fredag 24 mars 2017

Meritokratiska utmaningar 2

Återvänder till Lars Strannegårds Understreckare som fångade mitt intresse, men som tappades bort i stöket, stressen och förkylningsdimman. Efter tre INTENSIVA dagar med läsning och examination är jag nu tillbaka. Känner mig frisk och har sovit gott och tillräckligt länge. Det är fredag, det är vår och idag ska jag bara läsa.  Här ska det handla om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.
Meritokrati, såsom den beskrevs av Max Weber, vilar på idén att rekrytering, befordran och hierarkier ska bestämmas av en individs kunskaper och färdigheter. Inte minst i Sverige finns en vitt spridd tro att demokrati och meritokrati hänger samman.
På pappret och i teorin är det hur enkelt som helst. Liksom med betyg och annat är PRINCIPERNA glasklara och lätta att komma överens om. Självklart ska makt och ansvarsfulla tjänster fördelas efter kunskap, kompetens och erfarenhet. Fast det räcker inte. Livet och samhället är ingen karta, det levs i praktiken. Det finns teorier om samhället, men samhället är ingen teori. Intrikata regleverk kan skapas och klibbas igenom, men fungerar det inte i praktiken spelar det ingen roll hur fina principer man utgår från. Tänker på betygsinflationen som allt fler inser är ett reellt problem, men som är ett komplext problem och som därför är svårt att lösa. Och det blir inte enklare av att den som fått ett högre betyg aldrig kommer att lämna ifrån sig det utan strid, särskilt inte som betygen idag betyder så oerhört mycket för chanserna att lyckas. Det handlar om vilka krafter som sätts i rörelse, tänker jag. Känslor är starkare än och övertrumfar intellektet hur lätt som helst. Tror man att det räcker med höga ideal och system som fungerar i teorin kommer meritokratin aldrig att bli något annat än en dröm och en läpparnas bekännelse.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.
Meritokratin är kort sagt basen för demokratin, det vill säga att den med mest adekvata meriter får folkets förtroende. I USA förefaller ett sammelsurium av plutokrati, aristokrati och demokrati ha varit för handen i det senaste presidentvalet. Donald Trump, rik som ett troll men med minst sagt bristande ­meriter avseende politiskt arbete, har en plutokratiskt grundad position. På andra sidan stod Hillary Clinton, med omfattande politiska meriter och med familjeband till en tidigare president. Hennes meriter föreföll dock ha överskuggats av hennes koppling till aristokratin i Washington. Hon föll under trycket av plutokratens löften om att städa upp bland ryggdunkningar och korrumperade vänskapsband i etablissemanget; det vill säga i den maktutövande politiska aristokratin. Demokrati frånkopplades meritokrati.
Jag håller inte med om att meritokratin är BASEN för demokratin, jag ser den som en FÖRUTSÄTTNING, och situationen i USA visar med all önskvärd tydlighet vad som händer om meritokratin sätts ur spel eller tillåts vara en pappersprodukt. Problemet är komplext, för det var ingen som tvingade någon att rösta på Donald Trump (som nu är i full färd med att försöka avskaffa demokratin för att försäkra sig om att han ska få behålla makten). Valsystemet i USA fungerade. Men liksom demokratin blir inget system starkare än den stora massans samlade engagemang. Problemet är att så många inte orkar eller vill bry sig om att upprätthålla principerna om att den bäste och mest kunnige ska få makten. Därför kommer den som vill mest eller den som har mest kontakter, pengar och makt att kunna tillskansa sig makt. Donald Trump SÄGER att han är bäst, men det är aldrig upp till individen att uttala sig om den saken, inte i ett sant meritokratiskt system där kunskapen faktiskt står i centrum.
Låg representation av kvinnor och etniska minoriteter på alltför många maktpositioner i Sverige vittnar om att meritokratin inte är så självklar som vi förleds att tro. Homogenitet kan sägas vara en ­indikator på bristande meritokrati. I Sverige är ­betyg den förhärskande urvalsprincipen för att komma in på högskoleutbildningar. Detsamma ­gäller befordran och tjänstetilldelning inom akademin. Principerna är självklara manifestationer av meritokrati som urvalsprincip.
Meritokrati kan aldrig vara SJÄLVKLAR. Ingenting som rör kultur är självklart. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. I Sverige anser vi att valfrihet är viktigt, och vi tycker uppenbarligen att det är okej att skolor drivs som företag med möjlighet att plocka ut den vinst som aktieägarna anser vara rimlig. Därför har vi skapat ett system som gör det möjligt att förena dessa saker. Vi vet att skolor konkurrerar med betyg. Vi vet att skolors ekonomi bygger på att man kan locka till sig elever. Och vi vet att lärares löner står i direkt relation till skolornas ekonomi. Ändå väjer vi att tro att tydliga kriterier för betyg ska fungera. Ingen kan bli förvånad över att kunskapen blir lidande. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation. I teorin ser allt ut att gå bra, men när resultatet jämförs med andra länders resultat framträder en annan bild. Betänk att inte ens idrotten är meritokratisk (tänker på problemet med doping). Hur kan man med insikt om förutsättningarna få för sig att skolan och politiken, som är väldigt mycket mer komplexa system, skulle kunna vara meritokratiska, av sig själva och bara för att många vill att det ska vara så?!
Ett av de stora problemen för meritokrati är, igen med Donald Trumps presidentskap som belysande exempel, att meriter inte är så lätta att specificera. Hans politiska meriter var skrala, men han uppfattades uppenbarligen av tillräckligt många amerikaner ha förmågan att kunna röra om i den gryta som de uppfattade som politiskt korrekt, elitistisk, korrumperad och verklighetsfrånvänd. Han vann valet kanske främst för att han förmedlade en känsla av potential att skapa förändring, inte för att han hade uppnått resultat i det politiska etablissemanget.
Exakt, meriter är svåra, både att specificera och att kontrollera. Betygssättning är ingen exakt vetenskap. Varför ge sken av det? Varför lägga så stor vikt vid något som är hopplöst svårt att kontrollera på ett transparent och objektivt sätt? Varför inte acceptera komplexiteten och människans tillkortakommanden och låta det vara utgångspunkten? Varför inte försöka lära sig förstå hur saker och ting fungerar i PRAKTIKEN, och anpassa systemen efter insikter om verkligheten? Det är för mig obegripligt naivt.
Meritokrati är med nödvändighet baserad på individens tidigare uppnådda resultat. Individer vinner tillträde till positioner ­eller platser på grundval av vad de gjort, inte vad de förväntas göra. Meritokratier måste sträva efter objektivitet och jämförbarhet. Ett vedertaget sätt för att skapa rättssäker jämförbarhet är att kvantifiera meriter och prestationer. Det är så vi kan förstå vurmen för räknande, viktande och mätande: en vetenskaplig artikel har högre impact factor än en annan, ­citeringar kan enkelt räknas, och ett betygssnitt är högre än ett annat, punkt slut. Meritokratiska system kräver helt enkelt möjligheten att kvantifiera prestationer. Men kvantifiering leder inte bara till jämförbarhet utan också till strömlinjeformning och homogenitet.
Och, vilket alldeles för ofta glöms bort, kvantifiering fungerar utmärkt i teorin och på pappret, men aldrig självklart i praktiken. Varje sak eller aspekt som kvantifieras är en källa till osäkerhet och när MÄTANDET, BETGEN och SIFFRORNA, det vill säga formen blir viktigare än det komplexa innehållet, är det som upplagt för korruption. Man får det man vill ha och är det betyg, publikationer, pengar eller citeringar man önskar sig och bryr man sig inte om hur det går till när resultaten produceras, bara att de går att mäta, kommer det oundvikligen att gå ut över innehållet och kvaliteten. Bara om det VERKLIGEN är kunskaper och kvaliteter som kvantifieras kommer det att fungera meritokratiskt, men det är inte så det fungerar i praktiken. Du och jag kan komma överens om att vi citerat varandra, till exempel. Om det är CITERINGAR som räknas och det enda som betyder något finns inget som hindrar någon från att agera på det sättet. Som sagt, det enda som verkligen räknas är hur det fungerar och vad som faktiskt görs i praktiken.
Meritokratiska, kvantitativt baserade urvals­system uppfattas av de flesta vara de mest rättvisa vi har. Att komma in på högskoleutbildningar som leder till maktpositioner i samhälls- och närings­livet kräver högsta betyg i nästan alla ämnen. Meritokrati i sin prydno. Principen är enkel: ju bättre det går för studenter med examen från en viss utbildning, desto högre betyg krävs för att komma in på utbildningen. Men vad som också krävs för att ­komma in på sådana utbildningar är föräldrar med högskoleutbildning. Det står givetvis inte utskrivet i antagningskraven, men statistiken visar att så är fallet. De ungdomar som får högsta betyg har ofta sporrats och guidats av föräldrar som vet vad som krävs. En sådan social snedrekrytering gör att ambitiösa och studiebegåvade studenter från andra bakgrunder inte kommer fram.
Exakt, och problemen som Strannegård pekar på här har ändå INGENTING att göra med problemen med att betygssättning inte är en exakt vetenskap. Det gör att problemen som här pekas på förvärras än mer. Högutbildade och resursstarka föräldrar har mer makt och större inflytande över lärarna på grundskolan och har lättare att välja skolor som ökar barnens chanser. Om det finns problem med nuvarande system, även om det faktisk fungerar meritokratiskt, hur stora blir då problemen inte om systemen faktiskt inte alls fungerar? Och vem tjänar på att problemen inte beses och tas på allvar? Jag menar att om vi verkligen tar meritokratin på allvar och gör vad vi kan för att skapa ett system som VERKLIGEN placerar kunskapen i centrum, löses även problemen som Strannegård här pekar på. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop.
Universitetsutbildning är ingen självklarhet för ungdomar från studieovana miljöer, och vissa utbildningar eller lärosäten finns inte utritade på deras mentala möjlighetskartor. Effekten blir att ungdomar från sådana bakgrunder i mindre utsträckning träder in på vägen mot den privilegierade framtid som vissa utbildningar möjliggör.
Här börjar vi skönja meritokratins akilleshäl: att meriter alltför ofta korrelerar med plutokrati och aristokrati. Prestigeutbildningar har helt enkelt en överrepresentation av studenter vars föräldrar är välbeställda, välutbildade eller har tongivande positioner i samhället. Meritokrati som den är utformad i samhället generellt, och i antagningsprinciperna till universitet och högskolor specifikt, är helt enkelt inget effektivt verktyg för att skapa mångfald bland beslutfattare i samhället.
Jag tror snarare det handlar om bristande förståelse för just de saker jag pekat på ovan. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om den i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Makt är liksom känslor något som förfärande lätt övertrumfar kunskapen. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, kommer man från "fel" miljö och saknar de "rätta" kontakterna kommer man inte att lyckas. Inte i ett system som inte är meritokratiskt i PRAKTIKEN, inte i ett samhälle som inte sätter kunskapen i centrum.
Den som tror på meritokrati som ett samhälles mest rättvisa urvalsmekanism bör komma till slutsatsen att bestämningen av meriter måste kunna variera mer än vad som är fallet idag. Vi måste acceptera att varje urvalsmekanism, hur den än är beskaffad, innebär att en typ av individ erbjuds tillträde och en annan inte. Varje princip för inkludering innebär samtidigt en princip för exkludering. En sann meritokrati måste därför kunna värdera olika typer av meriter. Det måste finnas fler vägar in till de institutioner och miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. Vägen till en äkta meritokrati går via mångfald i inträdesvägar.
Jag tror på meritokrati, men förstår hur fruktansvärt svårt det är att genomföra idealet i praktiken. Och utan förståelse för det kommer det aldrig att fungera. Det är inte meritokratin som är rättvis, det är tvärtom rättvisan som måste vara meritokratisk. Och det är den ytterst sällan, i praktiken just eftersom den är komplex och svår att hantera. Jag håller däremot med om att en väg till meritokrati kan vara att erbjuda en mångfald av inträdesvägar till prestigefulla utbildningar. Hindren för att komma in på en utbildning bör vara så få och små som möjligt, annars kommer annat än kunskap att i praktiken spela större roll. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annan. Kunskapen är förkroppsligad och den är som den är. Därför tror jag inte på betyg, men på kunskap. För att skapa ett sant meritokratiskt system krävs en helt annan syn på misslyckande. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Ett system där genomströmning är en faktor man tar hänsyn till, eller ännu värre låter den påverka verksamhetens ekonomiska resultat tror jag aldrig någonsin kan bli meritokratiskt.
Den maktelit som den sociologiska forskningen beskrivit formas ofta redan genom födseln, och akademisk utbildning är en av de säkraste inträdesbiljetterna till privilegierade positioner. Lärosäten som utbildar sådana individer har en viktig roll att fylla eftersom de ­utövar inflytande över dessa individer under en ytterst formativ period av deras liv. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa ett mer jämlikt samhälle är att öka heterogeniteten i antagningsprinciperna.
Om man nu ändrar antagningsreglerna för Handelshögskolan i Stockholm och låter fler, eller i alla fall ger en mer heterogen grupp studenter chansen att försöka komma in, är det ett steg i rätt riktning. Ingen vet dock vad det kommer att få för konsekvenser. Kanske kommer prestigen som högskolan idag otvetydigt har att påverkas. Exklusiva skolor är ofta exklusiva för att exklusiva människor går där. Kanske flyttar eliten sina barn till andra skolor, kanske utomlands, där de kan använda sin makt och sitt inflytande för att placera dem där? Idag är det prestigefyllt att komma in på Handels, och en examen därifrån är värdefull. Frågan är dock var som är hönan och vad som är ägget?
På mitt eget lärosäte startar vi i samband med höstens antagning en alternativ väg in till kandidatutbildningen. Den ordinarie betygskvoten finns kvar och med stor sannolikhet kommer det att krävas upp till 19,9 (av maximalt 20) för att komma in. Men alla som har minst 17,0 i betygssnitt välkomnas nu att söka i den nya urvalskvoten, samt eventuellt bli kallad till ett analytiskt test och intervjuer. Det kombineras med ambassadörsprogram riktade till skolor i upptagningsområden där högskoleutbildning inte är ett självklart nästa steg, öppna hus ­riktade till unga kvinnor och en bredare kommunikation. Dessa är försök till att öppna de dörrar som många uppfattat som stängda eller peka på de ­dörrar som finns. Samma motiv ligger till grund för det utbildningsprogram för nyanlända som nu finns. Den som har asylstatus och en grundläggande universitetsutbildning kan söka till en ettårig ­utbildning med tillhörande praktikplats. Syftet är just att öka mångfalden i inträdesvägar.
Det låter väldigt bra detta. Jag är en varm anhängare av inträdesprov, för jag tror det är enda sättet att skapa ett meritokratiskt system som faktiskt fungerar i praktiken. Fler måste få chansen att försöka och det kan och får aldrig vara prestigefyllt att bli ANTAGEN till en utbildning. För att placera kunskapen i centrum måste systemet bygga på att det är först när man är färdig och har klarat sig som man får ta emot folkets jubel. Handels är idag en skola där (förhoppningsvis) de bästa tas in, men det är aldrig en garanti för att det är de bästa som går ut. Först när vi har ett system som bygger på den principen kan man säga att systemet är meritokratiskt. Det är svårt, men betyder inte att det är omöjligt. Det är ett mål värt att sträva efter. Det är ingen annan än oss själva vi lurar om vi ger sken av något annat.
Mångfald i inträdesvägar är basen för ett mer ­heterogent samhälle och plutokrati och aristokrati är meritokratins farligaste fiender. Ett samhälle som fastnar i en tro att en meritokrati skapas genom homogena, kvantifierade och standardiserade principer accepterar därmed också bristande mångfald. Utan heterogena antagningsprinciper urholkas meritokratin och lämnar fältet öppet för plutokratin och aristokratin att stärka sina positioner. En sann meritokrati förutsätter urvalsprinciper som är mindre homogena, men baserade på omdömen och välgrundade och artikulerade argument. Utan en vidgad syn på meriter kommer den populism och det elitförakt vi nu ser runt om i världen att växa sig än starkare.
Tack Lars Strannegård för de orden! Jag håller med. Mångfald och meritokrati är inte målen, det är förutsättningarna för en sann demokrati. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera. Allt hänger på hur vi ser på och agerar i relation till kunskap, i praktiken.

torsdag 23 mars 2017

Förenklar, eller försvårar tekniken?

Nästa vecka inleds en utbildningssatsning som jag ansvarar för. Temat är integration, och fokus interkulturell dialog. Utbildningen riktar sig mot personalen i Trollhättans kommun, framförallt dem som arbetar med flyktingar. Västra Götalandsregionen står för kostnaderna och Högskolan Väst för lokalerna. Tre tillfällen är inplanerade under våren och till hösten ska även personal från övriga kommuner i området bjudas in. Jag ser verkligen fram emot detta.

Eftersom dialog och utbyte är en central del av upplägget och utgör den röda tråden i utbildningen är den inplanerade fikastunden en viktig del av helhetsupplevelsen. Det var ett tag sedan jag anordnade något liknande. Då beställde man fika genom att skriva ut en blankett från intranätet och gå ner till restaurangen för att snacka med ansvariga om ett lämpligt innehåll och upplägg. När erforderliga kontouppgifter fyllts i var allt klart. Efteråt fick man attestera fakturan och sen var saken ur världen. Enkelt, smidigt och människoanpassat.

Igår skulle jag beställa fika till föreläsningen/seminariet nästa vecka. Jag hade på känn att det införts nya rutiner. Därför gick jag ner till restaurangen för att kolla saken. Mycket riktigt, beställningen ska göras på nätet, via ett av alla nya tekniskt administrativa system som införts som ett led i implementeringen av New Public Management på högskolan och för att underlätta för oss anställda, sägs det. Jag och många med mig försöker dock i möjligaste mån undvika systemen, för de är ALLT annat än användarvänliga! Jag avstår hellre från traktamente än lägger en förmiddag på att fylla i alla möjliga och omöjliga uppgifter. Trots att man följer den omfattande manualen lyckas man ändå alltid missa någon liten detalj som hindar en att komma vidare i systemet. En gång diffade det på 3 öre vilket tog en timme att åtgärda och engagerade fler än en administratör.

Nu var jag tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag återvände därför till kontoret, i andra änden av lokalerna. Satte mig vid datorn, öppnade anställdsidan, letade bland systemen (eftersom man bytt system flera gånger och eftersom systemen också bytt namn står de inte i bokstavsordning, oklart varför, vilket gör det svårt att orientera sig för man vet inte vilket av alla olika namn på olika system man ska söka efter. Ibland minns jag det nya och ibland det gamla, vilket rör till det). Till min stora lättnad hittade jag relativt snabbt ändå rätt system. Tryckte på knappen. Inget hände. Mindes då att just detta system inte är kompatibelt med webbläsaren Chrome, som vi anmodats att använda annars. Öppnade därför Explorer, vilket fungerade. Men eftersom det inte är datorns standardprogram var jag tvungen att knappa in mina inloggningsuppgifter manuellt. Nåväl. Äntligen inne i systemet. Hittade upphandlingsfliken relativt enkelt, men där tog det stopp. Restaurangen som högskolan har avtal med heter inte samma sak i systemet som den gör på plats, och det fanns andra restauranger att välja på i listan också, som högskolan slutit upphandlingsavtal med. Jag frågade kollegan i rummet bredvid om hen visste vilken som gällde, men fick en lång utläggning om systemets hopplöst dåliga användarvänlighet och hänvisades till institutionens sekreterare. Till slut löste det sig, jag fick rätt uppgifter och kunde klicka mig fram till beställningssidan.

Kaffe, Te och fralla till 60 personer. Inga större problem. Trodde allt var klart när jag fyllt i de 14 siffrorna som leder fakturan rätt i systemet samt attesteringsuppgifterna, men stoppades från att logga ut av en dialogruta som sa att det krävdes ett datum. Så klart, och tack för det systemet (obs ingen ironi)! Nu så, men nej. Ännu en dialogruta kom upp. Vart ska fikat levereras? Letade efter en lista med lokaler, men hittade ingen, bara högskolans adress. Det var det enda rutan och uppgiften som gick att fylla i, så det gjorde jag. Fast tanken är ju att serveringspersonalen ska leverera fikat till rätt lokal inne på högskolan, för vi arbetar alla under samma tak. Sedan gick det att komma ut ur systemet. Äntligen.

Eftersom fakturan ska passera genom många kontrollinstanser, som alla tar sin tid och innebär fördröjning sa man på restaurangen att jag skulle skriva ut en kopia på beställningen och lämna den i restaurangen. Sagt och gjort. Högerklicka: PRINT, och iväg till skrivaren. Pappret är slut. Får gå till en annan skrivare och hämta. Sedan fungerade det och jag kunde gå ner och lämna beställningen till personalen i restaurangen, samt informera dem muntligen om vart fikat skulle levereras.

I det gamla, analoga systemet, behövde jag bara gå dit en gång och allt löste sig smidigt och i ett svep, i kommunikation mellan människor. Nu tog det mångdubbelt längre tid, krävde fler moment och det var även fler uppgifter behövde fyllas i, och jag var trots det tvungen att besöka restaurangen för att förvissa mig om att allt blivit rätt. Med teknikens hjälp har det blivit svårare, felkällorna har blivit fler och jag måste ändå göra samma saker som jag gjorde i det gamla systemet. Allt inom ramen för min redan tidspressade tjänst och för samma höga docentlön. Smidigt? Nej! Kostnadseffektiv användning av skattebetalarnas pengar? Knappast!

Är digitaliseringen lösningen så undrar jag vad som var problemet?!

Samtalets (förlorade?) kraft 3

Fortsätter tänka om digitaliseringens konsekvenser med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Under Strecket från förra veckan, som i sin tur skriver med utgångspunkt i den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: Linus Kollberg; Daidalos). Detta blir den tredje och sista posten, men jag återkommer med fler tankar om samtalet för det är inget jag eller någon annan blir färdig med. Samtalet är unikt för människan, är djupt mänskligt. Datorer samtalar inte, de utbyter information. Att samtala är något helt annat och mycket mer komplext. Datorer är verktyg som kan understödja mellanmänsklig interaktion, men maskiner kan aldrig överta eller ersätta samtalet.
Modern kommunikation präglas av en intressant paradox: vi är mest frånvarande i förhållande till dem vi rent fysiskt har i vår närhet. Vänner som är tillsammans kan förhålla sig förstrött till varandra och försvinna in sina telefoner. När de är åtskilda är de däremot ständigt redo att rycka in i händelse av kris. En kvinnlig doktorand berättar att det i hennes kretsar anses sårande att inte svara på ett mess inom fem minuter och därför brukar hon lämna föreläsningar för att gå ut på toaletten och svara: ”Det är sånt man gör för sina vänner.” Allt fler föräldrar förhåller sig på samma sätt till sina barn. Så länge barnen är hemma ignorerar föräldrarna dem, när de är borta kollar föräldrarna kontinuerligt minutiöst upp var de finns och vad de gör.
Jag ser detta beteende som mänskliga försök att anpassa sig efter det nya inslaget i kulturen. Datorerna och de smarta telefonerna är långt ifrån integrerade i vardagen och samhället. Det finns fortfarande massor med människor som vägrar anamma det nya och många är ambivalenta. Vissa fokuserar på farorna och fastnar där, eller vill bara inte, ser inte behovet. Det är olyckligt, för tillräckligt många tar tekniken till sig och det är inget tillval, något man kan välja lite som man vill. När tillräckligt många flyttar över allt större delar av sina sociala liv på nätet kommer den som väljer att stå utanför att bli allt mer isolerad, utan att ha en aning om vad hen går miste om. Det finns ingen väg tillbaka, det är viktigt att påminna sig om. Andra människor fokuserar uteslutande på det positiva.
Mobilen ger också en känsla av oändliga möjligheter. När man har hundratals telefonnummer till hands kan man känna att det alltid finns någon att kontakta och man kan alltid hitta en fest att gå på genom att skicka ut en massa mess och höra sig för. När man väl befinner sig på en fest kan man fortsätta att skicka ut mess för att undersöka om det skulle finnas en bättre fest någon annanstans. Den ständiga rädslan att missa något kan ta sig extrema uttryck: en collegeflicka bekänner att hon till och med när hon ligger i sängen med sin pojkvän kan gå in och kolla på Tinder en stund.
Dygnet har fortfarande 24 timmar. Människan måste sova, äta och även om tekniken skapar möjligheter är och kommer människan även fortsättningsvis vara MÄNNISKA. Blir möjligheterna för många, om önskan att optimera sina chanser och viljan att hitta den bästa, mest spektakulära upplevelsen på alla områden, tar överhanden kommer tekniken att döma människan till olycka. Känslan av att inte hinna med eller att man går miste om något är överhängande, om man inte kan balansera användandet. Jämför man sig med datorerna på ett område i taget är människan underlägsen tekniken, men tekniken kommer alltid att kunna överträffa människan i konsten att vara människa. Det är lätt att glömma och det oroar mig att det inte uppmärksammas mer. Istället är det människan som ska anpassa sig. Idealiseringen av tekniken är ett slags avgudadyrkan, vilket människan har förfärande lätt att fastna i och som ständigt tar sig nya skepnader.
I december 2013 kontaktades Turkle av en skola där lärarna blivit bekymrade av en gradvis förändring i elevernas beteende. I sin inbjudan skrev rektorn: ”Eleverna verkar inte bli vänner med varandra på samma sätt som förr. De blir bekanta men deras relationer förefaller ytliga.” De var emotionellt omogna, tolvåringar kunde bete sig som åttaåringar och säga: ”Du får inte leka med oss.” Efter att ha iakttagit hur en flicka hade gjort så mot en klasskamrat kallade rektorn henne till sitt kontor och bad om en förklaring. Flickan hade närmast likgiltigt svarat att hon inte förstod vad det var fråga om. Som Turkle uppfattar situationen handlade den om en brist på empati – en brist som enligt hennes förmenande har med barnens användning av ny teknik att göra. Har man börjat uppfatta maskiner som mänskliga ligger det nära till hands att uppfatta människor som maskiner. (Och kanske tycka att maskiner är bättre: Turkle har träffat studenter som hellre skulle vilja ventilera personliga problem med en robot än med en medmänniska eftersom robotar har större databas.)
Jag ser liknade tendenser i mitt arbete på högskolan. Inställningen till lärare, studiekamrater och även till utbildningen som sådan har under tiden jag arbetat som lärare och allt snabbare på senare tid utvecklats i en instrumentell riktning. Kursvärderingar som är tänkta att vara ett kvalitetsutvecklingsinstrument, ett verktyg i arbetet med att förbättra kursen för att optimera möjligheterna till bästa möjliga lärande, har kommit att likna nätets kommentatorsfält och vi lärare har tvingats beväpna oss med hård hud och förmåga att stänga av känslorna, för allt som oftast får vi höra saker om oss som människor vilket ingen ska behöva höra. Det är som man tror att vi inte läser eller bryr oss, som man tror att vi är maskiner. Och lika okänsliga som många av dagens studenter är i sin kritik, lika känsliga är det för nyanser i omdömena som vi lärare ger på deras inlämningar och prestationer. Visst erbjuder tekniken enorma möjligheter, men förstår man inte eller låter bli att använda dem spelar det ingen som helst roll hur stora och fantastiska de är. Lärandet och kunskapsutvecklingen är fortfarande analog och bearbetningen av kunskapen måste fortfarande utföras av människor. Kan man inte läsa och skriva spelar det ingen roll att hela världens texter finns bara ett knapptryck bort. Förstår man inte enkla instruktioner kan man inte tillgodogöra sig möjligheterna som tekniken erbjuder. Förståelsen för detta är generellt låg, vilket gör att kunskapsutvecklingen blir lidande. Jag lutar allt tydligare åt att det behövs mer av bildning och klassisk skolning, mer av traditionell undervisning och kunskapsarbete, för att kunna tillgodogöra sig och dra nytta av den nya tekniken. Istället gör vi tvärt om; kastar ut barnet (kunskapen, samtalen, tiden att tänka och förmågan till reflektion) med badvattnet och utan eftertanke bara ersätter det mänskliga med maskiner, och hoppas på det bästa. I jakten på pengar och strävan efter effektivitet är den typen av beslut allt för lätta att ta, och eftersom det alltid är någon annan som får ta hand om konsekvenserna finns inga incitament att låta bli. Det är (minst sagt) olyckligt.
Men det finns alltså de som ser att något saknas. En doktorand säger: ”Om man messar ordet ’förlåt’ betyder det å ena sidan ’jag vill inte längre bråka med dig, jag vill att vi sluter fred’, men samtidigt säger man: ’Jag tänker inte vara närvarande medan du hanterar dina känslor, säg till mig när du har ältat klart.’” Det finns föräldrar som bestämt sagt ifrån åt barnen att om de tänker dra sig ur någon aktivitet som familjen planerat – till exempel en middag hos mormor och morfar – så ska de ringa och inte bara messa. På det sättet kan de åtminstone få klart för sig hur deras handlingar påverkar andra människor, de kan få klart för sig att mormor redan satt in kycklingen i ugnen och att morfar gått ut för att köpa chokladsås till glassen. En vd berättar att han inte drar sig för att säga ifrån också åt äldre anställda: ”Gå och tala med honom. Be honom om ursäkt. Personligen. Du hade fel. Säg att du är ledsen.” Enligt en annan är det lika illa att inte kunna be om ursäkt ansikte mot ansikte som att köra bil och inte kunna backa.
Människan är och kommer att fortsätta vara MÄNNISKA, oavsett hur många nya, fantastiska och för vardagens utmaningar revolutionerande, tekniska lösningar som kommer att uppfinnas i framtiden. Och att vara människa innebär att dela gener med stenåldersmänniskorna. Genetiskt har i princip ingenting förändrats, det är kulturen som förändrats. Människans möjligheter att anpassa sig efter maskinerna är begränsad, men det är inget PROBLEM, det är som det är och en förutsättning man bara kan acceptera. Annars lever man i drömmarnas värld jämför sig med datorer och teknologi som människan aldrig kan överträffa på datorernas och teknikens villkor och på deras "hemmaplan". Människan har ett val. Tekniken utvecklar sig inte av sig själv, i alla fall inte idag. Väljer vi bort mötet mellan människor, samtalet och den mänskliga interaktionen. Väljer vi att förkovra oss i och utveckla kompetensen att använda och interagera med tekniska hjälpmedel istället går något avgörande och viktigt förlorat. Jag oroas över nonchalansen som dessa insikter möts med och hur lätt invändningarna och farhågorna viftas bort av konsulterna och säljarna som med mördande reklam säljer in det nya genom att ENBART peka på teknikens möjligheter och med löften om hur mycket tid man kommer att kunna spara och hur enkelt livet kommer att bli. Inget av det där har hittills visat sig stämma, tvärtom! Människor är mer stressade idag än någonsin, eftersom konkurrensen samt effektivitets- och vinstkraven gör att människan i jämförelse med tekniken allt mer betraktas som ett problem. Vi har alltså med öppna armar, okritiskt anammat det nya, och kämpar nu förtvivlat för att visa oss lika dugliga. Det är en kamp som människan aldrig kan vinna. Spelreglerna behöver därför ändras, människan och kunskapen måste placeras i centrum. 
”Tillbaka till samtalet” är tankeväckande men också på tok för lång och full av upprepningar. Den känns – och just i det här sammanhanget är det förstås sorglustigt – som en typisk datorprodukt: Turkle har samlat en enorm mängd material, framför allt exempel, och sedan helt enkelt skrivit på. En del exempel känns dessutom extrema: jag vägrar tro att det är många som bläddrar på Tinder när de är i säng med en partner. Framför allt är titeln missvisande såtillvida att det framför allt är vägen bort från samtalet som behandlas, om vägen tillbaka får man inte veta stort mer än det självklara och därmed triviala, nämligen att det gäller att begränsa skärmtiden.
Enda sättet att ta sig tillbaka till samtalet är att SAMTALA. Det finns inga genvägar. Utvecklingen av det mänskliga kräver tålamod, förståelse och ömsesidigt engagemang. Min bok om samtal, ger inga svar, den väcker frågor och bjuder in till samtal. Utan att samtala går det inte att utveckla samtalskompetens. Det går inte att googla sig till den typen av djupt mänskliga kunskaper och kompetenser, det är färdigheter och insikter man bara kan förvärva genom att leva sitt liv, som människa. Tekniken är en genväg, men livet och lärandet är en omväg. Utan förståelse för det finns ingen möjlighet att hitta sätt att leva med tekniken. Det är tekniken som måste lära sig hur människor fungerar, inte tvärt om. Tekniken kan förändras, men det kan inte människan.
Vad ska jag då hoppas på när det gäller min dödsbädd? Kanske att mina närmaste har telefonerna på tyst. Om de nu inte har skaffat Nokias nostalgibetonade retrotelefon med ett begränsat antal funktioner. Den lär ska ha riktigt bra hörbarhet.

Avslutar med ett kortare utdrag ur min bok om samtal: Samtal mellan, utbyte av tankar över gränser, inom discipliner och mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som händer i mötet mellan olika kompetenser, när det jag kan stöts och blöts med dina kunskaper. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som bättre vetande uppstår. Vill vi verkligen förstå vad det innebär att vara och leva som människa behövs också vetenskapliga insatser som gör världen begriplig och som kan användas för att omforma den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen, för alla sådana försök har visat sig vara förenade med enorma risker. Världen är därtill allt för komplex och oöverskådlig. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med inexakthet eller oklarhet. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, för det är ett faktum, det är helt enkelt så det är. Hur mycket vi människor önskar att det vore på ett annat sätt är kulturens anexakta karaktär bara något vi måste acceptera. Livet uppvisar både exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp på förhand om vem som har den bästa kunskapen och de bästa verktygen, för det tar kraft och fokus från uppdraget att hantera samhället och den gemensamma tillvaron. Vilken kunskap som är den bästa är en fråga som liksom frågan om framtiden bara kan avgöras i efterhand, med facit i hand. Kulturvetenskapen är anexakt och nomadologisk, den följer med sitt studieobjekt och lär sig förstå och hantera det istället för att försöka bestämma och kontrollera vetande om det på distans.

onsdag 22 mars 2017

Mätandets svarta, omänskliga hål

Läser vad Göran Rosenberg skriver i sin krönika från Godmorgon, världen! Det är tragisk läsning. Inga nyheter, men ändå drabbande. Vad håller vi på med, idag, i Sverige, i akademin, skolan och resten av samhället? Hur hamnade vi här, och med stöd i vilka argument? Hur kunde vi få för oss att allt kan mätas, vägas jämföras och konkurreras om?
Jag vill bara inledningsvis varna mina lyssnare om att några av er kan komma att bli uppringda efter den här krönikan som ett led i Sveriges Radios ständigt pågående kundundersökning i kvalitetssyfte. Det hela tar bara några minuter och det är till för ert eget bästa. Ju fler undersökningar, desto bättre kvalitet på programmen är det tänkt.

Det finns numera ingen verksamhet som inte sägs bli bättre av en kundundersökning i kvalitetssyfte eller utbildningssyfte eller vilket syfte som helst, där kunden på en skala från låt säga ett till fem, eller genom att svara ja eller nej eller vet inte på låt säga fem frågor, eller genom att trycka på knappar i fem olika färger vid utgången från matvaruaffären eller säkerhetskontrollen på flygplatsen, ska rejta sin kundupplevelse.

Ja, man säger så, rejta, vilket betyder gradera på en skala.

Knappt har jag hunnit hem från krogen eller resan eller hotellet som jag bokat på nätet, eller hämtat ut varan jag beställt, eller haft telefon- eller nätkontakt med ett företag eller en myndighet, förrän jag får en mejl eller ett mobilsamtal eller ett sms från något av alla de företag som lever på att rejta kundupplevelser. Exempelvis upplevelsen av att för sjuttioelfte gången ha hämtat ut Postnords paket i 41:ans tobaksaffär på S.t Eriksgatan.

OK, jag skojade om det där med samtalet från Sveriges Radio.

Inte så att Sveriges Radio struntar i kundupplevelsen, man undersöker nog den saken så gott det går, men såvitt jag vet går det inte att koppla lyssnande på radio till ett telefonnummer.

Inte ännu.

Nej, det där vara bara ett sätt att fånga er uppmärksamhet och fästa den på rejtandet, och mätandet och kontrollerandet som raskt håller på att ta över våra liv.
Bara ordet kundupplevelse får mig att må illa. Jag kommer tillbaka till affärerna jag lämnar med en känsla av tillfredställelse. Ibland måste jag återvända även till andra affärer, men bara om de har monopol eller ingen annan affär, kafé eller vad det nu är för inrättning vars varor och tjänster jag för tillfället behöver. Jag har inget som helst intresse av att rejta min upplevelse, svara på någon enkät eller dela med mig av min kundupplevelse, inte till den jag gör affärer med. Som konsument har jag makten över vilka val jag gör. När tjejen i kassan på Espresso House säger: "Då blir det 28:- för dig UTAN COFFE CARD", för att få mig att känna mig som en looser som inte väljer att binda upp mig till deras kedja, är jag allt annat än nöjd. Jag kommer hit ENBART för att det är öppet och för att man har internet. Jag går mycket hellre till Ritazza, lite längre bort och betalar 33 kronor för kaffet. Där slipper jag alla frågor och känner mig sedd som människa. Har jag bara lite mer tid går jag dit, alla dagar i veckan. Inget av detta vill jag tala om för ägarna till respektive företag. Jag går dit jag vill, när jag vill och för att jag väljer att gå dit. Den företagare som gör kundundersökningar gör det aldrig för mig skull, utan bara för sin egen lönsamhets skull. Espresso House mäter och granskar omsättningen minut för minut och vet att deras tjat på temat: Du får en stor kaffe för bara 5:- extra, går hem och höjer lönsamheten. Det är det enda företaget bryr sig något om. Att personalomsättningen är stor betyder ingenting. Varför skulle min kundupplevelse betyda något. Det handlar bara om att förvissa sig om att man trimmat in systemet optimalt, för mesta möjliga omsättning med minsta möjliga förlust. Kundbasen ska drivas precis till grönsen, men inte över den. Hur jag har det eller vad deras agerande gör med mig som MÄNNISKA bryr man sig så klart inte om. Samma sak på tåget till jobbet. Där görs det också kundundersökningar, men inte för att ge resenärerna vad resenärerna behöver, utan att att kunna visa upp siffror som visar, svart på vitt, att Västtrafik sköter sig och resenärerna är nöjda. Som kollektivresenär jagar jag ingen upplevelse, jag vill bara komma till jobbet så snabbt och smidigt som möjligt. Det är det ENDA som betyder något, för mig, som människa. Att Västtrafik ser mig som en kund som ska tillfredsställas eller fjäskas med stör min upplevelse och bekräftar bara det jag redan vet, att jag som människa inte betyder någonting, bara som KUND. Idag har detta sätt att tänka och agera spridit sig som en virusepidemi i samhället. Idag är alla kunder, även elever i skolan och sjuka i behov av vård. I den heliga tillväxtens namn, amen.
Och med det en helt ny samhällsklass vill jag påstå; den mätande klassen. 
När jag läser Rosenbergs text tänker jag osökt på boken Momo eller kampen om tiden. Mätandet och mätarna som blir allt fler liknar på många sätt de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och sprider budskapet att man ska spara tid. Hittar ett citat på Bokus som beskriver vad som händer och vad det gör med människorna i boken:
Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela iden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. 
Mätandet, jämförandet, konkurrerandet och ekonomiseringen av allt fler områden och aspekter av livet gör detta med oss. Vi reduceras från att vara komplext sammansatta MÄNNISKOR till att bli endimensionella KUNDER som agerar på olika marknader och som på nätet till och med ofta är varan det handlas med. Rosenberg sätter fingret på något väldigt viktigt: det ohållbara i att försöka kontrollera det okontrollerbara. Allt och alla drabbas. Vad är det som håller på att hända och varför stoppas inte utvecklingen. Inget gott och hållbart kan komma ut det som växer fram mellan oss människor idag.
En snabbt växande kategori av människor och företag som lever på att mäta, kontrollera, utvärdera, rapportera och kommunicera vad andra människor tänker, känner och presterar, alla de människor som upptäcker att allt mer av den tid som de nyss ägnade åt att efter förmåga sköta sitt jobb nu går åt till att producera de allt fler uppgifter som den mätande klassen kräver för att kunna sköta sitt.
Politik handlar idag om att fokusera på rådande opinionsläge, om att nå ut och attrahera nya väljargrupper, om att konkurrera om väljarnas gillande, om att lova människor vad de vill ha, säga vad människor vill höra och om att skylla misslyckandena med att få den omöjliga kalkylen att gå ihop på motståndarna. Telefonen som används till annat ringer bara när någon vill sälja på mig något, eller vill tala om mina räntor, mitt brandskydd, försäkringar, tidningsprenumerationer, elavtal. Jag säger nej, lägger på eller ignorerar. Den makten har jag, men de återkommer och varje gång jag ser min tvingad att avspisa någon som trakasserar mig gör det något med mig. Något dör inombords. En kyla sprider sig och det hjälper inte att konsumera sig varm, för det bygger inga mänskliga relationer. På jobbet vill jag arbeta med det man bör göra på en högskola: Kunskap, det vill säga undervisning, handledning, skrivande, samtal, kritisk granskning. Istället tvingas jag av företrädarna för den mätande, kontrollerande, utvärderande och kommunicerande klassen producera meningslös tomhet, för att tillgodose systemens krav på underlag. Jag administrerar poäng och delar ut examen. Söker pengar och konkurrerar med andra om citeringar och publiceringar. Allt fler gör allt mindre meningsfulla, hållbarhetsfrämjande uppgifter. Meningslösheten sprider sig och göder behovet av mer tomhet, mer mätning, utvärdering och kontroll.
Den mätande klassen behöver inte nödvändigtvis ha den kunskap som krävs för att sköta verksamheterna den mäter, den anser sig bara veta allt som krävs för att värdera och utvärdera snart sagt vilka verksamheter som helst.
Liksom den moderna pedagogiken alltså, som handlar om att lära eleverna lära. Det går så där, men så länge betygen inte sjunker, så länge siffrorna inte dalar, så länge maskineriet mullrar och låter kan ägarna i godan ro plocka ut vinst och varna för sovjetstyre om deras "rätt" att dränera det allmänna på medel ifrågasätts. Mätandet förutsätter ingen kunskap, det enda som kravs är lojalitet med systemet. Allt och alla kan utvärderas, och därför ska allt och alla vägas, mätas, kontrolleras och utvärderas. Livet kan dock inte kontrolleras, och vi är alla MÄNNISKOR. Kunskap är komplext och lärande en omväg. Kravet på effektivisering som byggts in i alla budgetar idag tvingar alla att pressa sig till det yttersta bara för att få gjort lika mycket som förra året. Idag är det inte ökningar av effektivitet som tvingar människor att arbeta hårdare, utan upprätthållandet av lägsta godtagbara standard.
Finns det saker i verksamheterna som är svåra eller omöjliga att mäta så får verksamheterna anpassa sig till vad som går att mäta. Alla människor vars jobb är att ta ansvar för andra människor – fostra, lära, vårda, skydda – vet nog vad jag talar om. Och att anpassningen allt som oftast betyder att jobbet inte längre blir gjort som de tycker att det borde göras.

Verksamheter som tidigare byggde på att vi litade på att folk skötte sina jobb efter bästa förmåga och kunskap, bygger nu på att folk ständigt måste få sina insatser mätta, kontrollerade och utvärderade, eller rejtade om ni så vill.
Jag är docent, vilket innebär att jag under 12 års tid, utan att någon tvingat mig till något eller kontrollerat att jag gör det man måste, ägnat huvuddelen av tiden åt att utbilda mig. Docenttiteln är mer än något annat beviset på att jag är någon att lita på. Fast idag är jag mer kontrollerad och känner mig mindre litad på än någonsin. Jag kan idag inte göra jobbet på det sätt jag är utbildad för. Den mätande klassen bestämmer och tvingar mig följa manualer istället. Docenttiteln använda bara i rejtingen, i utvärderingen, mätandet och konkurrensen med andra högskolor som tvingas agera på samma sätt för att inte förlora studenter och ekonomiska medel för att fortsätta producera meningslöshet. Det var länge sedan jag kände tillfredsställelse med vad jag tvingas göra på jobbet. Den känslan får jag skaffa mig på annat håll. Bristen på tillit och all administration som systemet genererar för att garantera mätbarheten och för att kunna visa upp SIFFROR på att allt är som det ska dränerar mig på kraft och jag (tvingas) allt mer agera som en maskin. Snart kanske en maskin kan göra det jag gör, billigare, snabbare, mer effektivt och med mer större precision. Vem som helst kan producera tomhet och siffror, så varför vänta med att ersätta lärare med datorer?
Ju mindre tillit desto mer kontroll, och ju mer kontroll desto mindre tillit, så ser logiken och dynamiken ut.

Det är utifrån den logiken och dynamiken som den mätande klassen på kort tid invaderat sagt varje offentlig verksamhet i samhället och tagit tid och resurser från de människor som ansvarar för det som brukar kallas kärnverksamheten, dvs de som kan och gör det jobb som verksamheten är till för.
Sjuksköterskor, undersköterskor och lärare, det vill säga människor som arbetar med uppgifter som handlar om djupt mänskliga aspekter får se sin lön sjuka, tilliten försvinna och tvingas allt mer underordna sig allt mer förfinade system för kontroll av det okontrollerbara. Allt i den heliga lönsamhetens namn. Idag är det bara tillväxten och effektiviteten som ägnas verklig omsorg, allt och alla andra måste underordna sig. Därför tas Nordeas "dödsallvarliga" hot om att flytta verksamheten utomlands på stötte allvar än de senaste, alarmerande höga sjukskrivningstalen. Själlösa men kontrollerbara penningflöden prioriteras framför levande människors väl och ve. Finansbranschen som tjänar pengar på att hantera pengar (dock inte kontanter som kräver att man betalar ut lön till anställda) har blivit normen som alla andra företag jämförs med. Dumheten känner inga gränser, och avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen kan fortsätta, i alla fall så länge betygen inte sjunker och genomströmningen hålls uppe eller helst ökar.
Vad jag börjar undra över är varför den uppmätta eller utmätta klassen, som man väl får kalla den, inte gör uppror? Varför den inte kräver tilliten och ansvaret tillbaka? För att inte tala om tiden och resurserna och självkänslan?

Varför den inte går till storms mot den ”överbyggnad av inkompetens vad gäller kärnverksamheten” som gör att ”kärnverksamheten gradvis förtvinar”, som en luttrad universitetsprofessor, Göran Arnqvist, nyligen formulerade saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Läser vad Arnqvist skriver. Känner igen mig. Skakar på huvudet och kämpar med känslan av uppgivenhet. Välkommen till vår nya sköna värld:
Då människor i ledande ställning saknar erfaren­het och kompetens vad gäller kärnverksamheten inträder alltför ofta ett mycket olyckligt, men fullt begripligt, fenomen. För att bevara sin auktoritet som ­ledare styrs verksamheten mot sådant som de bättre begriper och därmed kan utveckla, vilket i allmänhet utgörs av olika så kallade stödfunktioner.

I brist på egen erfarenhet och fackkunskap om hjärttransplantationer, polisutredningar, utbildning, transportfrågor, geologi, forskning eller asiatisk historia stärker i stället ledningen informationsverksam­heten, kommunikation, upphandlingsrutiner, it-frågor, ledarskapsutbildningar, besluts­vägar, juridiska funktioner eller cirkulär ekonomi, ofta med stor entusiasm och kraft. I ­denna sin strävan efter att vara kompetenta och kraftfulla ledare inverterar så ledningen sakta men säkert själva syftet med verksamheten till den grad att stödverksamheten, i stället för kärnverksamheten, till slut kommer att ses som organets egentliga ­syfte. Spetskompetens vad gäller kärnverksam­heten värderas lågt och kan ibland till och med upplevas som ett hot mot ledningens legitimitet: lojalitet mot kärnverksamheten ses som illojalitet mot ledningen och dess strävanden.
Åter till Rosenberg, som avslutar sin krönika med följande ord.
Eller också kan vi vänta tills den mätande klassen har sugit den sista musten ur den sista kärnverksamheten och kundundersökningar i kvalitetssyfte blivit vår sista födkrok och exportnäring.

OK, jag skojade lite nu också.

Eller kanske inte.
Det hjälper inte att skratta åt eländet som sprider sig, men det är förlösande. Ibland behöver man det, att bara skratta. Eftersom det inte på något sätt att är hållbart kommer korthuset förr eller senare att falla samman under den administrativa tyngden av sin egen tomhet. Det går inte att leva endast på siffror. Livet och det mänskliga kräver mer än så. Alla vet att det inte är hållbart, och vi vet att vi vet. Ändå gör vi som handlarna gjorde i Amsterdam på 1600-talet och fortsätter köpa och sälja tulpanlökar trots att priset för länge sedan sprängt alla gränser och tappat kontakten med verkligheten. Människan kommer att vara MÄNNISKA så länge hon lever, på gott och på ont. Avslutar med ett citat från boken om Momo, eller boken om kampen om tiden, som påminner om vad som är viktigt i LIVET, egentligen.
Det finns här i världen en stor men ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den. Denna hemlighet är tiden.

Vi har almanackor och klockor att mäta den med, men det säger inte särskilt mycket, för varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom också kan rusa iväg som bara ett ögonblick allt efter vad man upplever under den där timmen.  
Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.

tisdag 21 mars 2017

Meritokratiska utmaningar 1

Lars Strannegård (rektor för Handelshögskolan i Stockholm) har skrivit en Understreckare som fångar mitt intresse, om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.
En bärande idé i byggandet av moderna demokratier har varit att samhällsklass och ekonomi inte ska stoppa individers möjligheter att utvecklas och ta plats var som helst i samhället. Denna politiska ambition, med jämlikhet som ideologisk rot, är djupt planterad i det svenska politiska landskapet och spänner brett över partigränser. Ambitionen vilar på idén om att den som har huvudet på skaft och en stark ambition inte ska stoppas av strukturella hinder. Skicklighet och duglighet ska kunna ge individer tillgång till de arenor som ­fungerar som språngbrädor vidare i livet. 
Det är relativt enkelt att komma överens om principer, till exempel om att den som har bäst kunskaper och förmågor ska få tjänsterna som utlyses. Sedan, när det visar sig att jag inte var bäst och att någon annan ska få jobbet är det svårare. Eller när den vi känner, tror är bäst och har förordat för tjänsten rankas lägre av de sakkunniga. Särskilt jobbigt blir det att nekas en tjänst om man har pengar och makt. De flesta överskattar dessutom sin förmåga. Det är med andra ord som upplagt för att försöka hitta genvägar eller möjligheter att kringgå principerna för att rätta verkligheten efter kartan. Känslan övertrumfar här som i så många andra sammanhang intellektet. Både på individ- och samhällsnivå. Principen om att den bäste ska leda och ha ansvar är bra, så länge det är jag som anses bäst eller det är min politiska kandidat som fått makten. När viljan är stark är det lätt att få för sig att ledaren också är bäst, för annars tvingas man acceptera att systemet man lever i inte är det bästa. I efterhand hittas det på förklaringar som visar att allt är som det ska. Det är skillnad på borde vara, och är. Hur det borde vara råder det konsensus om. Hur det faktiskt är råder det delade meningar om.
Kunskap ger inte automatiskt makt, men högre utbildning är en av de viktigaste faktorerna för att individer senare i livet ska inta maktpositioner. Människor med makt beslutar om vilken typ av ­gemenskap som skapas, och det är i utformandet av urvalsprinciper som vi bestämmer ett samhälles dna. Sociologer har dock visat att ett av de säkraste sätten att ta plats i makteliter är att vara född in i dem, och i Sverige är det företrädesvis svenskfödda, medelålders män med akademisk utbildning som återfinns i maktsfärer. Sådana fakta vittnar om att samhällskroppen haltar och att urvalsmekanismerna till maktpositioner är alltför strömlinje­formade. 
Kvotering är ett sätt att tvinga fram en förändring av urvalsmekanismer som inte är genuint meritokratiska. Det är inte optimalt, men ibland är det enda sättet att förändra ett korrupt system som sägs vara meritokratiskt men som inte är det. Rekryteringen till höga poster i näringslivet, till exempel, sägs vara meritokratisk men det är bara män som väljs ... Kunskap och makt är två sidor av samma sak och kultur är komplext. Därför kan ett system som sägs bygga uteslutande på kompetens men som uppenbarligen gynnar företrädare för en smal och homogen grupp (män) försvaras. En typ av kvotering fördöms alltså för att ge företräde till en annan. När privilegierna som gruppen vita, heterosexuella medelklassmän länge kunnat ta för givna hotas mobiliseras mäktiga krafter och det läggs ner energi för att argumentera för att bristen på mångfald handlar om kompetens och inget annat. Hela arrangemanget och männens anseende står på spel och därför mobiliseras starka krafter för att försvara rådande ordning. Meritokratin blir i det fallet snarast ett hinder för utvecklingen av jämställdhet. Varför är det ingen som ställer den självklara frågan: Vad är det för typ av kompetens ni letar efter egentligen?
Urvalet av dem som utövar inflytande och får ­tillgång till fler resurser än andra har varierat över tid och plats, men det finns åtminstone fyra urvalsmekanismer som alltjämt existerar sida vid sida. Den första, den aristokratiska, det vill säga urval baserad på börd, etnicitet eller kast, önskar många skulle ha passerat sitt bästföredatum. Dock räcker det att titta på representation av efternamn eller etnicitet på maktpositioner i samhället för att inse att så knappast är fallet. En andra urvalsmekanism är den plutokratiska, där makt tilldelas dem som har materiella resurser i form av pengar och egendom. Resursstarka individer, såsom de som äger företag eller fastigheter, utövar reellt inflytande över ­anställda eller hyresgäster. En tredje urvalsmekanism är den demokratiska, att människor helt ­enkelt väljer beslutsfattare. Urvalsprincipen är enkel och kvantitativ: den som får flest röster får mest makt. Den fjärde urvalsprincipen är den meritokratiska, som är baserad på prestationer, förmåga och arbetsinsats. I ett meritokratiskt system är det den som uppvisat goda resultat och som varit ihärdig som belönas med resurser och inflytande.
Det ligger i sakens natur att alla vill kunna hävda att de fått sin position på meritokratisk grund, för de övriga tre urvalsprinciperna handlar uppenbarligen om annat och dess grund för makt är inte särskilt smickrande. Problemet är att makt och kunskap hänger intimt ihop och den som har tillräckligt med makt kan använda den för att påverka oddsen att bli en vinnare och får sedan skriva historien och själv berätta varför hen är bäst. Donald Trump är bäst på allt, så länge som bara han får uttala sig. Därför ifrågasätter han allt och alla som som inte lojalt stöttar honom och underblåser hans självbild.

För att ett system ska bli sant meritokratiskt krävs att man först skapar kriterier för vilka kunskaper och egenskaper som behövs för tjänsten, och sedan behövs transparens. Öppenhet är även här en central princip för systemets hållbarhet. För att ett system verkligen ska bli meritokratiskt krävs att frågan om vad kompetens faktiskt är inte slarvas över. Hur ska begreppet definieras? Det är den avgörande frågan. Och det slarvas alldeles för mycket med just den frågan. Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i politiken, förvaltningen, skolan och akademin. Om man utgår från en problematisk definition byggs problemen in i systemet. En definition av begreppet kompetens som bygger på betyg, till exempel, utgår från att alla är ärliga och sätter kunskapen i centrum. Fast det vet vi är inte fallet. Om betygen är den enda som betyder något, det enda som räknas kan man lika gärna få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Betyg är inte meritokratiskt eftersom det är ett indirekt system för bedömning av kompetens. En intygar en annans kompetens och ingen vill avslöjas som fuskare.

Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta. Dessutom, vad är det för meriter det handlar om egentligen när det är ansökningar om medel som konkurrerar, är det kompetensen att skriva bra ansökningar eller kompetensen att faktiskt forska?

Den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetens som gynnas, på bekostnad av forskarkompetens.

Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av rådande definition av begreppet kompetens, bör ställas oftare om vi verkligen vill bygga ett sant meritokratiskt samhälle. Idag premieras definitioner som bygger på sådant som går att mäta, väga, jämföra och konkurrera om. Det är ett system som antas driva kvalitet och som sägs bygga på meritokratiska principer. Fast man bortser från att det handlar om fördelning av resurser, det vill säga makt. Den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Lärare som ger höga betyg i ett system där betygen är allt kommer aldrig att kritiseras av det, alla är nöjda och eftersom lärarens lön inte sällan i praktiken bygger på vilka betyg som eleverna får är det långt ifrån självklart att systemet är meritokratiskt. Att erkänna det är emellertid smärtsamt och skulle leda till omfattande, omvälvande konsekvenser. Friskolekoncernernas vinster skulle hotas, liksom tillväxten.

Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Vad är det som premieras? Mer av samma, tyvärr. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. För det är så meriteringssystemet är uppbyggt. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon har kanske förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med? Som sagt, för att systemen för meritering ska bli sant meritokratiska krävs ingående samtal om definitionen av begreppet kompetens. Det måste vara ett levande och transparent samtal och inget kan tillåtas vara skrivet i sten.

Det finns mer att säga om detta brännande aktuella ämne. Återkommer. Har bara lite uppsatser att kommentera.

måndag 20 mars 2017

Närvaro, reflektion, eftertänksamhet

Att åka iväg och ta in på spa är att öppna upp ett mellanrum, är att stänga av alla måsten och ge upp alla krav, är att bara vara, här och nu. Tid för tankar, tid för reflektion. Närvaron tränger sig på. Att inte tänka i tystnaden är omöjligt. Livets och tillvarons alla frågor pockar på uppmärksamhet, och när det finns tid att verkligen tänka på det man undrar över men i vardagen inte kan, orkar eller hinner analysera kommer svar, ges perspektiv, nyanseras och bearbetas. Att vara här och nu. Att bara vara, är lätt glömma men viktigt att påminna sig om. 

Alla kan inte åka på spa, men ingen klarar sig utan tid för återhämtning. Vi vet detta. Och trots att allt fler mår allt sämre ökar kraven på prestation. Vad är hönan och vad är ägget? Varför fortsätter vi och förvägrar oss själva möjligheten att tänka efter och analysera? Varför skyr vi närvaron? Vad betyder något, egentligen? Vad innebär det att vara människa? Hur definierar man ett gott liv, ett hållbart samhälle och vad behövs för att tillvaron ska kunna anses dräglig? Stanna upp. Tänk efter. Utan närvaro går det inte att komma fram till ett svar på dessa frågor, för det är frågor utan givna svar. Frågor som kräver eftertänksamhet för att kunna besvaras och reflektion för att svaren ska kunna vara giltiga över tid. Både frågorna och svaren är levande och föränderliga.

Vi vet hur mycket man behöver sova för att det ska vara hållbart över tid. Dygnet har bara 24 timmar. Livet är begränsat. Ändå lockas många av löften om mer, bättre, snabbare, för mindre och på kortare tid. Drömmen om en kaka man både kan äta och ha kvar är stark och utbredd. Det är lättare att lyssna på den som talar om en sådan kaka än på den som hävdar att kakan inte finns. Lättare att nå ut med budskap om enkla lösningar än att få gehör för behovet av gemensamma ansträngningar. Jag vill ha det jag önskar är enklare att ta till sig än insikten om att vi tillsammans kan få vad vi behöver.

Allt mer kunskap och allt fler handgrepp flyttas från människor till maskiner och system. Allt fler underkastas styrning och kontroll, konkurrens och utvärdering. Konsekvensen blir att friheten minskar och den mellanmänskliga tilliten utarmas. Misstron ökar och kraven på mer styrning, tätare kontroller och allt mer detaljerade utvärderingar blir tydligare. Livet detaljregleras och överraskningarna minimeras. Friheten offras för viljan att veta vad, när och hur. 

Just do it! Nu! Halva reapriset. Skynda fynda. Pengar att tjäna. Billiga flygresor. Jag. Vill. Ha! Saker och upplevelser. Kvalitetstid. Nyttomaximering. Varför då, är en fråga som det sällan finns möjlighet att reflektera över? Tid att tänka efter är sällsynt. Närvaro, här och nu. Tystnad. En skogspromenad. Fågelsång. Bäckar som porlar och vågor som kluckar. Läsa långsamt, för upplevelsens skull. Det som vi vet är bra för oss offras för sådant som vi vet är dåligt. Naturligt ersätts med artificiellt. Istället för att röra sig i vardagen tränas på gym. Istället för att äta nyttigt och varierat äts kosttillskott. Istället för att stanna upp och tänka efter vad som faktiskt gör en lycklig jagas efter kickar och snabb behovstillfredsställelse.

Efter en helg på spa skriker hela kroppen NEJ. Inte in i ekorrhjulet igen. Jag vill ha tid att tänka efter, vill vara närvarande och stanna kvar i eftertänksamhetens kravlöshet. Jag vill vara fri att göra det jag tror på, istället för att tvingas göra det jag vet är dåligt för mig.

söndag 19 mars 2017

Förändringens mekanismer

Söndag. Hotellfrukost igen. Efter tre dagar på spa infinner sig ron. Åter till jobb. Fast nu vänder det. Arbetspuckeln passerad. Det var inte planerat att vi skulle åka hit just den här helgen, men det passade synnerligen fint. Om någon månad drar vi till Köpenhamn och möter våren, eller kanske sommaren. Lättare att koppla av och börja om när man åker iväg. Att inte skriva nytt på några dagar är också inspirerande. Här kommer ett sista smakprov från boken. Nästa gång den dyker upp är det i sin helhet. Imorgon är jag tillbaka med nya tankar.

Denna bok handlar om att visa hur man med hjälp av tankeverktyg kan fördjupa förståelsen för kultur. Arbetet som krävs för att uppnå förståelse kan liknas vid ett slags dans, för att peka på ett alternativt exempel på samma sak som tidigare omtalats i termer av samtal. Texten, som växer fram under arbetet med att försöka hitta olika sätt att förstå och hantera komplexiteten som studeras, skapas liksom dansares rörelser i utrymmet som öppnas mellan paret. Jag intresserar mig för det som händer mellan olika tänkares tankar och mina, men även mellan min text och den som läser. Jag tänker när jag skriver, och skriver när jag tänker. Och när jag läser texten och får distans till tankarna kan jag acceptera, förkasta, utveckla eller modifiera. Det är så jag vill bli läst också. Skrivande är liksom kultur dynamiskt och följer sin egen inneboende, men gäckande, logik. Och syftet med att skriva och arbeta på detta sätt är att locka fram flyktlinjer som kanske kan komma till användning, någonstans, någon gång, till någonting. Det händer något i mötet mellan, och detta något vill jag försöka fånga, för det är först när man har det i sin hand som man kan avgöra om flyktlinjen är användbar eller inte.
Den numeriska kompositionen eller det numrerande numret implicerar alltså flera operationer: aritmetisering av de givna mängderna (släktled); återförening av de utvunna underavdelningarna (bildande av tiotal, hundratal, etc); bildande genom substitution av en annan mängd som korresponderar mot den återförenade mängden (specialkåren).
Citatet handlar om matematik och organisering av stridande trupper, om krigsmaskinen in action. Om det som händer när kultur sätts i verket, när liv levs. Mellan raderna i texten finns djupa insikter om förändringens mekanismer och konsekvenser på gruppnivå. Samhället är inte summan av delarna, det är mer än så. Samhället är emergent, det existerar på skalnivån ovanför människornas interaktion. Kultur lever sitt eget liv, och förändras både i relation till strukturella, överindividuella principer och genom vardaglig interaktion mellan människor. Därför kan man aldrig förstå eller förklara kultur genom att bryta ner problemet i delproblem som löses var för sig och fogas samman till en helhetsförklaring. Vill man förstå kultur måste problemet göras större, för bara med perspektiv och överblick kan tillvarons underliggande mönster framträda.

Det spelar roll hur man organiserar. Organiserandet påverkas av organisationen. Komplexitet uppstår genom att systemet återrapporterar till sig själv, och även små variationer kan ge upphov till genomgripande konsekvenser över tid. Kaosteori handlar om och försöker förstå principerna för detta, trots att processerna är allt för komplexa för att kunna räknas på. Kultur går inte att räkna på. Letar man efter svar i detaljerna missar man det man söker, för kulturen finns inte där, den finns mellan och går att se och förstå först när den studeras på håll. Kultur är helheten, både delarna och dynamiken och samverkan mellan. Detta är inget problem, det är utgångspunkten. När kartan inte stämmer med verkligheten är det alltid verkligheten som gäller, om man verkligen vill förstå vill säga.

Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier eller om man bara intresserar sig för statistiskt säkerställda samband, kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och där går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar inte på det sättet. Oftast blir det som det brukar bli, som man är van vid, men det avgörande är aldrig normaltillståndet. Ifråga om kultur är det onormala regeln, inte undantaget. Även om det är ovanligt är det oväntat oväntade vad man måste räkna med, dock inte på. Det oväntat oväntade går bara att förbereda sig mentalt på, det går aldrig att ha färdiga handlingsplaner för allt som kan hända. Där och då, när det oväntat oväntade hänt, kommer nomadens kompetens till användning. Vill man förstå kultur måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas. När som helst, eller också inte. Ingen kan veta om, när eller var förändringens riktning byts. Plötsligt dyker något upp. Sedan är allt förändrat. Atombombens verkningar, till exempel, går långt utöver dess omedelbara effekter av död och förstörelse. Kalla kriget hade inte varit kallt om inte bomben funnits. Och rätt som det var upplöstes Sovjetunionen och allt förändrades igen. Det gick inte att räkna på något av detta. Kalkyler och Royal science var inte till någon hjälp för att förstå. Minor science, däremot, vetenskaper som följer med, iakttar och analyserar skeenden i realtid, har verktyg att förstå, i alla fall dynamiken och förutsättningarna för förändring.

Raden av betydelsefulla och berömda upptäckter och vetenskapliga genombrott är till stor del en uppräkning av misslyckanden, om de betraktas från projektens syften och ursprungliga plan. Viagra, till exempel, är resultatet av ett misslyckat försök att skapa en hjärtmedicin. Erektionerna som rapporterades från testerna var biverkningar, ända tills någon tänkte om och insåg potentialen i upptäckten. Och så ser det ut över hela linjen, för alla, överallt. Den mest värdefulla egenskapen är att kunna tänka om, tänka nytt och att inte låsa fast. Nomadologi är en rörlig vetenskap, skapad för att studera (kulturell) förändring.

Både och, inte antingen eller. Hur är det möjligt? Tänk på Wittgensteins berömda ankhare som han använder för att illustrera hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktar saken från. Det är lätt att se att det är både en hare och en anka samtidigt, men det är svårt att lära sig omsätta insikten i förståelse av kultur. Vill man förstå förutsättningarna för förändring måste man acceptera att tillvaron är fylld av ankharar. Vill man förstå kultur måste inse att kung Kristian II av Oldeburg i Sverige uppfattades som en tyrann samtidigt som han i Danmark kallas den gode, och att svaret på frågan om vad han egentligen var beror på vem man frågar, eller vilket perspektiv han och hans gärningar studeras utifrån. Ankharar finns överallt och är en av orsakerna till kulturens komplexitet. Ankharar finns det också gott om i texterna av Deleuze och Guattari. Insikten om att detta är vad man möter och måste lära sig hantera om man vill ta sig genom deras texter är pedagogiskt tacksam. För vet man vad man ska leta efter är det lättare att finna det man söker. Instinktivt och initialt är det svårt för den som är ovan att hantera ankharar. Är man van vid att verkligheten är en och odelbar, om man har bestämt sig på förhand för att så är fallet blir ankharen obegriplig. Det är den dock inte, och detta vet alla som studerat kultur, som är beroende av perspektiv för att bli begriplig. Kultur får sin mening i mellanrummen som ser olika ut beroende på vilka aktörer som befinner sig på ömse sidor och vem som betraktar utrymmet. Det är meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt, för svaret är att båda kan ha rätt.