, liksom förståelsen för dessa kvaliteter. Allt och alla hänger ihop. Kulturen är en dynamisk helhet. Det går visserligen att peka ut rötäggen, (och männen som i kraft av sin makt kunnat utsatta kvinnor för övergrepp får stå sitt kast; jag tycker inte synd om dem) men vi är alla, män som kvinnor, del i att det varit som det var och ska förändringen faktiskt bli varaktig räcker det inte att slå sig till ro med att männen granskas och oegentligheter straffas, det krävs mer än så för att #Metoo inte ska bli en storm som blåser över utan att någon varaktig förändring kommer till stånd. Det handlar nämligen inte bara om männen, det handlar om kulturen som växer fram mellan oss alla.

Frågan man behöver ställa sig och vad det handlar om är följande: Är det manliga geniets dagar räknade? Är det äntligen dags att göra upp med och överge myten om excellens? Människa, med allt vad det innebär, blir man tillsammans med andra. Det är ett närmast omänskligt krav att ställa på en enskild att hantera upphöjdheten som genikulten innebär. Männen som nu hängs ut i medierna är lika mycket offer som kvinnorna de utsatt för övergrepp. Inte så att det är synd om dem, självklart har alla ett ansvar för vad de gör och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Fast utan den upphöjda positionen och övrigas idealisering av deras person, utan tron på individens autonomi och enskidas förmåga, hade männen aldrig blivit upphöjda och okränkbara. Ingen människor förtjänar att bli så upphöjd och idealiserad som individer tenderar att bli i vår kultur. Hur mycket man än önskar att det var och fungerade så är människan och mänskliga framsteg aldrig soloprestationer. Ingen människa är en ö och vi står alla på tidigare generationers axlar och bygger tillsammans vidare på andras arbeten. Ingen förtjänar att skiljas ut och höjas upp på det sättet som genierna, vilka nu ifrågasätts, kommit i åtnjutande av. #Metoo visar oss hur bräckliga vi människor är och hur lätt vi har att ta oss vatten över huvudet. Jag tycker det är den viktigaste lärdomen av det som händer, och för att det inte ska bli en stod som blåser över är detta något vi måste reflektera över.

Genialitet och ödmjukhet är två egenskaper som kräver en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet för att kunna förenas. I den dikotoma, ojämlika värld vi så länge levt i har man fått välja: antingen genialitet eller ödmjukhet. Och så har det gått som det gått. Den som betraktats som det ena har inte uppfattats som det andra. Det manliga geniet har levt, verkar och fått fritt spelrum för sina lustar i den skugga som genialitetens glans skapat åt honom.

Kanske ska vi sluta satsa på excellens och börja premiera helt vanliga, plikttrogna, strävsamma och pålitliga, vänliga människor istället, överallt. Kravet på bestämdhet och säkerhet har ett pris och det är inte bara bovarna som får betala, vi får alla leva med konsekvenserna. Och är det något som #Metoo visar är det att genikulten och samhället där den levandehålls inte rymmer några vinnare, alla förlorar mer eller mindre. Lärdomen jag menar att vi borde dra är att samverkan är viktigare att värna och fokusera på än enskildas excellens. Det gäller överallt. Ett jämlikt samhälle bygger på relationer, inte på positioner, och en förutsättning för det är att den kollektiva förmågan att förstå och hantera mångfald och komplexitet är väl utvecklad. Ett jämlikt samhälle är ett hållbart samhälle.

torsdag 23 november 2017

Kontextrika problem

Det är en ENORM skillnad mellan att lyssna på lärarkollegor som talar om aspekter av och erfarenhet från sin praktik, och att lyssna på pedagogiska experter som talar om hur man ska göra. Lärare som talar till andra lärare är på samma nivå och talar med åhörarna istället för att tala till. Självklart finns det behov av pedagogiska kurser för lärare, men efter att man lärt sig grunderna och själv börjat praktisera undervisning är kollegialt utbyte ÖVERLÄGSET pedagogisk utbildning, både för kompetens- och kursutveckling. Lärande är en ömsesidig verksamhet och handlar om det som händer mellan människor, därför bör fortbildningen och erfarenhetsutbytet också vara upplagd på det sättet. Det är stor skillnad på ett samtal om lärande som bedrivs mellan likar och med utgångspunkten att we are in this together, och en expert som kommer utifrån och talar uppifrån med hänvisning till forskning. Lärare ska undervisa, inte undervisas, och ingen expert kan veta något om vem den enskilde läraren i publiken är, hur hen tänker och vad som händer i just de klassrum som hen agerar i.

Vill man inte lära sig finns det ingen pedagogik i världen som kan råda bot på det; det är lärandets första och viktigaste regel, och det gäller för både lärare och elever/studenter. Först måste man vilja lärare och samtidigt förstå att man måste göra HELA jobbet själv. Om skolan och utbildningssystemet byggde på den tanken, om det var utgångspunkten för organiseringen av verksamheten skulle kunskapen hamna i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Att ge sken av att det skulle kunna fungera på något annat är förödande för kunskapsutvecklingen. Lärare kan bara hjälpa den som vill veta och förstår vad som krävs av en. Sedan, när rollfördelningen klarats av, kan undervisningen och lärandet börja. Det talas om kompetenta barn, men av någon outgrundlig anledning är det inget man vågar bygga skolverksamheten på. Därför kommer alldeles för många studenter till högskolan utan att förstå vilka krav som ställs på den som på EGEN hand ska bedriva studier på högre nivå. "Detta har ingen talat om för mig tidigare", är en alldeles för vanlig mening, som förment vuxna människor uttrycker i rollen som student. Och jag hör dessutom följande, på tok för ofta: "Ingen har klagat på mitt språk tidigare." Om inte ens lärarna på högskolan anses kompetenta och ansvarsfulla nog att på egen hand arrangera för sin egen fortbildning, är det en signal att ta på största allvar. Jag återkommer ofta till tanken om att alla som finns och verkar i skolan, även eleverna och studenterna borde betraktas som LÄRARE, för de är alla där för kunskapen och lärandet.

Nåväl, det blev en väl lång introduktion till det jag egentligen ville skriva om, (fast det hänger ihop) nämligen en högintressant presentation från igår (på utbildningskonferensen, på Chalmers som jag ska tala på idag), av en fysiklärare som talade om lärarlagets erfarenheter av introduktionen av och arbetet med kontextrika problem. Rubriken fångade mig och presentatörens engagerande sätt att tala om undervisningen höll mig kvar och triggade min fantasi.

Presentationen handlade om en kurs i fysik som lärarna gjort om för att hjälpa studenterna tänka och förstå bättre. Efter första gången kursen gick visade det sig att studenterna var mycket nöjda med både lärarna och undervisningen, men inte med tentan, som många fick underkänt på. Studenterna klagade över att problemen och lösningarna de jobbat med i läroboken, som de klarat av att lösa galant, inte var samma som i examinationen på kursen. Och problemet de skulle jobba med i den nya tentan liknade heller inte problemen som tidigare tentamina byggt på. Mycket talande detta, och jag känner igen mig precis. Studenter hatar överraskningar och vill ha kontroll och överblick, och de vill klara tentan. Trots att verkligheten aldrig fungerar på det sättet vill studenterna att undervisningen ska vara en trygg plats där man får så mycket hjälp och service som möjligt. Det som var så uppfriskande och inspirerande var att lärarna på kursen inte tog hänsyn till detta, de satte verkligen KUNSKAPEN i centrum. Det som slog mig där, liksom i mina egna möten med just ingenjörsstudenter är att de verkar ha lättare acceptera att de får underkänt. Kanske har det med ämnets natur att göra; antingen kan man räkna eller också inte, och det går inte att skylla på lärarna. Så är det inte i hum/sam-kurser, där får vi lärare ägna allt mer av tiden som finns till förfogande åt att motivera våra bedömningar, som om studenterna var mer kompetenta på den saken än en disputerad lärare med över 20 års erfarenhet av undervisning. (Inställningen till lärarna är påfallande lik pedagogikexperternas syn på lärarna ...). Jag minns en absurd situation för några år sedan, när vi bytte examinationsform, från salstenta till hemtenta, och det blev uppror i klassen. Vi tvingades arrangera ett stormöte där vi bombarderades med frågor om varför vi ändrat form och om vi verkligen vista vad vi gjorde. Detta var innan tentan delats ut och de drivande studenterna (långt ifrån alla var upprörda, de flesta förstod) agerade som om vi lärare tagit oss friheter som de som kunder inte kunde acceptera. Tänk om vi gjort som lärarna i fysikkursen? Det skulle jag verkligen vilja, men jag tror inte jag orkar ta striden. Systemet jag verkar i ger mig som lärare helt enkelt inte tillräckligt med stöd.

I korhet gick det ut på följande fem punkter (som någon av åhörarna refererade till som mattefemman), i min tolkning:

1. Lära sig visualisera problem (rita/skapa egna figurer) utifrån ett antal grundprinciper som inte bara innehåller exakt den information som behövs för att lösa problemet. Verkligheten är som den är och det är där som kunskaperna som undervisningen handlar och man som student ska utveckla. Metodiken bygger på tanken att vidga horisonten, från tentan, poängen och examen, till arbetslivet. Självklart innebär det att studenterna måste ta ett större ansvar, men varför skulle det vara ett problem? Efter utbildningen är de utlämnade till sig själva och kan inte skylla på någon annan. Studenter på högskolan är vuxna människor och är de inte där för kunskapen har de inte där att göra. Jag är enormt trött på att behöva förklara, motivera, locka och pocka för att få studenterna att göra vad man rimligen borde kunna kräva av någon som studerar för att lära.

2. Lära sig tillämpa gamla kompetenser och fungerande lösningar, på nya problem. Det visade sig att studenterna klarade av att lösa problem som de löst tidigare, men om något ändrades stod de handfallna och förstod inte alls hur de skulle göra. Om den högre utbildningen verkligen ska vara en förberedelse för ett kvalificerat arbetsliv är denna brist verkligen något att ta på allvar. Fokus idag ligger alldeles för mycket på genomströmning, och bristerna som beskrevs här är skrämmande talande för vad målstyrning, kvalitetssäkring (det vill säga kontroll av lärandeprocessen och utfallsgarantin som indirekt lovas), räknandet av poäng och examen, får för konsekvenser. Kunskapsutvecklingen blir lidande och studenternas kompetens att lära berövas dem. Så länge genomströmningen är god anses allt gott och väl, men ute i arbetslivet räcker det inte att kunna lösa standardiserade skolboksexempel, där måste man kunna ta eget ansvar, tänka själv och tillämpa kunskaperna och lösningarna i ständigt nya och annorlunda kontexter. På just den kurs som presentationen handlade om fick studenterna beskriva fysiken som problemet relaterar till, och reflektera över olika lösningar och dess problem och förtjänster. Lärarna nöjde sig alltså inte med att få in rätt svar, deras ambitionsnivå var högre och sträckte sig bortom kursen, vilket borde vara en självklarhet. Och mina tankar började genast snurra: Hur skulle jag kunna tänka i mina kurser och examinationer; hur skulle jag kunna överföra kunskaperna som läraren förmedlade till min utbildningsvardag? Jag fick massor av idéer och ser en lång rad möjligheter, som tyvärr faller på att jag inte verkar i ett system som sätter kunskapen i centrum. Jag orkar inte med ett stormöte till där jag måste motivera hur jag tänker, och bara föreställningen om vad jag skulle kunna dra på mig för typ av kritik om jag försökte göra det jag skulle vilja, håller mig tillbaka. Kundnöjdheten är trots allt viktigare, det är signalerna jag får även om ingen säger att det är så.

3. Kunna relatera kunskapen och lärandet till verkligheten. Studenternas examen handlade om att de skulle göra en plan för hur problemet skulle lösas, och sedan skulle planen genomföras och studenterna skulle förklara vad som hände. Och dessutom reflektera över processen. Den röda tråden genom hela presentationen var att flytta ansvaret för lärandet från lärarna till studenterna, vilket kräver förståelse för vad som faktiskt krävs för att lära sig, till skillnad från att bara klara tentan. Presentationen handlade inte om teknikaliteter, eller det var i alla fall inte så jag lyssnade och tog den till mig, den handlade om hur man kan höja ambitionsnivån i undervisningen och ställa högre krav på mer utvecklad kunskap. Det är uppenbart att kursen blev mindre effektiv, men också att kunskapen blev mer gedigen. Och varför har vi en högskola egentligen? Frustrationen jag känner när jag skriver och tänker om detta är plågsam. Vi borde alla jobba som läraren som höll i presentationen, men organiseringen av högre utbildning, regelverket och New Public Management hindrar både oss lärare och studenterna att faktiskt utveckla kunskap. Vi förväntas producera resultat.

4. Tänka i flera logiskt sammankopplade led. Förmågan att ta med sig kunskaper från en kontext till en annan och att faktiskt dra egna slutsatser med utgångspunkt i beslut man själv tagit tidigare om vad som är bäst att göra när man kommer till nästa steg, är enormt viktig. Tyvärr tar det tid, dels att lära sig förstå detta, dels att inse hur mycket dedikerad tid och energi som krävs för att lyckas. Jag tycker det är självklart, men det är omöjligt att genomföra tillsammans med studenter som skriver i kursvärderingen att, "NN ställer alldeles för höga krav på oss studenter". Och jobbar man heltid vid sidan av eller bara är intresserad av att få sina poäng är det omöjligt att nå den abstraktionsnivån som borde vara självklar i den högre utbildningen. Här märks gymnasifieringen av högskolan som allra tydligast.

5. Sista punkten handlade om att låta undervisningen som leder fram till examen kretsa kring dessa aspekter. Kort sagt handlar det om att göra det svårt för studenterna att glida igenom kursen, om att verkligen gör vad man kan som lärare för att garantera att studenterna kan det man kan förvänta sig av någon med en högskoleexamen. Dagens strikt kontrollerade och standardiserade system för kunskapskontroll bygger mer på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. Man kontrollerar det man kan kontrollera, inte det man måste för att faktiskt veta vad studenterna verkligen kan. Idag ska allt som rör kurserna vara länkat till målen för examen, vilket gör att det som händer sedan hamnar ur fokus. Det jag tyckte var så uppfriskande och hoppfullt var att fysiklärarna tänkte längre än så och faktiskt även med studenternas goda minne, fick och kunde ta ett mycket större ansvar än så. Kursen som presenterades handlade verkligen om lärande för livet. 

Det var inte slut där. Presentationen avslutades med att man talade om hur viktigt det är att följa upp närvaron på föreläsningar och seminarier och relatera den informationen till vem som klarat tentan. Det visade sig nämligen att de som inte tog del av lärarnas undervisning var de som troligast blev underkänt. Det spelar så klart roll vem som skriver vad i kursvärderingarna. Har man inte varit på handledningen blir det så klart svårt att förstå vad examinatorn säger och varför man får underkänt, och självklart tycker de som får underkant att kraven är för höga, särskilt om man bara läser för att få sina poäng. Jag har aldrig känt och vägrar acceptera att det skulle vara min roll som lärare att hjälpa studenterna att få godkänt på tentan eller ansvara för en hög genomströmning. Jag är lärare för lärandets skull och finns där för alla studenter som liksom jag själv söker KUNSKAP. Jag vägrar tala om hur man ska göra; min undervisning handlar om hur man kan tänka för att arbeta självständigt och ta egna beslut. Och jag känner mig enormt inspirerad och stärkt av presentationen som verkligen blev en vitamininjektion, även om jag inser att jag troligen inte kommer kunna omsätta särskilt mycket av det jag lärde mig i min egen lärarvardag, men bara detta att få höra att det faktiskt går ger mig hopp och framtidstro.

Vill vi ha självständigt tänkande och kritiskt medvetna studenter måste undervisningen (kunna) göras mer komplex och kontextrik!

onsdag 22 november 2017

Varför är undervisning inte mer meriterande?

Än en gång bekräftas det för mig att jag tänker bäst när jag är på konferens och lyssnar på kloka människor som talar. När jag får möjlighet att sitta i publiken och bara lyssna och låta tankarna röra sig fritt händer något. Jag är närvarande men tänker mer med den som talar och det som sägs än om och på innehållet i presentationerna. Avbryts jag av frågor eller om det ska bikupas får jag panik, för då känner jag mig instängd, styrd och kontrollerad. Det fixar jag inte. Denna bloggpost skissade jag på under dagens första Key Note, (med Ruth Graham från England, som talade utifrån rubriken: Recognicing and rewarding teaching achievement). Konferensen hålls på Chalmers Lindholmen och är den 6:e Utvecklingskonferensen för Sveriges ingenjörsutbildningar. Temat för året är: Hållbar ingenjörsutbildning -- kvalitet och långsiktighet; med andra ord känner jag mig som en katt bland hermelinerna, det vill säga: Jag stortrivs) och renskriver nu i rasten mellan två parallellsessioner.

Anförandet som jag lyssnat på och tänker med handlade om undervisning, närmare bestämt om betydelsen av och synen på undervisningserfarenhet vid befordring till professor. När saken undersöks bland olika personalkategorier på olika universitet i världen visar det sig att det i princip bara är representanter för ledningen som säger att undervisning borde vara mer belönande och viktigt när akademisk kompetens ska bedömas. Forskare tycker inte det och inte ens lärare är entydigt för att undervisning ska väga tyngre än det gör vid befordring i den akademiska världen.

Varför är det så? Kanske för att det inte räcker att undervisa och handleda för att det ska anses meriterande; kanske för att man inte får vara lika fri i undervisningen som man kan och får samt förväntas vara i forskningen? För att accepteras som lärare måste man underordna sig pedagogiska forskare och pedagogiska regler, för att inte tala om den administrativa bördan och den allt mer styrda formalia som omgärdar undervisning idag, som ett led i kvalitetsarbetet (vilket jag ser som ett fundamentalt feltänk). Det räcker inte att undervisa och skaffa sig undervisningserfarenhet, som lärare är man bakbunden och betraktas som underordnad i relation till olika experter på området, vilka alltid antas veta bättre.

Varför betraktas inte pedagogik som ett forskningsämne bland andra, och undervisning som en praktisk aspekt av samma kunskapsutveckling som forskningen. Varför belönas inte erfarenhet, bara formella aspekter och kurser i pedagogik? Om lärares erfarenhet belönades och om lärare sågs som en integrerad aspekt av akademikeridentiteten och en självklar del av arbetsbeskrivningen för all undervisande och forskande personal på högskolan tror jag vi skulle få se en helt annat intresse för och utveckling på lärarområdet. Så länge man inte litar på lärarna kommer undervisning aldrig att uppfattas som högstatus; det spelar ingen roll hur mycket mer lärare får i lön eller hur mycket man talar om behovet av att undervisning blir meriterande. Prestige är inget man kan tvinga fram, den växer underifrån och mellan, ur ansvaret, självständigheten och tilliten till lärarprofessionen.

Jag vill se en kunskaps- och kompetensfokuserad utveckling inom läraryrket. Innehållet och det som händer i klassrummet, i mötet mellan lärare och elev/student, måste uppvärderas. Och det formella; planerandet, styrningen, kontroll och mätande, måste hållas på ett minimum. Om lärande och undervisning placeras mer i centrum av verksamheten behöver undervisning inte uppvärderas, då ökar intresset, betydelsen och värdet av verksamheten, så att säga av sig själv. Forskning och undervisning måste integreras och betraktas som två sidor av samma sak, inte som två olika saker. På högskolan ska lärare forska och forskare undervisa; om det var så arbetsbeskrivningen såg ut och arbetet planerades skulle det gynna både forskningen, undervisningen och kunskapsutvecklingen; och det skulle göra det möjligt för fler att faktiskt forska eftersom befintliga medel skulle spridas på fler. Det skulle höja prestigen på undervisning samtidigt som det skulle gynna både forskningen och spridningen av kunskap i samhället.

Lärare är något annat än pedagog. Och pedagogikforskare är inte SJÄLVKLART bättre lärare än lärare i andra ämnen. I mötet med studenter är alla lärare (även pedagogerna) utlämnande till sig själva och dem de interagerar med, och den erfarenheten och kompetensen är vad undervisning handlar om. Kunskap om lärande är viktigt, men inte viktigare än andra kunskaper och absolut inte en garanti för kvalitet i undervisningen. Jag tror det är här skon klämmer, så länge pedagogerna anses vara självklara experter på undervisning och så länge man kan välja att bara forska kommer undervisning att förknippas med lägre status. 

Tänk om det fanns en fristående forskningsdisciplin som forskade om forskning (vilket det faktiskt gör, slår det mig, det finns en sådan disciplin: Vetenskapsteori. Fast det är ett ämne bland andra och har ingen särställning i akademin) och som hade monopol på forskningsmetodik. Tänk om företrädare från den disciplinen kunde uttala sig om och få makt över forskningen även i andra discipliner, om forskning blev en standardiserad och genomreglerat och strikt (i utförandet, själva praktiken) kontrollerad verksamhet är det inte självklart att forskning haft samma meritvärde som idag. 

Som forskare och i forskningen är man fri och får själv ta fullt ansvar för vad man gör. Som forskare arbetar man självständigt, om än tillsammans med andra, och kan agera autonomt. Det är detta man söker, det är detta som ger prestige och gör forskning till en så eftertraktad verksamhet, tror jag. Om undervisning betraktades på samma sätt, om lärare hade samma frihet och kunde fokusera helt och hållet på utförandet, innehållet och bedömningen av elevernas/stundernas resultat, utan en massa administrativa krav och pedagogikexperter som lägger sig i, är jag övertygad om att undervisning skulle bli lika prestigefyllt och eftertraktat som forskning.

Så länge vi inte litar på lärarna kommer yrket aldrig att bli ett högstatusyrke.

Genomströmning, ekonomi och kunskapskvalitet

Orsaken till att genomströmning mäts på högskolan, eller är det kanske en effekt av mätandet, av att genomströmning blivit en faktor i högre utbildning, svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, är att lärarna sätts under press. Det antas att duktiga lärare och skickliga pedagoger hjälper fler studenter att nå bättre resultat snabbare. Jag vänder mig mot den synen. Pedagogik ska UTESLUTANDE handla om lärande och kunskap. Effektivitet borde inte vara ett mått på någonting i skolan och den högre utbildningen, det är ingen faktor. Människor kan vara effektiva och fler både kan och bör sträva efter effektivitet, men så fort det blir ett mätetal förändras hela verksamhetens fokus i ett enda slag.

Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig effektiviseras. På marginalen kan man, särskilt över tid, lära sig läsa snabbare. Fast det är en förmåga som kommer inifrån, ingen kan få någon annan att läsa snabbare; än mindre få någon att lära sig fortare. Och den lärare som känner sig kontrollerad och pressad är om möjligt ännu sämre på detta.

Därtill, är det genomströmning man vill ha, är det hur enkelt som helt att fixa detta. Genomströmning blir lätt en självuppfyllande profetia, särskilt som det är lärarna själva som bedömer resultatet och sätter betyg på studenternas inlämningar. Dagens studenter är pressade på olika sätt och av en lång rad anledningar; inte så mycket av ökade kunskapskrav från lärarna (för kraven har minskat drastiskt över tid), men av krav utanför högskolan, krav som studenterna sätter upp själva och krav som samhället ställer.

Kunskap är svårt och tar tid. Det finns inga genvägar. Vill vi verkligen värna kunskapsutvecklingen och kvaliteten, om vår ambition är att Sverige ska bli en kunskapsnation, måste vi reflektera över samhällets kunskapssyn och vetandets verkliga värde. Det svåra är också det viktiga, det som måste placeras högst upp eller sättas i centrum av alla diskussioner som rör utbildning. Genomströmning fungerar säkert som kvalitetsindikator i en lång rad olika verksamheter, men inte i skolan. Pressade lärare och stressade elever och studenter kan inte BÅDE fokusera på genomströmning OCH på lärande och kunskapsutveckling. Så länge genomströmning är en faktor som tillåts påverka utbildning kommer kunskapen att bli lidande.

Lärare som sätter höga betyg behöver aldrig oroa sig för någonting; alla berörda blir glada och tacksamma. Studenten, ekonomen och rektorn. Hög genomströmning gör utbildningen effektiv och inbringar pengar till verksamheten. Underkända resultat ger motsatt effekt: merarbete (ofta obetalt), missnöje (liksom risk för klagomål) och försämrad lönsamhet. Problemen som den synen på utbildningsanordnar- och lärarrollen medför i form av sjuknade kunskaper i samhället över tid visar sig långt senare och kausaliteten aldrig självklar.

Som examinator och handledare vill jag fokusera på KUNSKAPEN, inget annat. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin och det är den som håller mig kvar. Hur länge orkar jag stå emot, undrar jag allt oftare. Igår läste jag kursvärderingar och som vanligt får jag i fritextkommentarerna läsa att jag är en dålig lärare, främst för att jag ställer för höga krav. Dålig, hur då? Och högra krav, i förhållande till vad? Det står det ingenting om, bara att studenterna är missnöjda med mig. Majoriteten skriver ingenting. Och på just den här kursen fick jag ett långt och mycket uppskattande mail från några internationella studenter som tyckte jag var en verkligt bra lärare, just för att jag ställde höga krav. Hälsan tider still, och uppskattande studenter hör av sig direkt till den de uppskattar. Studenter med ett lite mer kundorienterat sysätt på kunskap och studier skriver i utvärderingarna. Jag tror man tänker sig att deras ord läses av chefen och kritik är ett sätt att ge tillbaka, de bryr sig inte om VARFÖR vi ber dem ge oss synpunkter på kursens innehåll och lärarnas insatser. Vi gör det för att kunna utveckla kursernas innehåll och för att främja lärande bättre, vi gör det inte för att stämma av hur nöjda våra kunder är. Fast i dagens genomströmningsfokuserade högskola har kursvärderingar kommit att bli ännu ett kommentatorsfält där man låter känslorna flöda. "Snälla" lärare höjs till skyarna och lärare som ställer krav får kritik, medan de studenter som går kursen för kunskapen och för att utvecklas, som vill ha och klarar av höga krav; ägnar sig åt studierna, får välförtjänt höga betyg, och är nöjda och ser ingen anledning att ändra på något.

Det är för de ambitiösa och kunskapsfokuserande studenterna, som är på högskolan av samma anledning som jag, som jag fortfarande är lärare. Det är för deras skull och för kunskapsutvecklingen i vårt land som jag fortätter vara lärare, som jag skriver böcker, bloggar och engagerar mig i en lång rad andra kunskapsrelaterade sammanhang. Idag ska jag till Chalmers på utbildningskonferens. Imorgon ska vi tala om vår kurs om hållbarhet för ingenjörer. Första gången kursen gick märkte vi att ytterst få studenter läste kurslitteraturen. Väldigt många chansade och fick underkänt. Andra året införde vi en obligatorisk salstenta, för att tvinga dem läsa. Över 90 procent fick underkänt på den första året. Där och då stod det och vägde. Min första reaktion var att vi godkänner dem ändå. Jag var trött och hela min kropp skrek av ambivalens och frustration. Jag kände ett ögonblick att jag inte orkade ta mer skit. Jag är enormt tacksam för att min kollega, som också tvekade lite, faktiskt tog saken till avdelningens chef, och jag är minst lika tacksam för att hen sa: Självklart ska ni underkänna! Vi kan inte tumma på kunskapskvaliteten! Alla chefer i Högskolesverige tänker inte så. Jag hade en gång en prefekt som sa rakt ut att studenter inte får vara missnöjda och att det var upp till mig som lärare att hålla dem på gott humör och genomströmningen på en acceptabel nivå.

Tyvärr är genomströmning en elefant som rumsterar om i rummet utan att vi som kollektiv bryr oss. Och så är det eftersom ingen har något att vinna på att på allvar ta tag i frågan. Så länge genomströmning är ett mått, och framförallt så länge den är knuten till skolornas ekonomi, finns det inga incitament att utsätta sig för obehaget som det innebär att värna kunskap och kunskapskvalitet. Fast är det kunskap och kvalitet i lärandet vi verkligen vill ha måste vi tala om genomströmningen och dess effekter, befarade likväl som befästa, idag och på lite längre sikt. En bra plats att börja diskussionen på är att reflektera över varför vi mäter genomströmning, varför det överhuvudtaget är en parameter i utbildningssammanhang.

tisdag 21 november 2017

Bildning är inte nyttigt, och just därför värdefull

Vi är många som förstår hur viktigt det är med bildning, inte bara i skolan och på universitetet utan i samhället som helhet. En som på senaste tiden skrivit klokt om ämnet är Isobel Hadley-Kamptz vars tankar jag vill resonera med här.
”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”
Jag har alltid älskat den där raden. Att ur ingenting vilja bli allt, att utan blygsel kräva rätten att finnas till. Ingen kamp har jag någonsin sett som mer rättfärdig. Och ingenstans finns den här kampen tydligare praktiskt formulerad än i den tidiga arbetarrörelsens bildningsiver. Alla arbetare skulle få tillgång till hela den värld som dittills varit dem förnekad, den självsäkra kunskap som dittills borgerskapet hägnat in.
Kunskap är inte alltid makt, men för den som saknar kunskap om samhället och dess historias, det vill säga inte har överblick och möjlighet att förstå hur samhället fungerar och vilka möjligheter till förändring som finns, är kunskap en viktig källa till makt. Den tidiga arbetarrörelsen visar på kunskapens sprängkraft, men senare års skolutveckling visar samtidigt att kunskap aldrig fungerar frigörande i kraft av sig själv. Det krävs något mer, nämligen bildning.
Bildningen är det största frigörelseprojektet. Inte bara genom kunskaperna i sig utan också i den förändrade synen på sig själv som kommer på köpet. Man står rakare i ryggen i ljuset.
Jag tycker det är viktigt att skilja på kunskap och bildning. Kunskap är mer mångfacetterat och värdefullt än fakta, men bildning är mer komplext än kunskap. Bildning ger perspektiv åt kunskapen och gör den mer hållbar och användbar. Dagens fokus på effektivitet i skolan gör den målfokuserad, men bildning är inget mål, det är inget man blir färdig med. Bildning är en ömsesidig tillblivelseprocess och ju fler som engagerar sig desto mer värdefull blir den. Bildning ger kunskapen ett mervärde som går förlorat när man tänker på bildning som en kanon, en lista som ska betas av. Och än värre blir det när utbildning ses som en transportsträcka ut i den verkliga världen. Livet och samhället är en dynamisk helhet, och bildning menar jag är förutsättningen för att förstå både det och komplexiteten som kännetecknar ett hållbart samhälle.  
Det där är dock väldigt länge sedan. Numera fokuserar socialdemokraterna sin högskolepolitik på genomströmningshastighet och anställningsbarhet och utbildningspolitiken generellt på att folk ska lära sig saker som är nyttiga. Samma sak gäller till höger, Svenskt Näringsliv kräver regelbundet att det offentliga utbildningssystemet ska inriktas på rejäla utbildningar som arbetsmarknaden behöver: ingenjörer, sjuksköterskor. Vill folk hålla på med konsthistoria får de väl betala själva.
Det synsättet frodas också bland vanliga människor. ”Vad blir man på det då?” som frågan alltid lytt på släktmiddagar och grannsamtal till dem av oss som ändå envisades med att läsa filosofi, litteratur, historia. ”Jag hoppas kunna förstå mer om hur världen hänger samman och om hur lite jag egentligen vet” var inte riktigt ett svar som fungerade. I stället mumlade man något om att man kanske kunde bli lärare så småningom.
Jag känner igen mig så väl, och det känns skönt att inte vara ensam. Utbildning är en omväg, inte en motorväg till ett mål; för vad är målet egentligen? Vad är meningen med livet, med mänskligheten? Tillvaron är fylld av frågor utan givna svar. Det krävs perspektiv och alternativ att välja mellan för att lära sig förstå hur man hanterar sådana frågor. Utbildning handlar inte om att så snabbt och effektivt som möjligt skaffa sig så bra kunskaper man kan, utan om att lära sig förstå vad som är bra för en, idag och på lite längre sikt, och om att bli bättre på att hantera livets många olika utmaningar. Bildning handlar inte om vilka böcker man läst utan om att skaffa sig en så stor verktygslåda för så många olika framtida situationer som möjligt. Bildning är inget man blir färdig med, det är en process som löper parallellt med arbetslivet och balansen mellan är viktig. det handlar inte om antingen eller utan om både och.   
”Men varför ska man kunna något om Aristoteles i dag, nu är det andra kunskaper som behövs.” Ungefär det fick jag höra i ett samtal om bildning på Bokmässan i Göteborg i höstas. Det har legat och gnagt i mig sedan dess. För det illustrerar så plågsamt tydligt problemet.
Studenter på högskolan säger allt oftare: Vad ska jag med detta till; trots att man själv sökt sig till utbildningen? Och därifrån är steget inte långt till: Tala om för mig vad jag ska göra för att få godkänt. Synen på kunskap blir med Svenskt Näringslivs och politikernas goda minne allt mer instrumentell, vilket banar väg för framtida effektiviseringar och möjliga skattesänkningar. Det är en jakt mot undergången. Att satsa på bildning är att säga: stopp, det räcker nu! 
För det första är inte bildning kunskaper som ”behövs”. Bildning är det som finns kvar när vi glömt bort det vi lärt oss, lyder en definition. Det är insikten om att vi kan ta till oss saker genom tid och rum, som DN:s nye politiske redaktör, tidigare kulturchef på Expressen, Per Svensson skriver i en ny bok. Samtidigt är det också insikten att vi förstår mycket mindre än vi tror, en kunskap som faktiskt till och med kan vara just nyttig.
Inser man hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta blir man ödmjuk och man inser hur mycket arbete som ligger bakom lärande och kunskapsutveckling, hur mycket som krävs av den som vill bli bildad. Otålighet och rastlöshet är inga samhällsbyggande egenskaper. På börsen och i politiken måste man kanske vara på tårna och hänga med i svängarna, men livet är inte en kvartalsrapport eller en mandatperiod. Livet är det enda man har och fylls det inte med MENINGSFULL kunskap blir tillvaron en meningslös jakt på tomma kalorier som bara göder sin egen efterfrågan. Bildning är kunskapens kostfibrer, om liknelsen tillåts.
Jag skulle kunna bre ut mig om hur Aristoteles är grunden för så mycket som vi håller för självklart i vårt tänkande, i vår kultur, i politik och vetenskap, men sådana svar är bara relevanta för den som just tycker att de har relevans. Förresten har jag glömt massor av det jag en gång lärt mig om antik filosofi. Men det som finns kvar efter glömskan lever i mig, och ger mig fler dimensioner i min förståelse för nästan allting. Det är omöjligt att kvantifiera, och därmed värdelöst i dessa våra New Public Management-tider, när allt som inte kan siffersättas blir meningslöst.
Alla vet att det är så. Har man en gång smakat kunskapens frukt och insett att det finns mer i världen och tillvaron än jakten på pengar för den omedelbara överlevnadens skull eller för snabba kickar inser man bildningens värde och förstår att belöningen kommer sedan och är väl värd att vänta på. Att vara människa är att INTE vara en maskin. Maskiner programmeras till att göra just det som bestämts, så snabbt och billigt som möjligt. Människor behöver känna att det man gör är meningsfullt för att inte riskera att hamna i en depression. Allt fler förväxlar pengar med mening, och det gör att bildning uppfattas som meningslöst när det i själva verket är tvärtom. Pengar och guld har i alla tider förvridit synen på människor, fattig som rik, om än på olika sätt.   
Frigörelse kan inte heller siffersättas. Inte heller känslan av att bli en större människa, att kunna vara en bättre version av sig själv just för att man inne i sig bär rester av seklers ackumulerade insikter.
Bildning har INGENTING med pengar att göra. Ändå är den lika värdefull och viktig som kärleken, hälsan och medmänskligheten. Bildning är förutsättningen för det moderna samhällets myllrande mångfald. Den tidiga arbetarrörelsen förstod det och den insikten behöver återerövras av varje generation. Bildning är en evig kamp, den är inget man kan ta för givet. Varje generation behöver bildas för att samhällets långsiktiga hållbarhet inte ska hotas. Det kostar pengar, men är en nödvändig investering för framtiden.
Jag kommer själv inte från bildning. Min mamma var, likt så många i hennes generation, den första i sin släkt som tog studenten. Vi hade böcker hemma men mest deckare och även om jag läste oavbrutet som liten så fanns inga direkta förväntningar på vad jag skulle göra eller kunna. Och även om man lärde sig mer i svensk skola på den tiden fanns inte där heller några särskilda bildningssträvanden. Jag hade definitivt inte läst Aristoteles.
Även i detta känner jag igen mig. Kanske är det en förutsättning för bildning, att det är något okänt som man upptäcker kraften i på egen hand? Bildning kan inte tvingas på någon uppifrån, den kan bara växa inifrån och mellan. Därför är dagens instrumentella, ekonomiserade och nyttofixerade kunskapssyn dubbelt problematisk för den skjuter grunden för framtida generationers bildning i sank.
Det finns olika bildningstraditioner i olika länder. Storbritannien har en stark sådan, inte minst kring humaniora där det är vanligt att höga chefer på stora företag t ex har läst antik poesi och klassisk grekiska på universitetet. Den är dock tydligt klassförstärkande. Det är överklassen som ligger vid Oxford och vidgar vyerna, och som sedan genom både sin klassbakgrund och sin genomgångna elitutbildning anses bäst lämpade för samhällets topp-poster, oavsett konkreta sakkunskaper. Enskilda kan förstås komma in på toppskolorna från alla bakgrunder, och får då direkt väg till klassresa.
Den franska traditionen är lite annorlunda. Där tragglar alla skolbarn de stora franska klassikerna inför studentexamen, och varenda unge förväntas kunna både läsa och lära sig analysera Baudelaire eller Balzac, på en nivå som åtminstone för 20 år sedan överskrev vad man lärde sig på litteraturvetenskap på svenska universitet. Jag vet det här för att jag gick i skola i Frankrike ett tag, och som svensk tonåring chockades av skillnaden.
Utan perspektiv blir kunskapen instrumentell och nytta framstår då som enda vägen fram. Vilka krav ställs på unga idag, på självständighet och kritisk medvetenhet? Det finns en utbredd förväntan i samhället som helhet på att någon annan ska ta ansvar och se till att jag får det bra. Eget ansvar, inre drivkraft och motivering kan bara växa inifrån och mellan människor som inser vad som krävs för att höja sig över sin förmåga och som förstår att det inte finns några genvägar till kunskap och att bildning inte är något man blir färdig med, det är en ständig strävan upp, ut och förbi. Många tränar på gym och lyssnar på råd från personlig tränare som ropar: Mera! Bättre kan du! Medan man förväntar sig att lärarna ska ge barnen kunskaper så att de kan förverkliga sina drömmar. Det fungerar inte så, det insåg arbetarna som började bilda sig på 1800-talet. Man måste väga, öppna sina ögon, vidga sina vyer och spotta i nävarna. Bildningsresan är strapatsrik och just därför så viktig och värdefull.
Jag hade aldrig ens hört talas om de flesta av författarna. Ändå utgick lärarna självklart från att också jag kunde förstå och ta till mig dem. Om det var en särskilt bra och tjusig skola? Nej, tvärtom. Det var ett slitet stort gymnasium precis på gränsen till ett av Frankrikes då mest ökända förortsområden. Mer än hälften av eleverna hade invandrarbakgrund. Men även vi, och kanske alldeles speciellt vi, välkomnades in i detta fantastiska enorma som är den franska högkulturen. Detta är ert, tycktes lärarna säga, ni har lika stor rätt till Sartre och Zola som barnen från fina områden som redan har böckerna hemma i bokhyllan.
Tänk om det var så vi såg på skolan och på eleverna, tänk om det var så vi såg på kunskap och bildning; som självklarheter och nödvändigheter. Ja, det är svårt och det tar tid och kräver intresse och möda, men det är ENDA sättet att lära sig. Vill man göra annat på fritiden vid sidan av skolan; vill man arbeta heltid vid sidan av studierna på högskolan; då kommer det att gå ut över kvaliteten. Man kan inte få alla man önskar sig, och kunskap är inget någon annan kan ge en. 
Från mörkret stiga vi mot ljuset. Som vi steg. Som jag steg.
När jag skriver denna text inser jag hur mycket även jag stigit och vuxit, hur enormt mycket jag lärt mig och hur värdefullt det är; hur TACKSAM jag är för att jag vågade, orkade och inte gav upp. Det fina med bildning är att belöningen är dubbel. Både under vägs och betraktat i backspegeln känner jag tacksamhet.
I dag lever vi i förvirrande tider, fulla av svårbegripliga förändringar och oöverblickbar information. En av de kunskaper som på det där bokmässeseminariet påstods vara mer lämpade för vår tid var också just att kunna söka på internet. För all del. Det är väl bra. Men hur ska man veta vad man ska leta efter? Med bildningen om ryggen blir det lättare att ställa rätt frågor. Det blir också lättare att hitta en gemenskap i allt det flytande. En gemensam bas att utgå från, referera till, älska eller förkasta. Precis som raden ur Internationalen som jag inledde den här artikeln med.
Frågorna har i alla tider varit viktigare än svaren, vilket gör vår tid så förbryllande och obegriplig. Aldrig har så många haft så snabb och enkel tillgång till svar som idag, och aldrig någonsin i mänsklighetens historia har den kollektiva förståelsen för vilka frågor som är viktiga och hur man ska använda kunskapen som finns tillgänglig varit så liten. Vad används internet till, vilka är de vanligaste och mest använda sökorden? Det är ett slags indikator på kunskapens värde. På internet söker man snabba svar, information, förströelse och omedelbar tillfredsställelse. Bildning är på många sätt motsatsen till Internet, även om internet naturligtvis är en potentiell källa till bildning. Lått fånget lätt förgånget. Bildning tar tid och kräver eget arbete, men dess värde varar livet ut och ökar dessutom ju mer man delar med sig av kunskaperna. Bildning är inte nyttigt, och just därför är den så enormt värdefull.

måndag 20 november 2017

Hur fick vi för oss att sanningen behöver försvaras?

En sanning som måste försvaras, vad är den värd egentligen? Antingen är det sant, eller också inte, och den saken avgörs aldrig slutgiltigt av forskaren. Verkligheten är som den är, och alla aspekter av den är inte universella och eviga. Det är stor skillnad mellan att forska om fenomen som inte förändras nämnvärt på miljoner eller kanske miljarder år, och att forska om det som händer mellan människor. Vetenskapens uppgift är dock den samma över hela linjen; kunskap är målet. Fast om det bara finns utrymme för ett enda sätt att bedriva vetenskap kommer kunskapen med tiden att utarmas, om bara det som går att leda i bevis erkänns som vetenskap, det vill säga om redan på förhand vet vad man kommer att finna är det inte vetenskap, tänker jag. Liksom överallt annars måste det finnas utrymme för mångfald, annars hotas både samhällets och vetenskapens långsiktiga hållbarhet.

Om man accepterar tanken att sanningen måste försvaras och att det bara finns en väg till sann kunskap, det vill säga användbara resultat som fungerar skapas en situation där debatten framstår som kungsvägen till sanningen. Debattens syfte är att utse en vinnare, och debattens logik går ut på att vinnaren inte bara anses har rätt, hen får även förklara varför. Den som förlorar en debatt förlorar även anseendet och förväntas försvinna från arenan med svansen mellan benen. På det sättet, om det är så som akademin organiseras och så man ser på kunskapsutveckling kommer vetenskapen att framstå som en framgångssaga som går från klarhet till klarhet på sin väg mot den enda, odelbara sanningen. Det är ett narrativ som skapat för maktkamp, vilket är olyckligt om det är kunskap man söker. 

Forskare ska inte debattera. Kunskapen är allt för viktig och värdefull för att man ska kunna avgöra vetenskapliga kontroverser på det sättet. Debatten polariserar och skapar en illusion om att bara en kan ha rätt och att det bara finns utrymme för ett enda svar. Enstaka frågor kan möjligen avgöra genom att låta två likvärdiga förslag mötas i ett slags debatt, men när hela vetenskaplig fält ställs mot varandra blir pinsamt ovetenskapligt och ovärdigt en akademi och ett samhälle med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle. Den svepande kritik som idag riktas mot postmodernismen, vilket är en fråga som alla tydligen är kvalificerade att debattera, förutsatt givetvis att man står på rätt sida av demarkationslinjen och är kritisk mot den påstådda relativism som sägs känneteckna postmodernismen, handlar inte om vetenskaplig kritik, utan om en kamp om makt och inflytande.

Jag funderar fortfarande på fredagens bloggpost och allt som blev sagt i kommentarerna på Högskoleläckan. Jag ser det minskade intresset för syftet inom vetenskapen, när studiens resultat och vetenskaplighet ska avgöras, som en konsekvens av att debattens logik allt mer kommit att dominera i samhället och akademin. Fast vad är hönan och vad är ägget? Anses syftet vara ovidkommande för att debatten är det enda sättet att avgöra kontroverser, eller anses debatten vara kungsvägen till sanningen för att syftets roll underkommuniceras? Svårt att svara på, men i en värld där sanningen uppfattas som en och odelbar kommer bara vissa metoder att kunna godkännas som vetenskapliga och metoden framstår som garanten för kvalitet och kunskap; och i ett sådant kunskapsklimat kommer frågan om vilken metod som är bäst bara att kunna avgöras genom debatt. Om verkligheten såg ut och fungerade som kritikerna till postmodernismen hävdar hade vi inga problem, men det återstår att leda i bevis, vilket blir svårt om inte alla frågor får undersökas. Alla syften är inte undersökningsbara och alla frågor är inte lika viktiga, men vad som är vad går inte att avgöra på förhand. Därför är syftet så viktigt. Ett svar kan bara vara giltigt om det ställs i relativ till en fråga. Det handlar om öppenhet och transparens. Om metoden avgör vilka svar som är giltiga och vetenskapliga sätts ett slags tvångströja på forskarna och vetenskapen tappar i relevans.

Postmodernism kan sägas vara ett slags indiktator på kunskapens status i samhället. Om vetenskapen inte tål att granskas kritiskt är det inte mycket bevänt med den, och om sanningen måste försvaras, hur vet vi då att det sanningen som forskarna kämpar för, och inte makt och inflytande för egen del?En berättigad frågan är dessutom: Vems postmodernism talar vi om, kritikernas eller företrädarnas? Om kritikerna hade rätt och alla forskare som klumpas ihop under den missvisande rubriken postmodernism har fel vore det ett avslöjande av enorm betydelse, en vetenskaplig skandal av gigantiska mått. Det faller på sin egen orimlighet, för ingen äger nämligen sanningen, den talar för sig själv och om någon hävdar något i namn av vetenskap är det enkelt att kontrollera och stämmer det inte är det lätt att falsifiera. Att Paulo Macciarini tilläts komma dit han kom och att han fick härja som han gjorde utan att stoppas är en viktig påminnelse om att vetenskapen långt ifrån alltid lever upp till sina egna ideal och inte enbart handlar om att sträva efter sanning. I ett samhälle där KUNSKAPENS status var ohotad och där allmänheten verkligen bryr sig om utbildningens innehåll och lyssnar på vad forskarna säger finns varken utrymme för kategorisk debatt eller lekprogram som Fråga Lund. Där kommer ALLA forskare att tvingas leva upp till vetenskapens krav på öppenhet, transparens och kritisk granskning. Där är det syftet, det vill säga vad man vill veta något om som avgör vad som r en lämplig metod och vad som är ett giltigt resultat, det avgör inte ett skrå av självutnämnda överstepräster som säger sig försvara sanningen. Och där betraktas svepande kritik med misstänksamhet och debatter med skepsis. Först när det är ställt bortom varje rimligt tvivel att just den fråga som ska debatterats kan besvaras med en eller ett anses debatten legitim. Alla andra frågor samtalar man om för att belysa problemet, metoden och resultatet från så många aspekter som möjligt, för kunskapens och kunskapsutvecklingens skull.

Hur väl vi kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status och samhällets långsiktiga hållbarhet. Och postmodernismens relevans är en fråga som varken går att avgöra i en debatt eller en gång för alla; det beror på frågan och sammanhanget, liksom överallt annars. Om vem som helst anse vara kvalificerad att rikta kritik mot en vetenskaplig disciplin, medan ingen anses kvalificerad att försvara den vetenskapligt är det en indikation på något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige.