måndag 26 juni 2017

Sekulära trosföreställningar om religiösa

Läste för ett tag sedan Niklas Ekdals debattartikel i DN, om sekulära föreställningar om kristna, vilket är ett ämne som kommit att intressera mig, alt mer på senare tid. Har tänkt blogga om det sedan dess, men tiden går så himla fort. Nu, så här mitt emellan arbete och semester, tar jag dock tag i det och i alla andra saker som blivit liggande. 

Hur uppfattar icke-troende religiösa egentligen? Det skiljer sig åt på en massa olika sätt och den tydligaste skillnaden handlar om vilket religion som den troende bekänner sig till. Och för den som uppvisar likheter med muslimer kickar fördomarna in så till den milda grad att hen inte ens behöver vara troende för att uppfattas som det. Muslimer ses dessutom inte sällan som extrema. När det gäller synen på kristna skiljer det sig väldigt mycket åt och det beror dels på vilket samfund den troende tillhör, dels på hur tydligt tron uttrycks. Eftersom sekularismen är så pass utbredd, kyrkan är skild från staten och samhället på få andra sätt är präglat av kyrklighet har att ateismen kommit att uppfattas som det normala, vilket många undersökningar visar är en grov felskattning av det faktiska läget. Hittar en artikel i tidningen Dagen som citerar en undersökning som gjorts. 
När det gäller antalet muslimer så trodde svenskarna att omkring 17 procent av befolkningen var muslimer. Helt fel. 5 procent av Sveriges befolkning säger sig tro på islam, enligt Ipsos Moris siffror. Skillnaden mellan fakta och uppskattning var alltså 12 procentenheter.

När det gällde antalet kristna så var differensen mellan verklighet och gissning ännu större, 19 procentenheter, fast då åt andra hållet. Där gissade svenskarna att 48 procent kallade sig kristna. I själva verkat är det 67 procent.
Sverige är på många sätt ett extremt land när det gäller tro, för i resten av världen (liksom för övrigt genom mänsklighetens historia) är religion mer eller mindre regel och uttalad ateism ett tydligt undantag. Läser om detta i en artikel i Forskning och Framsteg. Vad jag vill visa med dessa inledande reflektioner är att den som tror att troende är ett slags mystisk minoritet som det går att hysa uppfattningar om på gruppnivå har helt fel, och det är även Ekdals tanke.
Det överraskande med Donald Trump är inte hans beteende. Det chockerande är att 81 av procent av vita, evangeliskt kristna amerikaner röstade på honom.

En libertin som gift sig tre gånger, skryter om övergrepp, ljuger som en mustang travar, har gjort karriär på kasinon, konkurser och narcissism. Finns det något av Guds bud han inte hånat?

Bibelbältets amerikaner struntar i det. De söker inte ett föredöme utan något annat.

Gud sover på jobbet. Det är inte en kristen våg som fört The Donald till Vita huset, lika lite som en islamistisk väckelse ligger bakom IS.
Verkligheten är alltid mer komplex än föreställningarna om hur det är, och inget som rör människor och kultur är någonsin enkelt eller entydigt. Vill man förstå samhället är detta den första villfarelsen man måste göra upp med. Det syns aldrig på ytan vem man möter och en människas tro kan ta sig enormt många olika uttryck. Utan att samtala med och lyssna på den andre går det inte att göra sig några föreställningar om vad andra tror på. IS har mycket lite med Islam att göra, det verkar de flesta kännare vara överens om, och frågan är om det ens är en religiös rörelse. (Rekommenderar en mycket intressant Understreckare om det ämnet, som här faller lite utanför ramen). Och i USA finns det som sagt uttalat religiösa rörelser som agerar politiskt och i vardagen i enlighet med helt andra rättesnören än kyrkans.
Den kristna högern i USA brukade hylla ledare som stod för trohet, kyrksamhet och vänlighet. Vid den tid då dygderna tog kropp i Ronald Reagan var fixeringen vid aborter och homosexualitet inte lika framträdande som i dag.

Det som uppfyller högerkristna 2017 är knappast ledarens karaktär – Trump har ju ingen – utan bestraffning av andra. Enligt historikern och baptisten Wayne Flynt i Alabama mobiliserar USA:s troende mot synder som de antingen inte är sugna på (homosex) eller inte kan begå (abort, för män). Däremot blundar de för skilsmässor och hedonism som intresserade dem själva.
Troende verkar vara som alla andra, om man studerar deras tankar och handlingar. Att göra skillnad mellan sekulära och troende låter sig med andra ord inte göra; det är en lika problematisk uppdelning som alla andra försök att dela in människor i homogena grupper. Det är debattens logik som träder in och påverkar. Det som behövs för att förstå på allvar är mer av samtal. Det står en hel massa olika saker i bibeln och andra urkunder, och sekulära tror ofta att troende litar på och lever efter skriften. Det är en grov förenkling och en problematisk fördom.
Jesus säger på fyra ställen i Bibeln att man inte får skiljas. Enligt Matteus 7:3 undrar han också: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Den som är utan synd kastar första stenen. Att skylla ifrån sig och njuta av att straffa andra är mänskligt, men det är inte vad profeterna rekommenderar.

Den kristna högerns hyckleri är tacksamt att dissekera. Men låt oss granska bjälken i vårt eget öga, i den gamla världen.
Hur ser vi på oss själva och varandra? Det är en fråga som alltid är lika aktuell. Vilka fördomar bär vi på och sprider vidare, och finns det någon grund för uppfattningarna? Ju snabbare tankar och åsikter utbyts på nätet desto viktigare blir det att stanna upp och tänka efter, särskilt när diskussionen handlar om tro och troende.
De vilsna själar som begår terrordåd i Guds namn har nästan alltid samma profil: manligt kön, måttlig ålder, vaga begrepp om islam, upprivna rottrådar, kriminellt förflutet, radikalisering i fängelse. Jihad ger licens för hämnd på en obegriplig omgivning som inte bryr sig, och som till synes lyckats bättre.

Målet är inte frälsning. Kärnan är ansvarslöshet. Allt som gått snett är någon annans fel. Här finns stark korrelation mellan konspirationsteorierna i ett samhälle och dess våldsbenägna subkulturer.
Det som uppfattas som det största hotet dessa dagar, islam och islamistisk terror, är ett hot som inte självklart kan skrivas upp på religionens konto. Särskilt inte om man på det konto balanserar siffrorna mot allt gott som görs i religionens namn och av många troende. Inom mitt akademiska ämne etnologi och folkloristik finns en lång tradition av studier av sägner och fördomar och det man lägger märke till där är att grundberättelsen ofta är den samma, men med tiden handlar den om olika etniska grupper. Moderna sägner om bönder som flyttade till stan och där bröt upp parketten för att odla potatis byts snart ut till, först finnar, sedan jugoslaver och därefter somalier, utan att bry som om att historiens rimlighetsgrad är minst sagt låg. Jämför kvadratmeterhyran mellan en lägenhet och en kolonilott, eller fundera på i vilka kulturer man äter potatis. Påminner även om den religiösa filosofen William Ockham och hans berömda rakkniv som handlar om att den enklaste förklaringen oftast är den korrekta, vilket alla konspirationsteorier faller på. Som sagt, varför inte lyssna på vad den man är rädd för säger och samtala om skillnader och likheter?
Som världens minst religiösa nation är Sverige illa rustat att förstå dessa mekanismer i Mellanöstern och Mellanvästern. Kanske gör vår sekulära lutning, paradoxalt, att vi övertolkar trons betydelse.
Den som inte vill förstå hotets logik eller som förlamats av sin egen rädsla för det okända, den som bara vill att alla ska vara som det alltid varit, hemfaller lätt åt magiskt tänkande och fördomar. Och den som utgår från sig själv och gör den egna uppfattningen till norm, och som idag via nätet enkelt kan söka sig till likasinnade; den som stängt in sig i en bekväm filterbubbla, hen är inte intresserad av att förstå, bara att bli av med problemet. Det är en destruktiv och livsfarlig väg att gå, inte bara för de andra utan lika mycket för den som väljer att hålla sig med fördomar och vägrar lyssna, den som gör okunskapen till en dygd. 
Även svenskar odlar ju sin utvaldhet och idén om ett förlorat paradis, välfärdsstaten. Politiken har fått samma grundackord här som i övriga världen: ansvarslöshet. Går det utför? Någon annans fel.
Debattens logik igen. Den som bestämt sig för att hen har rätt och som valt debatten som livsfilosofi kommer att hända sin rätt ända till det bittra slutet. För debattören är det ALLTID någon annans fel och det spelar ingen roll hur det är och ser ut egentligen, finns det bara siffror som stödjer den egna världsbilden räcker det som grund för att diva ärendet vidare.
Allt fler sätter likhetstecken mellan invandring och välfärdskollaps. Vi förväntar oss att bli frälsta av den heliga välfärden, samtidigt som färre är beredda att hugga i där själva. Klyftan vidgas mellan vad vi kräver och vad vi vill bidra med. De sju dödssynderna som varnade för egoism har vänts till framgångsfaktorer på Facebook.

Avsikten med dessa paralleller är inte att relativisera terrorismen. Men låt oss inse att botten i oss själva också är botten i andra. Ansvarslöshet är allmänmänskligt.
Idag byggs system som ska garantera säkerhet och måluppfyllelse, och maskinerna som tar över allt mer av det som tidigare låg i människors händer, vilket tvingade människor att lära sig lita på varandra, tas emot som frälsare. Den mänskliga faktorn ses som ett problem och den enda relationen som man verkligen antas kunna lita på är den mellan jag och de maskiner och tekniska system jag interagerar med. Klart att det växer fram en misstro mellan människor då, inte bara mellan troende och ateister, utan även mellan allt fler olika och allt mer differentierade grupper av människor. Vem kan man lita på, är frågan för dagen. Och eftersom svaret är att man aldrig någonsin kan lita på någon eller något ökar misstron rädslan på kvadraten av insatserna som görs för att öka säkerheten. Det är en skenbar säkerhet som skapas, vilket invaggar allt fler i en allt osäkrare känsla av säkerhet som föder behov av mer säkerhet.
Det handlar inte om något plötsligt förfall. Den mänskliga hjärnan, och därmed moralen, är en historisk konstant. Variabeln är teknik som synliggör våra instinkter på nya sätt. Där finns både hotet och hoppet. Om vi förankrar normerna religiöst eller sekulärt är en bisak.

En olycklig aspekt av globaliseringen är dynamiken mellan akademiska abstraktioner och konservativ cynism. Till vänster pekas på strukturer – rasism, kolonialism, kapitalism, patriarkat – och till höger på syndare, svikare, fripassagerare. Alltid någon annans fel.
Så sant, så tragiskt och så oerhört frustrerande att debatten kommit att framstå som den enda vägen fram. Alla tror på något och det sekulära samhället bygger på tron på evig tillväxt, företagshemligheter och marknadens osynliga hand. Vill man samtala om dessa saker avkrävs man en färdig lösning som fungerar och är bättre, och har man ingen sådan är det ingen som lyssnar. Fast om lösningen bara kan skapas i ett samtal där många röster och olika sätt att se på saker och ting kan samsas, hur gör vi då? Att skylla på någon annan fungerar bevisligen och självklart endast om det är annanstans fel. Ligger felet hos en själv eller om det är inbyggt i den logik som tas för given blir beskyllningen ett tomt och meningslöst slag i luften.
Ofta är människor förvisso offer för krafter bortom deras kontroll, men det växande antalet med eget handlingsutrymme skulle må bra av att ta mer ansvar själva.
Det är svårt att ta ansvar, och det är ännu svårare att lära sig lita på andra. Det finns heller inga garantier för framgång, inte om problemet man vill lösa handlar om kultur. Ateister kan vara lika fundamentalistiska som troende, och det finns ingen möjlighet att på något objektivt sätt avgöra vem som har rätt. Att tro eller inte, det är frågan och vad som är det bästa svaret beror på en hel massa olika faktorer och är dessutom avhängigt kontext och tidsanda.
Den som är utan synd trär på första fotbojan.
Bara för att många Svenskar och fördömer Islam betyder inte att det finns något reellt hot, varken från den religionen eller från andra trossamfund. Det går inte att finna några enkla och entydiga svar på komplexa problem, vilket är just vad vi har att göra med här. Samtalet, vi behöver lära oss vad det är och hur det fungerar, för det är enda sättet att närma sig andra människor och överbrygga klyftor, enda sättet att göra upp med fördomarna och osäkerheten som uppstår när och där det byggs murar istället för broar. Vi människor, troende och sekulära, muslimer och kristna, är alltid mer lika än olika varandra.

Rekordårens baksida 4

Bilden av min farfar har alltid varit oklar och föränderlig. Vem var han, hur tänkte han? Det finns så många olika bilder. Bara här i helgen fick vi indikationer på att det möjligen finns ännu ett barn, en son som som ska ha fötts 1931. I så fall blir det 12 barn. Märkligt att den informationen dyker upp och sammanfaller med att jag börjat skriva om dessa saker. I hans dödsannons, 1960, finns bara tre barn nämnda: Min pappa och hans bror, och farfars tre barn i det sista äktenskapet. Han blev bara 53 år. Som det verkar levde han i en drömvärld där hans föreställningar om hur det borde vara inte riktigt stämde med andra uppgifter. När han fyllde 50 uppmärksammas han i Östersundsposten där han då bodde men sina tre yngsta barn och en ny fru. Där presenteras han som byggmästare och gårdsägare, fast som dokumenten visar levde han tidvis på arbetslöshetsunderstöd eller arbetade som snickare på olika byggen eller i skogen. Och gården köptes för ett arv som hans fru fått. Även om han gjorde många besvikna verkar han ändå ha varit omtyckt.

Som ung, innan han fyllde 18, arbetade han på Amerikabåtarna (Drottningholm och Stockholm) en tid. Det står i notisen om honom i Öresundsposten att han som ung i Göteborg var aktiv idrottsman och att han vann utmärkelser som simmare, att han boxades och var verksam i Högsbo skytteklubb. Det står också att han spelade i revyer och att han var en "erkänt god steppdansör", samt att han arbetade på Stora teatern som statist och att han sjöng i kör. Notisen avslutas med följande ord:
Nehls är en god yrkesman och en verkligt gladlynt och trevlig sällskapsmänniska. Han är en äkta göteborgare med det där öppenhjärtiga sinnelaget och den där fyndiga humorn som kommer an att stortrivas i hans sällskap. Frimärkssamlande heter hans fritidsintresse, vilket han flitigt odlar.
Varifrån uppgifterna kommer vet jag inte, men de verkar inte vara helt tagna ur luften. Liksom alla andra var han så klart sammansatt och han hade andra sidor också, än dem som lämpar sig att lyfta fram i ett hyllande 50-årsproträtt. I uppgifterna från akten som min far begärde ut ges en annan bild av honom.
1944. Gert kommer till Vidkärrs sjukavdelning den 8 maj. Kostnaden är 2:70 per dag. Han är där till 22/6 och det kostar 103:-. Olav betalar 5:-. Enligt journalen är Gert en rar pojke, men nervös och ängslig. Han väger 15.5 kg och är 97 cm lång.
Dessa karaktärsbeskrivningar är en spegling av tiden och andas rasbiologi. Och detta att och hur man flyttade små barn fram och tillbaka gör ont att läsa. Ute i Europa rasar världskriget, och i Gamlestaden där även jag är född, brottades min far och hans föräldrar med sina respektive problem.
Vera ligger på Sahlgrenskas kirurgiska avdelning för magåkomma sedan 12 maj. Hon är medlem i Centralsjukkassan. 
Tvillingarna omhändertas på Vidkärrs barnhem den 13 maj och de överlämnas av en fr. Hallgren. Olav förbinder sig att betala 1:- /barn och dag. Han klagar hos Barnavårdsnämndens krav-avdelning att de begärt införsel trots att han fullgör sina avbetalningar så gott han kan.

Olav är arbetslös sedan 13/5 och har tidigare arbetat som byggnadsarbetare i c:a 10 veckor och tjänat 80:- i veckan.
Notiserna är torra och beskriver ett samhälle som lyckligtvis inte existerar längre. Det ger mig många pusselbitar till min egen uppväxt och den jag kom att bli. Vi är alla ett resultat av både arv och miljö och jag har gener från min farfar vars utseende präglat oss som kommit efter. Dokumenten är intressanta av en hel massa olika skäl, dels för att de ger en bild av min fars uppväxt, dels för att de ger en inblick i Myndighetssverige under kriget.
Utvisning är begärd igen för tyska undersåtarna Gert, Ove och Ingvar den 19/5 och avslag sker den 22/5.
Ännu en begäran om utvisning alltså. Någon anställd på Göteborgs stad såg det som sin uppgift att prioritera stadens ekonomi framför tre små och oskyldiga barns väl och ve. Min far och hans två små bröder var födda i Sverige av av en svensk mor och en far som var född i Danmark men uppvuxen i Göteborg, och bara för att han var tysk medborgare. Ändå menade den där myndighetspersonen som under hela kriget jagade familjen att det var rätt att utvisa barnen till ett land varken de eller deras far hade någon kontakt med eller levande släktingar i. Som tur var blev det även denna gång avslag, men där och då, när beskedet kom (om min farmor nu fick reda på det) var utfallet en öppen fråga.
Den 20 juni skriver Olav brev till herr Ullman på Barnavårdsnämnden och frågar vem som är barnens förmyndare och förklarar också att han har betalat för barnen. Den 2 juni, i ett annat brev till Barnavårdsnämnden klagar Olav över att krav och införsel gjorts på hans lön. Olav har betalat 36:73 under året för barnen.

Den 22/6 skrivs i journalen att Gert är trotsig och skriker på nätterna. Den 23 juni får han tillfälligt komma till mormor Emma.
Ständigt dessa förflyttningar. Och över huvudet på föräldrarna, som det verkar.
Gert kan tala rent när han är 3½ år gammal.

Den 9 november blir en av tvillingarna hemtagen från Vidkärr till bostaden på Kruthusgatan och sedan, den 24 november, även den andre. Orsaken verkar ha varit att en av dem hade ett litet fel på lungan. Kostnaden av Allmänna Medel är 455:76 för den ene och 496:31 för den andre. Antagligen bodde min far hemma då.
Hur påverkas man som barn av att flyttas fram och tillbaka på detta sätt och av olika anledningar? Vad händer med tilliten till samhället och till andra människor? Det går så klart inte att uttala sig om, men med hänsyn tagen till omständigheterna har det gått bra för de flesta av min farfars barn. Av de jag känner har alla hittat sin väg utifrån sina förutsättningar, och min far skapade ett tryggt hem för mig att växa upp i trots att han växte upp i ett allt annat än tryggt och harmoniskt hem.
Olav skriver 27 december till Harald Ullman angående att personalen på Vidkärrs barnhem har varit vårdslösa och slarvat bort barnens ransoneringskort från Kristidsnämnden. Han tycker att detta borde komma till pressens kännedom. Den 30 december får han till svar att han skall prata med föreståndarinnan på barnhemmet.
Återkommer med fler tankar och reflektioner.

söndag 25 juni 2017

Mellan skepticism och scientism

Har verkligen vilat här under helgen. En vecka kvar med jobb, men en vecka utan krav. Förutom ett möte ska jag skriva och läsa, utan krav och utan att ställa klockan på fem för att jaga iväg. Trappar ner inför sex veckor obruten semester. Inget Almedalen i år. Känns bra på en rad olika sätt, även om jag uppskattade besöket där förra året. Tar söndagen som den kommer och låter tankarna följa sin egen väg, här idag om olika sätt att se på kunskap.

Fundamentalism och bokstavstroende är ett förrädiskt enkelt sätt att förhålla sig till världen, att lita blint på en anbefalld urkund, en karismatisk ledare eller en förment evig sanning. Förhållningssättet till världen, medmänniskorna och kunskapen ger stadga i tillvaron och man slipper ta eget ansvar, allt blir förutsägbart och överraskningarna minimeras. Fast vad lever man för då, om man inte kan eller får ta egna beslut, om livet och dess innehåll bestämts på förhand och av någon annan som kräver absolut lydnad? Och hur bemöter och förhåller man sig till andra som blivit saliga på alternativa sanningar och litar på andra urkunder? Om fundamentalism var en hållbar inställning fanns det bara en enda, universalt fungerande. Om det var så världen såg ut och fungerade existerade endast ett och ett enda sätt, men så är det inte. Det finns många olika fundamentalismer och den som vill ansluta sig till någon tvingas välja. Därför faller det synsättet på eget grepp, tänker jag.

Att vara människa är att vara dömd både till frihet och ansvar. Hur mycket man än förnekar friheten och försöker friskriva sig från ansvar kommer man aldrig undan. Det är ett av demokratins alla dilemman. Vem jag väljer att lita på och vad jag väljer att tro på kommer att påverka vad jag ser, vem jag blir och vilka uppfattningar andra får av mig, samt vilket samhälle jag tror på och främjar framväxten av. Just i mitt fall handlar det om att jag vill lära mig förstå förutsättningarna för livet och förändring av det rådande. Kunskapens väg har jag gjort till min, och kunskapen är alltid öppen, osäker, tillfällig och mer eller mindre relativ. Friheten gör det möjligt att söka alternativ och ansvaret gör att jag får leva med konsekvenserna av mina val. Fast hur får man kunskap och hur avgör man vad som är sant, bra och fungerande?

Skepticism är ett sätt att förhålla sig till kunskap, fast det är ett dåligt sätt. Misstro mot allt som sägs och alla som säger något leder förr eller senare, om man inte är vaksam till paranoid ensamhet. Vem kan man lita på? Om svaret på den frågan är ingen och ingenting har man fastnat i en annan ytterlighet, och den är lika ohållbar som fundamentalismen, för om man inte tror på någon eller något blir livet ett helvete. Att aldrig kunna slå sig till ro och att möta alla med misstänksamhet förlamar en och gör interaktionen med andra omöjlig. Människan är dömd att lita på andra och på beprövad erfarenhet, och det gäller både individer och samhällen. Därför måste man lära sig förstå och hantera tillit, som dock aldrig får bli blind. Det handlar här som i så många andra fall om balans mellan; om att veta när, var och hur man ska lita på alternativt vara skeptisk till den och det som sägs.

Scientism handlar om en övertro på vetenskapens möjligheter. Självklart ska man lita på forskare och forskning, men vetenskap bedrivs av människor och för människor och där liksom i all annan mänsklig verksamhet spelar kultur, psykologi och personlighetsdrag in. Vetenskapen rymmer enorma möjligheter men utan tillit i kombination med en sund skepticism kan potentialen inte utnyttjas. Målet må vara största möjliga objektivitet, men verkligheten är som den är och den måste man anpassa sig till om man menar allvar med kritiken mot fundamentalism. Verkligheten är komplext, dynamiskt föränderlig och mångfacetterad. Därför blir alla fakta mer eller mindre relativa, utan att för den skull sakna evidens. Det finns alltså ingen enkel väg till verkligt vetande.

Vägen mot kunskap och bättre vetande snirklar sig fram mellan ytterligheter, varav några beskrivits här ovan. Den enda vägen leder alltid fel och det går inte på förhand att bestämma eller avgöra vad som är bäst. Sammanhanget är det som avgör, liksom målet med verksamheten. Frihet och ansvar, tillit, tro och tvivel, analys och reflektion; Eller, vilket är den väg jag valt: samtal. Det är både en metod, ett sätt att se på både kunskap, tillblivelse och förändring samt en livshållning och samhällsmodell. Samtalet är ett rörligt fundament, en ordnande struktur utan centrum och ett sätt att leva, ensam och tillsammans med andra. Samtalet är ett slags väg, men inte den enda vägen för i ett samtal finns alltid olika öppningar och möjligheter.

lördag 24 juni 2017

Sätter ord på tankar om text och skrivande

Fångas av Lena Anderssons krönika i DN, om skrivande, text och språk. Jag är en skrivande människa. Texterna som sätts på pränt är en del av mig på samma sätt som jag är en del av språket. Mellan språket och texten som bildas av orden blir jag till. Genom att skriva skapas och skapar jag mig själv. Så har det kommit att bli med åren och språket intresserar mig därför mer och mer.
Det händer att jag tycker att skriften, texten och människans förmåga till litteratur är enastående i sitt slag; att språket är något av det märkligaste bland organiskt framväxta ordningar. Till exempel händer det när jag läser om inspelningen av Ruben Östlunds senaste film ”The Square”. Skådespelaren Claes Bang berättar: ”En scen tog vi om säkert hundra gånger. Vid tagning 95 drog Ruben mig till sig, pekade på sin monitor och sa: ’Titta! Jag vill inte ha något mer av det här usla tv-skådespeleriet, skärp dig nu!’ Det var som en spark i huvudet” (SvD 22/5). 
Som författare omarbetar också jag de flesta passager hundra gånger, och vid nittiofemte kommer oron för att texten aldrig ska bli av med klumpfoten. Det underbara är att ingen då behöver förnedras eller skällas ut. Och när jag stryker i texten och gör mig av med hela karaktärer eller resonemang blir ingen besviken över att bli bortklippt och ingen producent rasar över att ha bekostat lönerna för onödiga arbetsinsatser.
I mitt eget skrivande känner jag igen mig i det Andersson skriver även om bloggtexterna oftast bara skrivs rakt på, utan redigering och omarbetning. Med böckerna är det annorlunda, där ändras och skrivs om, stryks och läggs till, flyttas och flyttas tillbaka. Olika medier kräver olika saker av den som vid uttrycka sig genom dem. Mitt egna skrivande ger livet mening och hjälper mig förstå, livet, mig själv och det omgivande samhället. Omsorgen om orden och det orden uttrycker är en omsorg om livet. Att skriva är att leva. Som lärare och handledare känner jag mig mer som Ruben Östlund, fast jag kan dock aldrig ta med mig studenterna till en monitor och peka på problem och kräva skärpning. Studenterna är kunder och kunden har alltid rätt. Jag kan skriva i marginalen att texten inte fungerar, att den behöver arbetas om från grunden, och jag kan försöka förklara vad som saknas. Fast allt som ofta kommer den tillbaka efter några timmar eller en dag, med orden: Nu har jag rättat uppsatsen. Likheten med versionen jag nyss läst och lagt ner timmar på att kommentera är slående, och nu förväntas jag läsa igen. Ibland tror jag att jag lägger mer tid på att läsa och skriva kommentarer än vissa studenter ligger på att skriva texterna som lämnas in. Det är det jobbigaste med att vara lärare, att tvingas arbeta med texter som skrivits för att få poäng och utan en vilja att uttrycka allvarliga tankar på riktigt. När jag arbetar med egna texter är jag hänsynslös mot mig själv som författare; jag stryker och ändrar, skrattar åt fel och märkliga syftning, irriteras över tappade ord och felstavningar. Det är så jag arbetar med och förhåller mig till språket, det är så jag skriver och alla som skriver vet att att det är enda sättet att få till en text som fungerar och kan läsas med behållning av andra. Vill man bli läst måste man underordna sig och vara ödmjuk. Det är läsaren som bestämmer, aldrig författaren. Som handledare blir jag ledsen när jag, trots att jag lindat in synpunkterna och tonat ner kritiken, möts av irritation och en anklagande ton som går ut på att det är jag som har problem. Ruben Östlund möts av respekt och skådespelarna ifrågasätter inte hans perfektionism, de vet att deras framgång ligger i hans händer och accepterar att det är han som bestämmer. Mina studenter (långt ifrån alla, men alldeles för många) bryr sig föga om vem jag är, vad jag kan eller att jag vill dem väl. Jag delar med mig av min erfarenhet och ger tips som jag skaffat mig med möda och år av försök, men möts sällan. med tacksamhet. Det gör ont och gör mig ledsen. Ju mer författare jag försöker vara i mötet med studenterna desto mer motstånd möts jag med, och väljer jag att inte bry mig skär det i mig och jag vet att studenterna drabbas längre fram. Damed if you do and damed if you don't. Ett av lärarens alla dilemman.
Endast författaren har tagits i anspråk, medan den arma filmregissören redan från början är beroende av otaliga yrkespersoners förmågor och därmed underkastad deras brister.
Det är alltid andra som ska utföra det filmaren ser för sitt inre öga. Författaren anlitar hjälp först när arbetet är klart. Av dessa skäl blir skrivandet inte despotiskt, och föga heroiskt. Produktionsförhållandena är mödosamma men inte omständliga. Där filmandet måste ske med faktiska kroppar och ting i den besvärliga sinnevärlden arbetar författaren med sådant som endast finns som föreställning och språk. En ynnest.
Skrivande är befriande på det sättet. Handlederiet är det inte. Båda handlar om samma sak, men bara i skrivandet är jag fri. Det är en ynnest. Språket rymmer oändliga möjligheter och lika stora svårigheter. Det krävs det blod, svett och tårar för att skriva, och därför som varje text som publiceras en seger. Jag behöver skriva för att orka arbeta med det jag gör.
Och allt detta har att göra med språkets och skriftens väsen. Språket är abstrakt, filmen konkret och materiell. Texten kan säga människa, medan filmen aldrig kan visa människa, utan måste visa en särskild människa med vissa egenskaper. Texten är vidare det enda medium som kan säga skulle ha haft, och inte, ingen, ingenting.
Språket beskriver inte bara, det skapar också mening och ger perspektiv. Språket är aldrig neutralt eller objektivt. Orden bär på mening och rymmer såväl begränsningar som möjligheter. Följer man en manual och bara vill bli klar; skriver man utan en egen vilja att uttrycka något man verkligen känner och står för, blir texten platt och meningslös. Det påverkar läsningen och märks mellan raderna. Det går aldrig att ljuga med språket, inte för en van och intresserad läsare. Texten för samma och förmedlar känslor lika mycket om information. Text och skrivande handlar om livet och det som är levande. Texten beskriver inte bara, den förändrar och skapar också.

fredag 23 juni 2017

Rekordårens baksida 3

Det har visat sig att jag hade fel om antalet (kända) barn som min farfar fick. 11 ska det vara och inget annat. Rätt ska vara rätt. Framförallt min fars men även mitt liv vändes delvis på ända av uppgifterna som avslöjades genom akterna som begärts ut. När historien uppdagades kom det på kort tid en rad olika besked och jag blandar troligen ihop siffran med en annan siffra. Poängen är att pappas släkt på kort tid och sent i livet utvidgades betydligt. Varför berättade farfar inte om sina andra barn och relationer, och hur kunde uppgifterna hållas hemliga? Det är en gåta, men han skämdes så klart. Farfar var dessutom en man med visioner som inte riktigt backades upp av förmågorna som behövdes för att realisera visionerna. Han gav gärna sken av att det var som han önskade att det vore. I en notis i tidningen i samband med hans femtioårsdag stod det att han var byggmästare och en "erkänt duktig steppdansör". Han arbetade tidvis som snickare och hur det var med dansförmågan vet jag ingenting om, men det verkar som han var omtyckt av många. Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes.
Dagen efter att min farmor och pappa fick flytta från Gustavs (min farfars far) lägenhet, den 14/9, 1942, blir pappa omhändertagen av myndigheterna och placerad på Ekmanska barnhemmet, Solgården på Hönö. Det kostar 60:- i månaden och Vera betalar för 3 dagar och kan sedan inte betala mer. Pengar för uppehälle erhålls dock från Allmänna Medel. Pappa är mager och väger 10,9 kg. Vera får flytta hem till sina föräldrar på Såggatan 12 i Majorna. Hon vill egentligen skiljas från Olav men eftersom hon är gravid så får det vänta. Olav är dessutom försvunnen från september och hans adress är okänd, även för fadern Gustaf. Senare visar det sig att Olav har skogsarbete i Värmland från 26 november. Arbetet har anvisats av Länsarbetsnämnden i Östersund.
Jag kan bara tänka mig hur min farmor Vera hade det. Pappa var ju så liten att han inte kan minnas, men att slitas från sina föräldrar kostar på och sätter ändå spår. Idag är det omöjligt eller i alla fall enormt komplicerat att försvinna, men då var det enklare, innan samhället digitaliserades.

Min farfar föddes i Danmark av tyska föräldrar som vi tror flydde från nazisterna, inte för att de var förföljda utan för att de inte ville bo i ett land med den typen av värderingar som Hitler stod för. Min farfars far var en av tre bröder och två av dem flyttade till Danmark. En av de två bröderna arbetade som köksmästare och kom senare att bygga upp Långedrags värdshus i Göteborg. Min farfars far arbetade också där men lyckades inte lika väl. Olika falla verkligen ödets lotter. Tre bröder, tre helt olika livsbanor. Den tredje brodern stannade i Tyskland och engagerade sig i nazistpartiet. Det finns en bild i en släktings fotalbum av honom i brun skjorta och armbindel med hakkors. Vad som hände med honom och hur släktträdet bakåt på den sidan ser ut vet vi inte. Pappa och hans bröder har försökt leta i arkiv i Tyskland men mycket är bränt och borta. Vi kommer till Stuttgart men inte längre.

Trots att farfar föddes i Danmark och aldrig satt sin fot i Tyskland var han tysk medborgare och det gjorde att min far också föddes som tysk, trots att varken han eller hans far hade några kända släktingar där. Trots vetskap om dessa förhållanden, och trots att min farmor var svensk medborgare liksom sina föräldrar, ville myndigheterna (eller i alla fall en nitisk tjänsteman) utvisa min far som då ännu inte fyllt två år till Tyskland som befann sig mitt i brinnande (angrepps)krig. Myndighetsutövare som följer regler till punkt och pricka och utan hänsyn tagen till mänskliga värden fanns det både då som nu, uppenbarligen. Nästa notering i dokumenten gör ont att läsa, särskilt med tanke på hur tongångarna låter idag och hur vi behandlar papperslösa.
Den 28/9 begär Barnavårdsnämnden att Gert skall utvisas till Tyskland eftersom han är tysk medborgare liksom sin far. Det blir avslag hos Länsstyrelsen om utvisningen den 10/10.
Tjänstemannen på Länstyrelsen räddade min fars liv, och även jag är hen evigt tacksam. Tänk om handläggaren på barnavårdsnämnden fått igenom sitt yrkande, vilket motiverades med att pappa låg svenska skattebetalare till last? Kanske är det härifrån mitt engagemang för flyktingar, öppenhet, medmänsklighet och integration kommer, jag vet inte. Men jag vet att livet ibland hänger på en mycket skör tråd och att enskilda individers handlingar kan få avgörande betydelse för många andras liv och möjligheter. Med facit i hand visade det sig att min far visserligen kostade samhället en del som barn (delvis beroende på att man valde att sätta honom på olika institutioner även mot familjens önskningar), men han gick faktiskt bara i skolan i sju år och arbetade sedan från 15 års ålder och ända fram till pensionen och har betalat skatt i alla år. En flykting som kommer till Sverige, fullt utbildad och redo att börja arbeta direkt, torde vara en investering på lite längre sikt. Sedan får Tino Sanandaji räkna som han vill. Tar man bara hänsyn till siffror och låter ekonomin styra kan man driva igenom och motivera vilka inhumana beslut som helst. Det skrämmer mig att det finns människor som tänker i de banorna och endast värnar sig själva och sina egna (ekonomiska) intressen. Nåväl, min far var lyckligt ovetande om vad som hände ovanför huvudet på honom och jag vet inte om min farmor visste, men en sak är säker, hon hade redan utsatts för en hel massa prövningar.
1943. Gert är kvar på Solgården till den 4 januari och flyttas direkt till Vidkärrs barnhem i Göteborg. Han väger 12,650 kg och är 83 cm lång. Han är en rar och snäll pojke enligt journalen. Han får influensa och öroninflammation och i februari väger han 12,5 kg.

Olav har nu adress Slottsskogsgatan 46, c/o fru Emma Gustavsson.

Den 27 januari föds tvillingarna, mina farbröder och min fars helsyskon. När Vera skrivs ut från BB med barnen den 5 februari så är familjen utan bostad. Vera vill först komma tillbaka till sina föräldrars lägenhet. Assistent Grundell (kurator) har gjort hembesök på Såggatan 12 den 3 februari och det visar sig att föräldrarna Emma och Anders inte kan ta emot sin dotter och spädbarnen där. Lägenheten är en snygg enrummare med toalett på gården. Enligt assistenten är Emma nervös och betryckt och Anders präktig och ambitiös. Anders är möbelsnickare på Götaverken och är nu 63 år. Han förklarar att han har försörjningsplikt för sin psykiskt sjuka dotter Signhild som är 36 år och vistas på Lillhagens sjukhus för schizofreni. Det blir för dyrt med ytterligare utgifter. Det sagda är först sekretessbelagt av Regionarkivet. Efter överklagan hos Kammarrätten går det att läsa. Vera får veta vad som blivit sagt, hennes fars motiv till att inte ta emot son dotter och sina barnbarn, och går med på att tvillingarna placeras på Gullbergsbrohemmet i Göteborg och att även hon får bo där med dem.
Det är inte jättelänge sedan. Drygt sjuttio år bara. Jag sitter och skriver detta i samma stad, bara någon kilometer från platserna som beskrivs i dokumenten, men jag och mina barn lever i en HELT annan stad i ett HELT annat samhälle och en helt annan tid. Vid ett tillfälle, efter min skilsmässa från barnens mor, som doktorand, levde jag under ett drygt år under existensminimum. Jag sökte socialbidrag men har aldrig, vare sig förr eller senare känt mig så förnedrad som jag gjorde när jag satt hos handläggaren och blottade min prekära situation. Jag fick pengar (några tusenlappar innan jul), men på nåder och med en känsla av misstänksamhet. Den som säger att det bara är att hämta pengar från sociala har ingen aning om vad som krävs och vilken förnedring det innebär att överlämna sig till myndigheternas rigida och iskalla regelverk. Efter skilsmässan kändes det som jag levde i misär. Jag hade ingen säng och den vecka som barnen bodde hos mig sov jag på en madrass i vardagsrummet, den andra veckan som jag i en av deras sängar. När det knep kunde jag någon gång äta hos mina föräldrar och på fredagen cyklade jag till macken och handlade Stinas kyckling och chips på kredit (ett bensinkort jag hade kvar trots att jag inte hade bil) för att kunna ge barnen något litet extra. Jag kunde inte köpa kläder och hade under en period inte råd med mycket mer än en kopp kaffe på stan. Jag var student och eftersom jag aldrig fixat att läsa hemma var det en nödvändig utgift. Jag kände mig verkligen fattig, men det var så värt det på grund av vad jag fick i form av kunskap och utbildning och i jämförelse med vad min farmor fick genomlida var det INGENTING. Jag hade en bostadsrätt, fick ett stipendium på sommaren och lite längre fram en tidsbegränsad anställning. Jag var fattig på riktigt, men bara under en högst begränsad period. Det gick sannerligen ingen nöd på mig och jag klagar absolut inte.
Från 5 februari till 16 april bodde farmor och tvillingarna på Gullbergsbrohemmet. Det kostade 6:70 per dag. Kläder med mera saknades och Vera får mödrahjälp: 300 kronor, inklusive tandvård, kläder (55:-), vagn till barnen (48:-) och kostförbättring i 12 veckor (96:-). I februari begärs tvillingarna utvisade till Tyskland på grund av att svenska staten haft utgifter för dem. Det blir som tur var även denna gång avslag, den 22/2.
Hur reagerar man när man lever under den stress som fattigdomen och hotet om att ens barn kan utvisas innebar för min farmor? Hon var redan som det var bräcklig, och hennes man fanns inte där och kunde stötta, han brottades med sina problem. Och som om det inte räckte att tvingas leva i fattigdom och misär utsattes hon och hennes tre barn dessutom av förföljelser från kommunala tjänstemän. Det gör ont i hjärtat att tänka på dessa saker även om utvisningsbegäran aldrig vann bifall.
Olav har kommit tillbaka från Värmland i februari och arbetar sedan från den 27 april hos Byggmästare Kullenberg och fram till 16 juni och erhåller 513 kronor i lön.

I mars väger pappa 12,3 kg och i april 12,7 kg. Han har öroninflammation flera gånger. Han är kvar på Vidkärrs barnhem till 20/4 då familjen hyr en lägenhet på Kruthusgatan 8 A. Det är en så kallad nödbostad. Hyran är 37:75 per månad. 
Jag har fått höra att jag koketterar när jag säger att jag kommer från arbetarklass. Akademikerkollegor har lagt huvudet på sned och skrattat när jag berättat att båda mina föräldrar arbetat på bibliotek. Som om ens klasstillhörighet endast bestäms av föräldrarnas yrke och platsen man bor på. När jag läser om min släkt och hör min mor berätta om sin uppväxt förstår jag hur djupt rötterna går och hur svårt det är att bryta sig loss från sitt ursprung och dess prägling. Nej, jag kände mig aldrig mig som medelklass när jag växte upp i förorten, och det var uppenbart att ingen annan där heller såg mig som det. När jag kom till gymnasiet i Göteborg och fick klasskamrater från Bergsjön och Biskopsgården var det som att komma hem. Fast de såg det inte så och mötte mig först med misstänksamhet eftersom jag kom från en finare förort. Det går att flytta till något bättre, men sina rötter bär man ändå med sig. Idag är jag definitivt medelklass, allt annat vore idiotiskt att försöka ro i land, och mina barn tror jag känner sig hemma i den milön, även om de också präglas av mina föräldrars uppväxt genom att jag är deras förälder.
Pappa placeras än en gång på Vidkärrs barnhem, från den 13/5 till 21/6. Därefter får han komma till sin mormor Emma. Tvillingarna omhändertas på Gullbergsbrohemmet den 16/6 och det görs en ny ansökan om utvisning, men som tur är blir det återigen avslag. 
Tre gånger under ett år kämpar alltså en nitisk, regelföljande, tjänsteman för att få min pappa och hans tre bröder, vilka alltså inte ens fyllt ett år, utvisade till ett land som ockuperade Sveriges grannländer och som befann sig i krig med resten av världen. Det är ofattbart, men det händer än i dag. Följer man bara reglerna och slutar man se människor som människor och bara behandlar dem som siffror och statistik, om det är det enda som räknas är det så här det blir. Kulturen och känslan av medmänsklighet är bara en tunn fernissa som man måste värna och göra sig aktivt medveten om för att inte bli en maskin som bara följer order.
Farmor får bukhinneinflammation och kommer till Sahlgrenska sjukhuset den 19/6 och tvillingarna får följa med och bo där med henne. Det står i journalen att hon endast obetydligt kan amma en av tvillingarna och pojkarna får komma tillbaka till Gullbergsbrohemmet där de stannar till den 6 augusti då Vera blir utskriven från sjukhuset. Tvillingarna får flytta hem till bostaden på Kruthusgatan efter att en frk Borgstedt gjort hembesök där och inte funnit lägenheten utdömd. Även pappa får komma hem och bo där. Men Vera vill gärna ha en bättre bostad.
Tar en paus här och ägnar mig åt midsommarfirande. Återkommer med fortsättningen inom kort.

torsdag 22 juni 2017

Jakten på sanningen om sanningen 3

Här avslutas samtalet om Wienkretsen med utgångspunkt i artikeln på Under Strecket (skriven av Torbjörn Elensky). Igår i ett utbyte på Facebook dök meningen: Leve seminariet upp, och det berörde mig starkt. Tänker inte så ofta på det i vardagen, men jag saknar verkligen det högre seminarierna som idag i princip raderats bort från den akademiska världen, i alla fall i de miljöer som jag kommer i kontakt med. Visst kunde även seminarierna utvecklas till debatter och det var inte alltid så himla högt i tak. Alla läste och engagerade sig heller inte lika mycket. Länge var jag mest en åhörare som kom till seminariet med stor respekt och dåligt självförtroende. Inne i huvudet exploderade tankarna och även om jag inte sa ett ord lämnade jag alltid seminarierna fylld av nya tankar och inspirerande uppslag som jag tänkte vidare på och utvecklades intellektuellt med hjälp av. Det som fick mig att börja tala och ta mer aktiv del i utbytet var professorn i etnologi och min handledare Billy Ehn, som vid ett av de första seminarierna uppe i Umeå avslutade med att påpeka att jag inget sagt, och nu ville han att jag skulle dela med mig av mina tankar om texten. Där och då insåg jag att det inte går att delta på ett seminarium utan att säga något. Läste underlaget gjorde i princip alltid, men mitt dåliga självförtroende höll tillbaka engagemanget. Fast när jag nu tvingades inse att jag inte kom undan begärde jag vid nästa seminarium tidigt orden och fick sagt något lite mer genomtänkt, och sedan kunde jag lyssna igen, fast när isen väl var bruten ville jag fortsätta utvecklas. Och på den vägen är det. Att uttrycka sig är inte alltid enkelt, och i vissa akademiska miljöer är nivån på samtalen svindlande hög. Det kan verka skrämmande och hämmande, men allt handlar om hur man bemöter varandra. Sänker man nivån sjunker kvaliteten och därför är det bättre att satsa på den ömsesidiga respekten, ta sig tid och ha tålamod. Det blev en utvikning, men det var som jag förstår saken just detta som medlemmarna i Wienkretsen ägnade sig åt; seminarieverksamhet.
Diskussionscirklar som dryftade den nya fysiken och filosofin samlades redan tidigt i Wien, men det var först då Moritz Schlick samlade en skara vänner och beundrare runt sig som de blev lite mer systematiska. Schlick hade redan som ung läst Kant, men insett att hans metafysik inte var något för honom. Han var dragen till filosofin, men säger själv att han just därför valde att studera fysik. Han blev Max Plancks favoritstudent, men sökte vidare efter en tjänst i filosofi, tills han 1911 fick tipset att ägna sig åt Einsteins nya fysik, vilket blev avgörande för honom. Efter bara några år hade han blivit den främste uttolkaren av relativitetsteorins filosofiska betydelse – exempelvis om uppfattningarna av tid och rum, som han skrev en bok om mitt under det första världskriget. Han blev, med ett uttryck från tiden: ”relativitetsteorins evangelist”.
Motståndet mot allt som tangerar metafysik har jag svårt för. Och lika svårt har jag för att ensidigt bestämma sig för att ägna all intellektuell kraft åt ett enda perspektiv. Jag har överhuvudtaget svårt för alla typer av kategoriseringar och gränsdragningar. Utgångspunkten för Wienkretsens arbete sympatiserar jag inte med, men verksamheten som sådan finner jag enormt inspirerande och att få ta del av resultatet är intellektuellt stimulerande.
Hösten 1922 blev han professor i filosofi i Wien. Hans föreläsningar fick hållas i stora salar, då han drog många åhörare. Men dessutom skapades den lilla diskussionsgruppen, med mellan tio och tjugo medlemmar, som samlades varje torsdagskväll för samtal om den nyaste fysiken och filosofin, i en liten hörsal på universitetet, ­snarare än på något av de klassiska kaféerna. Det verk som mer än något annat präglade kretsen var ­Wittgensteins ”Tractatus logico-philosophicus”, det högkoncentrerade verk i vilket han hade anspråk på att en gång för alla lösa filosofins problem, genom att lösa upp dem, visa på dem som illusioner skapade av vårt språkbruk. Metafysiken var äntligen en gång för alla besegrad, eller det var åtminstone vad hans hängivna lärjungar i Wienkretsen ansåg. Själv höll sig Wittgenstein på behörigt avstånd från dem, bidrog inte med vare sig förklaringar eller kommentarer, utan ägnade sig åt att undervisa barnen i en liten skola i Alperna – för varför skulle han ägna sig mer åt filosofi när han redan löst (upp) ämnets alla problem i sin lilla bok?
Tänker skriva lite om Wittgenstein i sommar, men vill redan här titta lite närmare på hans avhandling. Genom hela boken löper en tydlig tråd och det är avståndstagandet från allt vad metafysik heter. Avhandlingen, som är skriven i korta, koncentrerade satser, inleds med följande ord:
  • Världen är allt som är fallet.
  • Världen är inbegreppet av fakta, icke av ting.
  • Världen är bestämd genom fakta och genom att de är alla fakta.
  • Ty faktas totalitet bestämmer vad som är fallet och även allt som icke är fallet.
  • Fakta i det logiska rummet utgör världen.
Sedan leds dessa teser i bevis med hjälp av logik. Jag är inte kompetent att bedöma stringensen, men tankegången tror jag mig förstå, själva utgångspunkten,och den är i allra högsta grad levande även i dagens akademi. Striden står fortfarande om hur man ska förhålla sig till metafysiken. Fast metafysiken definieras sällan, kanske av förklarliga skäl eftersom den ligger bortom gränsen för det iakttagbara. Fast hur kan man bestämt ta avstånd från något som inte går att bevisa att det INTE existerar. Jag har inga problem med metafysik, tvärtom. Och jag ser heller ingen motsättning mellan tankarna som lyfts inom Wienkretsen och hos den tidige Wittgenstein och det förhållningssätt till metafysiken som jag anammat och som går ut på att behandla det som något som ligger just bortom fysiken. Metafysiken kan man bara närma sig genom att utveckla kompetens att tro, genom teologi (fast en teologi som inte handlar om att bevisa att Gud finns). Tolkning är en metod att nå kunskap om det som existerar på gränsen mellan fysik och metafysik, kultur till exempel (i den betydelse av begreppet som jag arbetar med). Det är med andra ord strävan efter enhet som stör mig, försöken att inordna allt vetande i en och samma modell, som till varje pris måste hänga ihop logiskt. Wittgensteins filosofiska projekt handlar om att ringa in problemområden, identifiera gränser och om att upplösa problem. Det senare sympatiserar jag med, fullt ut, medan jag har problem med det andra. Slutorden i hans avhandling är berömda:
  • Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.
  • Det outsägliga finns verkligen. Detta visar sig, det är det mystiska.
  • Den riktiga metoden i filosofin vore egentligen denna: Att icke säga något annat än vad som låter sig sägas; alltså satser i naturvetenskapen -- alltså något som icke har något med filosofi att göra -- och så att, när någon annan ville säga något metafysiskt, alltid visa honom, att han icke givit någon betydelse åt vissa tecken i sina satser. Denna metod vore otillfredsställande för den andre -- han skulle icke känna att vi lärde honom filosofi -- men den vore den enda strängt riktiga. 
  • Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem -- på dem -- bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.
  • Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.
Är det inte ett slags metafysik som beskrivs här, indirekt? Han säger visserligen att världen är allt som är fallet och att fakta är världen, och det är detta man tog fasta på inom Wienkretsen och inom den positivistiska vetenskapstraditionen. Vetenskap handlar om fakta, inte om subjektiva spekulationer som inte går att leda i bevis. Okej, det är en legitim definition på vetenskap, men det finns andra sätt att närma sig metafysik än vetenskapliga metoder som jag håller med om är oanvändbara för ändamålet. Jag tar till mig det Wittgensteinskriver, men inte premisserna han utgår från. Och han gick ju sedan även vidare i sitt projekt, vilket gav upphov till ännu en filosofisk skolbildning. Den sene Wittgenstein undersökte språket och dess effekter på perceptionen av världen och den fakta som han menar utgör världen. I Tractatus sista mening öppnar han ju dessutom för att det finns metafysik. Även om jag inte håller med om att man bör tiga om det som inte går att belägga eller bevisa, tycker jag att han öppnar upp för att metafysiken faktiskt existerar, fast den kan bara undersökas med metoder utformade för ändamålet och med hänsyn tagen till kunskapens karaktär. Det går inte att bevisa eller avfärda metafysiska påståenden, men det betyder inte att påståendena är meningslösa eller irrelevanta. Allt handlar om med vilka anspråk man uttalar sig och hur man bemöter varandra i seminariet.

Påminner om att jag inte skriver för att leda något i bevis, utan för att nå kunskap och vidgad förståelse för världen, livet, allt. Jag gör det med forskarens blick, men för mig handlar forskning om att befinna sig i rörelse tillsammans med det jag studerar, vilket för övrigt också är titeln på min senaste bok: Studier av förändring, i rörelse. Där hämtar jag indirekt inspiration från metafysikern Henri Bergson. Och hans syn på vetenskap är vidare än Wienkretsens. Han menar att man måste ta hänsyn till och inbegripa metafysiken i den vetenskapliga analysen, annars kommer man inte att kunna nå någon användbar kunskap om livet och det som är levande. Han skriver i boken Introduktion till metafysiken (Bergson 1992: 86).
Detta betyder att analysen [som är Wienkretsens och positivismens vetenskapliga metod] arbetar med det orörliga medan intuitionen [som är den "metod" som används för att försöka förstå allt som faller utanför fysiken och det mätbara] placerar sig i det rörliga eller, och det kommer på ett ut, i nuflödet. Detta är den mycket tydliga skiljelinjen mellan analys och intuition. Man känner igen det verkliga, det upplevda, det konkreta på att det i sig självt är föränderlighet. Man känner igen elementet på att det är oföränderligt. Och det är per definition oföränderligt eftersom det bara är en schematisk bild, en förenklad rekonstruktion, ofta ren symbolik, i vilket fall bara en stillbild av den framrinnande verkligheten.
Bergsons språk är vacker och närmast poetiskt, och hans vetenskap handlar om liv, rörelse, förändring och tillblivelse. Han ser verkligheten som en helhet bestående av både det som går att veta något om och det som ligger bortom det vetbara. För att tala med Deleuze, som är djupt influerad av Bergson: Verkligheten är ett flöde av realiserad virtualitet, vilket i alla fall är min tolkning av Deleuze, min syn på både kunskap och verklighet. Märk väl att jag inte avfärdar Wittgenstein eller positivismen, jag vidgar bara perspektivet lite och intresserar mig för mer än det som går att bevisa eftersom det också är del av livet. Åter till Bergson (1992:103), som uttrycker det bättre och vackrare:
Den symboliska kunskapen som uttrycks genom redan existerande begrepp och som går från det stillastående till det rörliga är relativ, men inte den intuitiva kunskapen som placerar sig i det rörliga och tillägnar sig tingens eget liv. Denna intuition når fram till det absoluta. Vetenskapen och metafysiken möts alltså i intuitionen. En verkligt intuitiv filosofi skulle kunna förverkliga den så högt åtrådda unionen mellanmetafysiken och vetenskapen.
Det är (natur)vetenskapen som avfärdar metafysiken, och den gör det för att det inte går att nå säker kunskap om det som ligger bortom det mätbara. Fast är inte det lite som "surt sa räven", för avfärdandet bygger ju på en hypotes som aldrig kan prövas och som därför inte kan sägas existera enligt kriterierna för kunskap som Wienkretsen ställde upp. Vi lever alla i verkligheten, och verkligheten är som den är. Bergson avslutar sin bok med följande ord: "I denna mening har metafysiken ingenting gemensamt med en generalisering av vetenskapen, men inte desto mindre skulle den kunna definieras som total erfarenhet." Metafysiken inbegriper vetenskapen och är med andra ord inte ett alternativ till vetenskap, det är vetenskap med extra allt, skulle man kunna säga. Och det är också så jag ser på vetenskap, och det är därför jag valt att arbeta med ett pragmatiskt sanningsbegrepp. Sanning, eller hellre försanthållande, för att betona att det är ett preliminärt uttalande, är det som fungerar. Verkligheten består av både det som går att mäta och väga och sådant som ligger bortom den vetbarhetens gräns som Wittgenstein definierade. Nåväl, åter till Wienkretsen och Elenskys text.
Gruppen hade även en politisk sida, med tydlig vänsterlutning. Den vetenskapliga världsuppfattningen hängde för flera av medlemmarna samman med den österrikiska socialdemokratins reformistiska samhällssyn. Målet var att med rationella medel, sakligt och osentimentalt, bygga en modern stat med välfärd och individuell frihet, befriad från traditioner och vidskepelser, inte minst den i Österrike så mäktiga katolska kyrkans inflytande skulle begränsas. För dess fiender, och inte minst för antisemiter, var Wienkretsen en ”förklädd frontorganisation för det röda Wien, med uppgift att hetsa mot kyrkan”.
Kanske är det här motståndet mot metafysiken ska sökas. Vill man bryta kyrkans makt underlättas det om man avfärdar ALLT som inte går att bevisa. Samma tendens ser vi i dagens samhälle. Rädslan för och motståndet mot Islam kläs i bland i en ateistisk språkdräkt för att undvika anklagelser om rasism, men i själva verket handlar det om rädsla för det okända och det man inte förstår. Motståndet inom akademin mot delar av humaniora handlar troligen om makt, om kamp om krympande resurser till forskning. Jag vill förstå, inte debattera och därför har jag valt samtalets väg. Därför har jag inga problem att läsa om och undersöka intellektuella miljöer som Wienkretsen och tänkare som Wittgenstein, för jag lär mig enormt mycket under arbetets gång. Och den kanske viktigaste lärdomen jag dragit under åren i akademin är att vetenskap handlar om långt mer än bara kunskap.     
Naturligtvis stack det i ögonen på antisemiter och katolska reaktionärer att så många av gruppens tongivande forskare var judar. Schlick mördades med en serie pistolskott av den misslyckade studenten Johann Nelböck, som utsett honom och den vetenskapliga världssynen till sina personliga fiender. Karl Sigmund förklarar det hela utförligt, svartsjukedrama och psykiska problem gjorde att Nelböck förföljt Schlick och tvingat honom att leva med livvakt under lång tid före mordet. Mördaren hyllades i den fascistiska pressen som en som tagit till vapen mot ”nihilism” och judisk filosofi.
Debatten handlar om att förgöra motståndaren, och dess utgångspunkt är att konkurrens driver kvalitet. Samtalet är ett helt annat sätt att närma sig världen, vetandet och kunskapen om livet. Man kan samtala med människor man inte gillar eller håller med, för syftet är inte att komma överens eller nå konsensus; syftet är att öka den ömsesidiga förståelsen. Därför har jag svårt för alla kategoriska avfärdanden, för det handlar i praktiken om att bygga murat där alla är mer betjänta av broar. Det öppna samhället och demokratin är aldrig enkelt, men det är nödvändigt för det är det enda hållbara. Det jag tar med mig och inspireras av i läsningen om Wienkretsen är därför deras värnande av samtalet.
De genombrott som gjordes i Wien, i en miljö så pass liten att alla de viktigaste personerna träffade varandra, och många var personliga vänner, är helt svindlande. Svindlande är också den sorg det inger en att tänka på hur brutalt det gjordes slut på denna kultur av vetenskaplig skärpa. I volymen ingår även Wienkretsens manifest, ”Vetenskaplig världsuppfattning”, som jag kan rekommendera att man läser igenom först, för då får man en klar och koncis utläggning av Wienkretsens uppfattningar som man sedan kan fördjupa genom huvudtexten.
Snart är det sommar och semester och då finns det tid att läsa och tänka tankar till slut. Jag tjuvstartar redan idag. Jag får ändå inget vettigt gjort som har med jobbet att göra, och jag sitter ändå vid datorn för att kunna svara på mail från studenter och kollegor. Jag vet att det blev en lång text, men tänker inte be om ursäkt för det. Flyktlinjer är en plats där kunskapen står i centrum och det är kunskapen jag är intresserad av, inte konventioner om hur det borde vara eller managementteorier om vad som är mest framgångsrikt och når flest läsare. Den som inte delar min kunskapssyn eller som inte är intresserad av det jag är intresserad av når jag ändå inte.
En av de saker jag som samtida svensk författare kan känna viss nostalgi över när jag läser om denna epok är att humaniora och vetenskap, ”de två kulturerna”, ännu inte hade separerats så som de gjort under efterkrigs­tiden. Flera av de mest framstående författarna  var själva ingenjörer i grunden, som Robert Musil och Hermann Broch, och de anknöt dessutom gärna till vetenskapliga landvinningar och filosofiska begrepp i sina författarskap. Men oavsett om man är historiskt, vetenskapligt ­eller filosofiskt intresserad är detta en bok som verkligen inspirerar. När startar vi Stockholmskretsen?
Eller Göteborgskretsen, eller ett virtuellt seminarium där det finns plats och tid att samtala. När tas bildning till heders igen i skolan och den högre utbildningen? När ska kunskapen återföras till centrum för skolans verksamhet? Bildning handlar som jag ser det om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika kanaler har tillgång till. Och det handlar om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används (fast det handlar här inte om något slags nyttiggörande. Använda ska förstås i ordets vidaste bemärkelse) är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat än bildning. Kunskap som ingen gör något med har jag svårt att förstå. Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap implementeras i grundskolan och den knackar på akademins dörr, om den inte redan tagit över. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull och från alla möjliga typer av hot.

Jag vill se ett bildningsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara och som även inbegriper metafysik. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens; en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop samhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet. Så vill jag se på kunskap och på forskning och det är därför jag saknar seminariet så mycket.

New Public Management bygger på planekonomiska principer

Kunskap om olika saker har alltid intresserat mig. Så länge jag minns har jag velat veta. Fast när jag gick i grundskolan led jag svårt att skoltrötthet. Låter det paradoxalt? Inte i mina öron, för jag vet att det aldrig var kunskapen jag tröttnade på, utan skolans organisering av lärande. Problemet vill jag dock inte lägga på lärarna, för jag tror ingen hade kunnat motivera mig att lära mig mer än vad jag lärde mig. Misslyckandet låg helt och hållet på mig. Jag var helt enkelt inte redo. Och följande ser jag som min räddning: 1. Jag fick ta eget ansvar. Det sattes inte igång några apparater när betygen låg strax under medel. Jag fick vara ifred. Det var oerhört viktigt för mig och min fortsatta kunskapsresa. 2. KomVux, det vill säga möjligheten att börja om, där och när jag var redo att inordna mig i systemet. Jag hade aldrig blivit docent om inte dessa två aspekter existerat. Hade någon försökt tvinga på mig en fastställd handlingsplan eller försöka tala mig till rätta, det vill säga om skolan och lärarna behandlat mig som lat, okunnig eller omedveten, hade jag slagit bakut och kanske saboterat alla möjligheter att framöver ta igen det jag missade. Jag var fullt medveten om vad jag gjorde. Lite omogen och aningen naiv, men även när jag ser tillbaka på min första vända i utbildningssystemet har jag, med hänsyn tagen till alla parametrar jag kan komma på, svårt att se ett annat utfall än det som realiserades.

Räddningen var som sagt KomVux. Det var där jag upptäckte glädjen i att studera och det var där den resa jag fortfarande befinner mig mitt uppe i startade. Fast inte ens där och trots att jag var enormt motiverad ägnade jag all tid åt studierna. Inte ens där och då läste jag för betygen. Jag såg det som en möjlighet att komma ikapp och läste lika mycket skönlitteratur som jag läste läxor och pluggade till proven. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen, men inte ämnen som låg i utkanten av mitt breda, (vill jag påpeka) intresseområde. Jag fick de betyg jag förtjänade, men det var för kunskapen jag läste. Och efter två år ville jag vidare. Alltså hamnade jag på universitetet, och det var där jag verkligen fick luft under vingarna. På universitetet kunde jag välja kurser helt i enlighet med mina intressen, och eftersom det ena gav det andra vidgades det redan breda intresseområdet. Jag befann mig, där på 1990-talet i himmelriket. Kan inte dra mig till minnes en enda dag av tvivel eller leda. Även den tråkigaste föreläsning var intressantare och gav mig mer än någonting jag dittills upplevt i livet. Friheten och det faktum att jag läste helt och hållet på mina egna premisser, samt att det var jag som fick ta hela ansvaret för genomförandet och resultatet, var nyckeln till framgången.

Jag inser att alla inte är mogna eller kan ta ett sådant ansvar, men den som verkligen vill veta och lära sig kan, det är jag övertygad om. Och är det ett kunskapssamhälle vi vill bygga måste kunskapen placeras i centrum, ingenting annat. Det finns inga genvägar. Idag när jag blivit docent och arbetar som lärare är jag mindre fri och har mindre ansvar än jag hade som student, trots att jag har över 20 års erfarenhet och enormt mycket mer och djupare kunskaper idag. Så bygger man inte en kunskapsskola och så främjas inte lärande, det är jag långt ifrån ensam om att konstatera. Läser till exempel vad Ingrid Carlgren och Sten Svensson skriver i SOS.
Det som tidigare uppfattades som ett fritt och utmanande yrke har blivit allt hårdare reglerat och styrt utifrån. Utrymmet för det professionella ansvaret har minskat liksom möjligheterna att i undervisningen upprätthålla breda och bildningsbefrämjande perspektiv.
När jag var student på 1990-talet, innan reformerna som skulle ge Sverige världens bästa skola slog igenom och under åren som doktorand (trots att reformerna då började få genomslag), kände jag att jag kunde samt att det förväntades av mig att jag tog ett professionellt ansvar. Det ansvaret är idag, i princip obefintligt i den hårt styrda och mål- samt kvalitetssäkrade (hög)skolan. Jag går på semester snart, och imorgon är det helg, men jag kan inte släppa detta. Läraryrket och även forskningen håller på att utvecklas till ett omöjligt uppdrag där skillnaden mellan hur det borde vara samt vad man också säger att det ska vara och hur det faktiskt ser ut och fungerar i praktiken är enorm. Carlgren och Svensson avslutar sin artikel med några punkter som jag verkligen skriver under på.
Sammantaget menar vi att det krävs en rad åtgärder för att stärka lärarprofessionen och lärarutbildningen liksom skolans förmåga till inre utveckling:
Ge lärarna ansvar och mandat för undervisningens utformning och bedömningen av elevernas kunskaper.
Inrätta didaktik som huvudämnen/huvudområde i lärarutbildningen.
Skapa flera korta, sammanhållna lärarprogram för lärare med grundläggande utbildning inom relevanta ämnesområden med didaktikstudier på avancerad nivå – gärna masterprogram.
Ge lärarutbildningarna basanslag för forskning och forskarutbildning så att reguljära forskarutbildningar kan skapas.
Knyta utbildningen till karriärstegen – bygga ihop professionsutvecklingen med det akademiska systemet.
Resurser till praktiknära forskning – såväl regionalt som nationellt
Låta skolforskningsinstitutet samordna regionernas arbete med praktiknära forskning.
Den första punkten är den absolut viktigaste! Om läraren, och här vill jag inbegripa alla som är i skolan för att lära, även elever och studenter, inte får ta eget ansvar för sig egen personliga utveckling kommer ingen KUNSKAP att växa fram inom skolan och utbildningssystemet. Friheten att utforma sin undervisning och sina studier efter eget huvud är A och O i skolan, den högre utbildningen och forskning. Alla försök att styra utvecklingen mot mätbara mål är fullkomligt förkastliga, vilket förklaras föredömligt tydligt och pedagogiskt av Johan Wennström i en debattartikel i dagens SvD. Med utgångspunkt i egen forskning jämför han den svenska skolan och New Public Management med Sovjetsystemets femårsplaner där ingen tog ansvar och friheten var obefintlig, vilket gav upphov till absurda effekter. Och samma sak varnar många för även i Sverige: Betygsinflation, vinstfokus, utbrändhet, lärarbrist och sjuknade studiemotivation.
I Sovjetunionen och i andra planekonomier föreställde man sig alltså att det var möjligt att reducera marknadsekonomin och konkurrensens krafter till vad Röpke benämnde en ”psykologisk teknik” för att höja produktiviteten.

Utan jämförelser i övrigt ligger denna föreställning mycket nära marknadsreformerna som har ägt rum i skolan och i andra delar av den offentliga sektorn. De har på ett liknande sätt byggt på antagandet att konkurrens är en sorts teknik som enkelt kan överföras till offentliga verksamheter i förbättringsbehov, och att den spontana urvalsmekanism som existerar på den fria marknaden kan ersättas med olika slags proteser, till exempel ekonomiska incitament.
Kritiken riktas mot alla politiker, över hela linjen, för inget parti skiljer sig nämnvärt i synen på hur skolan bäst organiseras för lärande och kunskapsutveckling. Någonting är fruktansvärt fel i den svenska skolan, men det har pågått så länge och är en så pass integrerad del av alla aspekter av verksamheten att få ser och förstår grundproblemet och därför handlar "lösningarna" om kosmetiska förändringar, mer av samma eller om delaspekter av den dysfunktionella helheten. Konkurrens driver möjligen kvalitet på en avreglerad marknad, men det är ju så långt ifrån en beskrivning av den svenska skolan man kan komma. Utan (professionellt) ansvar i kombination med frihet tvingas både lärare och elever/studenter att ägna sig åt annat än lärande och kunskapsutveckling. Hur problematiskt och dysfunktionellt måste utbildningssystemet bli innan ansvariga politiker, över hela linjen, inser att Sverige slagit in på helt fel väg och att det krävs en radikal omorganisering av skolan och den högre utbildningen? New Public Management lovar kunskap och kvalitet, men:
Resultatet är att genomsnittsbetygen för svenska elever har förbättrats kraftigt sedan 1990-talets slut samtidigt som elevernas kunskaper under en lång följd av år har försämrats i internationella mätningar såsom Pisa-undersökningarna.

Att det förhåller sig på det här sättet i skolan har med stor sannolikhet förstört många elevers inre studiemotivation. Eftersom man inte behöver goda kunskaper för att ta sig vidare i skolan är det inte rationellt att anstränga sig. Samtidigt har lärarna reducerats från kunniga ämnesexperter till ett slags ”poängsättare” som ofta befinner sig under stark press från eleverna och deras föräldrar och skolledningar att dela ut höga betyg.

Tvärtemot vad både moderata reformivrare och deras kritiker förmodligen har föreställt sig, har man i skolan alltså skapat en falsk förespegling av konkurrens. Man har bejakat konkurrens enbart som en psykologisk sporre och givit skolor incitament att fuska. Paradoxalt nog påminner detta i hög utsträckning om gamla planekonomiers konstlade försök att införa ”konkurrens” och de absurda följder som det kunde få.
När ska kunskapen placeras i centrum, och när får lärarna den nödvändiga frihet (under ansvar) som krävs för att hjälpa eleverna att förstå vad skolan handlar om och hur man skaffar sig insikterna man behöver, som individ, som medborgare, som utbildningssystem och kunskapsnation? När får vi en skola värd namnet, en kunskapsskola som vi alla behöver och som ingen verkar vara motståndare till?