fredag 25 maj 2018

Sätt att se på rekrytering och akademisk kompetens

På pappret och i teorin är det enkelt: Alla vill att den bäste ska få tjänsterna som utlyses i akademin. Och mygel är självfallet fullkomligt förkastligt. Det är bra att frågan utreds. En utredning som enbart fokuserar på vilka fel som begåtts, där man jagar syndabockar, tror jag inte kommer leda till någon lösning. Meritokrati är svårt och jag återkommer ständigt till detta ämne, detta komplexa problem. Här i denna bloggpost reflekterar jag över en artikel i tidningen Universitetsläraren.
I SULF-rapporten Utlysningar – ett spel för galleriet? som publiceras i dag, går man igenom alla anställningar vid tre fakulteter vid tre olika lärosäten under sex månader.
Resultatet är graverande. Rapporten visar att lärosätena inte lever upp till grundlagen – alla tillsättningar inom staten ska ske i öppen konkurrens och tillsättas med den bäst lämpade kandidaten.
Ett återkommande tema här på Flyktlinjer vars undersökningsobjekt är kultur i vid mening av begreppet är skillnaden mellan människors föreställningsvärld (teorin) och vardagsverklighet (praktiken). Det är lätt att vara indignerad och kräva räfst och rättarting, lätt att tillsätta utredningar och skylla på andra. Och nu när frågan om hur tillsättningar av tjänster i staten diskuteras och det gjorts en utredning är del lätt för alla att förfasas över resultatet som visar att:
– 57 procent av anställningarna har varit utlysta i kortare tid än tre veckor. 9 procent av anställningarna har varit utlysta kortare tid än en vecka.
– 74 procent av anställningarna har haft färre än 5 sökande, 37 procent bara en enda sökande. 
– 49 procent av anställningarna har tillsatts inom 20 dagar efter sista ansökningsdag. 6 procent har tillsatts redan innan sista ansökningsdag. 
– 73 procent av anställningarna har tillsatts med en intern sökande. 
– Varje riggad anställning är ett misslyckande för högskolesektorn. Det är regelvidrigt, det är orättvist mot de sökande som inte får en hederlig chans och det riskerar kvaliteten i högskolan på sikt, säger SULF:s förbundsordförande Mats Ericson.
Jag reagerar på det sista uttalandet och ska snart förklara varför. På vilka grunder hävdar Ericson att siffrorna som nämns om anställningarna ovan visar att anställningarna är riggade? Efter snart 25 års erfarenhet av arbete i den svenska universitetsvärlden menar jag att frågan är långt mer komplex än vad siffrorna ger sken av. För att diskussionen ska ha någon chans att leda till en hållbar lösning måste man förstå vardagen ute på lärosätena, institutionerna och avdelningarna där man lever under en enorm press för att få verksamheten att fungera och budgeten att gå ihop. Universiteten har inte bara ett uppdrag att finna den bästa till varje tjänst, man måste också ge studenterna en utbildning som lever upp till de högt ställda kvalitetskraven (som är ett annat komplext problem). Min erfarenhet säger mig att många av problemen som siffrorna indikerar bottnar i detta och det behöver också uppmärksammas, annars riskerar det heta att bli ett spel för gallerierna. Ingen tjänar på att universitetet misstänkt för nepotism eller inkompetens.

Vem är bäst? Rent formellt går detta naturligtvis att avgöra genom att ställa upp ett antal relevanta kriterier som de sökande jämförs mot. Men formella meriter är inte alltid det som avgör vem som är bäst lämpad för en specifik tjänst. Illustrerar vad jag menar med ett exempel fotbollsvärlden, som liksom akademin är organiserad i lag snarare än soloinsatser. Drar mig till minnes en uppmärksammad rekrytering som IFK Göteborg gjorde någon gång på 1990-talet när man värvade en toppspelare som på pappret var en stjärna, men som snart visade sig vara en värdelös tillgång för laget. Det finns gott om liknade exempel i akademin, vilket också måste diskuteras.

Utbildning är en rörelse och alla inom akademin förväntas fortbilda sig och fördjupa sina kunskaper. Om alla tjänster som tillsätts krävde att den sökande var disputerad skulle det vara lättare att leva upp till lagens bokstav och strävan efter meritokrati. När jag fick min första fasta anställning på högskolan var jag doktorand och tjänsten inrättades eftersom jag och några kollegor fick ett större forskningsanslag som räckte till två års heltidsanställning. Projektet och anställningen gjorde att jag kunde slutföra mitt avhandlingsprojekt, men jag blev inte riktigt färdig. Jag behövde ett halvår till, och försörjningen löstes med ett halvtidsvikariat som lärare. Under tiden som jag skrev klart avhandlingen fick jag ett erbjudande från ett annat lärosäte om ett vikariat. Vi var två som började samtidigt och vi befann oss båda i princip samma situation. Ingen av oss hade ännu någon doktorsexamen. Jag fick ett vikariat och den andre fick en fast tjänst som adjunkt. Reglerna ser annorlunda ut för vikariat och adjunkttjänster (som inte behöver utlysas på samma sätt), vilket komplicerar bilden. Mitt vikariat förlängdes med  sex månader i taget och under min andra period fick jag min doktorsexamen. När det gått ett och ett halvt år utlystes en lektorstjänst, enligt gällande regler. Jag var den ende sökande, vilket man så klart kan ha synpunkter på, som visas i artikeln. Jag blev dock vederbörligen granskad av två i sakkunniga som inte hade några som helst kopplingar till mig, vilka båda fann mig gott och väl kompetent att erhålla tjänsten. Därmed hade både jag och kollegan fått fast tjänst, fast på helt olika premisser. Poängen är att detta hände mellan 2003 och 2005, och jag har blivit docent under tiden, och alltså utsatts för ny granskning av två sakkunniga.

För att diskutera frågan om meritokrati och riggade anställningar måste alla dessa aspekter tas med i beräkningen och vetskapen om att olika tjänster tillsätts på olika sätt måste kommuniceras, annars får allmänheten en fel bild av forskare. Vad är det för tjänster som söks i konkurrens? Vilka tjänster utlyses inte? Hur får man den skattefinansierade verksamheten som ska skötas effektivt och med höga kvalitetskrav att gå ihop? Ansvariga har en grannlaga uppgift, och ingen tjänar på infekterade och indignerade, endimensionella debatter om fusk.

Hur gör man med den som söker och får en vederbörligen utlyst tjänst i hård konkurrens men som sedan slutar meritera sig? Hur gör man med den bäst lämpade sökande som inte fungerar i arbetslaget eller tillsammans med studenterna? Lagen om anställningstrygghet gäller för övrigt akademiker, och eftersom verksamheten inte kan stanna upp i väntan på utdragna ansökningsförfaranden (att granska många sökanden tar tid och kostar pengar) och överklaganden, vilket riskerar leda till att vissa blir inlasade, helt i enlighet med gällande lagstiftning? Jag saknar även förståelse i debatten för det faktum att akademiker inte är mer än människor och liksom alla andra behöver trygghet för att prestera på topp. Vad jag menar är att om vill att verksamheten ska hålla högsta klass räcker det inte att man anställer den som visar sig vara bäst vid ansökningstillfället. Framstående forskare tar tid att bli och kräver att förutsättningarna är de rätta. Det går inte bara att rekrytera den bäste och sedan är saken löst, det måste också finnas en miljö att växa och utvecklas i för att man ska kunna komma till sin rätt.

Hur löser vi detta, hur får vi helheten att fungera? Det menar jag att vi borde tala om istället. Det är lätt att förfasas över detaljer, men kunskap, meritokrati och akademisk kompetens och kvalitet är komplexa frågor som kräver lösningar som tar hänsyn till detta för att inte nya och potentiellt allvarligare problem ska uppstå.

torsdag 24 maj 2018

Är det (äntligen) kvinnornas tid som öppnar sig?

Sedan tidigt 1990-tal har jag ägnat mig åt genusfrågor och arbetat med förutsättningar för jämställdhet och mångfald. Jag har så länge jag mins stått på de svagas sida och känt med de underordnade. Att kalla sig feminist har känts naturligt för mig ända sedan jag först hörde talas om tankefiguren patriarkatet. När jag väl såg ojämlikheten i kulturen och samhället ville jag så klart göra vad jag kunde i kampen för ett mer jämställt samhälle. Vad skulle alternativet vara, att låtsas som alla människor är födda lika och in i ett system som inte gör skillnad på människor, där det är upp till individen att bli sin egen lyckas smed? Så klart inte! Ingen klok och inkännande medmänniska förnekar det uppenbara, och ett samhälle som väljer ignoransens väg och som avfärdar klokskap och medmänsklighet kan aldrig bli hållbart. Cynism, egoism och nyliberalism banar väg för missogynism och rasism.

Så länge jag mins har arbetet med jämställdhet förts i mer eller mindre motvind. Människor tycker inte om förändring och den och det som kan passera som normal/t får fördelar som hen inte frivilligt släpper taget om. Vill man inte se att ett annat samhälle är möjligt kommer det som är att framstå som det enda möjliga. Därför går det trögt och ser det hopplöst ut. Därför följs varje framsteg av bakslag. Eller det är så där det har sett ut, så länge jag mins har jag tänkt att förändring tar tid och att det dröjer. Även om "alla" säger att de vill se mer av jämställdhet räcker det inte att tala om det. Och det är just vad kvinnorna insett, även många kvinnor som aldrig skulle ta ordet feminist i sin mun har förstått och agerat i enlighet med insikten att det är genom handling och inte ord som världen förändras.

Så länge jag varit på högskolan har jag som man varit i minoritet. Genom alla år har jag undervisat främst kvinnor, på alla kurser utom ingenjörsutbildningen. Det är inte så att kunskap är makt, men utbildning kan vara det. Man kan klara sig länge på kontakter och så länge majoriteten av människor i ledande ställning är män kommer kvinnor att kämpa i motvind, men eftersom kvinnor ofta är överkvalificerade och kontakter aldrig övertrumfar sanningen och det som fungerar har det alltid och är det fortfarande bara en tidsfråga innan kvinnorna tar över. Paradoxalt nog är det Donald Trump som är själva antitesen till både jämställdhet, mångfald och hållbarhet som avslöjade det faktum att kejsaren alltid varit naken och att det inte krävs kunskap och kompetens för att bli ledare. Jag misstänker att Hillary Clinton snarare hade fungerat som stoppkloss för det oundvikliga genombrottet, för hon må vara kvinna men hon är mer en maktmänniska än en sann humanist och jämställdhetskämpe. Valet av Trump kanske ser ut som en framgång, men jag tror snarare att det påskyndar omställningen, just eftersom han så uppenbart INTE är lösningen eller tillhör framtiden. Han visar istället det ohållbara i den gamla ordningen.

I samma stund man hör orden: Nu har väl ändå feminismen gått för långt, vet man att den i själva verket håller på att bli obsolet, att den snart (om utvecklingen fortsätter) inte behövs längre. Och det är där jag faktiskt på allvar tror att vi är idag. Det är kvinnorna som visar vägen och männen med makt som tror att allt är som det alltid varit gör bort sig. Horace Engdahl, till exempel, sitter där han sitter endast av den anledningen att akademiens stadgar skrevs på 1700-talet. Så fort han öppnar munnen avslöjar han hur mycket han befinner sig i otakt med kulturen och samhället och hur lite han faktiskt förstår. Det är Sara Danius som är den obestridliga ledaren, både i kraft av sin moral, sina kunskaper och sin kompetens.

#MeToo är inte en underifrån kommande kamprörelse mot makten, det är en manifestation för den nya ordning som jag blir allt mer övertygad om faktiskt gäller idag. #MeToo är spegel som hålls upp mot det som var och i ljuset av det som är inser allt fler vilka privilegier män haft i alla tider och hur män som grupp agerat och vilka friheter vissa män tagit sig och också kunnat ta sig efter som ingen lyssnat på kvinnorna och männen hållit tysta. Så är det inte längre. Ingen har någonsin kunnat försvara sexuella övergrepp och ingen har heller behövt göra det eftersom alla hållit tyst av rädsla för att förlora de privilegier de ändå har. Skillnaden är att idag är det allt fler som vägrar hålla tyst, det är den enda skillnaden. Plötsligt är det upp till männen att försvara sig. Och igår fick vi en lag som manifesterar förändringen. Från och med nu är det upp till männen att bevisa att de inte förgripit om misstanke väcks, det är inte längre upp till offret att bevisa att förövaren är skyldig.

Nyordningen och det faktum att kvinnorna allt mer tar över på allt fler områden är befriande, men det är samtidigt viktigt att kampen för JÄMSTÄLLDHET inte överges. Som jag ser det har det aldrig handlat om en befrielserörelse eller en maktkamp, det har alltid handlat om jämställdhet och jämställdhet är något man ständigt måste arbeta med. Jämställdheten kan per definition aldrig gå för långt. Om kvinnorna tar över och agerar som männen kunnat göra under skydd av patriarkatet är det inte ett jämställt samhälle som växer fram utan antitesen till det som varit och ingen är i praktiken förändrat. Låt oss därför glädjas över nyordningen och se alla möjligheter som öppnar sig, men låt oss också vara vaksamma på alla potentiella problem som lurar under ytan.

Det ser mörkt ut i valrörelsen och jag kämpar med svartsynen och pessimismen, men jag skriver detta för att jag faktiskt tror på det. Jag är övertygad om att patriarkatets dagar är räknade och att en nyordning förr eller senare kommer att tvingas fram. Sverigedemokraterna och andra rörelser som kämpar mot förändringen må skörda framgångar just nu, i likhet med Trump, men det är inte framtiden och det är inte hållbart. Alla med bara basala kunskaper och ett ytligt intresse för samhällsfrågor ser detta och eftersom det är kvinnorna som utbildat sig och eftersom kvinnorna är minst hälften och det trots allt finns många män som också studerat och inser att det sätt vi levat på inte längre är hållbart tror jag på framtiden och välkomnar förändringen när den väl får genomslag.

onsdag 23 maj 2018

Utbildning: vara och tjänst eller intellektuell resa?

Kunskap uppfattas allt mer och allt tydligare i dagens samhälle och den kultur som utvecklats, som en produkt, ett mätbart resultat; ett mål man kan styra sig själv och andra mot. Jag vänder mig som en mask på en metkrok mot den instrumentella synen på utbildning och ska här försöka förklara hur jag tänker.

Kunskap vill jag se som en del av den komplexa helhet som både människan och samhället utgör. Kunskap är inget man har, det är en integrerad del av ens personlighet och något man gör. Kunskapssamhället är resultatet av individers och gruppers lärande, inte något externt man lägger till eller profiterar på. Utbildning förändrar både den som lär och det samhälle som växer fram mellan de som lär, annars är det ingen utbildning. Jag värnar skolans och universitetets intellektuella kvaliteter som i dagens prestationsinriktade samhälle, där tid gradvis håller på att förvandlas till en synonym för pengar och vinst är snart sagt allt, tydligt uppfattas som något problematiskt.

Där utbildning förvandlas till en tjänst blir elever och studenter kunder och kunskap blir en handelsvara; där läser man för att få avkastning på sitt kapital. What's in it for me? är frågan som allt tydligare styr allt fler i Utbildningssverige idag, från elever och studenter, till styrelser och linjeorganisationer, utbildningsbolagsägare, politiker och skattebetalare. Lärare och även forskare förvandlas med den synen på kunskap till tjänare som måste kontrolleras, till producenter och tjänstepersonal; till en kostnad som till varje pris måste hållas nere (om det nu inte handlar om någon internationell stjärna som kan användas för att bygga och värna utbildningsinstitutionens varumärke för då betraktas hen som en investering).

Jag oroas över utvecklingen och den instrumentella synen på kunskap som växer fram och som suger själen ur den högre utbildning samt förvandlar bildning till något förlegat och intellektuella kvaliteter till flum. Evidens och fakta som går att kontrollera tränger allt mer ut kunskapen och hindrar visheten att utvecklas. Utbildning förändrar en i grunden, det är hela poängen med att utbilda sig. Det talas om kunskapssamhället, men det är ett begrepp som betyder olika saker beroende på vad man lägger i begreppet kunskap. Ett målstyrt och kvalitetssäkrat utbildningssten som producerar fakta och evidens leder till framväxten av ett annat samhälle än ett utbildningssystem som värnar intellektuella kvaliteter och där bildning och vishet är målet.

Där och när kunskap förvandlas till en produkt och en handelsvara blir utbildning ett instrumentellt inslag i samhällsbygget, något man betalar för eller får, istället för något man gör. När man läser för att få ett jobb eller satsar på utbildning för att tjäna pengar eller få konkurrensfördelar sker ingen utveckling, den mänskliga fostran sätts på undantag och förståelsen för världen, livet och den långsiktiga hållbarheten utarmas. Ju mer man satsar på utbildning i ett genomekonomiserat, instrumentellt samhälle, desto fattigare blir det. Vill man förstå komplexa problem och utveckla förståelse för livet och världen är det inte kunskap (i betydelsen vara eller tjänst) man behöver utan bildning och intellektuella kvaliteter som förändrar en i grunden.

Idag går allt fler genom utbildningssystemet utan att förändras nämnvärt. Jag möter allt oftare studenter som i slutet av sin utbildning brottas med samma problem som de gjorde i början och som efter examen tänker på sig själva och samhället på ungefär samma sätt som man gjorde som nybliven student. Visst har man fått med sig kunskaper, det är ju detta vi lärare kontrollerar och producerar; men det är kunskap i den instrumentella betydelse som jag vänder mig mot, inte kunskap som bildning eller intellektuell utveckling. Det är absolut inte studenternas fel. Akademin har med åren blivit allt fattigare och det lärda samtal som jag bjöds in i och fann så mindblowing som nybliven student i början av 1990-talet, som förändrade mig och som jag idag bara kan och får ägna mig åt här på bloggen och i sällsynta sammanhang utanför yrkesvardagens strikt kontrollerade ramar, finns varken tid, resurser eller förståelse för idag.

Efter sommaren går valrörelsen (som känns som den pågått kontinuerligt sedan förra valet) in i ett ännu mer intensivt skede och som det verkar kommer utbildningsfrågan vara het även denna gång, men det spelar roll hur man ser på kunskap och utbildning, det räcker inte att tala om kunskapsskolan eller kunskapssamhället för att allt det man önskar sig ska realiseras. Vi får den utbildning och samhällsutveckling vi förtjänar, inte den vi drömmer om. Talar vi inte om hur vi ser på kunskap, samtalar vi inte om lärande och finns inte tid att ägna sig åt komplexa problem som hållbarhet finns ingen möjlighet att hindra framväxten av populism och kommer inte demokratin att kunna värnas på sikt. Det finns inga genvägar till vishet, bara hårt arbete och gemensamma ansträngningar. På samma sätt räcker det inte att lyssna på vad Jimmie Åkesson säger i Agenda eller något debattprogram, för att förstå vad SD är för typ av parti måste man läsa deras partiprogram, och gör man det och reflekterar över vad som faktiskt står där inser man vilket samhälle partiet vill bygga. Det är ett helt annat samhälle än både Socialdemokraterna och Moderaterna skriver om i sina respektve partiprogram, ändå tänker man sig de facto att det är en taktiskt sätt klok idé att försöka locka väljare till sina partier genom att närma sig SD och deras vidriga syn på människor, medborgarskap och migration. Jag ser det som händer i valrörelsen som en indikator på hur illa det står till med kunskapen, det vill säga den kunskap jag värnar, i vårt samhälle, och det oroar mig.

Utbildning är på inget sätt någon garanti för något egentligen, men en utbildning som bygger på en instrumentell kunskapssyn och som inte leder till intellektuell utveckling och förståelse för komplexitet banar väg för just den ytlighet och populism som årets valrörelse så tydligt ger uttryck för. Ord utan mening kan uttalas och spridas, men i ett intellektuellt moget samhälle finns ett inbyggt skydd mot tomma löften och falska budskap. Utbildningens roll i samhället är att värna demokratin, inte att ge människor jobb eller konkurrensfördelar. Kunskap i den mening jag lägger i begreppet är ett skydd mot populism men ingen garanti för något sådant är omöjligt att utlova och just därför är det så viktigt att värna den synen på kunskap och intellektuella kvaliteter.

tisdag 22 maj 2018

Kommunalisering, ekonomisering, digitalisering; och sen?

Tittade på dokumentären Staten och kapitalet igår. Inga nyheter förmedlades egentligen, men klippen från nyhetsinslag och reportage från tiden för omställningen av skolpolitiken betraktade i ljuset av dagens situation gjorde det så tydligt att det är ren och skär galenskap vi sysslar. Allt gick fruktansvärt fort och blev plågsamt  uppenbart att politikerna som jämnade stadskärnor med marken och byggde miljonprogramsförorterna inte lärt sig ett endaste dugg. Skolan skulle kommunaliseras snabbt och statens inflytande abrupt avbrytas. Allt det gamla, själva fundamentet till den skola som fram till omställningen betraktades med vördnad ute i världen, raserades på bara några år och av bara farten följde en ekonomisering och privatisering av skolan som saknar motsvarighet i världen. Sverige skulle få Europas bästa skola, lovade politikerna. Valfrihet var slagordet. Allt skulle bli så himla bra. Göran Persson sa sig vara beredd att ta kritiken, för han visste att steget som togs var det rätta. Men när utbildningssystemet väl öppnats upp för marknadskrafterna hamnade omgående annat i fokus än kunskap. Låt oss tala om kvalitet istället, sa en av reformens arkitekter som själv tjänat miljoner på friskolereformen.

När steget väl var taget och skolan ekonomiserats kom allt helt följdriktigt och i linje med marknadens logik att handla om effektivisering, vilket är näringslivets paradgren. Därför kom skolan också att i samma veva digitaliseras. Och nu står vi här med ett system för utbildning som ingen utom Svenskt Näringsliv är nöjd med, eller vänta lite, inte ens de som tjänar miljarder på skolan är nöjda. Grundarna till Internationella Engelska skolan är inte ens tacksamma för pengarna de tjänat, och de skäms varken över att visa upp sin girighet eller att blotta sin MONUMENTALA okunskap om politik, samhällskunskap och lärande samt sitt ointresse för bildning. Det enda man är intresserad av är möjligheten att tjäna ännu mer pengar. Under hela mitt vuxna liv har skolan försämrats, livsanden har sugits ut ur utbildningssystemets i en hänsynslös jakt på pengar. Aktieägarna för att värna vinsten och kommunalpolitiken för att kunna hålla skatten nere.

Ett citat från dokumentären har fastnat även om jag inte kan återge det ordagrant: Enligt aktiebolagslagen har ett aktiebolag en enda uppgift, att generera vinst till ägarna. Följer man lagens bokstav är det alltså i princip olagligt för en friskola som ägs av ett aktiebolag att prioritera kunskapen, förutsättningarna för lärande, elevernas långsiktiga intressen, lärarnas arbetsmiljö och elevhälsa, som alla med bara ytlig inblick i skolan kan vittna om är satt på undantag. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss tala om LIVSKVALITET och förutsättningar för kunskapsutveckling i skolan och utbildningssystemet. Talet om kvalitet i dagens skola är bara tomma ord. Skolpolitikens långsiktiga mål, det vill säga Sveriges framtida kunskapsbehov och dagens friskolesystem är som att försöka blanda olja med vatten, det går inte att förena det som är oförenligt. Det går inte att behålla kakan samtidig som man äter den.

Ekonomiseringen, digitaliseringen och de allt hårdare kraven på effektivisering i kombination med politikernas självpåtagna maktlöshet (man har ju sålt ut skolan och överlämnat makten till marknaden) gör att vi har fått en skola som utsätter sig för självskadebeteende och som saknar självinsikt och därför skylls problemen på lärarna som dignar under administration och eleverna som stressas av prov vars syfte inte är att gynna lärande och utveckling utan bara ett spel för gallerierna eftersom betygsinflationen är ett faktum. Låt oss tala om kvalitet, säger förespråkarna för ekonomiseringen av skolan. Låt oss tala om skolans roll i samhället, säger jag. Låt oss tala om kunskapens betydelse. Kvalitet är ett vagt begrepp som är lätt att manipulera, låt oss därför sluta tala om det. Kvaliteten visar sig och den blir inte bättre för att man inför fler mätningar, mer dokumentation och ökad administration. Allt som tar tid och resurser från lärandet går ut över kunskapen. Kundnöjdhet är bra att kunna visa upp när man ska rekrytera nya elever, men det är ett fullkomligt värdelöst mått på kunskapens status i skolan. Det ihärdiga talet om kvalitet är en dimridå som döljer girighetens ihåliga blick. Lärarna går på knäna och eleverna får mindre och mindre tid att tänka och ta in kunskaperna som förmedlas.

Låt oss tala om kvalitet, om kunskapskvalitet. Låt oss även tala om politikernas naivitet före, under och efter omställning frän en fungerande kunskapsskola till en marknadsanpassad produktionsapparat vars mål snarare är att spara och transferera pengar än att skapa förutsättningar för lärande som är en dynamisk process omöjligt att effektivisera. Låt oss tala om kapitalets hänsynslöshet och marknadens kunskapsignorans. Om det nu var så att målet med ekonomiseringen av skolan verkligen var att "spara" pengar åt staten genom att implementera ett marknadstänkande i skolan borde besparingen tillfalla skattebetalarna, men istället kostar skolan lika mycket och vinsten lämnar ofta landet. Det är ett paradexempel på funktionell dumhet, tomhetens triumf och en illustration av effekterna av den jakt mot botten som vi alla ägnar oss åt.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer kring dessa saker. Nu måste jag jaga iväg till lektionssalen för att examinera sju uppsatser. På torsdag examineras fyra till. Produktionstakten är mördande hög på landets högskolor vid denna tid på året. Genomströmningen måste hållas igång, annars drabbas verksamheten av nedskärningar. Låt oss tala om kvalitet. Låt oss stanna upp och reflektera över vad det är vi skapat och om dagens system verkligen är bästa sättet att använda skattemedlen för att säkra framtidens kunskapsbehov.

måndag 21 maj 2018

Allt kan vända snabbt

Osäkerhet, konkurrens och korta, målfokuserade projekt. Det är den riktning som utvecklingen pekar. Det är vad som antas driva kvalitet och leda till effektivitet och lönsamhet. Höga löner för alla i ledande positioner. Valfrihet för den som har råd. Individfokus och brist på solidaritet. Digitalisering som tar död på handeln i stadskärnorna. Ledare som på några få år blir ekonomiskt oberoende för resten av livet och anställa längre ner i hierarkin som slavar för reallöner som för allt fler ökar allt mindre när verksamheterna ska effektiviseras. Barn och unga som allt tidigare tvingas välja bana i livet, som redan på högstadiet slås ut i konkurrensen i både skolan och idrottslivet. Ökande klyftor och krav på stängda gränser. Samtidigt är det högkonjunktur; ekonomin går bra.

Inget enkelt svar på hur det är och ser ut i Sverige idag finns, bara olika scenarion. Bara skilda uppfattningar och befarade/förväntade utvecklingslinjer. Kampen om framtiden är polariserad, kortsiktig och fylld av förenklingar. Vetenskapliga rapporter till stöd för olika läger och åsikter fladdrar förbi. Koncensus är ingen intresserad av, för det gynnar andra sidan. Polarisering, renodling, hot om systemkollaps och löften om lycka och välgång. Smutskastning och misskreditering av motståndarna. Det är vardagen i politiken, om medierna får bestämma. Det ger rubriker och klick. Ökad försäljning ger ökad vinst och ekonomisk utdelning.

Under tiden pågår livet, för alla. Vardagen tuffar på. Kultur förändras, samhällsmaskineriet rullar vidare. Livsförnödenheter köps och säljs, pengar byter ägare. Det pensionssparas, lyxkonsumeras och vänds och vrids på slantarna. Beroende på vad man gjort och hur man har det ser bilden av Sverige olika ut. Och förslagen på lösningar påverkas av vilket perspektiv man har och vilken position man utgår från.

Så här har det alltid varit. Det är ingen nyhet. Det som är nytt är att en så pass stor andel av befolkningen har utbildning nog och tillräckligt med tid och möjlighet att sätta sig in i och förstå helheten. Aldrig har möjligheten varit bättre att bygga ett land på vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet. Aldrig har det funnits ett mer gynnsamt utgångsläge för att bygga ett hållbart samhälle, för alla. Det är aldrig kört. Så länge det finns liv finns det hopp. Inget är dock gratis, och allt vi gör idag får konsekvenser framöver. Det som raseras kommer att kräva möda för att bygga upp igen, och satsningar är ingen garanti för framgång. Allt och alla hänger ihop. Livet och världen är ett slags organism, ett system. Allt och alla har ett ansvar för helheten. Både det man gör och inte gör leder till konsekvenser.

Vad vill jag få sagt med detta? Egentligen vill jag nog bara mana till eftertanke, peka på vikten av ödmjukhet och visa att allt inte är nattsvart, inte än i alla fall. Förhållandena kan emellertid snabbt komma att ändras. Kunskap är en färskvara. För att klara utmaningarna som vi alla står inför och har att hantera krävs att man rör sig framåt med varsamhet. Inte minst behöver man lära sig se och förstå kulturen. Tyvärr ser jag allt fler tecken på förnekelse; för att slippa behöva överge drömmen om att det går att få mer trots att man betalar mindre skyller man på budbäraren.

Den kunskapstradition jag företräder och förvaltar är ömtålig, men nödvändig i ett hållbart samhällsbygge. Därför lyssnar jag med oro, och ser med fasa, på när ansvariga politiker inte tar sitt ansvar. När kortsiktiga vinster utan tvekan hämtas hem och när snabba lösningar konsekvent väljs framför lite dyrbarare, men mycket mer hållbara arrangemang. Jag skräms av populismen och politiker som säljer ut sina partier själar i en fåfäng jakt på väljare. Visst är jag orolig, men inte uppgiven! Trött, men inte utmattad. Jag tror på en annan värld och ett annat samhälle. Och ju fler som tror och agerar i enlighet med sin vision, desto större blir chansen att den realiseras! Det ser mörkt ut, men allt kan vända snabbt.

söndag 20 maj 2018

Forskarkompetens måste vara bred, annars är den ingen forskarkompetens

Även om kulturvetenskap är den disciplin jag forskar inom sätter jag mig självklart in i annan forskning också, annars vore jag inte FORSKARE. Som kulturforskare söker jag kunskap och förståelse för komplexa problem, vilket kräver av mig att jag skaffar mig en bred kompetens. Jag arbetar främst med hermeneutiskt, tolkande metoder, men det räcker inte att bara vara expert på sitt eget område. Forskare måste även vara insatta i andra metoder och ha koll på resultat av studier inom andra områden, annars kan man inte avgöra om metoden man tränats i och har erfarenhet av verkligen är den bästa för att lösa just det problem man ämnar undersöka. Tyvärr finns inte riktigt tiden för detta idag, i dessa effektiviserings- och specialiseringstider blir det allt svårare att få gehör och förståelsen för behovet att skaffa sig en bred kompetens. Forskare förväntas vara taktiker och måste söka synergieffekter för att överleva i den hänsynslösa konkurrens som råder. Det som är bra för karriären är dock inte självklart bra för kunskapsutvecklingen i samhället.

Fixeringen vid enskilda state of the art studier som säkert talar om hur det är (vilket är vad som förväntas av forskare idag) riskerar att leda till en falsk säkerhet, just för att studierna är oklanderligt genomförda och resultaten går att replikera. Problemet handlar inte om studierna som sådana, (jag är ingen relativist, jag är som sagt forskare) utan om det faktum att det bara går att nå säker kunskap om avgränsade delar av den helhet som samhället och livet på jorden utgör. Dessutom leder fixeringen vid säkra svar lätt till att kunskap som ännu inte testats vetenskapligt, det vill säga sådan kunskap som finns och verkar under vetenskapens radar, kunskap som inte går att nå med de kvalitetssäkrade och accepterade metoderna, förnekas eller i alla fall betraktas med misstänksamhet. Det är lite som att man satt skygglappar på forskarna och begränsat forskningen, vilket leder till minskade kunskaper. Vi får en svart-vit, binär syn på kunskap; antingen är det sant och riktigt eller falskt och felaktigt, och all den kunskap som kännetecknas av mångfald och vetande som finns mellanrummen mellan olika vetenskapliga discipliner och specifika studier, klassas som ovetenskapligt, subjektivt hittepå, i alla fall tills rönen belagts med erkända vetenskapliga metoder. Det finns dock inga riktiga incitament för forskare som är mitt uppe i karriären att satsa på osäkra kort, det vill säga projekt som riskerar att inte leda till säker kunskap.

Utvecklingen oroar mig eftersom jag redan som student insåg värdet av att rikta sig mot ett brett spektrum av ingångar och utgångar till det problem man är intresserad av. Jag har aldrig läst taktiskt och har låtit kunskapen vägleda mig i min forskning. Som forskarutbildad och intresserad av kunskap (hur den går att nå och och vad som är möjligt att veta) är jag således väl insatt i vilka olika metoder som finns tillgängliga, och det är inte så många. Begränsningarna som sådana är oproblematiska eftersom det är som det är med den saken, man kan tycka vad man vill men verkligheten är som den är, men när de få erkända metoder som finns idealiseras och när endast kunskap som genererats med hjälp av statistiskt säkerställda analyser erkänns som kunskap får vi ett akademiskt klimat där den som är mest säker uppfattas som bäst och där allt mer av den kunskap som behövs för att samhället ska fungera betraktas med skepsis. Erkänner man bara kunskap från en uppsättning metoder hamnar väldigt mycket utanför eller under radarn och erkänns inte som kunskap, vilket leder till mindre kunskap istället för mer. Mångfald är viktigt på detta område liksom på i princip alla andra områden.

Det är alltid lättare att falsifiera studier (och att det går är göra det är själva kärnan i vetenskapligheten), men idag används det sättet att se på kunskapsutveckling allt oftare för att ifrågasätta människor vars uttalanden man inte gillar av olika anledningar. Vetenskapen ska syssla med falsifiering, forskare ska ifrågasätta, men idag ifrågasätts inte bara studier och påståenden, idag avfärdas hela fält av vetenskap där forskarna kommer fram till resultat man inte gillar. Och det är inte bara forskare som agerar på detta sätt, även ledarskribenter hävdar idag allt oftare att de falsifierat studier, till exempel från området genusvetenskap. Falsifieringen handlar inte om att man pekar på felaktigheter, utan om att resultaten inte bygger på naturvetenskapliga metoder. Paradoxalt nog har vi idag hamnat i ett läge där ovetenskaplig kritik betrakta som vetenskaplig, i alla fall så länge kritiken utgår från och försvarar naturvetenskapen. Vissa kritiker till genusvetenskap menar att man falsifierat hela fältet och hävdar därför att man har rätt när man säger att biologin förklarar allt, men det enda man möjligen bevisat är att det inte finns stöd i naturvetenskapen för allt som hävdas och det är en helt annan sak. Det finns som sagt mer av värde att veta i världen än vad som går att bevisa med hjälp av naturvetenskapligt positivistiska metoder.

Naturvetenskapen må ge oss säkra svar och pålitliga kunskaper, men det finns mer i livet som till sin natur är osäkert än vad som går att säga något säkert om. Min forskning handlar om det som är osäkert, men jag forskar inte om detta för att jag saknar kunskaper om statistik. Tvärtom, ju mer jag lär mig om statistik desto mer inser jag hur begränsad den naturvetenskapliga kunskapssynen är. Om bara säker kunskap erkänns som vetenskaplig och om forskning anses handla om att bevisa hur det är kommer verksamheten på sikt att leda till mindre kunskap, inte mer. Det är inte fler specialister som behövs, det är fler generalister, mindre strategitänkande och en ökad förståelse för osäkerhet.

lördag 19 maj 2018

Meritokrati, mygel och sammanhangets betydelse för bedömningen av kompetens

Jag har följt turerna kring tillsättningen av forskartjänsten vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, med växande sorg. Och än är det inte över. En artikel i tidningen Ergo får bilda utgångspunkt för dagens reflektion. Rubriken till artikeln är: "Det enda jag gjort är att söka ett jobb", vilket säger en hel del om hela ärendet. Det handlar om tillsättningen av en tjänst som fler än en forskare söker. Det borde inte vara så, men tillsättningen av denna tjänst liksom tillsättningen av andra tjänster inom högskolesektorn väcker känslor. Det talas om meritokrati, rättssäkerhet, regler och objektivitet, men debatten om meritokratin i Sverige handlar paradoxalt nog mest om känslor.
För cirka två veckor sedan offentliggjordes beslutet från Överklagandenämnden för högskolan i det så kallade ”Fallet Hübinette”. Forskaren Tobias Hübinette överklagade tillsättandet av en tjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism då han menade att rekryteringen inte gått rätt till och att valet av forskaren Patricia Lorenzoni skulle vara ett utslag av nepotism. 
Patricia Lorenzoni beskriver det senaste halvåret som ”en absurd tid”. 
– Det har spridits osanningar om mig och mitt privata liv, och det har varit en overklig känsla att se dem spridas i sociala medier. Argumentationen har gått ut på att mina meriter inte skulle spela någon roll, utan att jag bara skulle ha kompisar och en man som folk vill ha. 
Överklagandenämndens utslag blev att beslutet om hennes anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism skulle rivas upp, eftersom de sakkunniga inte hade tagit fram sina rankningar av de sökande tillräckligt självständigt. Däremot prövades inte frågan om jäv – en besvikelse, säger Patricia Lorenzoni. 
– De borde ha prövat frågan om jäv eftersom det är det överklagan fokuserar på. Överklagan hävdar saker om mina relationer till de inblandade och hävdar att de vetenskapliga ledarna ska ha varit involverade i processen, vilket har spridits som fakta – därför hade jag velat se det prövat. Många tar beslutet om att anställningen upprivs som att anklagelserna om jäv är sanna.
Vetenskapen och kunskapen är här liksom i fallet med Svenska Akademien den verkliga förloraren, vid sidan om människorna som får springa gatlopp i medierna. Jag har allt mer på senare tid reflekterat över detta att vi har ett system som bygger på ideala förhållanden samt att människan är helt igenom rationell, och sedan när det visar sig att systemet inte håller sträck, att det allt som oftast uppstår problem vid tillsättningar, anklagas människorna för att de inte uppför sig som de borde. Lösningen på problemen som nu blottläggs och debatteras är som jag ser det ett system som både tar hänsyn till meriter och mänskliga egenskaper och mänskligt beteende. Även forskare har behov som inte rör kunskap, och det måste vi förstå och den kunskapen måste byggas in i systemet, annars kommer problemen att leva vidare och riskera att skada forskningen på lång sikt. Det är kunskapen och förtroendet för forskningen som står på spel. Debatten måste lyftas, för det handlar inte om enskilda fall; det vore att blunda för det verkliga problemet.
I Patricias Lorenzonis yttrande till Överklagandenämnden frånsäger hon sig alla anklagelser från Tobias Hübinette och framhåller att hon inte har några personliga kopplingar till de sakkunniga. Hon menar att hon är utsatt för smutskastning.

– Jag mår givetvis väldigt dåligt av det som händer: det här är en kampanj för att skada mitt anseende, och den bygger på lösa påståenden om mitt privatliv. Det här är ingen som bara skriver arga statusuppdateringar på Facebook för att han inte fått en tjänst, säger hon och fortsätter:

– Men är man inte insatt vet man inte om det finns någon sanning i detta – jag har mött kollegor som skruvar på sig och inte vet hur de ska agera i frågan, och andra som har fått mail från honom där han skriver om saker om mig. Det är klart att det här åsamkar mig skada, fortsätter hon.
Allt som tar fokus från forskningen är problematiskt. Forskartjänster borde inte vara prestigefulla. Forskartjänster borde vara utformade på ett sådant sätt att de uteslutande handlade om forskning, inte om prestige, pengar eller något annat. Kunskapen måste vara i centrum i akademins alla verksamheter, men det är inte så det ser ut eller fungerar. Elefanten i rummet är uppfattningen att konkurrens driver kvalitet i alla lägen. Idag när ekonomin spelar en allt större roll i allt fler akademiska sammanhang och särskilt när man tror att kvalitet går att säkras och forskning kan målstyras, när ett landat forskningsanslag eller en erhållen tjänstetillsättning uppmärksammas mer än det som händer i forskarnas vardag, existerar meritokratin bara på pappret. Så länge konkurrensen handlar om pengar eller tjänster, och inte om kunskap, kommer problemen att leva vidare och på sikt finns en fara i att förtroendet för forskning och forskare naggas i kanten.

Grundforskning handlar om att gneta på i labbet eller med forskningen i åratal, utan några som helt garantier för framgång. Det är vad forskning borde handla om; inte om spektakulära projekt eller konkurrens om eftertraktade tjänster. Meritokrati handlar om vad forskare gör och hur forskare fungerar i samverkan med andra, inte om vilka dokument man kan visa upp. Jag är för ett system där det är enkelt att komma in, men svårt att stanna kvar. Jag menar att vi behöver ett system för finansiering av forskning som sätter hantverket och kunskapen i centrum. Idag är det tillsättningen av tjänsten eller framgång i konkurrensen om medel som utgör nålsögat och då blir det så här. Det är så människor fungerar. Forskare är inga rationella robotar, utan människor med allt vad det innebär. Problemet handlar inte om tillsättningsrutiner, utan om bristande förståelse för unikt mänskliga egenskaper och kulturens betydelse.
Länge var hennes ställningstagande att inte uttala sig om överklagandet offentligt – hon menar att det hade varit att godkänna premisserna för anklagelserna. Men när hon såg reaktionerna på nämndens beslut – och hur frågan tog sig ända in på dagspressens ledarsidor – kände hon sig tvungen att reagera. Hon skrev ett blogginlägg på sin hemsida där hon gav sin syn på rekryteringen och Hübinettes anklagelser. 
– Det huvudsakliga skälet till att jag varit tyst är att jag inte ska behöva svara på påståendet att rekryteringen inte ens handlar om mig, utan att det skulle vara ett sätt att knyta min man till institutionen. Det som gjorde att jag skrev texten var hur Överklagandenämndens besked togs emot, till exempel av SvDs ledarsida där mitt namn nämns. Ivar Arpi kopplar ihop den ”riggade tillsättningen” – mitt fall – med rapporten från SULF.
Akademin får inte bli en exklusiv klubb som bara särskilt utvalda får tillträde till. Fokus måste vara på forskningens många gånger långtråkiga och trista vardag, det är där de stora genombrotten sker. När det handlar om pengar och prestige är det som upplagt för allehanda krafter att kritisera sådan forskning man inte gillar. När forskare stänger in sig i elfenbenstorn och vårdar (företags)hemligheter leder det till ryktesspridning. Arpi och andra ledarskribenter arbetar efter principen; ingen rök utan eld. Kritiskt granskande ledarskribenter väljer att skriva ämnen och tillsättningar av forskare man inte gillar. Det är inte kunskapen man värnar utan ideologin. Och när forskare blir till allmänt villebråd, när alla med en åsikt kan rikta kritik mot det som händer bakom murarna är kunskapen den stora förloraren. När forskare jagar prestige och pengar tvingas de spela samma spel som alla andra som jagar samma sak. Om det satsades mer på grundforskning och talades mer om forskares vardag skulle kunskapen hamna i centrum, istället för som nu andra saker.
SULF är universitetslärarnas fackförbund, som nyligen släppte en rapport som visar att det har förekommit oegentligheter i hur universitetspersonal har rekryterats på tre undersökta lärosäten. Det kunde handla om för korta perioder att söka jobbet, misstänkt få sökande eller interna rekryteringar. Patricia Lorenzoni menar att hennes fall felaktigt har använts som ett bevis på SULF-rapportens aktualitet. 
– Det är ohederlig argumentation. De tecken på riggade anställningar som lyfts fram i rapporten stämmer inte på någon punkt in på tillsättningen av mig, tvärtom. Jag har inte tidigare arbetat på Uppsala universitet, det var femton sökande till tjänsten och den var utlyst i förväntad tid. Men det göder bilden av att det var felaktigt att rekrytera mig.
Att frågan om en rekryteringsprocess på ett universitet tar sig in i riksmedia tror Lorenzoni handlar om fältets natur: att allmänintresset för ett ämne som rasismforskning blir stort då det är ett fält som öppnar upp för kontroverser och har stor politisk tyngd. 
– Detta ger en möjlighet att attackera rasismforskningen som är oerhört viktig men också kontroversiell så som det ser ut i det politiska klimatet idag. Det är väldigt sorgligt.
Jag vill se ett system som bygger på insikt om och hänsyn till den mänskliga faktorn, inte som idag förnekelse. Problemet med dagens system är att det bygger på idealförhållanden. Verkligheten är inte ren och att människor har behov och känslor som många gånger övertrumfar intellektet. Jag försvarar på inget sätt felaktiga utlysningar och tillsättningar, det enda jag säger är att reglerna bevisligen inte fungerar. Problemet är inbyggt i systemet och mer kontroll, tydligare regler samt hårdare straff, leder inte till någon lösning. Forskning är ett långsiktigt åtagande och handlar till stor del om väntan. Vardagen i akademin är inte särskilt spännande. Debatten ger en helt felaktig bild av forskare och forskning och det riskerar att påverka förutsättningarna för samhällets långsiktiga kunskapsbehov.

Låt oss dra lärdom av det som händer kring Svenska Akademien som är ett paradexempel på vad som händer när man skapar exklusiva och prestigefulla sällskap där medlemmar väljs in på sina meriter. Det fungerar i teorin men inte i praktiken. Det är dock inte människorna det är fel på, problemet är människans oförmåga att se och acceptera sina unikt mänskliga egenskaper som innehåller både förtjänster och brister. Problemet är att vi skapat ett system som gör att vi både kan äta kakan och ha den kvar.