torsdag 27 april 2017

Konsten att tänka som en människa

Vi är alla människor och det är med som förenar än skiljer oss åt. Inte bara genetiskt, utan psykologiskt, kognitivt och rent funktionellt. Vi borde inte ha så svårt att förstå varandra, om vi bara hade tid att tänka efter, lyssna ordentligt och sedan faktiskt reflektera över dessa saker. Fast tiden finns inte och orken tryter i jakten på prestation och strävan efter att möta alla krav, krav som vi ställer på oss själva och varandra. Det är ingen annan som kräver något av oss, det är vi själva som gör det mot oss själva och varandra. Drömmen om det perfekta systemet, samhället; tillvaron håller oss vid liv. Det kommer att bli bättre, om bara ... Om bara, vad då? Om allt var annorlunda, om människan inte var människa? Eller vad menas, och varför håller vi på som vi gör? Många frågor, men inga svar.

Allt fler tvingas allt oftare interagera allt mer med system av olika slag. Olika system och allt fler olika typer av system. Arbetet och tillvaron antas bli effektivare då och man sparar tid, sägs det. Fast tid går så klart inte att spara, tid kan bara användas olika sätt och till olika saker. Tid är det enda vi människor har. Ändå läggs det enorma mängder tid på att med hjälp av datorer lösa sådant som tidigare sköttes av människor. När jag började på högskolan talade vi om kunskap på lektionerna, och jag läste böcker och skrev texter under resten av tiden. När jag blev lärare hade vi på vår avdelningen en sekreterare som höll koll på all administration och behövde man hjälp (vilket var relativt sällan, för den administrativa bördan på lärarna var liten) gick man till hen och förklarade saken, sedan kunde man släppa det och ägna sig åt fortbildning, kursutveckling och undervisning med fokus på kunskap. Idag är jag lika mycket administratör som jag är lärare, både i relation till min arbetsgivare och studenterna. För varje uppgift finns ett separat tekniskt system, som ser olika ut och som dessutom har sin respektive ansvarig. Strular det (och det gör det, hela tiden) gäller det att veta vem man ska vända sig till. Bara en sådan enkel sak som att beställa fika till en extern föreläsning för inbjudna gäster innebär en hel massa moment och telefonsamtal, redan innan man kan ta itu med ärendet. Jag administrerar utbildning mer än undervisar och lär. Föreläsningar och handledningar om vetenskap handlar allt mer om hur man ska läsa anvisningarna, vilka tenderar att växa i omfång för varje år som går. Studenterna kommer sent för att tåget är sent, och går tidigare för att hinna med tåget. Önskemål om att byta tid för seminarier för att det krockar med läkartider, dagishämtning, intyg om än det ena än det andra, speciallösningar. Ordinarie tentor, omtentor och eftersläpningar genererar mail och frågor i dörren. När, var, hur, varför?

Kunskapen, vad hände med kunskapen. Innehållet; själva anledningen till att vi har en skola och högre utbildning? Vad sysslar vi med? Vid den här tiden på året är det inte roligt att vara lärare. För egen del är det dock faktiskt roliga än på länge, men rent allmänt är högskolan i maj en vidrig plats att vara och verka i, särskilt för den som vill lära sig något, som vill utvecklas och ägna sig åt kunskap. Det finns inte tid och ork för det. Kraven på prestation och strävan efter effektivitet tar död på lusten att lära och utgår hinder för viljan att veta. Årets studenter, människorna jag interagerar med denna vår är dock kunskapsfokuserade, i alla fall de flesta. Vi talar mer om kunskap än om anvisningar. Det gör mig glad och gör det lättare att uthärda de hopplösa kraven. Administrationen minskar dock inte, och det blir inte lättare att hantera de digitala systemen. Mailen och frågorna blir istället fler och tar mer tid, men när det handlar om frågor som rör vetenskap, kunskap och innehåll, när jag får interagera som kunskapssökande människa tillsammans med andra kunskapssökande människor, stjäl uppgifterna inte tid, de ger snarare tid. En timmes samtal om kunskap och lärande med intresserade studenter som vill och försöker, känns som tio minuter och jag går från sådana lektioner och handledningar med mer kraft och ork än jag hade när jag kom.

När jag får utveckla min egen förmåga att tänka som en människa och när jag får arbeta med andra människors förmågan att tänka som just människor. När jag interagerar mer med människor än med system och manualer, samt undermåliga, outvecklade och hopplöst opedagogiska digitala system som är stumma, kalla, tysta, korkade och får mig att känna mig som ett problem och ett hinder för den oundvikliga tekniska "utvecklingen", lever jag upp och finner mening i tillvaron. Om man inte ens på högskolan, som forskare och docent kan eller får tänka som en människa, utan förväntas mata olika tekniska system med uppgifter, är det inte konstigt att det sprider sig en känsla av uppgivenhet i samhället. Jag tror inte jag är unik i det att jag känner mig levande när jag får interagera med människor. Och jag tror heller inte att jag unik när jag känner frustration och ilska över att tvingas lägga så mycket tid på administrera implementeringen av samhällets digitalisering som lovar runt men håller minst sagt tunt. Jag vill ibland bara skrika rätt ut: Gå hem! Gör om och gör rätt. Kom inte dragandes med ännu ett system som inte fungerar, som lösning på det gamla systemet som heller inte fungerade men som man i alla fall lärt sig någorlunda hur det fungerade. Vad kostar det att skapa, använda och serva alla tekniska system som inte klarar sig en sekund utan livsuppehållande intensivvård utförd av människorna som tekniken skapades för att hjälpa?

Vad gör digitaliseringen med människans förmåga att tänka som en människa? Människan är inte en maskin; människan är människa och kommer att vara så under överskådlig tid framöver. Varför dissar vi förmågan att tänka som en människa, och varför väljer vi att se skillnaden mellan en ideal maskin och en klok människa som ett mänskligt problem? Människan är medveten om sina svagheter och kan hantera dem, söka hjälp och modifiera uppgiften. Människan har överseende med andra människors problem och kan hjälpa varandra och bli starkare tillsammans. Maskinerna är bara bättre om de fungerar, vilket de bevisligen inte gör. Utan människor stannar maskinerna och systemen kollapsar. Ändå införs fler maskiner och system och allt mer mänsklig tid läggs på att hjälpa maskinerna göra det maskinerna skulle hjälpa människorna att göra. Konsten att tänka som en människa betraktas kanske snart inte ens som en konst, utan som ett problem som hindar maskinerna att fungera som det var tänkt. Om utvecklingen fortsätter finns en uppenbar risk att människan avskaffar sig själv och kapitulerar inför maskinerna och de tekniska systemen. Det finns en gräns för hur mycket dissonans man orkar med och finns ingen tid för möten mellan tänkande och kunskapstörstande människor närmar vi oss den gränsen snabbt. Vad gör vi sen?

onsdag 26 april 2017

Om behovet av inkluderande ritualer

Ett mer inkluderande samhälle. Varför är det så svårt? Förnekelsen av hur mycket vi människor behöver varandra, som idag växer sig starkare igen, är lika förkastlig som förnekelsen av förintelsen som förfärande nog verkar blomma upp igen, idag liksom senast nazisterna marscherade på våra gator i början av 1990-talet. Ingen människa är en ö, och livet har bara den mening vi ger det. Majoriteten tror att de klarar sig bättre än majoriteten. Dumheten har ett försprång framför klokheten, för dumheten rusar bara på, uppeldad av vilka affekter den för tillfället hämtar kraft ur. Intellektet kräver tid för eftertanke, reflektionsförmåga och förståelse för olikhet. Hur ska vi ha det? På vilken grund ska samhället vila; känslan eller intellektet? Vad är mest hållbart? Ödmjukhet och insikt om människans bräcklighet, eller dumdryg hybris och djungelns lag? Allt handlar om hur vi ser på varandra, och om vad vi verkligen lägger i begreppet mening. Flyktlinjer är mitt sätt att undersöka dessa saker, inte en megafon för politisk opinionsbildning. Ett vindlande samtal om angelägna saker, hugskott, filosofiska reflektioner och en ständigt upprepad fråga: Hur blir samhället hållbart? Lyfter in en klok röst i flödet. Ida Östenberg, som skriver i SvD om behovet av inkluderande ritualer.
Det är ingen hejd på ilskan i de främlingsfientliga lägren. Vreden riktar sig mot politiker och kulturarbetare, som på ett ytterst obehagligt sätt utmålas som medskyldiga till det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan, men också mot hanteringen av traumat.

Att den så kallade pk-eliten, som även går under det bisarra samlingsnamnet ”godhetsknarkare”, lägger ner blommor vid attentatsplatsen ses som ett svaghetstecken. Kärleksmanifestationer uppfattas som en förolämpning av dem som föredrar att hata.
Hatet som växer och som allt mer flyttar ut i det offentliga är skrämmande, men eftersom det aldrig går att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund är det också ett svaghetstecken. Det är dumheten som yrvaket sticker upp sitt ansikte. Vi står inför ett val, antingen bjuder vi in och lyssnar på hatet och tar dess företrädare på allvar, eller också ignorerar vi det; möter hatet med tystnad. Låt oss agera proaktivt. Låt oss älska och visa hur mycket vi behöver varandra. Istället för att debatera med idioter, låt dem rasa och odla sitt självförbrännande hat. Fast inte i Almedalen eller på Bokmässan. Yttrandefriheten är en viktig princip, men den handlar bara om att alla får uttrycka sin åsikt, inte om var eller när den uttrycks. Det är ingen rättighet att hata, hetsa eller ljuga överallt när känslan faller på. Rasisterna är frustrerande eftersom den där tysta majoritet de trodde gav dem sitt stöd visade sig vara helt vanliga, behövande, trygghetstörstande och älskande människor som alla andra. Hatarna är ALDRIG i majoritet, för det är en omöjlighet. Hatet äter sig in och tar död på den som hatar. Så låt hatarna hata, så kan vi andra älska. Kärleken växer ju mer den sprids mellan människor. Låt oss förolämpa hatarna genom att älska. Låt oss göda deras självförbrännande hat med fler inkluderande ritualer. Låt dem se hur få de är. Låt dem komma in i värmen när de själva inser hur fel de har, men inte förr. Låt dem gapa sig hesa och sparka sig trötta, så kan de få en kram sedan. Dumheten må ha ett försprång, men kärleken och intellektet vinner altid i längden.
Även bland seriösa debattörer hörs kritik mot gemensamma solidaritetsyttringar. Man ställer kollektiva manifestationer mot säkerhetstänkande.
Det är den kortsiktiga dumheten, rädslan och frustrationen som talar. Vi vet att det inte stämmer. Tänker vi efter, tar vi oss tid att lyssna på varandra, inser alla förr eller senare att hat aldrig kan mötas med hat, bara med kärlek. Inkluderande ritualer är ingen lösning, ingen quick fix, det är en hållbarhetsfrämjande handling som skapar förutsättningen för långsiktiga lösningar. Säkerhetstänkande, repressalier och rädsla leder samhället fel, stänger till och sliter isär; underblåser känslan av vi och dem, även om vi vet att vi alla är människor och att det alltid är mer som förenar oss än skiljer oss åt.
Hellre övervakningskameror än hashtags som #openstockholm, menar man, och förespråkar terrorbekämpning istället för vad man uppfattar som påbjudna, närmast provocerande kärleksmanifestationer.

Motsättningen är konstruerad. Ingen menar att blommor stoppar terror. När man avfärdar gemensamma manifestationer som verkanslösa missar man dessutom poängen med den kollektiva ritualen. Forskningen har under lång tid påvisat dess enande funktion.
Antingen-eller-tänkandet bygger på dikotomier. Det är inte så verkligheten fungerar. Verkligheten, det vill säga den verklighet vi människor lever i, är komplex, inte komplicerad. Förstår man bara det, inser man snart att det inte finns några enkla lösningar och att det ena inte utesluter det andra. Inkluderande ritualer kan ALDRIG vara fel, men det är heller inte den enda som behövs. Både och, inte antingen eller. När ska vi fatta att det är nyckeln till förståelse för livets mysterium och långsiktig hållbarhet? Tillit växer mellan människor, och människor som är öppna för varandra och har närmare till kärlek än till hat har lättare att mötas och en större förståelse för olikheterna som ändå alltid bara är ytligt marginella.
Fundamentet till dagens forskning lades på 1970-talet då antropologer som Victor Turner och Clifford Geertz motsatte sig en då gängse bild om ritualen som icke-relevant propaganda och istället menade att den genom de närvarandes aktiva, känslotäta deltagande bidrar till att stärka uppfattningen om en gemensam samhällsidé.

I dagens ritualforskning påpekar man att känslostarka ritualer också kan vara farliga och exemplifierar med Hitlertysklands ceremoniella massmöten, som genom sin exkluderande karaktär förstärkte uppdelningen mellan dem som ingick i den nationella gemenskapen och de andra, de förhatliga.

Av samma skäl skulle en kollektiv manifestation i Stockholm, om den betonat och förstärkt känslor av bitterhet, ilska och hat, varit både splittrande och potentiellt farlig, eftersom dessa känslor kräver gemensamma fiender (såsom muslimer och papperslösa) och syndabockar (som politiker och journalister).

En kärleksmanifestation däremot är till sin karaktär inkluderande. Den kan absolut problematiseras – många har svårt för ordet kärlek, några föredrar enskild kontemplation, andra frågar sig om offren och sorgen glöms bort under sångframträdanden och paroller om gemenskap och motstånd.
Nyckeln till förståelse för vad som främjar hållbarhet och vad som inte gör det är förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat, och insikt om att livet handlar om mer eller mindre av både och, än om antingen eller. Ritualer ska problematiseras, men inkluderande kärleksritualer för människor samman, öppnar upp hjärtan och skapar ett utrymme mellan som är allas eller ingens och där man kan mötas för att manifestera sitt ömsesidiga behov av varandra. I en dikotomisk värld -- där allt handlar om: rätt eller fel, vi eller dom, med eller mot -- kommer ritualerna att manifestera och förstärka dikotomierna och göda känslorna, men i en dialogisk, värdigare och med inkännande, intellektuell värld kommer ritualen att föra människor samman. Det fina med kärleken är att den aldrig är tvingande, att den aldrig går att utkräva. Hatet är oresonligt och kräver motstånd för att växa,  det blir starkare ju tydligare dikotomin är.
Men den inkluderande ritualen är aldrig skadlig. Den stärker samhället och åskådliggör gemensamma värderingar. Genom ritualen bekräftas och skapas berättelser om vilka vi är och strävar efter att vara.
Nazisternas ritualer var ett slags masshysteriska manifestationer, och kraften i den rörelsen byggde på tanken att antingen är ni med oss eller också är ni mot. Nazismen byggde på självförbrännande hat, och redas ritual manifesterade just det. Ritualer är är dock neutrala och kan fyllas med olika innehåll. En kärleksmanifestation kan aldrig vara skadlig. Östenberg säger det som behöver sägas: Störst av allt är kärleken. Vi blir de människor vi blir i mötet med andra. Samhällen där man öppnar upp sig för varandra och möts i kärlek är väsensskilda från samhällen där man möts i hat och med misstänksamhet. Här kan du och jag göra skillnad. Ingen kan styra över någon anna, bara över sig själv. Hur man ser på och bemöter sin nästa bestämmer man själv. Om fler väljer kärlek, förståelse och visar varandra tillit öppnas samhället upp och det blir lättare att lita på varandra. Tryggheten växer och känslan av olikhet minskar. Inkluderande ritualer kan bryta destruktiva mönster och skänka hopp, och den frustrerade, hatande och högljudda minoritetens hetsande röster dränks av kärlekens kollektiva, inkluderande glädjerop. Bara för att man tänker och ser olika ut betyder inte att man är mot. Vi är alla människor och det är alltid mer som förenar än skiljer oss åt.
Är det något vår tid lider brist på så är det just detta – gemensamma berättelser. Alla dessa uttryck för medkänsla, hjälpsamhet och omtanke som efter terrordådet visades genom hashtags, blommor och solidaritetsmanifestationer, har därför en meningsskapande funktion. De berättar, för oss själva och för andra, att vi i kris håller ihop.
Jag befarade att det inte skulle bli så, den där fredagen då det stod och vägde, men jag blev inte förvånad när hatet uteblev. Jag har valt att tro på människan, och den tron övervinner hatet och bygger band mellan. Vi behöver bevisa för varandra att vi som vill det goda, som älskar och vill vara vännner, som tror på människan och som hellre är bräckliga tillsammans än starka för oss själva, är i majoritet. Manifestationerna av kärlek och de inkluderande ritualerna stärker de goda krafterna och visar för alla hur få det är som trots allt hatar.
Självklart uppfattas detta som stötande för alla självutnämnda Sverigevänner, vars främsta syfte är att splittra. Men för oss andra vittnar det om sammanhållning och styrka.
På nätet kan hatarna skapa avatarer och mångfaldiga sitt hat, men i verkliga livet, ute på gator och torg försvinner de och deras röster i massan av älskande medmänniskor som visar vad som verkligen betyder något.

tisdag 25 april 2017

För en värdigare värld 3

Med utgångspunkt i Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen, fortsätter jag samtalet om vägar mot ett värdigare samhälle. Tänker på den utbredda tidsbristen som sliter människor isär och som upplöser band som skulle kunna knytas hårdare och fungera som skydd mot tillvarons alla oväntat oväntade inslag. Många gör idag precis tvärtom och jagar egna fördelar för att skaffa sig individuell trygghet. Fast eftersom alla agerar så uppstår en destruktiv konkurrens som bara gynnar dem som redan är gynnade. Det sägs att konkurrens driver kvalitet, fast det är inte mycket som talar för det. Kvalitet kan bara skapas av människor som litar på varandra, om det finns tid och möjlighet att misslyckas. Konkurrens pressar priser och tvingar fram den där tidsbristen som löser upp basen för samhället, och när ekonomin allt med hamnar i fokus och det mänskliga ses som ett problem är steget inte långt till att ersätta människor med maskiner. Det drabbar ju inte mig, tänker de flesta. Fast allt talat för att det drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Ett värdigare samhälle är ett samhälle där flertalets väl och ve står i fokus, där man hjälper de som av en eller annan anledning har det svårt och där de som lyckats förväntas dra ett tyngre lass, för att det kan och just för att de har lyckats inom rådande system. Egoism och snålhet är ovärdigt. Girighet är inte en egenskap att slå vakt om. Vänlighet, solidaritet, givmildhet och hjälpsamhet; varför betraktas det som dumhet? Varför beundras de giriga och skrattas åt det som delar med sig och vill hjälpa? Det handlar om kulturellt underliggande värderingar som vi borde samtala mer om än vi gör, istället för att fastna i talet om hur mycket eller lite skatt jag tycker är skäligt att betala. Ju mer man har och ju mer man tjänar desto mindre verkar man vilja betala. Fast det är bara en tanke som är möjlig att lufta i ett ovärdigt samhälle. I en värdigare värld är givmildhet och solidaritet det högsta goda och det mest eftertraktade. Där hjälper man varandra istället för att låsa in sig i en bubbla för att hata allt och alla som inte är som jag.
Inte bara klass skapar skriande ojämlikhet. Detsamma gäller kön. I stora delar av världen är det ett straff att födas till kvinna. Jämfört med mannens rättigheter är kvinnans begränsade, om de ens finns, medan förutsättningarna att utbilda sig, att försörja sig själv och att göra egna livsval ofta lyser med sin frånvaro. För hundratals miljoner kvinnor världen över – här är västvärlden ett undantag – är det individuella handlingsutrymmet alltså minimalt. Kvinnor är möjligen föremål för andras ibland välvilliga åtgärder men har litet eget inflytande; med Sens terminologi är de ofria och saknar förutsättningar att handla; de har ingen agens. Det kan därför tyckas självklart att frågan om kvinnors ställning och möjligheter sedan länge borde vara högt på forskningsagendan i utvecklingsforskning. Så har emellertid inte varit fallet.
Genusvetenskap räknas inte riktigt som forskning. Kunskapen som den forskningen genererar accepteras inte, inte som riktig kunskap. Hatet (det är kanske att ta i, men jag pekar inte ut någon och jag tycker faktiskt att oresonligheten inte står näthatet långt efter) från många "riktiga" forskare, riktat mot genusvetare och forskare som sysslar med maktanalyser och postmodern teoribildning är häpnadsväckande känslosamt för att komma från forskare som säger sig värna sanning och objektivitet. Om någon hävdar något i namn av vetenskap, oavsett inom vilket ämne eller vilket teori eller metod man använder, som går att falsifiera är det enkelt gjort. Att blanda in känslor i diskussionen leder inte till något annat än att vetenskapen riskerar att bli ovärdig. Talet om att det gått för långt med jämställdheten är också intressant, för hur kan ett balanserat maktförhållande gå för långt? Antingen råder balans eller också inte, så vad tjafsar man om? Vad handlar motståndet mot kvinnors ökade makt och inflytande om? Egoism och värnande av sina egna privilegier, så klart. Ovärdigt är vad det är, när ska vi se och förstå. Hur länge ska vi kollektivt acceptera det ovärdiga beteendet att använda intellektet för att hitta på logiska förklaringar i efterhand till varför det är som det är och varför det så ska förbli.
När Amartya Sen 1987 gav ut skriften ”Gender and ­cooperative conflicts” var han därför, liksom när det gällde betoningen av klass, banbrytande bland utvecklingsekonomerna. Här argumenterade han för att utvecklingsforskning behöver kön som ett separat fokus – bredvid klass, yrke, och familjestruktur – för att bättre förstå ojämlikhet och välstånd. En grundläggande konflikt ­mellan könen existerar och kommer till uttryck i alla samhällen, men med olika styrka. I en underbar mening fångar han det unika med konflikten mellan könen: ”En arbetare och en kapitalist lever vanligen inte under ­samma tak med delad oro, erfarenhet och gemensamt handlande. Den aspekten av ’gemensamhet’ ger konflikten mellan könen en alldeles speciell inramning.”
Den som lever under samma tak, som delar erfarenheter och oroas över liknande saker, kommer att värdera liknade saker på liknande sätt. Segregation, oavsett vad klyftan handlar om, är ovärdigt, framförallt för den som har makten att göra något åt saken men som väljer att köpa ännu en bil, båt eller kryssningsresa istället. När männen i näringslivets toppar ska försvara sin position talar de gärna om hur det önskar att det fanns kvinnor med rätt kompetens för att axla ansvaret. Fast de talar inte vad det är för typ av kompetens som krävs, som de själva besitter och uppenbarligen inte har några som helst problem att finnas bland sina likar. Intellektet är fantastiskt på det sättet, och det används långt ifrån alltid i arbetet för att skapa en värdigare värld. Mycket vanligare är det att högt utbildade, högavlönade och privilegierade använder sin makt och sitt inflytande för att främja en politik som ger dem mer makt och pengar samt mer inflytande. Att värna värdighet är att utgå mer från samhället än från sig själv, är att lära sig se bjälken i det egna ögat först, innan man lägger märke till grandet i nästans öga. I ett värdigt samhälle erkänner man sina fel, hjälper varandra och tar vara på den tid man har och det som är här och nu.
Inom statskunskap och sociologi skriver många idag om intersektionalitet, det vill säga hur olika slags identiteter tillsammans kan förstärka underordning. Är du kvinna, lågutbildad och svart, är dina förutsättningar i det svenska samhället sämre än om du är en vit medelklassman. I ”Gender and ­cooperative conflicts” antyder Sen konturerna av en ­sådan analys när han lyfter fram de olika identiteter som en människa besitter, och hur de kan samspela. Själv har han berättat att hans egna erfarenheter av att vara ensamstående förälder (hans italienskfödda hustru Eva dog i cancer bara 43 år gammal och lämnade då Sen med två små barn) hjälpte honom att få syn på de svårigheter som ofta är kvinnans. Sedan dess har han i sin forskning ständigt betonat betydelsen av könsanalys och att lyfta fram ökningen av kvinnors förmågor och därmed frihet som avgörande för global utveckling. Pratichi Trust i Indien och Bangladesh, grundad av Sen, arbetar särskilt för kvinnors rättigheter till utbildning och sjukvård.
Varför är det "bara" män som krigar? Tänk om soldaterna istället tog hand om sina barn, sina föräldrar och samhällets svaga. Då skulle ingen behöva vara rädd för att invaderas eller utsättas för hot, ingen skulle behöva förbereda sig på försvar. Tänk om det blev krig, och ingen kom. Gillar den tanken. Tänk om. Mycket lite av det som handlar om kultur är som det är för att det måste vara så. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många orkar, vill och bryr sig om att försöka. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är försvinnande små och spelar i praktiken, i vardagen i ett modernt samhälle, ingen som helst roll. Varför låter vi det spela så stor roll i kulturen, när samhället ska organiseras och makt fördelas? Ett värdigare samhälle är ett samhälle där man inte bara kan utan även gör det, stannar upp och tänker efter, före. Varför gör vi som vi gör, och varifrån hämtar vi inspiration för att tänka nytt? Vad och vem låter vi oss inspireras av? Det spelar roll.
Som liten pojke, i en privilegierad och intellektuell ­familj, bevittnade Amartya Sen svältkatastrofen i Bengalen 1943, som tog över 3 miljoner människors liv. Den ­insikt som långt senare skulle mogna till hans syn på utveckling som frihet fick fäste i honom redan då, nämligen att svälten ingalunda drabbade urskillningslöst; det var de längst ned på samhällsstegen som for mest illa. Som barn kunde han också se hur våldet mellan hinduer och muslimer drevs upp som en följd av politisk agitation, och hur en muslimsk daglönare knivhöggs till döds efter att i sin materiella desperation sett sig tvungen att leta jobb i de hinduiska kvarter där familjen Sen bodde. Fattigdomen tvingade Kader Mia, som han hette, att utsätta sig för stora risker. Den gjorde honom ofri att välja det han visste hade varit bättre.
Olycka beror på att man inte skärpt sig tillräckligt. Se på mig: kan jag kan alla. Ovärdiga tankar som ogenerat och helt utan stöd i forskning kan föra fram i ett ovärdigt samhälle. Samhällets uppgift är att omfördela och utjämna ytterligheterna. Alla kan och ska inte ha lika samma, men där och när rika tillåts bli allt rikare och där klyftorna ökar är inte ett hållbart samhälle, det är ett sårbart samhälle som tvingar att alla att odla sin egoism vilket drabbar kollektivet, men slår hårdast mot de svagaste, de med minst marginaler. Den som är fattig tvingas utsätta sig för risker som den privilegierade kan avstå från genom att bygga murar, köpa försäkringar och leja ut farliga, ohälsosamma arbetsuppgifter. Den privilegierade kan äta bättre ta hand om sin hälsa och investera i ett gott liv för sig och de sina. Men hur gott är det livet när man tvingas kryssa mellan tiggarna som sitter utanför affärerna? Förbjud tiggeriet, säger vissa. För vem skull, undrar jag? Och hur värdigt är det att mota bort den som behöver hjälp och är desperat nog att lämna sitt hem och kasta sig ut i flykt? Ovärdigt är det, det är bara att hacka i sig för den girige.
När Skytteanska priset tilldelas Amartya Sen är det för en forskargärning som aldrig upphört att sätta människans strävan efter ett värdigt liv i centrum. Innehållet i det livet kan och ska se olika ut, men centralt för Sen är att ett omistligt mänskligt värde ligger att kunna utöva inflytande över sig själv och sin väg. Demokratin bidrar till att förverkliga denna strävan genom val och politiska ­reformer; reformer som skapar rätt till utbildning, bred tillgång till sjukvård, anständiga bostäder och som avskaffar privilegier som bara baseras på kön. Sen visar att vi har redskapen till jämlikhet och värdighet i våra händer. Ansvaret att nyttja dem är vårt.
Sådan forskning som sätter människans strävan efter värdighet i centrum borde värnas och belönas mer än forskning som leder till en diffus nytta som alla ändå vet bara handlar om kortsiktig ekonomisk vinst. Sens forskning handlar om hållbarhet i ordets bästa bemärkelse, långsiktig hållbarhet. Hans forskning är grundforskning, som drivs framåt av en mäktig kraft, av solidaritet, medmänsklighet. En värdig forskning utförd av en värdig forskare, som får ta emot ett värdigt pris.

Att gå sin egen (kunskaps)väg

Att gå sin egen väg kostar på. Det vet jag, av egen erfarenhet. Att följa sin övertygelse och göra det man verkligen tror på, känner för på riktigt och kan försvara både för sig själv och för omvärlden, är inget enkelt val. Den enda, rätta, vägens försvarare är många, starka och backas upp av en tyst massa med följare som bara vill ha lugn och ro och som därför fogar sig. Jag saknar den förmågan. Mitt val står alltid mellan att gå under av leda eller följa mitt hjärta och intellekt. Under en stor del av livet följde jag med, fogade mig och försökte göra som man "ska", och fick betala ett högt pris för det. Jag drev mig själv till utplåningens gräns, till randen av utmattning och kämpade med känslan av livsleda. Vad är meningen med allt? Vad är livet värt om man inte kan andas frisk luft och tänka högt och fritt om det som verkligen betyder något för en? Som akademiker förväntas jag göra det som gynnar min karriär, och gör jag det belönas jag med pengar och ära. Inte med tid att tänka och frihet att gå min egen väg, vilket jag utbildats för. Ledsen, men det sättet att se på kunskapsutveckling fungerar inte för mig. Känner jag mig instängd och vingklippt, känner jag mig som en marionett eller tvingas följa order som jag inte förstår eller på goda grunder anser problematiska, givet högskolans samhällsuppdrag, är det som något dör inom mig. Jag vill leva, och för mig går det bara om jag får vara fri. Tvinga mig, och hela mitt väsen gör uppror. Inget blir gjort. Lita på mig och ge mig frihet. Då finns hur mycket tid, lust, ork och kreativitet i världen. Därför går jag min egen väg. Kosta vad det kosta vill. Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för, har någon sagt. Och det har allt mer kommit att bli mitt motto. Jag går mig egen väg och gör det jag tror på, för bara då kan jag se mig själv i ögonen. Kan man inte det är man ute på ett sluttande plan.

Bloggandet är ett sätt att gå min egen väg. Idag har jag dock inte riktigt ro att blogga som vanligt. Alltför många krav, allt för mycket att göra och tio uppsatsgrupper som väntar på handledning. Den här tiden på året är galen. Fast jag har på senare år blivit allt bättre på att söka mig inåt, mot orkanens öga. Där är det tyst och lugnt, faktiskt. Låt det larma och låt alla andra rusa runtomkring. Jag lagar efter läge och gör bara det jag måste, på mitt sätt och det är jag som lägger ribban på rätt höjd. Idag kan jag inte blogga som vanligt, men resten av veckan kan jag det, och sen är det helg igen. Nästa måndag är det första maj. Det ska nog gå att klara sig genom detta läsår också. Nästa vecka eller möjligen veckan därpå kommer min nästa bok att publiceras på nätet. Jag delar med mig lite av tankar därifrån, för att stjäla till mig lite tid och utrymme att fokusera. Boken är ett annat resultat av att gå sin egen väg. Studier av förändring, i rörelse, som boken heter, är en kompromisslös reflektion över mitt ämne kulturvetenskap. Här sätter jag ner foten och skriver om min syn på kultur och kulturforskning. Jag har ingen aning om hur det tas emot, men det är en del av tjusningen. Går man sin egen väg vet man aldrig, men det är också själva poängen. Följer man en utstakad väg kommer man i bästa fall till målet, men väl där tvingas man inse att det bara betyder att vägen leder vidare. Man kommer aldrig fram, man förverkligar bara någon annans dröm. Kanske kommer min bok att haverera, kanske gör jag bort mig totalt, men då gör jag det i alla fall med hedern i behåll och ingen kan ta ifrån mig känslan av att verkligen vara nöjd med något. Är man bara det spelar det inget roll vad andra tycker. Nåväl, jag skulle ju inte skriva så mycket. Men det ena ger det andra ... Slutar där. Håll till godo, här kommer en passage från boken som knyter an till det jag skrivit om under senaste tiden här på Flyktlinjer. Citaten kommer från Deleuze och Guattari, från deras text om nomadologi och krigsmaskinen, i Tusen Platåer.

När jag började på universitet hösten 1991 och anträdde vägen jag fortfarande vandrar längs var det med en stor hunger efter kunskap. Under mina sex år som student läste jag en massa olika kurser. Allt av intresse slukades och jag sökte mig fram efter principen, det ena ger det andra. Hela tiden öppnade sig nya världar av kunskap för mina ögon. Som doktorand var jag sedan tvungen att specialisera mig och fördjupa studierna. Tvingades begränsa synfältet och gå på djupet. Det var nyttigt, också. Hur frestande det än var att fastna där och gräva djupare för att lära mer och muta in ett område att göra karriär inom valde jag en annan väg. Jag bytte ämne, och det har jag fortsatt med sedan dess. Jag är intresserad av de stora frågorna, de riktigt stora frågorna. Frågorna utan givna svar lockar mig. Som kultur till exempel. Kultur är inget man kan bli expert på, för det handlar om generella kunskaper och om förståelse för förändring.

Idag är mycket annorlunda i akademin men min vilja att veta är lika stor och hungern efter kunskap lika djupt känd. Lägger minst lika mycket tid på sökandet nu som då. Men ju mer jag läser och förstår, desto djupare och vidare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Och för varje år som går i akademin krossas fler och fler illusioner. Det bevakas gränser och räknas pengar och prestige. Kunskapen hamnar allt mer i skymundan med dagens syn på vad som räknas. Akademin jag sökte mig till finns inte längre. Kanske har den aldrig funnits. Ändå längtar jag efter den där känslan av förundran, för den bär på en kraft som är svår att överträffa. Dagens studenter söker oftast inte kunskap, utan en examen. Och det är inte deras fel för de uppmuntras till detta av samhället. Jag möter sällan en vilja att veta, och får därför inte kanalisera självständigt driv efter kunskap. Ansvaret för utbildningens resultat vilar allt mer på lärarnas axlar. Detta är inte hållbart, för det finns en gräns för vad enskilda klarar av innan de dukar under. Jag är oroad. Därför drömmer jag om något annat, en annan kunskapssyn och en annan akademi, andra villkor, förväntningar och krav på den högre utbildningen.

Det var när jag fann Deleuze och Guattari som bitarna föll på plats. Under hösten 2007 och framförallt under 2008 i samband med en seminarieserie om A Thousand Plateaus som hölls på Göteborgs Universitet. Där och då, tillsammans med en ganska spretig samling forskare, doktorander, studenter och andra intresserade, lossnade det för mig. Där befriades tanken, perspektivet vidgades och idag ser jag på världen och kunskap på ett annat sätt än innan. Seminarieserien som sträckte sig över hela året gav mig chansen att tillsammans med vänner som förfogade över olika kunskaper och kompetenser, som genom vänligt, nyfiket och konstruktivt lyssnande, hjälpte varandra att förstå. Där, i det sammanhanget utvecklades min nuvarande syn på världen. Seminariet utgör ett slags vattendelare i mitt intellektuella liv. Före och efter. Tacksam för att jag fick vara en del av det. Glad att det som planterades där fortfarande bär frukt. Ett annat vetande, en annan syn på kunskap, nya perspektiv på världen, är möjligt. Den där seminarieserien fick mig att inse det, och det är hoppet om att få uppleva något liknande som håller mig kvar i akademin. Det handlade inte om att Deleuze och Guattari, eller någon av seminariedeltagarna, förmedlade kunskap och det var inte så att jag lyssnade på någon och tog kunskapen till mig. Insikterna växte istället fram genom att vi arbetade tillsammans med originaltexterna. Kunskapen uppstod i mellanrummen. Alla delar av helheten var lika viktiga för resultatet. Deleuze och Guattari leder inget i bevis, presenterar inte fakta och talar inte om hur det är. Däremot bygger deras texter på bred beläsenhet och djupa kunskaper. Insikterna förmedlas indirekt. För att texterna ska tala och bli meningsfulla krävs tolkning och det är så jag försöker skriva också, för jag tror på kraften i samtalet.

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle [som är undertiteln till alla tre böckerna i serien] är ett slags syntes av allt jag hittills lärt mig hittills. Arbetet med texterna som bildar utgångspunkt för reflektion hjälper mig att foga samman kunskapsfragmenten som genom åren snappats upp från olika håll. Originaltexten utmanar mitt intellekt och är skriven på ett sätt som engagerar. För att innehållet ska bli begriplig krävs att jag vill förstå och tillför något eget. Flummigt, säger vissa, men det säger bara den som letar efter meningsfullt innehåll i textens bokstav. Där finns inte mycket att hämta. Värdet av texterna står att finna i mellanrummet mellan orden och mottagaren. Både denna och texten av Deleuze och Guattari blir vad man gör dem till. Värdefulla eller värdelösa? Ingen annan än den som läser och tänker om och med innehållet bestämmer över utfallet.
Det finns varken nomadiska eller bofasta smeder. Smeden är ambulerande, kringresande. I detta avseende är hans boende speciellt viktigt: hans rum är varken den bofastes räfflade eller nomadens släta rum. Smeden kan ha ett tält, han kan ha ett hus, men han bebor dem på samma sätt som metallen själv, som vore de en ”viloplats”, som vore de en grotta eller ett hål, en till hälften eller helt underjordisk boning. Han är troglodyt, inte av naturen, utan självmant och av behov.
Smeden som skapar verktyg av materien och omvandlar världen. Och världen som i sin tur både förändras och förändrar tillsammans med människorna och kulturen. Smeden som förmedlande länk, som det moment i helheten vilket gör skillnad. Smeden är slumpen personifierad. Vetenskapen kan också uppfattas så, som ett slags förändringsagent. Nomadologin skapar verktyg för förändring. Vetenskapens resultat är verktyg, vetenskapen ska inte driva utveckling. Vetenskapen skall serva och följa, inte förändra. Kunskap kan förändra, men inte vetenskapen. Inte i en demokrati. Det är en viktig princip och en förutsättning för social hållbarhet att ingen äger kunskapen. Förändringen måste komma underifrån, måste växa fram på insidan och mellan. Hållbar förändring kan inte tvingas fram, den är ett resultat av kultur. Makten över samhället måste delas och spridas. Det är i mellanrummen som flyktlinjerna vilka driver förändring uppstår, kanaliseras och får momentum genom handlingarna som utförs i vardagen.
En lysande text av Elie Faure talar om de indiska vandringsfolkens helvetiska tåg, hur de gör hål i rummet och ger upphov till fantastiska former svarande mot dessa genombrytningar, det icke-organiska livets vitala former. ”Vid havsstranden, vid bergets fot, mötte de en granitvägg. De trängde då in i graniten, de levde, älskade, arbetade, dog och föddes i skuggan, och tre till fyra hundra år senare kom de ut miltals längre bort, då de genomkorsat berget. Bakom sig lämnade de den tömda klippan, med gruvgångar utgrävda i alla riktningar, med skulpterade och ciselerade väggar, naturliga eller konstgjorda pelare, tio tusen fasansfulla eller betagande gestalter ... Här vittnar människan såväl om sin kraft som om sin intighet. Hon sökte inte i formen en bekräftelse på ett bestämt ideal. Hon utvinner den i rått tillstånd ur det formlösa, såsom det formlösa vill. Hon utnyttjar klippans fördjupningar och tillfälliga egenheter”.
Människan både har och saknar kraft, det beror på hur man ser på saken. Människan skapar sitt eget öde, i handling, tillsammans. Världen utgör samtidigt både möjlighet och hinder för förändring. Därför är det problematiskt att söka efter på förhand bestämd kunskap, för det låser fast det som till sin natur är föränderligt. Förändring är kulturens enda konstant. Förutsättningar för förändring kan man studera, men inte kulturen i sig. Samhället, politiken och så vidare. Överallt förändring. Det är bättre att söka insikt om vetandets gränser, än att samla information och data på hög. Om det krävs att vetandet måste godkännas av forskarsamhället innan den når allmänheten är kunskapen gammal och inaktuell redan innan den lämnat akademin. Kulturen förändras dessutom som en konsekvens av att det forskas om den. Kunskap kan inte ägas, bara användas. Insikterna har jag inte fått av, utan genom att tänka med Deleuze och Guattari. En betydelsefull skillnad. Världen behöver fler medborgare som engagerar sig, inte färre. Vetandet måste spridas, inte kontrolleras.

Form och innehåll är en evig fråga. Platon hävdade att formerna och innehållet var åtskilda, att idéernas värld var en annan än fenomenens. Han hävdade också att kunskapen och sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka och att sanningen är en, odelbar och evig. Aristoteles menade att formerna snarare finns inne i objekten, att de samproduceras med innehållet, i takt med att den inneboende potentialen förverkligas. Jag är benägen att hålla med den senare, men utgår från att det inte finns någon teleologi, bara rörelse och relationer. Tänker att det är ointressant att avgöra vad som är sant och vad som är falskt, speciellt om det handlar om kultur. Däremot går det att avgöra relativt enkelt om något fungerar. Och fungerar det är allt gott och väl, annars är det bara att söka vidare. Vetenskapen måste ständigt vara på väg, sökandes efter sådant som fungerar.
Ett metallurgiskt Indien. Att tränga genom bergen i stället för att bestiga dem, att gräva ut jorden i stället för att räffla den, att göra hål i rummet i stället för att bevara det slätt, att göra jorden till en schweizerost. Det finns en bild i filmen Strejk som visar ett hålat rum där ett hotfullt folk reser sig upp, var och en i sitt hål som i ett totalt minerat fält.
Så slutar stycket. Det finns en bild i en film ... vackert, fantasieggande. Så väcker man läsare till handling. Så tvingar man läsare ut ur texten. Och det är vad som krävs för att uppfylla hållbarhetsmålet. Många som gör något. Engagemang, handling, tillsammans. Kritiskt tänkande och förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring är vad jag sysslar med. Andra bidrar med annat. Kulturen uppstår mellan och genom utbyte av tankar, erfarenheter, drömmar och visioner. Kunskapens värde bestäms av hur insikterna används, den har inget eget värde. Därför leder det tanken fel att se vissa kunskaper eller vetenskaper som nyttiga och andra som onyttiga. Eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden är det omöjligt att uttala sig kategoriskt om dessa saker. All kunskap kan förr eller senare komma att visa sig användbar.

måndag 24 april 2017

När kraven ökar utan att tiden gör det får det konsekvenser

Snubblar över en artikel i Lärarnas Tidning, en debattartikel; ett rop på hjälp. Någonting är allvarligt fel i det svenska utbildningssystemet och jag är inte ensam om att se och känna oro över vad som håller på att hända. Det är inte min situation jag oroas över, jag är flexibel och lever i förvissningen om att jag hittat en strategi som fungerar för att navigera mig genom vardagen utan att bränna ut mig. Skolan och den högre utbildningen handlar dock inte om lärarnas och elevernas förmåga att klara sig, utan om kvaliteten i kunskapsutvecklingen. Staten och kommunerna investerar inte i utbildning för att så effektivt som möjligt få ut mesta möjliga mätbara resultat. Ett lands framtid står och faller med hela befolkningens samlade kunskaper och kompetens.

Löften om en individanpassad skola där valfriheten står i fokus kan man uppenbarligen vinna väljare på, men dagens utbildningssystem bygger på en högt olycklig föreställning om att utbildning är något man skaffar sig för egen del och av personliga skäl. Så är det självklart, för individen. Men skolan är också ett av de ben som samhället vilar på. Skolan lägger grunden för det som kommer sedan, den högre utbildningen. Och den högre utbildningen lägger grunden för det som kommer därefter, antingen forskning eller arbetsliv. Samhället och dess förmåga att klara olika utmaningar växer fram mellan, och allt står och faller med KUNSKAPEN som är en kvalitet som aldrig går att mäta. Eller visst går det att mäta, och självklart går mätresultaten att följa upp och jämföra. Fast kunskap och mätbara resultat är två helt olika saker. 

I samma stund som skolan skiftade fokus och började handla mer om att mäta resultat än om att utveckla kunskap hände något. Fokus skiftade och allt handlar idag om att producera resultat, vilket gör att både elever, studenter och lärare utsätts för en press. Skolans verksamhet mäts i graden av effektivitet och för varje år förväntas skolorna producera mer, och processen eldas på av konkurrensen som gör att ingen kan stanna upp, tänka efter och reflektera över vart vi är på väg och om det vi gör verkligen ger oss mer och bättre kunskaper, det vill säga sådana kunskaper som samhället verkligen behöver. Konkurrenskraftiga resultat är naturligtvis inte självklart bra resultat, varken på kort eller lång sikt. Och individuell kundnöjdhet leder absolut inte per automatik till att graden av långsiktig hållbarhet ökar i samhället. Ofta är det precis tvärtom. 

Dagens utbildningssystem bygger på en olycklig kombination av prestationsfokus, effektivitetssökande och kundnöjdhet. Det gör kanske underverk för statens och kommunernas ekonomi på kort sikt. Skatterna kan sänkas, hushållens konsumtion kan öka och det gynnar tillväxten. Utifrån ett strikt (kvartals)ekonomiskt perspektiv ser allt ut att vara frid och fröjd, så länge kvalitetsmätningarna genererar ett godtagbart resultat. Problemet är att kunskapens värde visar sig LÅNGT senare, och då kan det vara försent att göra något. Det faktum att både elever, studenter och lärare, som en konsekvens av dagens sätt att organisera utbildning, går på knäna är en alarmerande signal som just av ovan nämnda skäl borde tas på mycket större allvar. Det Johan Haeffner skriver är viktigt, idag och imorgon, för alla.
I Sverige arbetar lärare en timme mer per dag jämfört med OECD-snittet, enligt en studie från 2016. Finska lärare arbetar betydligt färre timmar per år enligt samma studie. I Finland har de inte heller nationella prov, lärare och elever har mindre undervisningstid och barnen börjar senare i skolan. Trots att landet gör mindre på flera områden jämfört med Sverige, har man bättre skolresultat enligt flera kunskapsmätningar.

Det verkar som att Finland lyckas bättre med att förvalta den tid som elever och pedagoger tillbringar i skolan. Det förefaller därför som att vi i svenska skolor gör för mycket. Nu är det hög tid att svenska skolan aktivitetsbantar. Vi behöver prioritera både på individnivå och på organisatorisk nivå.
Fokus i skolan borde riktas mot vägen fram och innehållet, det vill säga hur tiden man har till sitt förfogande, förvaltas. Det är en tanke jag verkligen skriver under på. Ska kunskapen kunna hamna i fokus, istället för mätbarhet och nyckeltal, krävs att fokus riktas mot vardagen i skolan, att alla inblandades hälsa och upplevelser också räknas. Så länge det är kortsiktigt mätbara resultat och ekonomi som är i fokus kommer kunskapen att bli lidande, för kunskap går inte att mäta, dess värde visar sig långt senare och ofta på ställen där man minst anar det. Dagens utbildningsfilosofi och skolpolitik är resultat- och ekonomifokuserad när den borde vara inriktad dels mot människornas hälsa och välbefinnande, dels mot förutsättningarna för att skapa kunskap.
En förklaring till att tiden inte räcker till är att olika roller konkurrerar om utrymmet. Vi är ämbetsmän i vår myndighetsutövning som till exempel skolplikt och betygssättning. Vi är marknadsförare som ska dra in pengar till skolan genom att göra den attraktiv för aktuella och blivande kunder. Vi är ombudsmän (mentorer) då omsorgen om klienterna, det vill säga eleverna, har ökat med läroplanens tydligare fokus på varje elevs förutsättningar och behov. Vi är naturligtvis även experter i lärande, själva kunskapsuppdraget.
Tendensen i Skolsverige är att tilldelning av uppdrag och roller hela tiden fylls på. De är svåra att balansera och varje enskild roll kräver sitt engagemang.
När allt fokus riktas mot det närmast heliga resultatet, och när debatten om skolan handlar mer om vem och hur samt till vilken kostnad, än om vad och varför, är det lätt att det blir så att lärarna och eleverna/studenterna åläggs allt mer uppgifter samtidigt som tiden som finns för att utföra dem minskar. Dygnet har fortfarande bara 24 timmar och en arbetsdag är åtta timmar, och eftersom människan biologi är den samma idag som igår och under överskådlig tid framöver kommer hälften av den återstående tid att behöva läggas på sömn. När skolans krav på prestation ökar går det ut över antingen resten av tiden (man kan använda en del av sin fritid för att kompensera för tidsbristen, men bara under en tid) eller också över kvaliteten och kunskapen. Det är ingen åsikt, det är ett tvingande faktum. Var och en löser sin situation på det sätt som fungerar för hen. 
Så här försöker jag tänka när arbetsbelastningen drabbar mig: Det är bara jag personligen som fullt ut vet hur min aktuella arbetssituation ser ut. Jag arbetar inte mer tid än vad jag har betalt för, eftersom tiden ändå inte kommer att räcka till. Det kan låta tråkigt och lite som att ge upp sina ambitioner. Att utsläcka sin egen eld, men det handlar om att undvika att glöden falnar. Att förvalta sitt engagemang.
Jag tänker och agerar lite samma som Haeffner. Jag gör det arbete jag får betalt för. Det som gör mig bedrövad är att jag tvingas se på medan kunskapens i min yrkesvardag på olika sätt löses upp inför ögonen på mig. Rent personligen kan jag kompensera utarmningen genom att i vardagen söka mig till intellektuellt stimulerande sammanhang, och det är även delvis därför jag bloggar. Arbetet som lektor handlar dock i praktiken allt mindre om KUNSKAP, för det hinns inte med eftersom mitt uppdrag som lärare fylls av andra uppgifter, strategiska möten, administration, krångel med olika tekniska system och fokus på genomströmning vilket gör att jag måste jaga och ta ansvar för studenternas planering av sina studier på ett sätt som jag inte tycker hör hemma på högskolan och som är direkt skadlig för kunskapsutvecklingen som alltid bygger på eget ansvar.
Huvudmän, rektorer och fackföreningar har en viktig uppgift att agera fredsbevarande styrkor i de olika lärarrollernas inbördeskrig, för att få tiden att räcka till.

Rektorerna måste satsa på att kunskapsuppdraget står i centrum och, likt trädgårdsmästaren, rensa i rabatterna för att skapa optimala förutsättningar. Floran inom skolan är omfattande och därför behövs rektorer som är på gränsen till rebelliska i sitt förhållande till djungeln av statliga och kommunala styrdokument.

Svenska skolor behöver också huvudmän som inser att skolan inte alltid blir bättre för att vi sätter igång nya projekt. Tidigare satsningar rinner ut i sanden då de trängs undan av nya.

Vi behöver politiker som prioriterar skolans kunskapsuppdrag. Behöver vi alla planer som skolor avkrävs, till exempel planer för likabehandling? Finns det inte redan en omfattande lagstiftning som handlar om detta? Är det då inte tillräckligt att skolor avkrävs att följa dessa lagar? Kanske är det så att vi i vår iver att fullborda den demokratiska och liberala utopin, göder fram ett av styrdokument överbelastat skolsystem.
Jag instämmer, till fullo. Gör ansvariga ingenting åt situationer och bantas inte uppdraget betydligt finns det snart ingen tid alls att ägna sig åt LÄRANDE som tar tid och kunskapsutveckling som kräver lugn och ro. Tid och frid är vad både lärare och den som ska lära behöver. Kravprofilen behöver ändras, från att vara inriktad på mätbara resultat, till att handla om vad man faktiskt gör under de där åtta timmarna som heltidsarbetet (både för lärare och elever/studenter) innebär. När resultatet står i fokus kan man tvinga på lärarna mer uppgifter och lägga ansvaret för resultatet hos lärarna, och eleverna och studenterna behöver heller inte redovisa hur mycket tid man faktiskt lägger på studier. "Det är för mycket att läsa och göra och ni lärare ställer för höga krav", får jag ofta höra. Mitt svar är alltid: I förhållande till vad; till antalet timmar per vecka, eller i relation en personlig känsla av att tiden inte räcker till? Om kunskapen är i centrum kraven på lärare och elever/studenter handlade om innehållet i vardagen, om vad man faktiskt ägnar sin tid åt, skulle det resultera i att alla arbetsmoment som åläggs lärarna skulle tvingas motiveras med hänvisning till kunskapskvalitet. Det går bara marginellt snabbare att rätta tentor och jag kan inte föreläsa snabbare idag än för 10 år sedan. Studenternas inlärningsförmåga har heller inte förändrats över tid. Ändå förväntas jag hålla samma eller ökad kvalitet i mitt arbete, trots att tiden jag har till mitt förfogande minskat DRASTISKT över åren. Det är en ekvation som inte går ihop.
Det finns en kraft hos dem som valt att arbeta inom skolan. Den kraften kommer fram då pedagoger och rektorer får rimliga uppdrag och tiden att räcka till.
Den kraften är en värdefull resurs som bygger samhällen, värnar demokratin, hållbarheten och förståelsen för vad som verkligen leder till positiv, långsiktig utveckling. Kraften i lusten att lära är enorm, men det är en kumulativ kraft som regelbundet behöver laddas för att inte tappa kraften. Tillförs ingen ny energi, ingen intellektuell stimulans och om arbetet automatiseras och regleras, om lärare inte känner tillit och om deras hälsa ignoreras. Om debatten om skolan förs över huvudet på de som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land kan man kanske fortsätta producera resultat som går att mäta, men någon verklig kunskapsutveckling kommer man inte att kunna räkna med. Och vad ska vi då ha skolan och den högre till?

söndag 23 april 2017

För en värdigare värld 2

Igår talade jag som en av talarna på arrangemanget Katakomb II, på Betlehemskyrkan i Göteborg. Jag fick fria händer att tala om vad jag ville, med utgångspunkt i temat för dagen. Jag kände mig litad på, och fick chansen att lyssna på andra, kloka människor som också talade på ett öppet mandat. Dagen gick i kärlekens, livet och kunskapens tecken. Fokus var på här och nu, och reflektionerna rörde tillvarons oöverblickbarhet. Det kommer en bloggpost med utgångspunkt i vad jag sa, men den får anstå för jag måste smälta intrycken först. Dagen avslutades på Konserthuset där Emil Jensen spelade och talade, om liknande saker som behandlades i kyrkan: Människans utsatthet, livets bräcklighet och kunskapens gränser. Han talade om behovet av solidaritet och både om livets glädjeämnen och om sorg och frustration. En fin dag. En dag som fyllde mig med hopp om en värdigare värld. Titeln på Jensens framträdande var Flyktpotatis, som han själv förklarar med följande ord.
– Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flykt från ohållbara familjesituationer och relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykt, små och stora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer, säger Emil Jensen själv om arbetet med föreställningen.
Populism är ett slags flykt, liksom tron på enkla lösningar. Lockelsen att ansluta sig till fundamentalistiska eller rasistiska rörelser är ett flyktbeteende. Och det är motsatsen till ett värdigt samhälle. Det går aldrig att bygga en hållbar värld genom att fly. "Om du inte står för något, faller du för allt", är ett citat från Jensen. Att tro är att stå för något, om man väljer att definiera tro på det sättet. Inte blint, utan nyfiket, intresserat och med ett öppet sinne. Jag tror på kärleken, till livet, kunskapen och kraften i mänsklig gemenskap. Om vi bara vill så kan vi, tillsammans. Ensam är inte stark. Men det finns aldrig någonsin några garantier. Livet och allt som är värt att leva för är ett mysterium. Andlighet handlar om dessa insikter, och för att bygga en hållbar, värdig värld behövs både kunskap, kritisk analys och tolkningsförmåga, samt kompetens att hantera trosföreställningar. Utan förmågan att hantera den komplexitet som uppstår i samspelet mellan, när livets och tillvarons olika aspekter ska balanseras mot varandra, går det inte att skapa en värdig värld.

Med utgångspunkt i dessa tankar fortsätter jag tänka med Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen.
Sen är en djupt humanistisk forskare och tänkare. Där andra ekonomer ofta valt att fokusera på det materiella omfamnar Sen i sin forskning människans hela existens.
Bara med utgångspunkt i en kombination av veta, ana, tro -- kunskap, tolkning, kontemplation -- går det att fånga människans hela existens. Det ena utesluter inte det andra och det handlar aldrig om antingen eller; alltid om mer eller mindre av både och. 
Hennes grundläggande behov av att ha kontroll över sitt eget liv – av att kunna välja – tar han som utgångspunkt för sin egen definition av utveckling, en förståelse som successivt kommit att påverka såväl FN:s utvecklings­program som Världsbanken. Först när friheten att välja och förutsättningar för att kunna välja ökar för flertalet är det riktigt att tala om utveckling.
I Sverige finns möjligheten att välja skola, men eftersom det inte finns oändligt med resurser kan inte alla välja vilken skola de vill. De populäraste skolorna har inte plats. Ett förslag på det problemet som diskuterats i veckan är lottning, men det löser inte grundproblemet, att politikerna lovar alla ett fritt val, vilket i praktiken bara är ett verkligt val för en liten, privilegierad och resursstark klick människor. För att det ska vara meningsfullt att verkligen tala om att människor kan och ska få välja, måste det finnas en verklig valmöjlighet för flertalet. Utan realistiska och reella förutsättningar att välja blir talet om valfrihet populistisk propaganda och samhället allt annat än värdigt. Värdigheten handlar inte om en eller några få, utan om alla. Ett värdigt samhälle är ett samhälle där flertalet har likvärdiga chanser och har möjlighet att förverkliga sina önskningar och nå sin fulla potential. Egoisten slår sig till ro när hen har det bra, men det leder inte till att samhället blir värdigt, bara till att de rikaste av de rikaste blir rikare och får mer makt över flertalet.
I den friheten ingår politiska friheter, inte som ett medel för att nå utveckling och välstånd, utan som en del av själva definitionen av utveckling. Så länge vi inte ser politiska friheter i Kina är det inte utveckling som äger rum, även om materiella framsteg kan vara för handen. I Indien, däremot, där demokrati (med undantag för några år på 70-talet) varit det förhärskande styrelseskicket sedan självständigheten 1947, har utvecklingen kommit längre och kommer långsiktigt att förstärka sig själv. Politisk frihet föder annan frihet som i sin tur leder till mer frihet.
Frihet är viktigt, och därför är kampen mot intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan respekt för helheten och alla andra går det inte att nå frihet och demokrati. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas. Det går inte att hindra dem att uttrycka sina åsikter, men det finns inget som säger att man måste släppa in den på Bokmässan eller erbjuda dem plats i Almedalen. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. Att neka Nya Tider tillträde till Bokmässan är inte en lösning, men det är en handling som bidrar till ett värdigare samhälle. De intoleranta får vara det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna. De erbjuder en enkel lösning, och enkla lösningar lockar de okunniga, de ointresserade och den som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är korkade. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle.  
Sen kan föra tankarna till den politiska filosofen Isaiah Berlin, som i sin berömda föreläsning ”Två frihets­begrepp” (1958) mejslade ut distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Den negativa är det faktiska utrymme för handling som individen tilldelas av andra, där individen får vara i fred att fatta sina egna beslut. Den positiva friheten, betydligt mer omdiskuterad av Berlin-uttolkare, tar i stället sikte på vilka resurser, vilka förutsättningar, individen besitter för att på allvar kunna ta detta tilldelade utrymme i bruk. Kan jag agera om jag skulle vilja? Inom politiken är den klassiska liberala traditionen förknippad med den negativa friheten, socialliberalismen med dem båda och socialdemokratin (och demokratisk socialism) med den positiva. Sen uppehåller sig vid den positiva friheten och de förutsättningar den skapar, och hans optimistiska bedömning är att det unika med demokratin är att den utrustar människor med alltfler förutsättningar för att kunna utnyttja sitt tilldelade handlingsutrymme (som också det därmed växer). I ”Utveckling som frihet” (1999), en av Sens mest inflytelserika böcker, finns dessa tankar samlade.
Här tänker jag på ökande klyftor i världen, på hur de rikaste rika blir rikare på alla andras bekostnad. Jag tänker på populister som säger att alla kan bli rika, om de bara skärper sig och lägger manken till. Fast bara i en värld där det finns arbete för alla är den tanken logiskt hållbar. Finns det bara arbete, bostad, vårdplats och skola till ett fåtal blir det konkurrens, och den som inte kan, vill eller orkar slås ut. Ju färre platser och chanser som finns, desto fler slås ut och desto större blir den samlade frustrationen i samhället, liksom grogrunden för populism. Hotet mot demokratin kommer aldrig utifrån, det kommer inifrån. Bara när det råder balans mellan frihetsbegreppen och när klyftorna mellan människor är små, kan ett värdigare samhälle växa fram: Mellan det stora flertalet människor.
Klass är livsavgörande. Klasstillhörighet har samband med centrala livsomständigheter, såväl i Sverige – med över 70 år av välfärdspolitik bakom sig – som globalt. Klass avgör i stor utsträckning utbildningsnivå, fram­tida inkomst och grundläggande attityder. Vid naturkatastrofer drabbas fattiga alltid hårdast; deras bostäder är sämre rustade, de har mindre pengar att lagra varor för att överleva perioder av svårigheter, vid epidemier är deras immunförsvar svagare. Klass är en av de viktigaste faktorerna som påverkar utsikterna att leva ett långt och friskt liv – något de allra flesta av oss oavsett kön, kultur eller ålder mest av allt önskar sig.
Alarmen om skattechock som följer på varje nu budget som inte sänker skatten för höginkomsttagare är ovärdig och leder i förlängningen till ökande klyftor. Skatt fördelar välstånd och sprider möjligheter, och eftersom staten i en demokrati är folket är tanken på att skatt är stöld en lögn. När den privilegierade hjälper den som är svag blir båda starkare och samhället värdigare och mer öppet. Valfriheten ökar för flertalet och demokratin stärks, vilket innebär att grogrunden för populism minskar. 
Harvard Study of Adult Development, ett projekt som följt över 750 män från 40-talet och fram till idag, hälften studenter på Harvard och häften från Bostons mest utsatta områden, har kunnat visa att de som har långa, friska liv oftare också har goda relationer med andra männi­skor. Även här spelar klass roll. Nära och innerliga relationer är svårare att upprätthålla om man är fattig, sjuk eller av andra anledningar inte kan förverkliga sin inneboende potential.
Om man först inför en politik som tvingar alla att anstränga sig mer kommer de med sämst förutsättningar att få de svårast, och risken stor är att man fastnar i en ond cirkel. Bidragsfälla är ett ord jag vänder mig mot, det är ett ord som bara används av den som lyckats i systemet, av den som inte har en aning om vad det innebär att vara svag, fattig och sakna möjlighet. Bidragsfällan är ett ovärdigt ord som inte stärker demokratin eller ökar valfriheten för det stora flertalet. Låglönejobb är en möjlighet för de rikaste rika att tjäna pengar på de fattiga och svagas bekostnad, och eftersom välstånd inte sipprar ner utan sugs uppåt med hjälp det ekonomiska systemets kapillärkraft, kommer klyftorna att öka tillsammans med ovärdigheten. 
Fattigdom inskränker friheten att kunna välja, och därför blir politiska reformer avsedda att minska ojämlikhet utvecklingsbefrämjande, enligt Sen. Här har han funnit samtalspartners i rättsfilosoferna Ronald Dworkin och John Rawls, som också de skrivit om social rättvisa och jämlikhet och starkt påverkat statskunskapen. ”The idea of justice” (2009), där Sen skriver om rättvisa, tillägnar han minnet av John Rawls.
Rättvisa handlar om allas rätt till ett värdigt liv, och bara i ett värdigt samhälle kan den rätten garanteras det stora flertalet. Värdighet är liksom demokrati, kärlek och jämlikhet aldrig något som kan gå för långt, för det handlar om balans. Och eftersom ingenting är, allt blir till kan aldrig demokratin, värdigheten, kärleken eller jämlikheten tar för given och det finns inga enkla lösningar. Det är dessutom svårt, oerhört svårt. Därför behövs det tro och hopp för att lyckas, det behövs förutsättningar för att skapa värdighet. Solidaritet, medmänsklighet och en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet.