lördag 21 januari 2017

Arrogans vs Ödmjukhet 1

Folkets man har intagit Vita Huset. Hans första åtgärd var att påbörja den utlovade nedmonteringen av sjukförsäkringsreformen som gett många fattiga tillgång till vård som de kan betala för. Innan kvällen den första dagen som president hann han också med att ändra skrivningen på Vita Husets hemsida. HBTQ-frågor och skrivningar om människans påverkan på klimatet togs bort. En ny tid har inletts. Kanske blir det inga enorma förändringar, och allt var inte frid och fröjd innan. Fast en sak ändras och det är att kunskapen inte längre är utgångspunkten för politiken. USAs politik kommer de närmaste åren i hög grad styras av känslor, av en allt annat än ödmjuk president. Skillnaden mellan den förre presidenten och den nya ifråga om personlighet och framtoning enorm. USA har bytt ut en ödmjuk, kunskapsfokuserad lagspelare till en arrogant, omnipotent chef. New Public Management har nu träffat fläkten, skulle man kanske kunna säga. Vad händer nu? Det vet ingen, men många varningslampor blinkar och det är nu viktigt att alla som ser farorna inte tystnar och drar sig tillbaka.

Kunskapen talar inte för sig själv, den måste värnas och spridas för att kunna komma till användning i byggandet av en bättre och mer hållbar värld. Skolan är den plats där allt börjar. Utan en kunskapsskola, inget kunskapssamhälle. Och en kunskapsskola kan inte bygga på en arrogant politik, där mer än på något annat område är ödmjukhet viktigt. Tittar vi på hur den svenska skolan utvecklats sedan den började omformas i grunden från 1990-talet och framåt är det en utveckling från ödmjukhet till arrogans, och de utlovade kunskapsresultaten uteblev. Arrogans är en känsla, ödmjukhet en inställning. Kunskapsutveckling kräver ödmjukhet och en beredvillighet att ändra sig, om och när man insett att man har fel. Arrogans bygger på känslan och går hand i hand med faktaresistens. Allt och alla hänger ihop, och nu är hög tid att inse vart vi är på väg och göra något åt saken. Jenny Maria Nilsson skriver klokt om skolan och hur en arrogant utbildningspolitik lett till försämrade kunskapsresultat. Hennes text väcker en massa tankar, om många olika saker. Allt och alla hänger ihop.
Politiken eller civilsamhället? Lärarna eller skolledarna? Matte- eller läslyftet? Vem eller vad ska ha äran för att svenska skolan tycks ha blivit bättre? (Åtminstone har nedgången i Pisaprovsresultaten avstannat.) Svårt att reda ut på en konkret nivå, men för det generella planet har jag ett förslag – ödmjukhet. Att svensk skola lyckats förmedla kunskaper i något större utsträckning än förra Pisaperioden kommer ur en förändring i attityd; tillräckligt många på tillräckligt viktiga positioner beslöt sig för att ta skolans problem på tillräckligt stort allvar. Och tvärtom, våra dåliga prestationer har berott på och beror på arrogans.
Obama lovade inte det amerikanska folket gul och gröna skogar när han tillträdde, han talade om behovet av gemensamma ansträngningar och har under sina åtta år som president hela tiden tonat ner sin egen betydelse. Han har fokuserat på vi och försökt bedriva en samtalande politik. Trump har agerat på motsatt sätt. Han har debatterat, Twittrat i affekt och lovat att bli den bäste president som världen någonsin skådat. Trump ska ensam, som den handlingskraftige företagsledare han är göra Amerika till en stor och stolt nation. Parallellerna till svensk skola är kanske inte uppenbara, men jag tycker mig se många likheter, och jag håller med Nilsson om att en skola byggd på arrogans aldrig kan bli en skola där kunskapen står i centrum. Vad svensk skola behöver är inte mer styrning, mer kontroll, utan ödmjukhet och tid för kritisk reflektion. Skolan är ingen enskilds angelägenhet, den är allas eller ingens. Skolan blir vad vi gör av den, tillsammans. Kunskap är inget mål man kan nå. Liksom demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, mångfald och klimatpolitik är kunskap en komplex kvalitet som kräver kollektivt engagemang för att inte utarmas. Bara för att det gick lite bättre i den senaste Pisa-mätningen betyder inte att faran är över. Kunskap och demokrati är inget man kan ta för givet. Därför betoningen på ödmjukhet.
Genom konkurrens, marknadsprinciper och progressiva men oprövade undervisningsmetoder skulle vi bli bäst i världen: så reformerades vårt skolsystem under 1990-talet. Man var jäkla säker på succé, detta beskrivs i Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet”, och åtskilliga tog ut mycket i förskott. När försämringen blev uppenbar möttes den med högmod, prestige och mer av samma: framtidspedagogik och tävlan. Kontrollapparaten från helvetet tilltog, gjorde lärarnas arbete tungt och frätte ytterligare på en allt porösare skolgrund. Den accelererande övervakningen var ett tecken på att politikerna tappat makten, eller – de gav bort den. Planen – usel som det skulle visa sig – var att omdana från statlig förvaltning till att en massa särintressen tillsammans skulle vaska fram något bra och självreglerande. Medan incitamenten i svensk skola blev kontraproduktiva, växte särintressena sig starka och hellre än att politiken försökte återta styret så skapades en kafkaartad administration.
När en politik byggd på känslor och förhoppningar vunnit gehör och fått praktiskt genomslag och den nya ordningen inte visar sig hålla sträck har den arroganta politiken och dess företrädare inga andra medel att ta till än mer av samma. Och eftersom segern redan tagits ut i förskott tvingas den som lovat runt men hållit tunt att göra vad hen kan för att försvara sin heder. Att i det läget plötsligt bli ödmjuk och börja lyssna är omöjligt, det är för sent. Här kickar känslor och psykologi in. Det är därför en politik byggd på känslor är så farlig. Ingen vet vad en människa och många människor i grupp är kapabla till. Kaoset som uppstår spelar arroganta ledare i händerna, för det tar fokus från orsakerna till att man hamnat där man är. Populismen har inga problem med söndring och växande oro, det har bara ledare som sätter kunskapen i första rummet, eftersom de vet att känslor lätt övertrumfar kunskapen. Problemet är att det går att lova framgång och storhet, men det går aldrig att tvinga fram kunskap och verklig kvalitet.
2012 fakturerade en ”paradigmmäklare” den kommun jag bor i 300 000 för ett framtidsdokument gällande kommunens skolor. Hens idéer var redan prövade och vederlagda, till exempel i ett projekt från 1996 som hette ”Färila skola 2000”. Idéerna, i både framtidsdokumentet och Färila, innebar ämnesövergripande studier, åldersblandade klasser, digitalisering, inga fasta klassrum eller scheman, läraren som bollplank och drivkraften skulle vara elevens egen lust att lära. Experimentet avbröts sedan gymnasiebehörigheten för Färila-eleverna sjunkit till nästan den lägsta i landet på några år. Data, lust och frihet är en lockande och billig pedagogik som ständigt återkommer och saluförs som nydanande – vissa har svårt att acceptera utebliven framgång.
När kulturvetare talar om sin forskning och lägger fram sina kunskaper avfärdas innehållet inte sällan som flum. Man skjuter på budbäraren eftersom det som sägs inte stämmer överens med hur det känns eller hur man anser att det borde vara. "Jag delar inte din bild", är den arrogantes och ignorantes inställning till allt och alla. Det är populismens försvar och en psykologisk skyddsmekanism. För att kunskapen ska kunna placeras i centrum krävs ödmjukhet och insikt om att ingen äger kunskapen. Inför vederhäftiga fakta är alla lika, fattig som rik, välutbildade och oskolade. Kunskapen är demokratisk, det är därför den går hand i hand med demokrati och hållbarhet. Ödmjukhet kräver kunskap och kunskap kräver ödmjukhet, och för att ändra åsikt måste man vara prestigelös. En skola och en skolpolitik som lovar framgångar och resultat, lovar saker ingen kan lova. Den benhårda konkurrensen som sägs gynna kvalitet tvingas skolorna locka eleverna till sig genom olika knep och lister. Och den skola som lovar hårt arbete, mycket läxor, eget ansvar riskerar, i alla fall i ett samhälle där kunskapen inte är i centrum, att tappa konkurrenskraft i förhållande till en skola som lovar egen dator och höga betyg. Populism är lockande, men den är ett hot mot både kunskapen och demokratin eftersom den tvingar fram arroganta ledare som har svårt att acceptera sina egna och politikens brister.
En falsk dikotomi ställdes på benen för att försvara illa underbyggda undervisningsmetoder: kunskap hämmar kreativitet och kritiskt tänkande. Brist på gott resultat i Pisa var förmodligen bra. 2013 tweetade en chef för ett av Sveriges mest inflytelserika skolföretag: ”Nej. Om Björklund menar att vi ska härma Korea och co för att leverera bra PISA är risken stor att vi tappar styrkor i det vi har.” Citatet avslöjar den arrogans jag tycker har förekommit. Härma Korea? Som om de skulle ha monopol på att läsa, skriva och räkna väl? Och varför så dyster syn på nytillkomna generationer av svenska elever? Varför skulle inte dessa klara det tidigare årskullar klarat?
När en övertygelse byggd på känsla och psykologi ska försvaras är alla till buds stående medel tillåtna, och eftersom kunskapen inte anpassar sig efter fluktuerande känslor kan den uppfattas som ett hot, i alla fall om den inte ger stöd för det man redan "vet" är sant. Därför skrämmer det mig att USAs nya president skrävlar om sin egenförmåga och lovar guld och gröna skogar. Den svenska skolan brottas med stora problem, men konsekvenserna hotar i alla fall på kort sikt inte att urarta i någon katastrof. Arrogansen är den samma, men det är skillnad på en svensk utbildningsminister och innehavaren av världens (än så länge) mäktigaste ämbete. Ju högre insatser och desto mer exponering, desto större risker.

Det tar tid att bygga upp kunskap, både för en individ, men framförallt för en nation. Det kan aldrig vara en människas förtjänst och det finns inga genvägar. När Obama svors in som president var han tydlig med att han inte kunde LOVA något, och när han åtta år senare tackade presskåren, på sin sista presskonferens, betonade han hur viktigt journalisternas kritiska frågor varit och att framgångarna som hans politik lett till inte varit hans förtjänst. Yes WE can, var hans slogan för åtta år sedan. Trump avfärdade CNN och anklagade nyhetskanalen för att sprida falska nyheter. Åtta år av ödmjukhet har bytts ut mot arrogans. Vi får se hur great det blir, men resultaten i den svenska skolan manar till eftertanke.
I senare studier har bland andra Skolverket ådagalagt att där kunskap sjunker, där sjunker även påhittighet och förmåga till skärpa. Skolans inre marknad, bestående av lika delar goda intentioner och bondfångeri, närdes bland annat av okunniga kommunpolitiker.
Kunskapen i centrum handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är.

Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum, men det kräver ödmjukhet..

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap och arrogans framför ödmjukhet.

Ett annat samhälle är möjligt, brukar jag ofta skriva här på Flyktlinjer. Ett mer ödmjukt samhälle och mer ödmjuka ledare. Det är den kanske viktigaste lärdomen som Obamaadministrationen lämnar efter sig. Nu är det upp till oss att ta vara insikten och agera i enlighet med den. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Hur mycket kunskap kan samhället som helhet allokera? Tänk om det var den bärande ideologin. Hur kan vi skapa en ekonomi som så effektivt som möjligt ger oss så mycket vård och skola samt kunskaper som möjligt?

Jag som lärare har ett ansvar att veta mer än studenterna, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi lärare och forskare sysslar med. Information kan man googla sig fram till, men utan kritisk förmåga uppstår ingen kunskap. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete, med kunskap kräver också ödmjukhet.

fredag 20 januari 2017

Det slutna samhället och dess vänner 2

Vill ha en mjuk övergång mellan arbete och fritid, mellan skrivande och fredagsmys. Fortsätter därför läsa och tänka med Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) som skriver klokt i i DN idag om det samhälle som hotar att växa fram om inte vi som tror på öppenhet, solidaritet, mångfald och demokrati gör vad vi kan för att hindra en sådan utveckling.
Ett nytt Europa träder fram, ett annat kommer tillbaka. Och plötsligt är det som om beskrivningen av samhället börjar om. Kategorier som länge legat gömda under lager av historisk skam sätts i cirkulation på nytt. Världen skrivs fram i det koloniala snittet mellan civilisation och barbari. Nationer antas återigen vara bärare av värderingar.
I Almedalen i somras talade snart sagt alla om svenska värderingar, om hur viktigt det är att värna det svenska. Fast det finns så klart ingenting som är SVENSKT, till finns saker som är vanliga och som anses viktiga här i Sverige, sådant som många människor värderar högt och värnar, men det finns inga svenska värderingar. Det är populismens språk, som talar till känslorna mer än till intellektet av det enkla skälet att talet om svenska värderingar inte håller för en vetenskaplig granskning. Det gör inte det påstådda hotet från Islam heller. Invandrare är inte mer brottsbenägna än svenskar, inte om man rensar statistiken från bakomliggande faktorer som känsla av uppgivenhet, fattigdom och annat som kan göra vem som helst kriminell. Därför talade Jimmie Åkesson i Almedalen med förakt om vetenskapen som säger att det går bra för Sverige. "Det känns inte så", sa han, och "det är känslan som räknas." Förra veckan följde Martin Kinnunnen upp det uttalandet genom att anklaga SMHI för propaganda, och SDs juridiska talesperson ser inga problem med att lägga fram förslag som strider mot den svenska grundlag som rimligtvis (med SDs egen logik) borde bygga på de där svenska värderingarna som SD säger sig värna. Fast det enda populisterna i politiken värnar är makten och sina egon, ansvar tar det inte. Det visade den ah SD hyllade Nigel Farage genom att avgå direkt efter att han(delvis med lögner och falska löften) drivit igenom Brexit. Och idag svär Donald Trump presidenteden och inträder i världens mäktigaste ämbete, vilket han vunnit tillträde till genom att lova att han ska göra "America Great" igen. Historien upprepar sig. Kulturens variationsbredd är nämligen inte särskilt stor och förmågan att tänka nytt är högst begränsad. Därför talade en sådan som Nietzsche om den eviga återkomsten av samma. Det nya ser unikt ut, men består till större eller mindre del av variationer av ett fåtal teman som upprepas.   
I den hypermediala terrorns spår finns det knappast några gränser för vilka grymheter människan kan föreställa sig. Men vi får inte glömma att våldet och förföljelsen, nu precis som i det förflutna, har sin förutsättning i ett språk som brutaliserar, i beskrivningar som först tett sig extrema men undan för undan blivit alltmer alldagliga och till sist normala.

I en radiointervju före valet hördes Donald Trump säga att han inte kunde ta avstånd från Ku Klux Klan förrän han visste vad de egentligen står för. Det är inte så mycket att de utsägs som i vilka kanaler de utsägs och vilka frågor det möter som gör dessa groteska utsagor anmärkningsvärda. Gränserna i det politiska språket attackeras förstås högst medvetet. Våra beskrivningar av världen begränsar och möjliggör olika sätt att handla i den.
Världen är som den är, och kunskapen om den är alltid medierad. Därför spelar det roll vem man lyssnar på, hur man ser på kunskap och hur man talar om samhället som växer fram mellan människorna som lever i det. Fokuserar man på hot och risker är det lätt att bara se dessa och glömma bort att det alltid finns en annan sida också. Väljer man att betrakta sina medmänniskor med misstänksamhet ger man dem ingen chans att bevisa motsatsen. Därför är det viktigt för populister att söndra och misstänkliggöra. Det är ingen slump att talet om ljugmedia cirkulerar just nu, det sättet att se på kunskap, att det skulle handla om ideologi, och betrakta medierna, går hand i hand med populismen. Det ena förutsätter det andra. Vi har alla ett ansvar att kolla källor och granska argument, och erkänner vi känsloargument som lika giltiga som argument som utgår från fakta och bygger på vetenskap, vinner populisterna. Sedan, när maktövertagandet är ett faktum, går det inte att säga att det var inte detta ni lovade. Farage visar vad populistiska löften är värda och att det aldrig går att lita på den som bygger sina argument på känslor. Jag säger som Obama: Lycka till Amerika, var du nu finns. Och till Trump säger jag: Visa i handling att farhågorna som väldigt många människor känner idag inte är berättigade. Jag är konsekvent i mitt försvar för öppenheten och tror på kunskapen och jag väljer därför att tro på förnuftet. Ingen vet ändå något om framtiden, och det är förfärande lätt att fastna i en destruktiv oro. Det spelar roll vilka ord man använder, hur man talar om samhället och medmänniskorna. Gränser förskjuts hela tiden, sakta eller snabbt. Det svenska har aldrig varit statiskt, och en lögn som upprepas tillräckligt länge och ihärdigt kan komma att uppfattas som en sanning. SD har talat om massinvandring sedan partiet bildades, och man talar fortfarande om samma sak. Fast begreppet massinvandring borde rimligen har förändrats över tid och i takt med att invandringen till Sverige fluktuerat. Idag uppfattas talet om massinvandring inte extremt, och därmed är manegen krattad för uppfattningen att SD är ett parti som alla andra. I sin desperata jakt på makt och inflytande har Moderaterna fallit i fällan och öppnat upp för samverkan, delvis som en eftergift för krav från partiets gräsrötter. Marken var förberedd.
Mainstream är redan extrem. Det är lätt att drabbas av den svindlande känslan att också Europas politiska radikalisering ägt rum på bara några år. När världen inte hinner andas mellan katastroferna förloras förmågan att se bortom dem. Rädslan snärjer oss i nuet. Men denna kortsynthet spelar populismen i händerna. Brexit må ha kommit som en skräll för opinionsinstitut och spelbolag, men bottnar i strukturer som behövt en politik för att växa fast.
Det var inte för inte som Roosevelt i sitt berömda tal till folket sa att det enda vi har att frukta är fruktan. Populismen har bara ett enda mål, att nå makten och därmed antas alla medel vara tillåtna. Därför talar Åkesson om att det är känslorna som räknas, och därför upprepas hotet utifrån, i form av massinvandring, ökande kriminalitet, systemkollaps och ljugmedier. Hotet kommer inifrån var och en av oss i form av oro och från dem som säger sig vara våra vänner eftersom deras livsluft och det enda de har att bygga något på är känslan av desperation. Det finns inga hållbara argument att rösta på SD, för det enda som är eget i deras politik är den illa dolda rasism som lyser igenom i deras partiprogram.
I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.
Det behövs kunskap, inte bara om sådant som gynnar näringslivet. Samhället är en helhet, en INTEGRERAD och (mer eller mindre) sammanhållen helhet. Klyftor sliter isär och mellanrum förenar, det skriver jag ofta om. Även om människor lever mer eller mindre nära varandra så finns alltid ett avstånd mellan oss. Vi lever inte inte i symbios, även om vi är beroende av varandra. Vi vill vara fria och autonoma men är det aldrig. Människan är helt enkelt ett kollektiv, vi är alla del av mänskligheten. Det som utmärker oss människor är att vi både har en kropp och ett intellekt. Även där finns avstånd, kroppen och tanken är inte en, utan ett resultat av samverkan. Detta är viktiga iakttagelser, om grundläggande aspekter av livet så som vi lärt oss känna igen det. Vill vi förstå oss själva och samhället vi bygger tillsammans är detta insikter som måste beaktas, för det spelar ingen roll hur vi tänker, eller hur stark vår önskan om att det vore annorlunda är. Livet och verkligheten förändras inte, även om en majoritet av jordens befolkning bestämmer sig för att det vore bra. Kultur, ekonomi och medier verkar i mellanrummen. Växer det fram klyftor av olika slag hämmar det kunskapsöverföringen vilket ger fritt utlopp för fantasin och känslorna. Därför jublar populister och det stängda samhällets vänner, för det ökar deras chans till makt och inflytande.
Den ekonomiska och geografiska polariseringen har i början av 2000-talet nått en sådan omfattning att helt nya konfliktytor och opinioner framträder i flera länder. Ett av många talande exempel var när kretsen kring David Cameron strax före de brittiska lokalvalen 2013 gjorde sig lustig över UK Independence Party som ett gäng oförargliga clowner bara för att någon vecka senare upptäcka att partiet hade stöd av en fjärdedel av landets väljare. Gång på gång visar det sig att mycket stora grupper inte upplever sig vara delaktiga i den europeiska välfärden. Ändå har många länders regeringar fortsatt att driva på en utveckling mot fler avregleringar, ökad ekonomisk koncentration och en kraftig reducering av samhällets offentliga domäner.

När de ekonomiska och regionala klyftorna blir tillräckligt stora, och känslan av delaktighet i samhällets gemensamma institutioner förloras, finns till sist varken individens sociala ansvar eller legitima möjligheter att styra längre kvar. Politiken drar sig undan, våldet och otryggheten ökar.
En värld utan klyftor. En värld där mellanrummen mellan människor varierar, men där relationen mellan dem aldrig förvandlas till en klyfta; är en mer hållbar värld. Det är en värld där alla kan bidra till byggandet av det fundament som allt viktigt i livet vilar på: Hälsa, Tak över huvudet, Utbildning, Vård och så vidare. En värld utan klyftor är inte en värld där alla är lika eller har lika mycket, men det är en värld där ingen fjärmat sig från resten. I en värld där alla tävlar med alla andra om att bli rika kommer alla att bli förlorare, för där kommer förr eller senare klyftor att växa fram, alienerande klyftor som vänder människor från varandra. Pengar förändrar vårt sätt att tänka och handla. Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Betänk dessutom att det är svårt att bli rik utan tur, egoism och hänsynslöshet. Givmildhet leder sällan till rikedom. Därför är det paradoxalt att vi hyllar filantroper, för om det är givmildhet vi vill främja borde vi inte låta någon bli snuskigt rik, borde vi motarbeta uppkomsten av klyftor i samhället och världen. Fast å andra sidan finns det idag krafter som betraktar godhet som något suspekt, vilket ökar klyftorna och misstänksamheten och spär på oron.
Den andra formen av polarisering skär genom samhällets politiska, religiösa och kulturella dimensioner. Den är på samma gång nationell och global och manifesteras i olika former av grupptänkande. ”Det är vi mot dem”, skrev Dagens Nyheter efter attackerna i Paris i november förra året. Det är enkelt att sluta upp bakom motståndet mot det besinningslösa våldet, svårare att acceptera att ett brutaliserande språk nu överskrider världens alla fiendelinjer.

Lojaliteten med gruppen tar samhällets plats. Förståelsen av historiens gång som en global kamp mellan kulturer fick en renässans i början av 1990-talet. Sedan dess är den kulturella och politiska polariseringen varandras drivmedel. Framtiden är plötsligt inlåst i så många skillnader att alternativen till denna kamp blir allt svårare att urskilja.
En annan humanism och en annan syn på kunskap ser jag ett skriande behov av idag. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig,det är första steget mot populism. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna. Det är drömmar och känslorna som talar när man väljer det man vill ha istället för det man behöver. Kunskapen i centrum är enda sättet att mota populismen i grind och värna det öppna samhället.

Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.

Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Bara med detta i åtanke kan ett öppet och hållbart samhälle byggas.

Bryter där. Återkommer med avslutningen på den här serien imorgon och önskar alla en trevlig helg.

Det slutna samhället och dess vänner 1

Idag får USA en ny president. Den intellektuelle, beläste Obama ersätts av folkets man Trump, eller i alla fall av en som säger sig föra folkets talan. Trump verkar ha vunnit anhängare bland delar av den så kallade allmänheten genom att vara mot etablissemanget. Hans motståndare i valet fick tre miljoner fler röster, om man räknar på totalen. Jag oroas över vad som håller på att hända, men försöker att inte tappa fattningen. Jag tror på kunskapen och gör vad jag kan för att värna det öppna och demokratiska samhället. Igår gick moderaternas ledare här hemma i Sverige ut och sa att man är beredd att fälla regeringen genom att samarbeta med ett främlingsfientligt parti. SD vill uppfattas som ett parti som alla andra, men det är man inte. För att värna sitt rykte utesluter man medlemmar på löpande band, och trots att flera av ledarna är dömda eller misstänkta för brott, inklusive partiets juridiska talesperson, insinuerar man, i strid mot vetenskapen, att invandrare är mer brottsbenägna än andra. Och när vetenskapen argumenterar med stöd i forskningen och försvarar kunskapen svarar SD med hot om att dra in medlen och anklagar SMHI för att sprida propaganda. Moderaternas samarbetspartners skriver så här om det Sverige partiet säger sig värna och om varifrån hotet mot Sverige kommer.

Ansvarsfull invandringspolitik. Mindre splittring – mer gemenskap

Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras in i den svenska nationen. Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.

Viljan till makt är en mäktig kraft som löper som en röd tråd genom historien, som stänger in och kontrollerar och som hela tiden balanserar på gränsen till att bli paranoid. Enhet och slutenhet är vapnet i kampen om inflytande. Stängda gränser, murar eller upprepande av lögner och försök att sprida oro och misstänksamhet. "Det är känslan som räknas" är motsatsen till upplysning, kunskap och tilltro, vilket är grundstenarna i en fungerande demokrati. Vad är det för gemenskap populisterna har i åtanke? Det är vi, mot dem. Trump vill bygga murar och införa strafftullar. Storbritannien vill gå ur EU, och här hemma finns väldigt lite stöd för öppenhet, medmänsklighet, solidaritet och kunskap. Viljan till makt berusar den som seglar i medvind. Kanske trodde Anna Kindberg Batra att hennes utspel var en styrkedemonstration, men handlingen är desperat och velandet som föregått den visar bara att Moderaterna är ett opålitligt parti som liksom SD bara är intresserat av makten och sina egna intressen. Det är inte med Sveriges bästa för ögonen man agerar som man gör, det är för att värna sina egna intressen. Ett slutet samhälle är ett klaustrofobiskt, polariserat samhälle vars inre spänningar växer och hela tiden hotar att explodera.

Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån. Därför är öppenhet och mångfald, trots utmaningarna det innebär, en förutsättning för demokratin. Trump motiverar muren mot Mexiko med argumentet att han värnar jobben, Brexit motiveras med ekonomiska argument och Anna Kindberg Batra sa så här igår om hur hon ser på SD och det tänka samarbetet.
Det är ingen hemlighet att vi har olika uppfattningar i dag. Men jag vill från Moderaternas sida vara tydlig med att jag tycker att vi behöver göra mer för att få igenom moderat och allianspolitik.
Den egna politiken, liksom makten och inflytandet anses viktigare än demokratin. Det är lätt att bli slav under viljan till makt, och det är den som styr. Jag tror inte på personangrepp eller polariserad debatt. Söndring och splittring, hat, hot och lögner är vapen som det stängda samhällets förespråkare inte drar sig för att använda. Jag värnar demokratin och jag gör det genom att tala om det öppna samhället och hoten som det slutna samhället bär på. Jag värnar samtalet och kunskapen, tror på och litar på kraften goda argument. Därför sörjer jag att Obama idag avslutar sin ämbetsperiod, för han har varit en klok ledare som värnat demokratin, trots att systemet motarbetat honom och den politik han velat föra. På sin sista presskonferens sa han också:
– Jag har inte alltid uppskattat allt ni har skrivit under åren och det är precis som det ska vara. Ni ska hålla koll på dem som har makten. Att ha haft er här i byggnaden har gjort vårt arbete bättre, det har gjort oss ärligare och fått oss att jobba hårdare.

– En fri press är vad detta handlar om. Utan välinformerade invånare fungera det inte, vår demokrati och Amerika behöver er. Jag hoppas att ni fortsätter på samma sätt och ser till så att vi som har makten gör vårt bästa.
Både här hemma och i USA talar populisterna om fake news och om att journalisterna ljuger. Det är viljan till makt som talar, det är paranoida vanföreställningar. Varför skulle världens samlade klimatforskare ljuga, och hur kan någon tro att en hel yrkeskår bestående av tusentals journalister skulle kunna enas för att motarbeta en politik som det borde vara uppenbart för alla, med utgångspunkt i företrädarnas agerande och det som står i partiets egna texter, är ohållbart och går på tvärs mot demokratins grunder. Konspirationsteorier syftar alltid till att sprida en känsla av misstänksamhet mot alla som inte ser ut eller tänker som vi (fast egentligen handlar det bara om jag). Obama avslutade sin sista presskonferens med följande ord:
På frågan om vad han oroar sig över och vad han kan tänka sig att reagera mot i framtiden svarade Obama:

– Det finns en risk att Amerika delas, inte genom ras. Även om vi har mycket att göra även där. Många röstade på den blivande presidenten för att de känner sig bortglömda och för att de oroas för hur det ska gå för sina barn.

– Systematisk diskriminering när det gäller tro oroar mig också.

– Vi är det enda land i världen som gör det svårare för folk att rösta än lättare. Vi måste göra det enklare.

– Och hur känns det för en person som är född i innerstaden och inte kan se någon möjlighet till jobb inom 30 kilometer eller om man är född på landet och inte kan se en möjlighet till jobb inom 30 kilometer? Båda dessa har samma problem.

Obamas sista ord under presskonferensen var:

– Tack så mycket presskåren, och lycka till!
Framtiden får utvisa vad som händer, men den väg som allt fler verkar lockas av och som land efter land slår in på, är en farlig väg. Obama är och har under sina åtta år vid makten ständigt upprepat detta att samhället och demokratin byggs av folket, att makten kommer underifrån och att kunskap är viktigt. Det är inte Islam eller religion som är problemet eller hotet mot demokratin, det är misstänkliggörandet av grupper av människor, det är lögnerna och hoten som används som motiv för att stänga gränserna som är den verkliga faran. Hotet mot demokratin kommer alltid inifrån, och få saker skrämmer mig mer än att ledaren för världens mäktigaste land säger att han kommer att bli den bästa presidenten som Gud skapat. Grandiosa ledare som drivs av viljan till makt är farligare än något annat, för deras sätt att agera värnar inte demokratin. Lycka till blev Obamas sista ord. Jag tror världen kan komma att behöva det, och så länge det finns en tro på framtiden finns det hopp. Jag väljer att tro och hoppas, inte för att det finns särskilt många tecken i värden och här hemma på att det finns skäl för det, utan för att det är det enda man kan göra. Demokrati kan inte tvingas fram, den kan bara värnas genom aktiv handling. Öppenhet, medmänsklighet, tilltro och kunskap kräver engagemang för att fungera.

Hur hamnade vi här? Jag läser vad Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) skriver i DN och förstår lite bättre. Jag söker tröst i kunskapen som finns där ute och som alla kan ta del av, (till skillnad från den information som tillhandahålls i medierna som populisterna litar mer på än Public Service och mainstreammedia, det vill säga försåtliga medier som blandar lögner, fakta, åsikter och rena galenskaper). Ekström skriver.
För 25 år sedan utropade västvärldens liberaler ”den enda vägens politik”. Den utgick från en lika utopisk som chauvinistisk tro på att världens alla samhällen – stora som små, oavsett historia och kultur, från öst till väst – snart skulle inse att denna enda väg också var deras.
Demokrati handlar om balansen mellan både och, inte om antingen eller. Den enda vägen är alltid min eller vår väg, inte en väg som sätter kunskapen i centrum, inte en lyssnade och inkännande, samtalande väg. Den enda vägen måste försvaras mot hoten som finns överallt. När den enda vägen hotas sluter sig förespråkarna allt tätare och bygger murar, stänger in och försvarar sin dröm. Därför leder den enda vägen alltid fel. Världen och verkligheten är aldrig enkel eller entydig, den är alltid mångtydig och föränderlig. Tron på den enda vägen sliter isär och vänder människor mot varandra, det är vad som förenar alla enda vägar som finns där ute. Demokrati är inte en väg eller ett mål, det är en resa och det är vägen som är målet, liksom att man tillsammans reser tryggt och bekvämt.
Ett kvartssekel senare, när den första generationen barn födda efter murens fall precis blivit vuxna medborgare, har xenofobiska partier ett starkare fäste i Europas parlament än någon gång tidigare. Fattigdom, krig, hot om våld och förföljelse driver människor ut på haven. Djupt inne i de förebildliga demokratierna lever människor i rädsla för attacker för att de identifieras med en viss grupp eller uttrycker en viss åsikt. Den enda vägen har förlorats ur sikte.
Jag tror faktiskt tvärt om, problemen vi ser är en effekt av den enda vägens totala genomslag. Under det kalla kriget fanns det alternativ och även om det fanns spänningar i världen så ansågs det viktigt att arbeta för att försvara det man tror på, och i väst var det demokrati, öppenhet, välfärd och gemenskap. Efter murens fall försvann det incitamentet och det var som historien tog slut. Fast så är det inte, så är det aldrig. Historien tar aldrig slut, den tar sig bara olika uttryck. Historien är resultatet av människornas aktiva handlingar och gemensamma ansträngningar. Demokratin kan aldrig bli starkare än vad folket gör den, och den kan aldrig försvaras med stängda gränser, söndring, hat eller hot. Viljan till makt är ett hot mot demokratin, inte en lösning.

Nu ska jag skriva på mitt bokmanus. Innan sommaren publiceras del två av Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, som delvis handlar om demokrati. Återkommer med fler tankar på detta tema, senare idag eller i helgen.

torsdag 19 januari 2017

Hur tänker en rhizomatisk rektor?

Lite oväntat, men mycket välkommet, fick jag en fråga igår på ett av de sociala nätverken där jag är aktiv. En ovanlig fråga, men utmanande, spännande och viktig. Den handlar om hur ett alternativ till rådande ledningsfilosofi för ett universitet skulle kunna se ut. Hur bör en rektor som vill skapa ett rhizomatiskt universitet -- eller ska man då kanske benämna det: Multiversitet, för rhizom är ju rörelse, förändring och mångfald -- tänka, det är frågan. Låt oss leka med tanken att det finns en rektor som vill agera som ett slags,
deluziansk aktivist, en rhizomatisk praktiker of sorts: hur skulle hen konkret gå till väga ifall hen accepterar att framtagandet av en företagsstrategi för universitetet är något som ska göras? Utifrån vilka grundpremisser griper vår rektor sig an uppgiften? Hur aktiverar och adresserar rektorn sin organisation i stort? Hur balanserar rektorn mellan å ena sidan behovet av att skapa en gjutform att stöpa sin strategi i, och å den andra, behovet av att hålla det bildliga verkstadsgolvet så kalt och odefinierat som möjligt, så att organisationens motstridiga och oförutsägbara drivkrafter, begär och blockeringar tillåts samspela sig fram till en unifierad representation av sig själv?
Det var en fråga det, en väldigt inspirerande utmaning som jag verkligen gick igång på. En annan akademi är möjlig. Vi är uppenbarligen många som funderar på dessa saker och som inte känner oss riktigt bekväma i nuvarande system för organisering av forskning och högre utbildning. Det första jag tänker på och tror är avgörande för att lyckas är insikten om att den där andra akademin, den mer bildnings- och kunskapsfokuserande, kreativt skapande och processorienterade högskolan, måste växa fram inifrån och med utgångspunkt i den högskola vi redan har. Det finns ingen möjlighet, det finns det aldrig, att starta om från början, med helt nya förutsättningar. En ny vision behövs, och en annan ledningsfilosofi. En annan riktning, inte att annat mål. Dagens högskolesystem har som övergripande mål att bli bäst, och ledningsideologin bygger på tanken att mål ska nås snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad. Ett fåtal monumentala och världsledande högskolor är målet man strävar efter, om man hårdrar, vilket man kan och bör göra i ett samtal där det mer handlar om att undersöka saken än att driva igenom ett beslut. Och mer av det vill jag se i Högskolesverige också. Alternativet till en monumental högskola är en vital högskola. Den monumentala högskolan är strikt hierarkisk. Där styr linjens chefer organisationen mot mål som bryts ner i delmål, som följs upp och kontrolleras. Alla avvikelser från målet ses som ett problem som kräver åtgärder. Trädet är den bild Deleuze och Guattari använder för att beskriva en sådan organisation. En rhizomatiskt organiserad högskola, den högskola som rektorn i frågan ska skapa en organisation för, är mer platt och bygger på självorganisering. Måltänkandet är det första som rektorn måste göra upp med, om målet inte är balans och hållbarhet, vilket mer är egenskaper att ständigt arbeta med och kämpa för än mål som kan nås. Jag tror på den rhizomatiska högskolan, eller ett multiversitet, en mer öppen och sökande, kreativ högskola, byggd på samtal, till skillnad från träduniversitetet där debatten dominerar snart sagt allt som görs. Därför känner jag för rektorn och vill göra vad jag kan för att stötta hen i sin strävan.

En viktig fråga är vad som är högskolans uppdrag. Ska forskarna, lärarna och organisationen som helhet ge svar, eller ska högskolas uppdrag vara att fostra medmänniskor som är bra på att ställa frågor och som har en väl utvecklad kritisk och kunskapsgranskande kompetens? Ska högskolan tillhandahålla en fastställd mängd och kontrollerad kvalitet av utbildning till så låg kostnad som möjligt, eller är uppdraget att få ut mesta möjliga kunskap ur medlen som högskolan har fått sig tilldelad? Den rektor som strävar efter ett rhizomatiskt universitet driver den senare linjen och organiserar verksamheten med utgångspunkt i den tanken. Det handlar om ifall vi ska ha en färdig, målsäkrad och kvalitetsgranskad högskola som sprider etablerade och sanktionerade kunskaper, eller en öppen och sökande högskola som förändras tillsammans med samhället och som fungerar som ett slags blåslampa och driver utvecklingen, och som fostrar självständiga, kritiskt drivna medborgare. Träduniversitetet leds uppifrån mot externa mål, medan den rhizomatiska organisationen som helhet och tillsammans fokuserar på att nå jämvikt, balans och hållbarhet på alla områden. Det sägs att konkurrens driver kvalitet, och den tanken premierar debatten, som effektivt utser vinnare, på samtalets bekostnad. Alla som såg Uppdrag Granskning igår, där ett dödsfall och dess efterspel på ett bygge granskades, inser att konkurrens inte alls är en garanti för kvalitet. Byggbranschen har drivit konkurrensen till sin spets, och sedan fortsatt för att nu tära på det egna kapitalet och bli destruktivt för människorna som bygger. Samma tendens och risker finns i vården och i utbildningssystemet. Där riskerar medarbetarna kanske inte att dö, men sjukskrivningstal, uppsägningar och andra problem talar sitt tydliga språk. En rhizomatisk högskola behöver inte kosta mer. Det är annars en vanlig invändning när den här typen av frågor diskuteras. Det handlar inte om ett önskar läge, en utopi som kräver en massa resurser för att realiseras, det handlar om att hushålla med begränsade, befintliga resurser. Det handlar med andra ord om hållbarhet istället för lönsamhet. Högskolan är en investering som förväntas betala sig mångfalt, inte en vinstdrivande verksamhet som ska ge direkt avkastning. Dessa saker är möjliga att kombinera om högskolans mål är att ständigt bli bättre, istället för bäst.

En rhizomatisk högskoleorganisation är en plats att utvecklas gemensamt på och växa tillsammans med. Det handlar för rektorn om att skapa en öppen mötesplats där kunskapen står i centrum, inte olika nyckeltal eller strategiska satsningar av olika slag. Alla kan alltid bli bättre, det är målet, strategin och budskapet som rektorn förmedlar till linjen, lärarna, forskarna och studenterna. Rektorns uppdrag är att försvara sin organisation och främja ett samtalsklimat, att se till att det finns marginaler och tid att tänka. Träduniversitetet är så fixerat vid målen och formen att vardagen för medarbetarna och innehållet i verksamheten blir lidande. Om målet är att bli bäst eller att göra ett bättre ekonomiskt resultat än förra året, kommer det liksom i byggbranschen att gå ut över kvaliteten och hållbarheten. Kunskap är ett komplext problem, och en rhizomatisk organisation har verktygen för att hantera och kunskapen att förstå det. En rhizomatisk högskola sätter kunskapen i första rummet och organiserar arbetet efter den principen. Det handlar om att göra det bästa av förutsättningarna, och är det kunskap som är målet handlar det om att fokusera på det man INTE vet, på frågorna och vägen fram. Det handlar vidare om att välkomna och öppna upp för kreativitet på alla områden, för alla medarbetare, liksom för studenterna. En rhizomatisk högskola är en skapande högskola, inte en bestämmande och kontrollerande. Kreativitet går inte att styra mot ett på förhand definierat mål eftersom det handlar om ny-tänkande, om något man inte visste fanns förrän man har det framför sig. En målstyrd högskola vet redan och är stängd, i ordets alla meningar. Frågan är om det ens kan kallas högskola då?

En rhizomatisk högskola organiseras för att optimera förutsättningarna för att det ska växa fram en jämlik organisation som präglas av mångfald. Det är en lärande organisation som hela tiden strävar efter att bli bättre på att hantera och dra nytta av mångfaldens och kreativitetens möjligheter. En organisation som fokuserar på och jobbar med det man inte vet och som söker sig fram i okänd terräng. För att uppnå detta krävs att rektorn och linjeorganisationen har en inbyggd förståelse för att mål inte alltid nås, men att resultatet ändå kan bli bra. Mångfald och hållbarhet är svårt, men så länge man blir bättre och lär sig sig något under vägs och av arbetet man faktiskt utför kan man vila i övertygelsen om att man är på rätt väg. Den rhizomatiske rektorn skapar möjligheter, hen pekar inte med hela handen av det enkla skälet att ingen vet vart organisationen är på väg. Högre utbildning handlar inte om att lära sig svåra saker, i alla fall inte primärt. Målet med högre utbildning, menar jag, ska vara att lära sig förstå vad kunskap är och hur vetande skapas. Högre utbildning fokuserar därför på det man inte vet, på vägen fram, nytänkande och utvecklingen av kritisk medvetenhet. En rhizomatisk högskola fostrar självständiga, kritiskt drivna studenter, snarare än kunskapsspäckade.

För att sammanfatta resonemanget och försöka formulera en företagsstrategi med utgångspunkt i den filosofiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnat efter sig handlar det för rektorn om att skapa en organisationsmodell som fokuserar på förutsättningarna, inte på målen. Öppenhet, kreativitet, tillit, marginaler och tid att tänka både ensam och tillsammans, skulle jag säga är vad som måste stå i centrum, är vad rektorn måste se som sitt uppdrag att värna, och hen måste skapa en organisation som kan främja utvecklingen av dessa kvaliteter. Det är dock avgörande att kvaliteterna inte betraktas som mål som ska nås. Rektorn som vill arbeta rhizomatiskt kan och får inte styra, hen måste skapa förutsättningar för och lita på kraften i självorganiseringen. Idag betraktas alla avvikelser från den effektiva, kvalitetssäkrade vägen mot målen som ett problem. Den tanken måste rektorn göra upp med.

Rhizom är kreativitet och handlar konsekvent om ny-tänkande. Rhizom tar sig fram där det går, när det går och så länge det går och allt som fungerar är bra. Träd är stora och ståtliga och lätt att imponeras av, men när en mäktig ek faller faller gör den det med ett brak. Problemen som Karolinska brottas med ser jag inte som olycksfall i arbetet, utan som tecken på ett slags systemfel. Macchiarini och oegentligheterna som avslöjades på nyheterna igår blir därmed en påminnelse om vilka risker som finns inbyggda i målfokuserade forsknings- och utbildningsorganisationer. Visst finns det risker med en rhizomatisk högskola också, men de är av en annan natur och får inte så långtgående och allvarliga konsekvenser, just för att en sådan organisation ständigt förändras, växer fram mellan och underifrån samt fokuserar på det som fungerar (inte på externa mål som tar fokus från det som är här och nu). I en rhizomatiskt, självorganiserande organisation är ansvaret för kvaliteten och det framåtblickande arbetet gemensamt, ansvaret är inte placerat i toppen, hos en individ som ändå aldrig kan axla bördan. När skadan redan är skedd tjänar ingen på att chefen avgår, särskilt inte om hen får en fallskärm. Det rhizomatiska universitet är en plats där alla är välkomna och där man rör sig i kunskapslandskapet och gemensamt tar ansvar för verksamheten. Tillsammans bygger man modeller och ritar kartor, som sedan fungerar som verktyg för att jämföra terrängen och de sammanhang man finns i, med visionerna man genom öppna och kunskapsfokuserade samtal enats om är bra och värda att sträva efter. Ett sådant universitet delar inte ut examen, ger inte betyg. Där finns man för att man vill vara del av den rörelse som finns där. Där bidrar man till verksamheten med sin kraft, sina intressen och sin entusiasm. Man skapar något gemensamt, tillsammans. Allas bidrag är potentiellt lika viktigt, och man lyssnar mer på vad som sägs än vem som talar.

onsdag 18 januari 2017

Ord, ting och diskursiva ordningar 14

Att läsa Diskursens ordning, och andra böcker av den kalibern, det vill säga böcker där det tänks och söks kunskap (till skillnad från böcker och artiklar som leder tankar i bevis), är att utvecklas som människa. Det är en bok som öppnar upp och utmanar intellektet, som ger perspektiv på tillvaron. Det är en klassiker i ordets verkliga betydelse, det vill säga en bok som står utanför tid och rum och som knyter an till något djupt och evigt mänskligt. Boken handlar om kunskap, makt och människor. Tre aspekter av livet här på jorden. Kunskapen förändras, liksom makten och människorna (både som som individer och tillsammans). Därför är boken evig, eftersom den adresserar eviga frågor och djupt mänskliga dilemman. Diskursens ordning handlar om frågor utan givna svar, frågor som människan aldrig blir färdig med, frågor som faller inom humanioras kompetens- och intressesfär. 

Att läsa och tänka med Foucault gör en framförallt bättre på att tänka. Och det behövs i dessa dagar. Tänkande är en styvmoderligt behandlad och underskattad kompetens som måste vårdas och praktiseras för att hållas vid liv. Det tar tid att tänka ... Tänk om man kunde delegera tänkandet till maskiner, tänk om man kunde utveckla system och metoder för att räkna på framtiden, för att på det sättet slippa anstränga hjärnan. Tänk om! Tänkandet är vad som gör människan till människa. Utmanande texter och tänkande är intellektets motsvarighet till näringsriktig mat och träning. Vill man leva ett långt och rikt liv är man dömd till tänkande och man måste röra på sig och anstränga sig både mentalt och kroppsligt. Det finns inga genvägar. Att säga detta är att slå in öppna dörrar. Ändå måste det sägas.

Vi blir inte klara med Foucault. I alla fall inte än på länge, och i vilket fall som helst blir vi aldrig någonsin färdiga med den här typen av böcker. Kultur är en process, liksom livet och människan, kunskapen och makten. Förändringen är det enda som är konstant. Historien har inte nått vägs ände, den kommer att fortsätta och vi som lever här och nu är utkastade i ett evigt flöde. Eller det är i alla fall min övertygelse att det är så. Det går inte att bevisa att det är så, och det enda vapnet jag har till mitt förfogande i en eventuell duell rörande övertygelsen om att Foucault erbjuder användbara verktyg är argumenten jag här sätter på pränt. Min utgångspunkt är att det gäller även den som reser invändningar mot min (och mångas) övertygelse. Fast så fungerar inte makten, vilket är frustrerande att inse samtidigt som man ifrågasätts och avfärdas med hjälp av "bevis", det vill säga åsikter som backas upp av resultat som bygger på erkända metoder. Foucaults utgångspunkt är att människan inte har tillgång till absolut kunskap om sig själv, makt eller kunskap. Diskursens ordning handlar om att presentera argument för den övertygelsen, inte om att leda teorin i bevis.

När jag återknyter bekantskapen med innehållet i boken (eller föreläsningen) har Foucault just avslutat resonemanget om diskursens externa uteslutningsmekanismer, det vill säga de ordningar som reglerar vem som får tala och vad som i ett givet sammanhang är möjligt att säga. Kunskap är som sagt ingenting i sig själv. Vetande måste förpackas (i brist på bättre ord) för att kännas igen som kunskap. Så är det eftersom människan är en kulturvarelse. Människa blir man tillsammans med och i ljuset av andra människors tankar och uppfattningar om en. Paradoxalt nog vill alla vara solitära genier, men för att bli det krävs kollektivt erkännande. Kunskap är vad kampen står om. Handlade vetenskap bara om att tillfredsställa viljan att veta hade akademin sett annorlunda ut. Viljan att veta tar sig ofta uttryck i en vilja till sanning, vilket är något annat än kunskap. Att skilja de båda viljorna åt är dock svårt, för dess form är identisk. Det är ett dilemma som bara kan lösas genom att ta ett steg tillbaka för att reflektera över problemet. Foucault har gjort just det, och det bör vi dra lärdom av. Det är viktigare att lära sig förstå det än att okritiskt ta till sig det han säger. Diskursens ordning handlar om kunskapens, maktens och människans dilemma och paradoxerna som går att relatera till det.

Viljan att veta kan tillfredsställas på olika sätt. Vägen fram är aldrig rak och det viktiga är att man kommer vidare och hittar svar som fungerar. Därför är vägen målet och samtalet metoden. Så vill jag se på saken. Viljan till sanning kräver stringens, effektivitet och lydnad. Det finns i en sådan kunskapsregim endast utrymme för ett svar och bara en kan ha rätt. Viljan till sanning kräver inte bara ett svar som fungerar, utan även ett slags domstol som fäller ett definitivt avgörande och utser en vinnare. För att tillfredsställa begäret efter kunskap (som inbegriper båda viljeyttringarna) på bästa sätt krävs insikt om skillnaden, och Diskursens ordning handlar om att resonera kring lämpliga verktyg för att lära sig förstå just det. De tre externa uteslutningsmekanismerna som Foucault resonerat kring (se tidigare bloggposter i serien) handlar om maktens önskan att framställa viljan till sanning som kungsvägen till kunskap. Han skriver följande i stycket som föregår citatet som strax ska presenteras:
Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.
Envisas man med att framhärda i övertygelsen om att vetenskap handlar om att BEVISA saker, och att all kunskap och vetenskap är man slav under viljan till sanning. Jag har dock aldrig lockats av det. Det var inte för att få tillgång till någon sanning som jag sökte mig till akademin. Det var kunskapen jag sökte och fortfarande söker, och jag drivs av viljan att veta. Därför oroas jag över utvecklingen i både akademin och i samhället, för jag ser en växande okunnighet och ignorans om det där maskineriet. Exempel på utestängning och kamp om sanningen, på politikens, ekonomins och kulturens områden är många. Skolan har blivit en valfråga, till exempel. Kunskap om och ödmjukhet inför det där maskineriet som döljer viktiga kunskaper för oss behövs om samhället ska kunna utvecklas i en hållbar riktning. Därför behövs Foucault. Inte för att han ger oss några svar, utan för att han ger oss verktyg att tänka med och för att han pekar på problem att reflektera över. Inledningsvis har det alltså handlat om externa kontroll- och utestängningsmekanismer, men det finns andra också. 
Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel.
Människa, kunskapsbegär och makt. Dynamiken som uppstår mellan dessa tre aspekter av livet och samhället är avgörande för vilken riktning som tillblivelsen tar. Kulturen förändras i enlighet med den logik som finns där, mellan människan, makten och kunskapen. Utsidan har beskrivits och reflekterats över. Det finns en insida också, och den handlar fortsättningen om.
Jag tror att man kan särskilja en annan sådan grupp. Här rör det sig om inre procedurer, eftersom det är diskurserna själva som utövar kontroll över sig själva. Procedurerna fungerar i det närmaste som principer för klassifikation, organisation och distribution --som om det denna gång handlade om att behärska en annan av diskursens dimensioner, nämligen dess händelse- och slumpdimension.
Det är lätt att få för sig att människan är i centrum, men utgångspunkten för Foucault och andra poststrukturalistiska tänkare är att något annat befinner i sig i centrum, eller mellan delarna som världen skapas av. Foucault använder begreppet diskurs för att beskriva det han indirekt undersöker. Kunskap om mellanrum går bara att nå genom indirekta studier. Deleuze och Guattari presenterar en rad olika begrepp (kroppen utan organ eller konsistensplanet för att nämna två) för att undersöka "samma" sak. Det är viktigt detta, att det handlar om mellanrum och dess påverkan på tillblivelsen, förändringen som är livet. Jag måste iväg nu, plikten kallar, men vill vara tydlig med det. Återkommer inom kort med fler tankar om de inre procedurerna som fortsättningen av boken handlar om, vilka är följande: Kommentaren, författaren, disciplinerna.

tisdag 17 januari 2017

Lyft och lita på lärarna, bara så kan allt annat höjas.

Läser vad Johanna Jaara Åstrand skriver om dagens skolpolitik och låter hennes tankar bilda utgångspunkt för dagens bloggpost som handlar om vad som verkligen kan lyfta kunskapsutvecklingen i vårt land. Det talas allt mer och allt oftare om olika typer av lyft som ska höja elevernas kunskaper och ta Sverige uppåt på listorna där olika länders skolresultat jämförs med varandra. Det är viktigt med kunskap sägs det, och det håller jag så klart med om. Men varför i herrans namn uppskattas inte lärarna mer? Varför litar man inte på lärarnas intressen och förmågor, och varför ger man inte lärarna rimliga möjligheter att lyfta eleverna? Varför antas lyften alltid behöva vara specifika och komma utifrån? Varför lyfter man inte lärarna, det vill säga hjälper landets undervisande och kunskapsförvaltande personal att göra sitt arbete efter bästa förmåga på bästa, det vills säga situations- och indivdanpassat (tänker här på både lärare och elever), sätt? Det är för mig obegripligt. Hur viktig är kunskapen egentligen, om inte människorna som ansvarar för lärandet värderas mer? Samma i vården; varför satsas inte mer på sjuksköterskorna? Varför litar man inte på personalen som befinner sig närmast dem som behöver hjälp och som utgör organisationens ryggrad? Problemen i skolan är inga skolproblem, det handlar om ett utbrett samhällsproblem. Vad är viktigast, att få så mycket kunskap som möjligt under tiden och för resurserna samhället satsar, eller att upphandla en bestämd mängd kvalitetssäkrat vetande till lägsta pris (och därigenom pressa personalen och systemet till det yttersta)? Retoriska frågor, så klart. Jag får ibland kritik för att mina tankar om skolan kostar en massa pengar, men jag när ingen dröm om ett orimligt önskat läge. Jag är väl medveten om att pengar är en ändlig resurs. Att lita på lärarna och organisera om skolan med kunskapen i centrum behöver dock inte kosta ett öre mer än vad dagens skola kostar. Allt handlar om hur man ser på kunskap, lärande och människan.
Under gårdagens partiledardebatt presenterade regeringen ett åtgärdspaket för de svenska klassrummen. Ett så kallat ”ordningslyft”.
Ständigt denna jakt på PROBLEMET, på den enda och viktigaste åtgärden som med hjälp av en standardiserad best practice ska få alla andra bitar att falla på plats. Skolan och utbildning är emellertid komplexa problem som likt kulturen saknar givna svar. Allt sökande efter sådana svar tar därför fokus från problemet som alla de där lyften förväntas åtgärda. Däri ligger skolans problem, i en allmän, bristande förståelse för vad kunskap är och i en kollektiv oförmåga/ovilja att förstå att lärarna varken har tid, möjlighet eller förtroende nog att i sin yrkesvardag SÖKA och UTVECKLA kunskap tillsammans med eleverna. Så länge lärare betraktas som okvalificerade tjänsteutövare som förväntas följa manualen och lyda order kan ingen verklig kunskapsutveckling komma till stånd. Problemet är att det saknas förståelse i hela samhället för vad kunskap faktiskt är. Förfärande ofta blandas kunskap samman med information, och finns det bara forskning som visar (vad det nu är man redan bestämt sig för) anses man ha på fötterna för att driva igenom snart sagt vilka beslut som helst som liger i linje med den överordnade ekonomiska planen, det vill säga det man redan "visste". Problemet är att man på förhand vet vad man vill ha och vad som är bäst, och sedan handlar det bara om att så snabbt, effektivt och billigt få det. Uppnår skolan målen tar politikerna åt sig äran, och gör man det inte skyller man på lärarna. Lyften som presenteras handlar mer om att sända signaler till och inge förtroende hos väljarna än om att faktiskt värna KUNSKAPEN. Information och fakta handlar om det man vet, men kunskap handlar lika mycket om det man inte vet. Först när den insikten ligger till grund för utbildningspolitiken, när man verkligen ger lärarna ansvar och får dem att känna sig litade på, kan man börja hoppas på att kunskapen i landet som helhet växer.
Ja, vi behöver komma till rätta med den ökande ojämlikheten i den svenska skolan. Nej, det är inte fler dokumentationskrav för ordningsregler som är lösningen.
Kunskap växer och förändras mellan människor, och det handlar inte om en linjär utvecklingsprocess. Myten om framsteget lever olyckligtvis och frodas bland allt för många skolpolitiker. Varken individer eller samhällens lärande är linjärt. Ingen går från mörker till ljus, och ny kunskap adderas inte till det man redan vet. Kunskapsutveckling är en komplex och icke-linjär process, både för individer och kulturer som för mänskligheten i stort. Kunskap är liksom all mänsklig verksamhet styrd av både känsla och intellekt, och i dagens snabba och prestationsinriktade samhälle vinner känslan allt som oftast över intellektet, som kräver tid och förutsättningar för att komma till sin rätt och tjäna mänskligheten. Skolan är byggd av människor, för människor, med allt vad det innebär. Och det gäller även kunskapen och utbildningskulturen. Att placera kunskapen i centrum handlar om att värna mellanrummen och om att skapa tid och möjlighet att reflektera tillsammans. Allt påföra lärarna en administrativ börda som handlar om att man ska kunna kontrollera och styra lärare, elever och resultat, är att tvinga både lärarna och eleverna att fokusera på annat än kunskapen och lärandet, som aldrig kan kontrolleras och som växer evolutionärt snarare än linjärt. Det är i mötet mellan jämlika, intresserade, nyfikna, ödmjuka och samarbetsvilliga människor som verklig kunskap växer. Därför är klyftor och ojämlikhet det verkliga problemet, och det är som bekant inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem.
Vad vi lärare och rektorer behöver är rätt förutsättningar och mandat att skapa en bra studiemiljö utifrån den egna skolans förutsättningar och efter våra professionella bedömningar. Om rektorer och lärare fråntas mandat att själva bedöma och åtgärda både problem och möjligheter i klassrummen, öppnar det upp för ifrågasättanden och misstro mot professionen. Varje ”lyft” riskerar att bli ett sänke för tilliten till professionen.
För att lyfta lärandet och främja en hållbar kunskapsutveckling krävs att man litar på lärarna. Här har ni den summa pengar som samhället anser är skälig. Gör nu det bästa av tiden och resurserna. Vi litar på er! Det är det enda som verkligen skulle lyfta lärarna. Avskaffa alla krav på administration och låt lärarna vara lärare. Att vara lärare handlar om lärande och lärande är omöjligt utan dokumentation. Den som inte är fri och känner sig litad på och som dessutom är ålagd en standardiserad administration och som dessutom ständigt utsätts för revision har inte förutsättningarna som krävs för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Varje lärare är unik, liksom alla elever, och det är som sagt i mötet mellan MÄNNISKOR som kunskap växer. När politiker, Svenskt Näringsliv, föräldrar och samhället på olika sätt visar att man inte litar på lärarna, hur kan man då få för sig att eleverna ska lita på lärarna?! Och hur kan man tro att lärarna känner sig lyfta när man höjer lönen för några få av lärarna, det vill säga öka ojämlikheten inom lärarkåren? Lärare blir man för att man vill lära och utveckla kunskap, eller det är i alla fall den typen av människor som skolan behöver (för att kunna vara en SKOLA) och landets kunskapsutveckling är beroende av. Så länge förståelse för det saknas uteblir det där önskade lyftet.
I en intervju med Stefan Löfven och Gustaf Fridolin nämns titeln ”superlärare” som ska sättas in för att sprida sina superkunskaper till andra lärare. Jag hoppas att detta är en tidningsanka. Vi behöver mer tid för kollegialt lärande, men det handlar mer om tid och förutsättningar än några särskilt utsedda lärare som anses ha superkrafter. Vi behöver kontinuerlig professionsutveckling. Den måste matcha både individernas – lärarnas och skolledarnas – behov av utveckling och skolornas och fritidshemmen verksamhetsbehov.
Superlärare finns bara i fantasin. Det en saga om en karismatisk prins som kommer utifrån och räddar den vackra men hjälplösa prinsessan. Det är en variant på den klassiska cowboymyten där hjälten kommer till den lilla staden från vildmarken, löser problemen och sedan drar vidare. Försöker man bygga ett utbildningssystem på den drömmen bygger man inte bara ett luftslott (lyftslott), man dissar också den breda massan av lärare som kämpar på i vardagen, tillsammans med majoriteten av landets elever, med krympande resurser, minskad tid för lärande och ökande administrativ börda. Superläraren är en omöjlig dröm om en utifrån kommande, enkel lösning. Problemet som superpedagogerna förväntas kunna lösa är dock av en HELT annan natur. Visst minns alla lärare som hjälpt dem. Lärare som såg och lyfte just mig. Men det är olyckligt att blanda samman dessa individuella minnen med drömmen om en lärarlagets Zlatan. Undervisning är än mer än fotboll en lagsport, och eleverna är medspelare, inte en boll man kan dribbla i mål. Superpedagogerna är medmänniskor, inte kunskapsmagiker som kan komma in i ett klassrum och vifta med sitt trollspö. Talet om och tron på superläraren passar som hand i handske för den som vill effektivisera skolan och spara pengar, men är det kunskap man vill ha är det en kontraproduktiv tanke som gör mer skada än nytta. Visst ska vi vara tacksamma för alla duktiga lärare som finns och verkar i den svenska skolan, men tanken om att toppa laget sliter den snarare isär. Lärande är en KOLLEKTIV verksamhet.  
Det problem svensk skola har är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har. Vi har en akut lärarbrist i Sverige. I en opinionsundersökning med lärare i november svarar fler än nio av tio lärare att de anser att det är lärarbrist idag och av dem upplever sju av tio att de påverkas av lärarbristen i hög grad. Tre av fyra säger att de inte får tag på vikarier när de behöver. Närmare hälften berättar att de hade vakanta tjänster i slutet av terminen. Lärarbristen är det viktigaste att åtgärda om vi vill ha ökad studiero i svenska klassrum. Brist på lärare i skolan ökar arbetsbelastningen för de befintliga. Vi behöver utbildade och behöriga lärare i alla klassrum. Vi behöver också fler speciallärare och specialpedagoger och en utökad elevhälsa som ger stöd åt de elever som behöver det mest.
Bristen på lärare är en avspegling av bristen på förståelse för dels vad kunskap är, dels hur lärande faktiskt fungerar. Skolan är en annan typ av organisation än tillverkningsindustrin. Ska kunskapen kunna värnas måste fler intressera sig för och reflektera oftare över vad ett samhälle faktiskt är och hur det verkligen fungerar. Så länge som skolan betraktas som ett företag, istället för ett dynamiskt sammanhang där kunskap utvecklas kan inget verkligt, viktigt och användbart vetande utvecklas i vårt land. Det är ohållbart att endast erkänna en enda modell för organisering av skolan. För vem ordnas utbildning och varför? Måste all verksamhet gå med vinst? Ska människorna anpassa sig efter systemen, eller ska systemen anpassas efter människorna? Det finns enormt många frågor att ställa, och jag talar här om frågor utan givna svar. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa förståelse får detta, för att hjälpa eleverna att utvecklas till demokratiskt sinnade medmänniskor som kan hantera den komplexa utmaning som framtiden och behovet av hållbarhet utgör. Jag vet inte hur man ska tänka eller vad som är bäst, för det kan ingen veta. Det är inte därför jag skriver eller reflekterar över dessa frågor, jag skriver för att lära mig mer. Jag vill bidra med det jag kan i det gemensamma arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle som faktiskt handlar om KUNSKAP, där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar och växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara de som slås ut i konkurrensen. Kunskap om samhällets och demokratins bräcklighet är viktigare än all fakta i världen. Förståelse för vad som gör människan till människa och hur lärande fungerar samt vad kunskap är, behövs mer än kontrollerbar information som kan testas och jämföras.
Satsa på mer resurser till extra stöd och ge stöd tidigt. Alltför många lärare har elever som nekas stöd trots att lärarna påpekat behovet, och när stöd väl sätts in görs det försent. Ju fler elever som får den hjälp de behöver – desto lugnare i klassrummet.
Jag instämmer i vad Åstrand säger:
Regeringen: Lyssna och lita på professionen, det är det enda lyft i skolpolitiken vi väntar på.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Och skolan utgör själva grunden för all annan verksamhet. Den är inte en serviceinrättning som man kan behandla lite som man vill. Skolresultat kan aldrig tvingas fram. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Tvärsäkerheten med vilken skolan debatteras i samhället idag är en uppvisning i okunskap eller ignorans, som är ett lika allvarligt kunskapsproblem som lärarnas miserabla arbetsförhållanden och bristen på tillit. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan möjligen hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan kanske under en tid hålla lönsamheten uppe och eventuellt till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också leda till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Därför leder det tanken fel att tala om behovet av olika lyft, det enda som behöver lyftas är lärarna, och enda sättet att lyfta lärarna (och kunskapen) är att lita på lärarna och avskaffa kontrollen över lärarnas yrkesvardag.

Idag mer än kanske någonsin behöver demokratin värnas och kunskapen sättas i centrum. Starka och mäktiga krafter befinner sig i rörelse, som med hjälp av desinformation, lögner och känsloargument försöker skapa oro i landet för att på det sättet driva igenom en allt annat än hållbar politik. Kunskapen är det enda verktyget som fungerar för att vända den olyckliga utvecklingen. Hoten vi står inför och måste hantera kräver kunskap, inte bara hos några få experter utan i hela samhället. Därför behöver lärarna känna tillit. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan lärarna lyftas, vilket är en förutsättning för lärande. Det finns inga genvägar eller snabba, enkla lösningar, på några av de problem vi idag alla står inför och måste hantera.

måndag 16 januari 2017

Tre trumpfällor att undvika 2 & 3

Fortsätter reflektera över frågan om hållbarhet och riskerna som presenterades i en debattartikel i DN i lördags. Både mina tankar och texten jag reflekterar över väckte respons och lust att samtala, vilket jag är tacksam för. Samtalet är för mig ett av demokratins grundvalar, och mängden reaktioner som dagens första text väckte stärker mig i övertygelsen om att det perfekta tenderar att passivisera och det mindre genomtänkta lättare väcker både tankar och lust att reflektera vidare. Artikeln jag tänker med är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet), som listar tre risker. Den första har jag skrivit om i förra bloggposten och här kommer de två andra, men först lite reflektioner över reflektionerna.

Debattörernas kunskap om och förståelse för politik ifrågasätts, och det må så vara. Det visar som jag ser det hur viktigt det är att det offentliga samtalat bottnar i kontrollerbara kunskaper och tydliga argument och inte på åsikter, rykten eller önsketänkande. Jag vill vara tydlig med att jag bara kan försvara det jag hävdar, och artikeln (oaktat hållbarheten i argumenten) inspirerade mig att tänka vidare. Invändning mot mitt sätt att resonera kring demokrati och kunskap manar därför till eftertanke. Jag skriver att en förutsättning för demokratin är kunskap, och det vidhåller jag, men jag instämmer samtidigt i tanken på att en av demokratins viktigaste principer är att den varken kan eller bör kräva kunskap för att vara delaktig. Demokratin bygger på allas rätt att yttra tankar och åsikter, och det principen är viktig att aldrig tumma på. Därför vill jag vara tydlig med att när jag talar om kunskap och om behovet av utbildning så handlar det om min rätt att uttrycka min åsikt. Jag värnar kunskapen för jag ser den som en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad. Det är en knivig fråga och jag inser att det finns en risk att jag låter som en förespråkare av epistokrati, som bygger på att en liten grupp människor styr samhället utifrån sin utbildning och med allas bästa för ögonen, ett slags mer demokratisk variant på upplyst despoti alltså. Det menar jag inte, vill vara tydlig med det. Jag är väl medveten om vad demokrati är och inser att det aldrig går att kräva utbildning, för då är det inte längre demokrati. Stöd för min tanke finner jag dock i Skollagens Första kapitel, fjärde paragraf, (Syftet med utbildningen inom skolväsendet), som säger följande:
4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.
Vi har skolplikt i Sverige, alla måste gå grundskolan och det är skolans ansvar att undervisa eleverna i enlighet med lagen som säger att utbildning ska förmedla "förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på". Kunskap är en förutsättning för en fungerande demokrati, men den kan ock får aldrig vara ett krav. Det är en alla demokratins alla dilemman. Demokratin är det enda system som kan avskaffa sig själv, vilket är lätt hänt om kunskap saknas. Därför värnar jag kunskapen, för att inspirera och betona allvaret, inte för att kräva något av någon. Påminner också om att Skollagen lyder under grundlagen, som i Regeringsformens andra paragraf säger följande:
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Demokrati är inte för inte det minst dåliga styrelsesättet. Paradoxerna är många och komplexiteten hög. Just därför är kunskapen så viktig. Det är tillåtet att vara oinformerad och ta beslut som endast bygger på känslor, men om alla gör det ofta finns en uppenbar risk att demokratin snart inte längre är en demokrati. Insikten om detta är, vilket lagtexterna visar stor, men samtidigt kan lagar ändras. På några åt kan det svenska samhället vara ett helt annat, om tillräckligt många vill att det ska vara så. Än så länge har dock skolan ett tydligt uppdrag att med kunskap värna demokratin som styrelseform, och jag anser att alla som bryr sig om demokratin har ett ansvar att göra vad de kan för att värna dess överlevnad. Som statsanställd är jag dessutom ålagd att främja både hållbar utveckling och delaktighet samt motverka diskriminering. Populismen utgör ett hot mot allt detta, och enda sättet att bekämpa den är att värna kunskapen och visa på riskerna med att ta beslut som grundar sig enbart på åsikter. Jag skriver här inte om hur det är, jag reflekterar över tre aktuella risker som utgör ett hot mot demokratin, och jag hoppas samtalet kan fortsätta och är tacksam för att det jag skriver blir kritiskt granskat för fler tänker alltid bättre än en.

Den andra risken som debattörerna pekar på är följande:
2. Trump-inspirerade kommunikationsmodeller utgår från att mottagarna, allmänheten, är passiva och manipuleras genom kommunikation. Ett återkommande argument uppmanar till att ”prata så folk förstår”. Detta uttryck signalerar att budskap måste förenklas för att människor ska kunna ta dem till sig. Vår forskning visar på motsatsen. I våra studier har vi låtit medborgare ur den så kallade ”allmänheten” delta i fokusgruppssamtal – fokuserade gruppintervjuer – kring komplexa, vetenskapsbaserade och ibland etiskt laddade miljöfrågor. Fokusgrupperna har genererat en rad kloka tankar och synpunkter från samtalsdeltagare som vänt och vridit på frågorna och lyft fram olika viktiga och relevanta perspektiv med utgångspunkt från sina vardagserfarenheter. Detta trots att det handlat om frågor av komplicerad, ofta abstrakt, karaktär som de inte varit experter på. Liknande slutsatser kommer fram i internationella studier som använt gruppbaserade metoder som fokusgrupper, konsensuskonferenser, medborgarpaneler och workshops för att studera medborgares förståelse av komplexa frågor kring exempelvis miljö, klimat eller ny teknik. Snarare än att förenkla budskapen gäller det alltså att hitta former för dialog som ger utrymme för människor att pröva, utveckla och ibland även ompröva sina argument.
Jag tänker osökt på hur det varit på kurser jag undervisat på, där studenterna uttryckt önskemål om instruktioner, manualer och förtydliganden. Ofta har det inte alls lett till att kunskapsresultatet blivit bättre, tvärtom har studenterna slagit sig till ro och bara gjort minsta möjliga. Jag har mycket bättre erfarenheter av att göra uppgifterna svårare och ge mindre eller öppnare instruktioner, i kombination med en tydlig betoning på deras eget ansvar. Om studenterna själva får bestämma och motivera vad de ska göra har de inte sällan tyckt även svåra uppgifter, där de fått jobba med texter som ligger långt över det vanliga i abstraktionsgrad, varit roliga, stimulerande och givande. Allt handlar om var man lägger ribban i bedömningen. Jag tror säkert det kan fungera på samma sätt i relation till hållbarhet och demokrati, att man både kan och ska betona vikten av kunskap, men aldrig kräva utbildning. Demokratin anses bra eftersom den fördelar både ansvar och skyldigheter jämnare än andra styrelseskick, därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, vilket underlättas om man förstår både dess värde och bräcklighet. Jag tror inte på förenklingar, för det gör att man kan få för sig att det som är svårt ät enkelt och att demokrati och hållbarhet är formaliteter som inte kräver intresse och aktiv omsorg.

Om vi inte gemensamt tror på varandra, väljer att hoppas och litar på människans förmåga blir det svårt att värna demokratin och arbeta för hållbarhet. När politiker söker mandat för ogrundade åsikter har de så klart sin fulla rätt att göra det, men alla som tror på kunskapen har också ett ansvara att peka på riskerna med en sådan populistisk och förenklad demokrati. Jag tror man ska vara öppen med svårigheterna och visa komplexiteten. för att poängtera att befolkningen i den demokrat alltid får de politiker de förtjänar. Både att utnyttja sin rättighet att rösta och att avstå från att rösta innebär att man har ansvar för utfallet, och det handlar inte så mycket om kunskap och utbildning som om information. Växer det fram ett samhälle där man börjar skylla på andra eller litar på att någon annan ska lösa problemen eller komma fram med lösningarna och ta ansvar för att demokratin värnas, hotas demokratin eftersom den aldrig kan bli starkare än befolkningens samlade intresse och engagemang.
3. Debatten om debatten riskerar att få en slagsida mot ett alltför ensidigt betonande av journalisters och politikers roll. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på hur medieföreträdare rannsakat sin egen, sina kollegors och våra folkvaldas roll i det hårdnande debattklimatet (se till exempel Aftonbladet 21/11: ”Vi måste skapa ett nytt samtal”).

Denna självreflektion är självfallet viktig. Men utöver detta menar vi att det är viktigt att tänka längre, att involvera fler aktörer i dialogen. I en tid med fundamentala vägval är det angeläget att vi hittar former för att på konstruktiva sätt samtala om framtiden, om vad som kännetecknar ett gott och hållbart samhälle och vilka vägarna är för att nå dit.

En ursprungsbetydelse av ordet kommunikation är just ”ömsesidigt utbyte”. Sådana utbyten av tankar och idéer behöver föras på många arenor och av många aktörer, och får inte bli en angelägenhet enbart för politiker och medier. Det goda och konstruktiva samtalet kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit behöver föras i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar, kaféer, bibliotek och andra mötesplatser. En viktig lärdom från den omfattande litteraturen om miljö- och klimatkommunikation är att ju mer utmanande och komplexa problem samhället ställs inför, desto mer behövs de positiva och hoppfulla berättelserna som inspirerande drivkraft, och desto mer behöver vi kommunicera – i ordets verkliga bemärkelse.
Samtal, inte debatt, det är ett mantra här på Flyktlinjer, och jag avslutar den här serien bloggposter med att citera vad jag skriver i inledningen till min bok om samtal, för det finns en passage där som adresserar just vad debattörerna skriver här i den sista faran som de identifierat.Jag tror på självreflektion, men den kan inte bara gälla några få, någon annan. Nyckeln till hållbarhet och en fungerande demokrati är reflektion, och reflektion är en förmåga man kan öva sig i. Det fina är att man genom att öva sig att kommunicera samtidigt är med om att stärka demokratin.

Humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten. Det är högst olyckligt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för kunskaperna har humanister tvingats till kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet kommit att fjärma sig från allmänheten och den vardag kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon, det är min övertygelse. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, liksom alla andra medborgare. Forskare är också människor, vilket blir särskilt tydligt för kulturforskaren. Det betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar, men abstraktionsgraden är inte högre än den omgivande kulturen. Innehållet kan nog uppfattas abstrakt och svårt, men texten är inte mer abstrakt eller svårare än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Och det är samtidigt ”hemligheten” eller ”avslöjandet”, bokens tema. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill jag att läsaren ska tänka om och gripa sig an innehållet. Texten handlar om det vi tar förgivet och det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras genom att vi lever våra liv i vardagen. Kultur, kan man alltså säga, är det som händer mellan oss under tiden som vi är upptagna med oss själva och vardagens alla måsten.

Med dessa ord vänder jag hemåt efter en mycket givande dag, i samtalets, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens tecken. Men till tentarättning och skrivande.