söndag 28 augusti 2016

Håller kunskap på att bli en vara?

Ekonomiseringen av utbildning är en långt framskriden process i Sverige. Om det finns något samband mellan den och faktaresistensen som sprider sig som en löpeld i landet vet jag inte. Båda tendenser är dock tecken i tiden som pekar i en allvarlig riktning, för där kunskap är en vara handlar allt om paketering, marknadsföring och känslor. Kanske är det så man ska förstå Fråga Lund, i 2016 års version? Som ett sätt att hantera oförmågan att förstå värdet av kunskap och bildning. När allt mer av lärarnas tid i skolan handlar om administration av utbildning och bedömning av studieresultat förvandlas vetande till form och bildning framstår som en rest av ett äldre samhälle som vi lämnat bakom oss. Bildning som tidigare ansågs värdefullt och som länge var målet med utbildning blir idag en onödig kostnad, eller en lyx som pressade skolledare och kommunalpolitiker inte anser sig har råd med eftersom det ekonomiska resultatet är viktigare.

I ett samhälle där man utgår från att det finns ett enda bästa svar och en enda bästa metod att nå det svaret blir utbildning en formalitet, en transportsträcka på vägen mot målet: Ett bra betyg och en examen som kan användas för att få ett jobb med hög lön. Kunskap förväxlas allt lättare och oftare med information, och när det steget väl är taget befinner man sig inte längre i kunskapens utan i åsikternas universum. För kunskap är enormt mycket mer komplext än information och det existerar inte ett svar eller en väg. Den som verkligen vill veta måste lära sig att gå vilse. Vägen till bildning är en omväg.

Läser i dagens SvD en krönika av kulturredaktören Lisa Irenius. Bildning är den bästa självhjälpen, skriver hon, och jag håller med.
Men det är fel, påpekar någon. Än sen då, blir svaret. Föreställningen om att var och en har sin ”egen” sanning börjar bli alltmer besvärande.

Det är något av ett sammelsurium, alla de falska uppgifter av olika slag som cirkulerar på nätet och i sociala medier.
Idag finns till och med tidningar och nätforum vars (affärs)idé är att sprida lögner, eller i alla fall mycket hårt vinklade "nyheter" om invandringens förment negativa effekter och det påstådda hotet som Islam sägs utgöra. Där, på dessa forum, kollar man aldrig en story som stämmer med vad man redan vet. Där är faktaresistensen en dygd och okunskapen något man hyllar. För ju mindre man vet, desto större plats finns för känslan och det är ju den som räknas enligt Jimmie Åkesson.
I dagens understreckare skriver Stig Fredrikson om hur informationskrig har blivit en integrerad del av ett lands militära strategi – och en central komponent i konflikthanteringen mellan Ryssland och Ukraina. På samma gång blir det svårare för journalister att rapportera sakligt och opartiskt.

Även i Sverige är spridningen av desinformation ett växande problem. Myndigheten för samhällskydd och beredskap varnade i somras för att framför allt Ryssland och IS i allt större utsträckning sprider falsk information i landet.
Avpixlat och liknande sajter på nätet sprider också desinformation. Och i vardagen finns allt mindre tid för reflektion och eftertanke. Dagstidningarna utarmas allt mer och nyheterna på TV upprepar bara det alla vet eftersom nätet erbjuder information om allt som händer i realtid. Tänk om dagstidningarna och nyheterna på TV såg på sitt uppdrag som bildande istället för informerande. Tänk om utgångspunkten för artiklarna och inslagen var: Hur ska vi förstå det som hänt och det vi vet? Bristen på fördjupning är skriande och eftersom kulturen är en helhet och allt hänger ihop påverkar det givetvis även förutsättningarna för att bedriva undervisning på högskolan. Och hur ska landets sexåringar som just börjat skolan förstå skillnaden mellan olika påståenden som florerar i samhället när de dels är upptagna med förströelser som Pokémon Go, dels aldrig får möjlighet att gå på djupet i skolan och inte får lära sig reflektera och samtala? När det inte finns tid och när det enda som räknas är betygen och examina. Ett kunskapssamhälle behöver både korrekt, användbar information och en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritisk analys.
Sammantaget bildar alla felaktigheter och missuppfattningar ett gungfly, där det är omöjligt att föra vettiga diskussioner – och där konspirationsteorier gärna frodas.

Men problemet är inte bara spridningen av felaktig information, det är också att många inte tycks bry sig om vad som är sant och inte.
Orka ... den som känner så inför det intensiva flödet av olika intryck som vi alla överöses av. Den som känner trötthet och uppgivenhet inför det faktum att alla idag alltid förväntas vara på tårna och tillgänglig, är ursäktad. Det är inte hållbart i längden. Kraven på flexibilitet, entreprenörskap och nyttomaximering riskerar att bli vår undergång. När den tanken väl accepterats leder den till andra tankar. Plötsligt kan ekonomiskt pressade politiker får för sig att utbildningens resultat kan kvalitetssäkras och bildningsresan kortas, utan att det påverkar resultatet. Det är inte sant, men vem har tid och möjlighet att försöka förstå vad som är sant och vad som är falskt när vi alla översköljs av information? Alla dessa sätt att tänka och agera är naturliga och djupt mänskliga reaktioner på den kultur som växer fram mellan oss som lever tillsammans här i Sverige idag. Vi är inte ensamma, men det betyder inte att det bra. 
År 2013 gjordes en undersökning som visade att britter trodde att 24 procent av landets befolkning var muslimer – nästan fem gånger så mycket som den korrekta siffran 5 procent. När de tillfrågade sedan fick en följdfråga, om varför de överskattade andelen muslimer, så var de dominerande svaren att de inte hade gjort det. Vissa hävdade att det i själva verket var regeringen som hade räknat fel, på grund av illegal invandring. Andra vidhöll bara att de visst hade rätt, trots bevis om motsatsen (The Economist 28/5 2016).

Donald Trump excellerar i denna argumentationsteknik. När han blir motbevisad håller han ändå fast vid sin ståndpunkt. Och för hans anhängare verkar det inte spela någon roll. De vet att han ljuger, men huvudsaken tycks vara att han ändå känns äkta.
Det spelar ingen roll vad som är sant och vad som är falskt, SÅ LÄNGE JAG FÅR SOM JAG VILL. Den logiken sprider sig som en löpeld. JAG bryr mig inte om ifall betyget är rättvist eller ej så länge det är bra och ger mig tillgång till den utbildning jag vill gå eller det jobb jag önskar mig. Fakta som talar mot min önskan att slänga ut alla invandrare tänker jag inte ta till mig, för det finns annan fakta att tillgå. Fakta som visar det jag vet. Det är ju trots allt så som Jimmie Åkesson säger att känslan är det viktigaste. När kunskap blir en vara och utbildningens kvalitet handlar om kundnöjdhet förvandlas vetande till en fråga om åsikt.
Av bekanta som är lärare har jag förstått att fakta inte heller alltid står högt i kurs hos elever i dag. En faktauppgift kan bemötas med påståendet ”det tycker inte jag”, som om åsikter trumfade kunskaper.
Det är inte lärarnas eller elevernas fel att det blivit så här, det är allas fel. Problemet är inte isolerat till skolan, det är utbrett i samhället, inte bara här hemma utan i resten av världen också. Tyvärr finns ingen enkel lösning på dessa problem. Men som tur är finns det just därför många olika sätt att agera på som kan bidar till att ett mer hållbart samhälle växer fram och en annan och bättre syn på kunskap utvecklas.

Inser att jag har en tvättid jag måste passa. Tar därför paus, för jag vill inte slarva över detta viktiga ämne. Återkommer under dagen med fler tankar om kunskap, bildning och riskerna med faktaresistens.

lördag 27 augusti 2016

Mikropolitik och segmenteringar 16


Känns som en evighet sedan jag senast skrev något om och med Deleuze och Guattari. Sommaren kom emellan, och sen har det bara rullat på. Skriver man om kultur saknas aldrig uppslag, och den förändras dessutom hela tiden. Därför heter bok två i serien om tre, vilket jag ska börja slutredigera så fort den första publicerats här om några veckor, Studier av förändring, i rörelse. Det är vad jag sysslar med som forskare, studerar och försöker förstå förutsättningar för förändring samtidigt som jag rör mig tillsammans med mitt studieobjekt. Och det jag ser är uttryck för och varianter på mikromakt och segmenteringar.
A social field is always animated by all kinds of movements of decoding and deterritorialization affecting "masses" and operating at different speeds and paces. These are not contradictions but escapes.
Förändring är ett slags kulturell konstant. Allt befinner sig alltid i rörelse. Antingen mot ökad sammanhållning och fokusering eller mot upplösning och spridning. Det handlar inte om en rörelse, utan om flera som pågår samtidigt på olika plan och i skilda dimensioner. Där sammanhållningen ökar uppstår spänningar, eftersom det leder till att helhetens inneboende motsättningar blir påtagliga och då uppstår flyktlinjer. Ingen kultur är hermetisk. Kulturer läcker som såll, även om de är totalitära och försöker upprätthålla en gräns mot omvärlden.
At this level, everything is a question of mass. For example, from the tenth to the fourteenth centuries we see an acceleration of factors of decoding and deterritorialization: the masses of the last invaders swooping down from north, east, and south; military masses turned into pillaging bands; ecclesiastical masses confronted with infidels and heretics, and adopting increasingly deterritorialized objectives; peasant masses leaving the seigneurial domains; seigneurial masses forced to find means of exploitation less territorial than serfdom; urban masses breaking away from the backcountry and finding increasingly less territorialized social arrangements in the cities; women's masses detaching themselves from the old passional and conjugal code; monetary masses that cease to be a hoard object and inject themselves into great commercial circuits.
I tider av oro ökar förändringstakten och rörligheten. I perioder av historien har olika typer av folkrörelser uppstått, av olika orsaker, på olika platser och bestående av olika människor. Rörelserna har dock alltid uppstått som en reaktion på spänningar inom respektive kultur, eller för att den plats man levt på inte längre kan härbärgera lika många människor. Det går aldrig att förutse när ett bisamhälle ska svärma. Plötsligt händer det bara, när massan nått en viss gräns, drar drottningen iväg och samhället delas i två. När européerna "upptäckte" Amerika uppstod en möjlighet för människor att fly och den nya kontinenten invaderades och ursprungsbefolkningen trängdes brutalt undan. Rörelse, förändring och reaktioner på stimuli, så fungerar människor och kulturer. Ingen människa är en ö, alla blir till gemensamt och i samma process av tillblivelse. Både individer och grupper består av mindre delar som samverkar, och det är intensiteten i samverkan och graden av sammanhållning som ger upphov till det som sedan går att observera och analysera, för att förstå förutsättningar för förändring i rörelse.
We may cite the Crusades as effecting a connection of flows, each boosting and accelerating the others (even the flow of femininity in the "faraway Princess," even the flow of children in the Crusades of the thirteenth century). But at the same time, and inseparably, there occur overcodings and reterritorializations. The Crusades were overcoded by the pope and assigned territorial objectives. The Holy Land, the Peace of God, a new type of abbey, new figures of money, new modes of exploitation of the peasant through leasehold and the wage system (or revivals of slavery), urban reterritorializations, etc., form a complex system.
Lager på lager och överlagringar skapar dynamik och ger upphov till spänningar som hanteras på olika sätt av olika individer och beroende på var man befinner sig, hur mycket makt man har och hur omgivningen ser ut. Kulturen är aldrig en, den består av olika skalnivåer och påverkas av kontext och av språk och trosföreställningar. Både materia och det som är imateriellt ingår i och samverkar inom helheten som är mer eller mindre sammanhållen. Vad vi har att göra med är komplexa system, inte komplicerade. Problemet är att det inom många kulturer, och särskilt idag, finns en vida spridd föreställning om att allt är komplicerat och inget komplext. Därför löses alla problem med verktyg från samma verktygslåda. Är det kultur man är intresserad av måste man dock acceptera att det är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. 
At this point, we must introduce a distinction between the two notions of connection and conjugation of flows. "Connection" indicates the way in which decoded and deterritorialized flows boost one another, accelerate their shared escape, and augment or stoke their quanta; the "conjugation" of these same flows, on the other hand, indicates their relative stoppage, like a point of accumulation that plugs or seals the lines of flight, performs a general reterritorialization, and brings the flows under the dominance of a single flow capable of overcoding them.
Konnektioner är två autonoma enheter som kopplats ihop för att samverka. Tänk tegelstenar som fogats samman med cement för att skapa en byggnad. Konjuntioner är en annan typ av förbindelse. Här handlar det om att skapa en smidig övergång mellan enheterna, vilka fortfarande är separerade men konjuktionen påverkar dem båda ömsesidigt och tillåter förflyttning mellan. I tider av upplösning spelar det roll vad det är för helheter som bryts upp. Förändringen och rörelsen blir annorlunda om det är en konnektion som bryts upp, eller om det är en konjuntion. Dock handlar det aldrig om rena former, allt kännetecknas av mer eller mindre av både och. Ingen kultur består enbart av konnektioner eller konjuktioner, men begreppen kan fungera som ett slags karta att orientera sig med. En kultur kan vara mer eller mindre rigid eller följsam och kopplingarna mellan delarna kan vara mer eller mindre explicita. 
But it is precisely the most deterritorialized flow, under the first aspect, that always brings about the accumulation or conjunction of the processes, determines the overcoding, and serves as the basis for reterritorialization under the second aspect (we have already encountered a theorem according to which it is always on the most deterritorialized element that reterritorialization takes place). For example, the merchant bourgeoisie of the cities conjugated or capitalized a domain of knowledge, a technology, assemblages and circuits into whose dependency the nobility, Church, artisans, and even peasants would enter. It is precisely because the bourgeoisie was a cutting edge of deterritorialization, a veritable particle accelerator, that it also performed an overall reterritorialization.
Ju mer rigid en uppdelning mellan är och ju tydligare gränserna upprätthålls, desto större är risken eller chansen, beroende på vem man är och på vilken sida man befinner sig, att helheten bryts upp och förändringen accelererar. The harder they come, the harder they fall, brukar man säga och det ligger mycket i det. Diktaturer brukar rasa samman på kort tid medan demokratier sakta löses upp. Ingen kan dock stå emot förändring.

Sådär, det var stimulerande att återknyta kontakten med denna text. Återkommer inom kort med fler tankar.

fredag 26 augusti 2016

Reflektioner rörande religion 6

Religion är verkligen ett hett ämne i dessa dagar och ryktet om dess död är helt grundlöst. Något som är dött, ointressant och irrelevant rör inte upp så mycket känslor. Dock är debatten fylld av missförstånd, felaktigheter och tankevurpor. Som kulturvetare kan jag inte hålla mig från ämnet, för det som rör upp känslor har agens att påverka och driver förändring. Dessutom behöver jag omväxling och vill inte fastna i ett ämne. Olika texter om olika ämnen hjälper mig att hitta nya ingångar till och aspekter av kulturen som ytterst är vad alla mina texter handlar om, på ett eller annat sätt. Efter några intensiva dagar där skola, kunskap och undervisning upptagit mig vänder jag nu blicken mot religionsdebatten och hittar en intressant artikel av Madelaine Levy i SvD som skriver följande.
Det är snart 15 år sedan Samuel P Huntington utkom med sin uppmärksammade bok ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning”. [Här finns en recension] Den amerikanske statsvetaren förutspådde där en framtid då världen alltmer skulle präglas av kampen mellan olika kulturella grupper, avgränsade av medlemmarnas religiösa tillhörighet. Den som tar till sig dagens medieflöde kan lätt tro att profetiorna besannats och att vi nu befinner oss i ett världsomfattande krig mellan just religioner. I den samtida diskursen ställs ständigt de olika världsreligionerna – islam, kristendom, judendom och så vidare – mot varandra, och religionstillhörigheten antas höra samman med vissa värderingar och livsstilar.
För att vara ett sekulärt samhälle är samhällsdebatten i Sverige påfallande upptagen med att diskutera religionens roll. Islam, eller i alla fall en tolkning av den, ses som ett hot mot allt som sägs vara svenskt. Muslimer betraktas som en homogen grupp och alla kulturella attribut som kan knytas till den gruppen förkastas, vilket krav på lagstiftning om än det enda än det andra vittnar om. Utan tvekan finns det problem i mötet mellan (en del) muslimer och det svenska majoritetssamhället, men dessa problem löses inte genom att hindra människor från att vara religiösa. Vissa försöker ge sken av att de inte är rasister genom att hävda att de är ateister och att all religion är lika förkastlig, men eftersom kritiken så tydligt riktas mot muslimer och Islam är det svårt att ta förhållningssättet på alvar. Rasism är rasism, om än i ett belevat språkbruk, skulle man kunna säga. Alla försök att göra skillnad på människor utifrån generaliseringar på gruppnivå är rasism. Kristna så väl som muslimer eller människor med annan trostillhörighet är religiösa på sitt eget sätt. Bara fundamentalister följer den heliga skriftens bokstav. Och den som plockar ett citat från en religiös skrift och använder det citatet som bevis för att hela den grupp människor som bekänner sig till eller kommer från ett sammanhang där den religionen är vanlig är si eller så, är lika mycket fundamentalist som fundamentalisterna man kritiserar. Debatten handlar således inte om teologi, snarare används religionen och avståndstagandet från den som verktyg i kampen om "vår" kulturs överlägsenhet över "de andras" kultur.
Men Huntington hade fel – och dagens klyftor går inte, även om man kan tro det, mellan olika religioner eller kulturella grupper. Det påminns jag om då jag läser om en bok som just nu skakar det israeliska samhället. Symptomatiskt för dessa tider är den ännu inte utgiven av något förlag eller ens tryckt i pappersform. Ändå har den kommit att spridas fort (via mejl och sociala medier) och väcka hätsk debatt i det israeliska samhället. Författaren är Esti Weinstein, en 50-årig kvinna som tillbringade större delen av sitt liv i en av landets ultraortodoxa judiska sekter, Gur. För ett par månader sedan begick Weinstein självmord i sin bil. Hon lämnade efter sig ett självutplånande brev och vad som förmodas vara en självbiografisk kortroman, ”Enligt hans önskningar”.
Det ser ut som klyftan går och motsättningen finns mellan religionerna och kulturerna, men i själva verket går klyftan mellan fundamentalister (både troende och ateister) och mer öppna, nyfikna och förhandlingsbenägna individer (även här både troende och ateister). Fundamentalismen är problemet, inte olika trosföreställningar. Tron på en absolut sanning, den enda (evidensbaserade, kvalitetssäkrade och målstyrda) vägen har inget med religion att göra, den övertygelsen finns i och påverkar både politiken, skolan och vetenskapen. Att bara se skillnad mellan religioner är att göra det enkelt för sig. Verkligheten är långt mer komplex än så, och det visar tydligen Weinsteins bok.
Weinstein beskriver ett liv där varje handling styrs av exakta påbud in i minsta detalj. Det gäller inte minst sex och samvaro, där männen inte får uttala sina fruars namn, eller se dem i ögonen, och där gifta par enbart tillåts ha sex ett begränsat antal gånger per månad, med minimal kroppskontakt. Många vacklar under pressen, den religiösa gruppen sägs konsumera stora mängder psykofarmaka inte minst för att förtrycka sexualdriften. I romanen beskrivs ett arrangerat äktenskap som krackelerar. Efter en frustrerande slak inledning bryter mannens begär så småningom igenom alla vallar: han utnyttjar sin hustru, tvingar henne bland annat ha sex med andra medan han tittar på, och hans hat mot henne bara växer.
Finner här uppslag till en diskussion om vad ett samhälle är och hur det fungerar. Lätt att få för sig att allt bara handlar om vilja, att det man kan tänka och önska också kan genomföras enligt planen. Verkligheten tränger sig oundvikligen mellan och påverkar. Viljan kan vara stark och är det många som vill och tror och ihärdigt, lojalt arbetar tillsammans. Kan många olika typer av hinder övervinnas. Sexualitet är dock en stark drivkraft. Mänsklighetens och livets överlevnad utgår därifrån, och den biologiskt grundade kraften är enormt svår att betvinga med viljekraft. Det är vid demarkationslinjen mellan kultur och natur som människan och samhället blir till, och resultatet är inte alltid vackert.
Esti Weinstein själv valde att fly undan äktenskapet till den sekulära världen, men det innebar att all kontakt bröts med sex av hennes sju barn. Till slut tog hon sitt liv, i sin bil på stranden i Ashdod. Sekulära israeler ser på sina ultra-ortodoxa landsmän med oroad, exotiserande blick och fascineras nu av denna extrema berättelse inifrån fundamentalismens sängkammare.
Vad som händer bakom stängda dörrar är svårt för utomstående att kontrollera. Där är det upp till den enskilde, paret eller gruppen att gemensamt besluta var, när, hur och med vilken intensitet och repeterbarhet det som sker ska ske. Religionens och det sekulära samhällets makt över sexualiteten är bara så stor som den tillåts bli, vilket är olika för individ till individ och över tid samt beroende på sammanhang. Sexualiteten verkar vara den ultimata utmaningen för alla med ambitionen att bli ledare, för genom historien har både religiösa och sekulära ledare uppvisat en lång rad exempel på uttryck för viljan att kontrollera människors sexualitet. Inte för inte har marknadsförare ofta använt anspelningar på sex för att sälja. Homosexualitet är fortfarande inte helt accepterats även om utvecklingen tydligt pekar i rätt riktning. Sekulära samhällen har visat sig vara mer förändringsbenägna, men det finns gott om undantag. Det är något med makt och sexualitet, uppenbarligen. Och även där går gränsen inte mellan religioner, kulturer eller nationer utan mellan människor.
Det är svårt att läsa om Esti Weinsteins liv, om det förträngda manliga begär som får ett så våldsamt utlopp, utan att påminnas om de pedofilskandaler som skakat den katolska kyrkan, eller om IS, vars sexslavar också blir föremål för såväl njutning som hat. I våras publicerade den algeriske författaren Kamel Daoud en omdebatterad text i New York Times, ”The sexual misery of the Arab world”, där han varnar för de förtryckande förbud (bland annat mot orgasm före äktenskapet, även för män) som får islamistiska män att kväsa sin åtrå genom att övervaka och straffa kvinnan och hennes kropp.
Det handlar inte om Islam, det handlar om sexualitet. Problemet är människans ständiga balansgång mellan biologi och kultur, känsla och förnuft. Problemet är inte tro eller vetande, för all mänsklig verksamhet är en mer eller mindre tydlig blandning av både och. Här behövs kunskap, förståelse och en ömsesidig vilja till förändras. Det går inte att förbjuda människor att tro, men ens föreställningar kan förändras lättare än människans biologiska drifter och behov. Det är lätt att glömma att alla religioner har ett tydligt kärleksbudskap. Det sekulära samhället kan lära massor av kyrkan och kyrkan kan lära av vetenskapen, alla kan lära av varandra. Det är vad som behövs, att kunskapen och viljan att förstå placeras i centrum, vilket inte går om det byggs murar. Då växer misstron och uppstår vanföreställningar om de andra. Ingen människa är en ö, därför behövs platser att mötas på och samtal mellan likar. Makt borde vi tala om, istället för religion vs ateism. Vems eller vilkas makt över vad? Det är en bättre utgångspunkt för samtal, än för eller mot det ena eller andra.
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Balans handlar det om, och hållbarhet. Krig, förbud och oresonlighet löser ingenting. Och det går varken att avskaffa eller förbjuda tro, lika lite som det går att skapa regler som bortser och försöker sätta sig över biologin. Det är kartan som måste anpassas efter verkligheten, inte tvärtom. Där finns utmaningen, liksom lösningen på problemen vi nu brottas med. Någon enkel lösning är det inte, men det finns inga genvägar. Varken religionen eller ateismen är lösningen, den uppstår mellan. Förståelse är vad som behövs, en ömsesidig vilja att lyssna på våra kroppar, olika trosföreställningar, skilda kunskaper och viljor. Ett hållbart samhälle kan aldrig tvingas fram, det skapas gemensamt av alla oss som lever här och nu. Ingen har tolkningsföreträde, för att bygga ett samhälle som fungerar idag, i morgon och på sikt krävs gemensamma ansträngningar. Ingen har automatiskt rätt och det finns inte ett enda bästa sätt, bara olika sätt att tänka och agera.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Utan något att tro på förlorar livet sin mening. Därför är religion i sig aldrig ett hot, det är hur man praktiserar religionen det kommer an på, vilket även gäller vetenskap. Humaniora är vetenskapen om människan i ordets vidast möjliga definition. Den kunskapen ses idag som överflödig eller som en lyx vi inte har råd med eftersom samhället har allt för många allvarliga problem att brottas med. Många tror idag att lösningen ligger i fler ingenjörer och ekonomer. Tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är fundamentalismen, det vill säga tron på en enda, bästa, lösning, som är problemet? Då krävs helt andra åtgärder än de som föreslås idag för att nå hållbarhet. Jag tror det ligger mycket i den tanken. Att vara människa är svårt, ofattbart svårt, men vi har inget val och hur mycket vi än önskar finns ingen enkel lösning. Varken Gud, vetenskapen eller mammon har svaret, det måste skapas av oss och kunna förändras i takt med att verkligheten och förutsättningarna förändras.

torsdag 25 augusti 2016

Fråga Lund ... Varför då?

Fråga Lund återkommer i rutan, men i en helt ny utformning. Sven-Erik Liedman och Ida Östenberg sätter i ett inlägg i SvD ord på sin oro över vad detta kan tänkas betyda. Och efter att ha sett programmet med egna ögon i går tvingas jag konstatera att deras oro är befogad. Jag har vigt mitt liv åt kunskapssökande och forskning, och så kommer Kristian Luuk (som gör en bra och folkbildande insats i På spåret) och förstör allt det jag försökt bygga upp genom åren genom att göra om det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund till ett humorprogram. Vetenskap är det roligaste jag vet, men det är så långt ifrån humor man kan komma, särskilt som dagens humor allt mer sällan är intellektuell på det sätt den var på Hasse & Tages tid. Sorg och förtvivlan var känslorna som kom för mig hemma i soffan och jag orkade inte se hela programmet till slut. Liedman och Östenberg skriver:
På onsdag sänds första delen i en ny serie av ”Fråga Lund”. Programledaren Kristian Luuk försäkrar att vi ska få se en kraftfullt moderniserad variant av det klassiska Lundaprogrammet, som visades under 38 års tid (1962–2000). Gamla ”Fråga Lund” har blivit dammigt. ”Då, för ett halvsekel sedan, var frågemagasinet nära nog komiskt knastertorrt”, sägs det i en nylig intervju med Luuk. För att lätta upp expertsvaren (”Blir det för torrt och akademiskt så rinner det in genom ena örat och ut genom andra”) utlovas högt tempo och blinkande lampor. Programledaren själv ska utsättas för allehanda experiment som att bli instängd i en bur med en thaiboxare. Vardagsfrågorna står i centrum, och man betonar att ”Fråga Lund” 2016 är till för alla. ”Det är inte för eliten, det här”, försäkrar Luuk.
Humorn som trots allt finns i vetenskapen ligger i just knastertorrheten och den uppstår i mötet mellan forskaren och publiken. Det är i kontrasten som uppstår mellan forskarens kunskaper och allvar, och publikens förundran som glädjen i kunskapen skapas och kan växa. Om man däremot, vilket är vad programmet handlar om, gör humor av vetenskapen reduceras kunskapen till ren underhållning. Det höga tempot och bristen på fördjupning och reflektion tilltalar kanske en rastlös generation med koncentrationssvårigheter, men jag ställer mig tveksam till att det leder till något annat än förströelse för stunden. Det klassiska programmet Fråga Lund, vars varumärke man fullkomligt trashar, handlade om att företrädare för landets mest kunniga forskarelit fick möta vanliga människor, utan att tvingas slå knut på sig själva för att vara lustiga. Fråga Lund var aldrig ett program för eliten! Det var ett program där eliten mötte folket och där kunskapen sattes i centrum. Ett samhälle som inte förmår uppskatta det kan aldrig bli en kunskapsnation. Det spelar ingen roll hur mycket svaren lättas upp och hur högt tempot blir.
Jo, tittar man i dag på de äldsta avsnitten av ”Fråga Lund” blir det förstås uppenbart att programmet spelades in i en annan tid. Men komiskt knastertorrt? Absolut inte. Det var tvärtom kombinationen lärdom och humor som gjorde ”Fråga Lund” till en långlivad tittarsuccé. Genom att förmedla bred och djup kunskap i slagfärdig samtalsform lyckades programmet, sprunget ur Lundatraditionens dubbla fundament akademi och spex, gå hem runt om i Sverige. I de mest skilda miljöer uttryckte människor sin glädje över ”Fråga Lund”, förundrades över allt intressant som förmedlades där och hade sina personliga favoriter bland de lärda. Programmet personifierades av ciceronen Jan-Öjvind Swahn, folklivsforskaren som blev folkkär genom sitt stora kunnande och lågmälda humor.
Att akademisk kunskap anses så torr och mossig att den ständigt måste dammas av, plojas till och omvandlas till lattjo-lajbanunderhållning är oerhört tröttsamt. Många minns säkert valvakan 2010, där samme Luuk hade uppgiften att göra SVT:s bevakning till en fniss- och tramsfest. Uppenbarligen gick både programmakare och Luuk för långt den gången. 2014 var det åter statsvetare som, förutom politikerna, fick sätta sin prägel på vakan.
Jag håller med, och tänker på Vi i femman. Jag skrev för något år sedan en bloggpost om det programmet och Smartare än en femteklassare. Synen på kunskap i samhället och kulturen har förändrats enormt sedan början av 1970-talet då Vi i femman var ett prime-time-program. Finalen i 1972 års upplaga, där barn alltså tävlar mot varandra, innehåller mer kunskap och tar vetenskapen på större allvar än gårdagens Fråga Lund. Till och med Smartare än en femteklassare, det infantila namnet till trots, är mer kunskapsfokuserat än Fråga Lund i 2016 års upplaga. Pisaraset och kunskapskrisen får här ett ansikte. Om detta är vad svenska folket efterfrågar, om förväntningarna på forskare och vetenskapen ser ut som Fråga Lund, ja då kan vi sluta fundera på orsaken till skolans sjuknade resultat. Fråga Lund är inte lösningen, det är en del av problemet. Människan måste anpassa sig och sin kultur efter kunskapen, inte tvärtom. I alla fall inte om det är en kunskapsnation man vill bygga. Förenklingar och festliga experiment, humor och snabba klipp leder dels till att potentiella studenter som kommer till högskolan blir besvikna, dels till att vetenskapens värde reduceras till graden av underhållning. Jag har svårt att tänka mig att något går från den här typen av TV-program till biblioteket och lånar böcker för att läsa mer. Risken är mycket större att man ställer ännu tydligare krav på sina lärare i skolan att de ska förenkla och vara roligare, vilket skyndar på den tragiska utvecklingen i det svenska utbildningssystemet.
Men när det gäller ett rent folkbildande program måste tydligen kunskaper sockras med tjo och tjim. Än värre är att Luuk ger uttryck för åsikten att djuplodande program är för ”eliten”, medan allmänheten kräver förenkling och förströelse. Att människor inte skulle mäkta med den slags lärda humoristiska kunskapsförmedling som varit ”Fråga Lunds” signum vittnar om ett förakt inte bara för akademi och bildning utan även för tittarna.
Det nya ”Fråga Lund” är inte bara ett tv-program. Det är ett samhällssymptom. Vår tids ökade populism hämtar näring ur en konstruerad motsättning mellan elit och vanliga människor. Komplexa samhällsresonemang och djuplodande samtal göre sig inte besvär i Trumps och brexits nya sköna värld. I en samtid där faktaresistensen ökar och seriösa röster avfärdas såsom tillhörande en politiskt korrekt ”elit”, borde public service satsa mindre på lättsam underhållning (och aggressiv debatt) och mer på flamsfri folkbildning.
Detta är kloka och enormt viktiga ord. Främlingsfientligheten och näthatet växer ur föreställningen om att det finns en skillnad mellan en elit och vanligt folk, och vill man vända den utvecklingen måste man minska klyftan och hitta platser att mötas mellan. Den så kallade PK-eliten utgår ofta från forskning och beprövad erfarenhet, medan Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth talar till människornas känslor och odlar sitt bildningsförakt. Luuk ger omedvetet stöd till den föreställningen. Det är allvarligt, för när föreställningen om att det finns en elit väl slagit rot förlorar kunskapen sitt värde och förvandlas paradoxalt nog till ett vapen i kampen för stängda gränser. Ju mer man vet i ett samhälle där faktaresistensen växer och ignoransen och egoismen ökar, desto mindre gehör får kunskapen. Insikten om detta gör mig trött. Nästa vecka börjar det nya läsåret och en ny årskull studenter kommer till högskolan. Vad händer om vi lärare förväntas leva upp till förväntningarna som Luuk och Fråga Lund skapar på vetenskapen? Hur ska vi orka kämpa emot och hinna övertyga studenterna om kunskapens egenvärde och makten som finns i den kritiska analysens? 
Naturligtvis kan vår kritik inte gälla tv-avsnitt vi ännu inte sett. Men Luuks uttalanden inför premiären är illavarslande. I programmet ska den nyligen avlidne Swahns glasögon visas i en monter, som ett hommage till föregångaren. Ett bättre sätt att hedra Swahn och ta ”Fråga Lunds” tittare på allvar vore att lita på att kunskap inte kräver blinkande lampor för att vara intressant och att bildning är till för alla.
Faktum är att Liedman och Östenberg på goda grunder kunde ana hur det skulle bli, för de liksom jag och alla andra har ju tillgång till medierna och lever mitt i kulturen och den förändrade synen på kunskap och forskning. Och en annan skribent, som sett programmet skriver följande i Sydsvenska Dagbladet.
”Det blir hisnande experiment, oceaner av intressanta fakta – och ikväll ska jag bli full på havets botten!” Nej, det är inte MTV-showen Jackass, det är Fråga Lund: programmet från 1962 som under decennier folkbildade Sverige och som nu återupplivats.
Jag associerar till Kiviks marknad. Det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund har inte återupplivats, det har brutalt mördats. Filip och Fredrik, som gjorde Boston Tea Party som var ett liknade program, hade i alla fall den goda smaken att ge programmet en ny titel. Här snyltar man på ett varumärke och jag kan inte låta bli att fundera på vad de lärde i Lund tycker om bilden som lanseras av forskarna vid det anrika universitet? Jag tror programmet gör mer skada än nytta för bildningen i Sverige. Det som tog generationer att bygga upp kan förfärande snabbt raseras. Kunskap tar tid, och ger man sken av något annat återstår bara lättsam underhållning och förströelse för stunden. 
De kostymklädda professorerna från 1960-talets svartvita program är borta 2016. Istället är det hoppsan hejsan med KRISTIAN! – ja, programledarens förnamn står textat med versaler över hela studioväggen under ingångsmusiken. Det är skojsigt intimt! Eller inte.
”Di lärde” kallades forskarna i gamla Fråga Lund. Men lärdom är ju så 1962. Hållningen nu är allt annat än intellektuell. Stridsropet är ett obekymrat ”Det finns inga dumma frågor!” 
De lärda har 2016 uppgraderats till universitetets X-men, ett superhjältegäng med olika akademiska förmågor. Likt en cirkusdirektör ropar Kristian Luuk upp dem på podiet: ”historieböckernas häxmääästare” och ”evolutionens egen kriminalkommissaaaarie”. Vad hände med akademiska titlar? Nej, lektor eller professor eller vahettere, nu ska vi ju ha skoj!
Igår firade jag fem år som docent. Jag är stolt och tacksam för mina studier resulterat i den fina titeln, men det är ytterst sällan jag har användning för den. Det tycker jag är oproblematiskt för jag har inget behov av att bli tilltalad som docent, men det gör mig ledsen å kunskapens vägnar att få verkar veta vad som krävs och hur mycket arbete som ligger bakom titeln. Dagens studenter ser och gör ingen skillnad på adjunkter och lektorer. I deras ögon är vi alla mer eller mindre underhållande lärare. Att det skiljer åtta år av akademiska heltidsstudier mellan en adjunkt och en docent antas inte spela någon avgörande roll i dagens akademi. Den uppfattningen förändras inte med TV-program som Fråga Lund, i 2016 års upplaga måste tilläggas. Vem vill bli docent eller professor när man kan bli programledare, artist eller kändis?
Fråga Lund aktar sig helt enkelt väldigt noga för att vara svårt eller för att loda på djupet. Fråga Lund 2016 är programmet som ”kopplar grepp om vetenskapen och sen bara kramas och myser och har det trevligt i en timme”. Fråga Lund är programmet där den som på frågan ”Hur vet du det?”, svarar ”För det har jag läst i en bok” möts med ett gapskratt. 
Formatet reducerar vetenskap till programledarens tokroliga fråga till en expert som blir ganska pressad att leverera ett ja- eller nej-svar. Långt borta är forskaren som en tankens gigant, den analytiskt reflekterande filosofen i seminariediskussionens skärpa. Gunnar Wetterberg, samhällsvetare och historiker, är också ensam representant i panelen för de historisk-filosofiska ämnena, där en sådan tradition är stark.
Forskning tar tid, kunskap är aldrig enkel och vetande borde vara underhållande i sig, utan att programledaren behöver stängas in i en tryckkammare för att visa att man blir "full" om man tar sig ner till 40 meters djup. Fråga Lund plockar russinen ur kakan och kastar det andra på sophögen, vilket är ett enormt resursslöseri som dessutom ger en falsk bild av vetenskap som hotar återväxten av nya forskare. I det klassiska Fråga Lund skrattade forskarna med publiken och man möttes i kunskapen. Idag skattar man åt forskare och kunskapen förvandlas till humor. Det är tragiskt och ovärdigt och leder inte på något sätt till att lärare eller forskare blir ett mer attraktivt jobb, tvärtom. Vem vill bli skrattad åt? Ingen, men det är vad man tvingas till om man ska kunna nå ut med (skärvor och fragment av) kunskapen man skaffat sig genom åren.
För faktum är att forskarna sällan talar med varandra. Bara med programledaren. Och kanske är detta huvudproblemet: det vetenskapliga samtalet infinner sig aldrig. Programmet vågar inte lita på att publikens intresse varar mer än några minuter per fråga. Här finns ingen tid för prövandet, dryftandet och utbytet, den kunskapsbyggande dialogen. I Fråga Lund är vetenskap istället vardagens tokiga specialeffekt, forskarna en ”magisk panel, som får IQ-nivån i rummet att skjuta i höjden som en scud-missiiiil!”
Vi lever i ett debattsamtal så det är inte förvånande alls. Förmågan att dels lyssna på vad som faktiskt sägs, dels hålla sig till ämnet under mer än några sekunder, utarmas och försvinner förfärande snabbt i dagens samhälle. Fråga Lund är ett tecken i tiden och kanske är det idag omöjligt att sända ett program som liknar det klassiska programmet, men i så fall borde det vara en varningsklocka. Menar vi allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation måste problemen, som Fråga Lund är ett symptom på, tas på största allvar. 
Visst finns det tittarfrågor, men stor energi läggs på programledarens egna inspel om kiss, fortplantning, svett och fylla. Forskarna kämpar för att hitta vetenskapliga aspekter på dessa ämnen med hög flamsighetsnivå. Eller med viss bristande teoretisk stringens, tror jag en forskare skulle ha kallat det. Men att uttrycka sig så i Fråga Lund – nej det går förstås fetbort, som Kristian Luuk skulle ha sagt.
Sorg och uppgivenhet är känslan jag bär på. Försöker repa mod. Idag jobbar jag hemma. Jagar en artikeldeadline och hoppas kunna fortsätta korrekturläsningen av min bok (ber om ursäkt för mitt tjat), som handlar om just samtal och behovet av en annan syn på kunskap och som ska publiceras här på bloggen i form av en länk till en pdf, eftersom förlagsbranschen dras med samma problem som resten av medievärlden.

Kunskapsnationen Sverige, vart är vi på väg?

onsdag 24 augusti 2016

Nytta 3

Avslutar här, på tågen mellan Stockholm och Göteborg, tänkarna om nytta, med utgångspunkt i dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Det är lätt att tänka att det var bättre förr, fast det nyttar inget till att tänka så, för oavsett om det var bättre, sämre eller samma är det här och nu vi lever, med sikte på framtiden. Genom att studera historien kan vi lära oss massor, dock inget om vad som ska hända. Det är inte för att läsa sig förutse eller räkna på framtiden man ska studera historien, utan för att lära sig hur människan tänker och agerar och vilka konsekvenser som olika sätt att leva kan ge upphov till. Ingen vet förrän efteråt om kunskapen är nyttig, och det går naturligtvis inte att veta något om allt det man inte studerat. Därför ser det ut som en onödig kostnad eller som slöseri med tid att skaffa sig kunskaper för kunskapens skull. Kulturen är fylld av denna typ av paradoxer. Kulturstudiers nytta kan sägas handla om det, att man förstår tillvaron bättre, utan att för den skull lära sig ta kontroll över den. Kultur kan inte kontrolleras. Bara den som saknar kunskap om kultur kan leva i villfarelsen om att kultur går att styra. Nyttan med kunskapen om kultur är därför indirekt och kräver förståelse för kunskapens karaktär, möjligheter och begränsningar för att bli användbar. Fast det blev en utvikning. Åter till historien.
Också i bokens andra del radar Ordine upp vittnesbörd från förr. Så citerar han ett tal som Victor Hugo höll inför den konstituerande församlingen den 10 november 1848. Hugo varnade: ”Jag säger till er, mina herrar, att de föreslagna nedskärningarna i specialbudgeten för vetenskap, litteratur och konst är dubbelt farliga: de är obetydliga ur finansiell synvinkel och skadliga från alla andra synpunkter.” Det skulle vara absurt att ifrågasätta vikten av att blivande läkare, ingenjörer och advokater får en gedigen utbildning i sina gebit. ”Men /.../ att exklusivt gynna de studerandes skolning till yrkesmän”, skriver Nuccio Ordine, ”vore liktydigt med att förlora ur sikte utbildningsfunktionens universalistiska dimension: inget yrke kan utövas med gott samvete om den tekniska kompetens som det fordrar inte underordnas en bred allmänkulturell utbildning som ensamt är i stånd att stimulera studenterna att ge fritt utlopp åt sin curiositas.” Och vidare: ”Utan denna pedagogiska dimension på betryggande avstånd från varje form av nyttotänkande vore det svårt att i framtiden kunna föreställa sig ansvarsmedvetna medborgare som kan övervinna sin egoism, visa solidaritet, bruka tolerans, hävda sin frihet, skydda naturen och stå upp för rättvisan.”
Precis där brister det i dagens samhälle. Egoismen och jaglojaliteten växer. Förmågan att verkligen ta ansvar håller förfärande snabbt på att urholkas. Solidaritet betraktas närmast som ett tecken på svaghet och att betala skatt ses som stöld trots att alla vet att sjukvård, skola, polis- och rättsväsende samt infrastruktur och system för att skydda samhället från det oväntat oväntade kostar pengar. Toleransen minskar och främlingsfientligheten ökar i samhället, vilket banar väg för odemokratiska politiska partier vars enda drivkraft är att hindra flyktingar och invandrare från att påverka innebörden i det som benämns svenskhet (men som i praktiken, när saker som är svenska ska räknas upp brukar landa i trivialiteter som "Kalle Anka på julafton"). Frihet är både en möjlighet och en skyldighet, och min frihet måste balanseras från din. Det kräver kunskap om och förmåga att hantera komplexitet, vilket man får man man studerar ämnen som anses onyttiga utifrån ett strikt ekonomiskt nyttoperspektiv. Ska man kunna skydda naturen och värna juridiken måste man ha breda och djupa kunskaper om livets mångfald och tillvarons komplexitet. Det räcker inte att bara kunna räkna, läsa och skriva. Och om skolan och den högre utbildningen anpassas till företagens syn på nytta är risken överhängande att livsnödvändiga kunskaper offras för kortsiktiga ekonomiska vinster.
Bokens tredje del, ”Det är förgörande att äga”, inleder författaren med ett citat av Montaigne: ”Det är avnjutandet och inte ägandet som gör oss lyckliga.” Här i den avslutande delen vidgas fältet, ty Ordine visar att det inte bara är det omåttliga begäret efter rikedomar som är förgörande för dignitas hominis. Begäret efter att äga sanningen och kärleken förnedrar och skadar människan lika mycket. Även här tar Ordine klassikerna till sin hjälp: citat av Montaigne, men också av Seneca, Pico della Mirandola, Leon Battista Alberti, Ariosto, Bruno, Milton och Lessing illustrerar att människan handlar klokt om hon föredrar varat framför ägandet. Faran med att tro sig äga sanningen visar Ordine genom att citera ur Sebastian Castellios ”Contra libellum Calvini”, där denne skriver om avrättningen av Miguel Serveto. Hur kärleken, uppfattad som ägande, förgör både den älskande och den älskade ser vi hos både Ariosto och Cervantes.
Livet kan bara levas, aldrig kontrolleras. Och både kärlek och kunskap växer genom att användas och delas. Ägande, kontroll och målstyrning tar dör på kreativiteten, stänger in och hindrar. Den som har makten bestämmer över kunskapen, över vad som ska räknas som kunskap. Och när något en gång fått smaka på makt är det lätt att vänja sig och vilja ha mer. Därför finns inga goda despoter. Makt kan bara försvaras med makt, kontroll, regler och bestraffning av oliktänkande. Demokrati och öppenhet är som kunskap och kärlek, inget man kan kontrollera. Det enda man kan göra är att njuta i av stunden och dela med sig i from förhoppning om att medmänniskorna agerar på samma sätt. Fast det krävs kunskap för det, och tillit. Många kloka tänkare genom historien har insett detta och formulerat tankar om det. Läser vi inte deras texter, anser vi den kunskapen vara onyttig utarmas demokratin och skyddet mot allt det vi vant oss vid att ta givet. Man brukar säga att utbildning må vara dyrt, men den kostnaden är ingenting i jämförelse med ingen utbildning alls. Kunskap, kärlek, frihet och demokrati är ömtåliga kvaliteter som kräver omsorg och måste värnas för att inte lösas upp i atomer.
Till sin bok fogade Ordine en liten gästtext från 1939. ”The usefulness of useless knowledge” är skriven av ­Abraham Flexner och stod att läsa i Harper’s Magazine. Det är ett lyckat val, ty också denna skrift är en lovsång till det ”intresselösa” och det till synes onyttiga. Flexner visar hur viktiga uppfinningar hade varit omöjliga utan rön av vetenskapsmän och geniala tankar av teoretiker, människor som bedrev grundforskning utan att tänka på användning eller nytta – och absolut inte på egna fördelar. Radion uppfanns av Marconi, men utan Maxwell och Hertz, som inte brydde sig ett ögonblick om nyttan av sitt arbete, hade radion inte funnits.
Grundforskningen anses vara en lyx vi inte har råd med eftersom skattebetalarna har rätt att kräva insikt i hur de allmänna medlen används. Tros att det finns enorma mängder evidens och övertygande kunskap som talar för att det inte finns några genvägar till verkligt användbar och nyttig kunskap försöker klåfingriga politiker, som en eftergift för mäktiga ekonomiska intressen, göra precis tvärtom. Kunskapen som finns används inte, för den stämmer inte överens med kartan som lovar guld och gröna skogar. Att man väljer kartan och försöker förändra verkligheten är ett tecken på allvaret i kunsksapskrisen som på inget sätt är begränsad till skolan.
Det är inte otänkbart att läsningen av Ordines bok får mången oförsonlig gisslare av vår tids frånstötande företeelser – och de är i sanning inte så få – på tanken att det var bättre förr. Motståndare till neoliberalismen, och mera allmänt till nyttoprincipen och roffarmentaliteten, kan peka ut källan till allt elände: kapitalismen. Har dessa företeelser inte fått en blomstringstid under kapitalismen? Likväl får man fråga sig om nyckeln till att nyttoprincipen har fått övertag över det ”intresselösa” beteendet inte får sökas på annat håll, nämligen i människosläktets extrema tillväxt, i det faktum att vi redan i november 2011 var sju miljarder individer här på jorden.
Det är lätt att skylla på kapitalismen. Men vad är hönan och vad är ägget här? Kanske är det bristen på förståelse för kunskapens egenvärde som banat väg för nyliberalism, avregleringar och föreställningen om att skatt är stöld? Kapitalismen bygger på en logik som förvandlar människor till en kostnad. Därför anses det vara klokt att avskeda människor när konjunkturen går ner och att undvika anställa när vinsten stiger. Och företag som tjänar pengar på (människans begär efter) pengar är de som går bäst och hyllas mest samt betraktas vara värdefullast, trots att det är företagen som anställer flest och som ser värdet av en kunnig personal som är mest samhällsnyttiga.

Det var inte bättre förr, men framtiden kan bli bättre både än historien och samtiden. Fast ska vi ens kunna hoppas på en framtid behövs kunskap, bred och djup kunskap som är väl spridd i samhället. Och förmåga att hantera insikter och verktygen som finns för kritisk analys. Gör vi oss av med detta och avskaffar grundforskning eller betraktar bildning som en lyx vi inte har råd med är risken stor att det kostar mer än det smakar.

Sådär, berätta nu för mig vad nyttan med samhällets neddragningar är? Jag är idel öra!

Nytta 2

Fortsätter tänka med dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Nyttan med nyttotänkandet är temat för reflektion där som här.
Folkbildare i 1800-talets Europa tänkte i samma banor. Först skulle kraft och energi ägnas åt att skaffa fram det nödvändiga och det nyttiga: förbättra de materiella villkoren och avskaffa de skriande orättvisorna. När det var gjort skulle människorna låta sin tid upptas av det till synes onyttiga, hänge sig åt sysslor som John Adams skrev om i sitt brev.
Det var måhända väl så optimistiskt tänkt. I stället för själsodling (cultura animi, Ciceros ord i ”Samtal i Tusculum”) har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt (onnipotenza del denaro e dell’utilitarismo), som Nuccio Ordine beskriver tillståndet i våra samhällen.
Idag har skolan och utbildning kommit att allt mer betraktas som ett slags service till företagen. Bara kunskaper som är direkt användbara på dagens arbetsmarknad anses vara värda att satsa på och det är skolans uppgift att kontrollera att elever och studenter lever upp till näringslivets förväntningar. Utbildning är dock en långsiktig investering för både individen och samhället. Skolan och den högre utbildningen menar jag ska utveckla kompetenta, kritiskt drivna och kunniga samhällsmedborgare som har en väl utvecklad förmåga att ta ansvar. Anpassas skolan efter näringslivets strikt ekonomiska och mycket snäva, organisationsspecifika, nyttosyn på kunskap urholkas grunden för samhället sakta. Detta brys sig varken politiker eller bonusrusiga företagsledare om, för värdet av kunskap och utbildning ligger bortom deras horisonter. Konsekvenserna av dagens beslut får politikerna som har makten under nästa mandatperiod ta ansvar för och hanteras i nästa kvartalsrapport. Här och nu är det tillväxt och ökad omsättning som är prioritet nummer ett. Jag har egentligen inga synpunkter på det, men om den logiken överförs till skolan eller om skolan anpassas efter sådana premisser är vi alla illa ute, för livet går vidare och även i framtiden kommer samhället och medborgarna att behöva kunskaperna som skolan utvecklar och förvaltar. Det faktum att börsen går upp när Volvo meddelar att 1500 anställda ska avskedas säger allt som behöver sägas om risken med att anpassa skolan efter näringslivets krav. Kunskapens värde övertrumfar pengarnas många gånger om, för till skillnad från pengar har kunskap ett egenvärde.
Med titeln ”L’utilità dell inutile” publicerade Ordine för tre år sedan ett manifest för detta onyttiga – konst, litteratur (inte minst från förr), en från strikt nyttotänkande och marknadsanpassning fri undervisning. Nuccio Ordine är professor i italiensk litteratur vid Università della Calabria och han har undervisat vid flera av världens mest ansedda ­universitet. Nuccio är författare till ett högt prisat arbete om Giordano Bruno. ”L’utilità dell’inutile” har mötts av översvallande lovord, översatts till en rad språk och blivit en bästsäljare, vilket tyder på att fler än han har fått nog av det kortsiktiga nyttotänkandets och profitens diktatur.
Vi är många. Missnöjet gror under ytan och även om (förfärande) många håller god min i elakt spel och anpassar sig efter samtidsandan är det ytterst få som är nöjda med sakernas tillstånd. Skolan måste vara visionär och röra sig bortom det givna. Skolan kan och får inte anpassas efter rådande maktförhållanden, för att kunna bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet behöver skolans syn på nytta förändras och dess tidsperspektiv sträckas ut. Det kanske ser onyttigt ut, men eftersom ingen vet någonting om framtiden är enda sättet att skapa förutsättningar för hållbarhet att inte anpassa utbildning efter dagsaktuella förhållanden eller ekonomiska särintressen. Nuccios tankar låter som ljuv musik i mina öron. Äntligen!
Vad är då denna lovordade bok? En stridsskrift, förvisso. Den består av tre delar. Första delen innehåller en rik samling lovsånger till det ”intresse­lösa”, från Aristoteles och Ovidius, genom Dante, Montaigne, Gautier, Baudelaire, Leopardi och and­ra, till Ionesco och Calvino, vittnesbörd om nyttan av det onyttiga. ”Inget vackert är oumbärligt för ­livet. Om man kunde få blommorna att försvinna skulle inte världen lida materiell skada. Men vem skulle vilja att det inte fanns blommor mer? Jag skulle hellre avstå från potatis än från rosor”, skriver Théophile Gautier på 1830-talet. Drygt hundra år senare skriver Eugène Ionesco: ”Om man inte förstår nyttan av det onyttiga och onyttan av det nyttiga, då står man främmande inför konsten, och ett land där man står främmande inför konsten är ett land av slavar och robotar, ett land av olyckliga människor, av folk som varken skrattar eller ler, och i ett sådant land utan själ, humor och skratt råder ilska och hat.”
Om lärarna görs till slavar och tvingas agera som robotar, vilket är konsekvensen av ett tvingande och fyrkantigt styr- och kontrollsystem, hur ska då elever och studenter kunna fostras till kritiska och självständiga samhällsmedborgare. Eller är det just vad de INTE ska, för det kanske inte gynnas näringslivets kortsiktiga och strikt ekonomiska intressen? Nyttan med det onyttiga är att det handlar om allt som är oumbärligt i livet. Utan estetiska upplevelser och glädje, finns inget att leva för och om tillvaron saknar mening kan inga pengar i världen råda bot på hopplösheten som växer ur den känslan. Här under sommaren har vi alla tvingats att maktlöst se på hur hatet växer, och saknas fantasi och kunskap om människan och det mänskliga (humanioras förment onyttiga kunskapsområde) är det lätt att få för sig att våld kan lösas med mer våld. Sanningen är den motsatta. Våld kan aldrig lösa någonting. Kärlek och kunskap är samma andas barn. Båda har med livet att göra och ju mer man ger och delar med sig av dessa kvaliteter desto mer får man tillbaka. Därför har kunskapen ett eget värde, och det värdet växer ju mer kunskapen används och till ju fler den sprids.
I bokens andra del (”Universitetsföretag och studentkunder”) avhandlas förhållanden som är mer än välbekanta för svenska läsare, även om Ordine i första hand skriver om utvecklingen i sitt eget land. Ämnet är den pågående förvandlingen av skolor (mest universitet) från fria utbildnings- och forskningsanstalter till profitjagande affärsföretag (aziende commerciali).
Forskares av högskolan betalda arbetstid används i väldigt hög grad åt att skriva forskningsansökningar för att få tid och möjlighet att göra det som deras långa och av samhället bekostade utbildning förberett dem för. Och i tider av neddragningar ägnas en stor del av högskoleledningarnas fokus på att dra in externa medel. Grundskolan har förvandlats till en ekonomisk marknad där riskkapitalbolag tjänar miljarder på skattepengarna som samhället satsar på utbildning. Sakta förändras kulturen i skolan och hela utbildningssystemet, från att vara en miljö där kunskapen och lärandet (vägen fram) stod i centrum, till att vara en produktionsenhet bland andra, som styrs mot på förhand uppgjorda mål och som utvärderas med fokus på mät- och jämförbara prestationer som betyg, examina, genomströmning och så vidare. Nytta blir i en sådan kultur något annat än i en kultur där kunskapen och vetandet anses ha ett egenvärde.
Parallellt sker en annan förändring: ju mer utbildningen målinriktas för att motsvara marknadens behov, desto mer förvandlas de studerande till kunder. Eftersom studenterna lägger ut stora (ja, väldiga) belopp på sina universitetsstudier, förväntar de sig en utbildning som leder till välavlönade anställningar, helst direkt efter ­examen.
I Sverige är utbildning, även högre utbildning, gratis. Ändå talar landets studentkårer om hur studenterna lägger ner tid och pengar på utbildningen och att man därför kan förvänta sig att få något. I en kunskapsskola och den högre utbildningen får man MÖJLIGHET att studera, för att med hjälp av kunskaperna som studierna leder till kunna förverkliga sin potential. Studielån ser kanske ut som en kostnad, men även det är en samhällsinvestering. Lånet är förmånligt och återbetalningen knuten till inkomsten. Utbildning och kostnaderna för studier är INVESTERINGAR, långsiktiga investeringar både för individerna och samhället som helhet. När elever och studenter betraktar sig och agerar som kunder påverkar det förutsättningarna för lärarna att göra sitt jobb och värna kunskapen. Synen på kunskap, utbildning och nytta har förvandlats till en vagn som spänts framför hästen i stället för tvärtom.
Inriktningen på nytta och minskade åtaganden från det allmänna (i klara verba: statens ­stigande ovilja att finansiera de områden av universitetsutbildningen som bara kostar utan att alstra handfast och direkt nytta) resulterar i vad Ordine kallar clientelismo, en sorts tyst paktum, ge och ta: studenten betalar, universitet står för lätta examina och ger (säljer, säger Ordine) diplom. I stället för studier som främjar studenternas utveckling har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt.
Drivs detta utveckling till sin spets kan man lika gärna sälja examina på nätet till lägsta möjliga pris, utan motprestation. Det inser alla, går inte. Ändå är det i den riktningen utbildningskulturen rör sig. Synen på nytta driver på den utvecklingen. Ingen vill ha det så, men det räcker inte att önska sig en annan värld, det krävs handling för att få till stånd en förändring. Kvalitet kostar och man får inte det man vill ha utan det man betalar för och förtjänar. Det finns inga genvägar till kunskap.
När nyttoprincipen bemäktigar sig svältfödda universitet söker dessa att bättra på sina finanser med marknadsmässiga metoder och råkar då lätt i en osund konkurrens med varandra, vilket leder till att studierna hamnar på ett sluttande plan. För att stå sig i denna jakt på medel ser sig universiteten tvingade att erbjuda upphämtningskurser, mera exakt: göra det som borde ha gjorts på gymnasienivå ­(liceificazione), minska och förenkla kursinnehållet och låta studenter ”strömma igenom” så snabbt som möjligt.
Genomströmningen styr ekonomin och det gör den för att pengar anses ha ett egenvärde. Kunskap betraktas som en kostnad, ett hinder för ekonomin och effektiviteten. För att dölja detta talas det allt mer om kvalitet, kvalitetssyrning och målsäkring. Kvalitet går dock inte att tala om, den kan bara värnas och praktiseras. Kunskap är en kvalitet. Pengar är det inte. Så länge vi tänker och agerar som vi gör kommer krisen i skolan att leva kvar och läget riskerar att förvärras.
Men det effektivaste sättet är att stänga olönsamma institutioner. Då drabbas grekiskan, latinet och andra så kallade udda språk, filologin, paleografin och andra liknande ämnen allra först. Italo Calvino (död 1985), brinnande försvarare av en ”intresselös” kunskap, skulle ha ansett en sådan utveckling som tragisk. Han skrev: ”Man läser klassikerna för den glädje man får av läsningen, för nöjet att resa med dem, livad av vetgirighet och viljan att lära känna sig själv.” Ordine själv drar sig inte för att beteckna förändringar av ovan beskrivna slag som en kopernikansk revolution.
Vi sågar av gren efter gren på kunskapens träd och skördar frukterna utan att tänka på återväxten. På samma sätt som regnskogens mångfald skövlas för att ge snabba ekonomiska vinster och ersätts med palmer som producerar en enda produkt: olja, skapas en kunskapens sårbara monokultur när utbildning drivs enligt en ekonomisk logik istället för en hållbarhetslogik. Vi rör oss förfärande snabbt ut på ett sluttande plan och förväxlar ljudet av sågen som sågar av grenen vi sitter på och är beroende av med klirret av en kassapparat. Pengar förblindar och fördummar. Kunskap öppnar upp och ger perspektiv som gör det möjligt att se den stora bilden, vilket behövs för att kunna ta långsiktigt hållbara beslut.

Nytta 1

Vaknar i Stockholm. Igår var jag på seminarium om hållbarhet på Södertörns högskola. Idag ska jag korrekturläsa bokmanus. Publiceringen närmar sig, och jag känner mig peppad. Ute lyser solen. Inspirerande. Det blir bra detta. Terminen har kickats igång och även om jag inte är uppe i full kapacitet är jag på god väg dit och tycker jag har koll. Ser fram emot den här dagen, liksom mot fortsättningen.

Vill vara i kunskapen, utan andra krav än kunskapen själv. Kunskapen har ett egenvärde. Den som inte förstår hur eller varför närmar sig vetandet på fel premisser. Kunskapen är grunden för allt. Däri ligger dess värde, i dess förmåga att skapa möjligheter. Ingen vet vad man kan göra med kunskapen. Det är som det ska, det är inget problem. Utan kunskap kan man inte göra något. Så även om det inte går att definiera vad som är värdet av kunskap så har den ett värde. Den synen på kunskap försökte jag beskriva i gårdagens bloggpost. Tror inte riktigt det framgick. Lätt att det uppstår missförstånd. Kunskap är svårt. Svårare än något annat. Det måste vara utgångspunkten, att det är svårt, men inte omöjligt. Det är skolans uppdrag, att visa det. Att det går och att kunskapen har ett egenvärde. Annars blir skolan allt det som skolan inte kan eller får vara i en nation som aspirerar på att bli en kunskapsnation. Kunskapsprocesser kan inte kontrolleras. Därför kan och ska inte läraryrket kontrolleras. Lärande är en individuell rörelse som utförs tillsammans. Skolan har har liksom kunskapen ett egenvärde och allt tal om nytta, alla krav på prestation och alla försök att kontrollera utbildning är därför kontraproduktivt. Nyttan med skolan och kunskapen kan bara skapas någon annanstans, och av andra. Nyttan uppstår mellan och när kunskapen sätts i verket. Kanske kan man säga att kunskapen är ett slags motsvarighet till stamceller som kan omvandlas till vilka andra celler som helst. Fast det krävs hårt arbete och det arbetet måste utföras av den som vill dra nytta av kunskapen. Ingen annan kan göra det åt en, och att ålägga skolan att leverera nytta är galet.

Hittar en text på detta tema, som jag tänker återkomma till under dagen. För att inte tappa fokus i korrekturläsandet behöver jag omväxling. Däri ligger en viktig del av nyttan med bloggandet för mig. Att tänka högt och publicera resultatet frigör utrymme för nya tankar och skärper intellektet. Nytta är komplext och ingen vet med säkerhet på förhand vad, om eller hur. Bara att. Det är det enda man kan veta. Texten som jag tänker med är dagens Under Strecket och rubriken är Nyttans evangelium urholkar själen. Den är skriven av Ervin Rosenberg och handlar om nyttotänkandets diktatur som är en tanke hämtad från litteraturprofessorn Nuccio Ordine. Vi får se vart detta tar vägen.
Trakta efter mer, som Platon i ”Staten” kallar pleonexi, har tänkare ända sedan antiken ansett som föraktligt. Lika skarp som Platon är Aristoteles som i ”Politiken” fördömer manin att samla pengar på hög (krematistik). En bestämd maning att inte oroa sig för sitt timliga väl möter man hos evangelisten. Det finns de som ­tänker så också idag. Mot nyttotänkandet, mot idén att en oupphörlig förbättring av de materiella villkoren (den egna nyttan) kan öka graden av tillfredsställelse, har filosofer, författare och konstnärer förfäktat en syn enligt vilken det till synes onyttiga är omistligt för ett gott liv, ett liv som håller dignitas hominis före allt annat. Filosofer med höga tankar om människan har trott på hennes förmåga att fullkomnas, höja sig över det nyttiga och ägna sig åt det ”intresselösa”: filosofin, litteraturen, konsten och vetenskapen.
Vad är meningen med livet? Är det att samla prylar och pengar som bara har ett mängdvärde och endast betyder något i jämförelse med vad andra har? Ett torftigt värde i så fall. En illusion av en illusion. En växande tomhet som skramlar mer ju större den blir. Företagsekonomi som är ämnet jag undervisar i sägs handla om att hushålla med begränsade resurser. Så ser det tyvärr inte ut överallt. Allt för många ser på ekonomi som optimering av vinst. Ingen talar om nyttan med det. Kuluren vi skapat tar nyttan med pengar för given och granskar allt annat kritiskt, trots att alla vet att meningen med livet är något annat. Oklart vad. Sökandet efter svar, kanske? Eller kunskap och utbildning. Inte betyg, inte examina. Möjligheter. Att utbilda sig, läsa böcker, lyssna och lära handlar om att skapa möjligheter och öka chanserna att bli lycklig. Däri ligger nyttan. Någonstans i framtiden. Inte i det man har gjort och kan visa för och jämföra med andra, utan i möjligheterna som öppnas. Så vill jag se på hållbarhet också, och bildning, inte på listor som kontrolleras, utan på möjligheter med potential att realiseras. Ju fler desto bättre.
Ett gott exempel på föreställningen om människans möjlighet att fullkomnas är det brev från 1780 som John Adams – han skulle med tiden bli USA:s andra president – skrev till sin fru:
”Jag måste studera statskonst och krigskonst på det att våra söner må vara fria att studera matematik och filosofi. Våra söner bör studera matematik och filosofi, geografi, naturhistoria och skeppsbyggnad, navigation, handel och jordbruk för att ge sina barn rätten att studera måleri, poesi, musik, arkitektur, bildhuggeri, gobelängvävnad och porslinstillverkning.”
Meningen och nyttan med kunskap och utbildning är möjligheterna det ger att fullkomnas och bli bättre. Att utvärdera, kontrollera eller ännu värre, försöka målstyra lärande är helt förkastligt, för resultatet blir oundvikligen något annat än det man säger sig vilja uppnå. Vi får en skola som fungerar perfekt, men inte för att skapa kunskap, bara för ett producera så bra betyg och så många examina så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Det är inte klokt investerade skattepengar. Det är resursslöseri av gigantiska mått. Ingen ifrågasätter det. Nyttan med ekonomiseringen kan och får inte ifrågasättas, den är närmast helig.

Nyttan med nyttan i rådande sätt att definiera begreppet, vari ligger den? Sanningen är att ingen vet. Och så länge landets skol- och utbildningspolitik bygger på den tanken kommer kunskapskrisen att bestå. Vi behöver tänka nytt och tänka annorlunda. Om kunskapens värde, skolans uppdrag och organiseringen av verksamheten samt vad samhällets uppgift är egentligen.