måndag 15 januari 2018

Integritet är frihet

Många tror att frihet går att köpa för pengar eller att pengar är en förutsättning för att vara fri. Den tanken bygger på att den som är satt i skuld inte är fri, fast det stämmer bara delvis eftersom ingen människa är helt autonom. Frihet vill jag se som en inställning till sig själv och livet. Vill man vara verkligt fri måste man vara vaksam på att man inte säljer sig eller schakrar med sina principer, att man inte förhandlar om sina grundläggande värderingar och det man tror på. Den enda friheten är den man skapar själv genom att aldrig göra något man inte kan försvara med egna argument. Verkligt fri är man när man kan se sig själv i spegeln med en känsla av stolthet och med insikt i att man gjorde så gott man kunde. Vad andra tycker eller säger om en spelar mindre roll; söker man bekräftelse och låter andra definiera en försätter man sig i en beroendeställning eller blir slav under sina känslor, oavsett hur mycket bekräftelse man får. Man blir människa tillsammans med andra, delvis via ömsesidigt utbyte av bekräftelse, men utan integritet går det inte att mötas och bygga något varaktigt tillsammans. Valfrihet förväxlas också ofta med frihet, men det krävs integritet för att kunna göra kloka val, det vill säga val som håller över tid och som inte strider mot ens grundläggande värderingar.

Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för eleverna att utveckla integritet, vilket behövs för att kunna förstå vad av allt det man lär sig som är viktigt och hur ny kunskap passar in i det man redan vet, samt hur världen och vetandet hänger ihop. Samhällets grad av hållbarhet står i direkt relation till politikernas, företagsledarnas och cheferna i förvaltningen samt medborgarnas integritet.

Integritet är nyckeln till frihet, men det är svårt. Integritet innebär att man måste vara en inkännande medmänniska, det vill säga; man måste både förstå sig själv och andra, samtidigt som man sätter gränser och håller på sina principer. Det är inget soloprojekt, det är något man hjälper varandra att bli och fortsätta vara. Det som händer på sociala nätverk ska man inte dra allt för stora växlar på, men kränkningarna och det många gånger desperata sökandet efter bekräftelse som får en del att tänja betänkligt på sina gränser för att få så många likes och följare som möjligt är ett hot mot friheten och öppenheten, demokratin och hållbarheten. Youtubers och framgångsrika bloggare som gör reklam för produkter och tjänster hyllas för sina framgångar, men hur mycket integritet visar de prov på egentligen och vad är de för föredöme egentligen? Om allt är till salu kommer alla förr eller senare att tvingas sälja sig för att överleva.

Integritet förväxlas tyvärr lätt med arrogans, men det är ett feltänkt. Den som är arrogant lyssnar inte, hen har sin bild klar och går sin egen väg oavsett konsekvenserna. Integritet är följsamhet; men det man följer är sina egna grundläggande principer OCH kunskaperna man inhämtar från olika håll SAMT medmänniskorna man lever med. Det krävs kritisk medvetenhet och en vilja och förmåga att ändra åsikt om man inser att man har fel för att uppnå en hög grad av integritet. Integriteten är liksom bildning en livshållning byggd på både kunskap, kritisk analys och handling. Det är inte en uppsättning regler man följer blint och utan hänsyn. För att kunna sägas ha integritet krävs både en väl utvecklad logisk förmåga och kontakt med sina känslor och det är viktigt att det råder balans mellan förnuft och intuition. Integriteten växer fram mellan.

Belöningen för den som håller på sin integritet är inre ro och trygghet. Stresståligheten ökar när man vet vem man är och har en fast grund att stå på. I mötet med andra kan man både dela med sig och lyssna, både påverka och påverkas; om man har integritet. Den som håller med den man lyssnat på senast har ingen integritet. Integritet är den grund som jaget vilar på och kan man bottna i sig själv står man stark när det blåser och man behöver aldrig fundera över hur man ska bemöta åsikter man stöter på under sin resa genom livet. Kanske är det människors bristande integritet som gör att främlingsfientligheten växer? Männen i vita skjortor och svarta slipsar som marscherar på gatorna idag har varken integritet eller trygghet och därför är hot om våld deras metod. De kompenserar bristen på integritet och grundtrygghet med ett destruktivt och självförbrännande hat. Och om samhällets företrädare samt ansvariga politiker saknar integritet blir det svårt att integrera invandrare. Ängslighet är lika förödande för hållbarheten som rädsla och ryggradslöshet, snålhet, arrogans och narcissism. Integritet är en förutsättning för hållbarhet.

Utan fördjupad förståelse för vad pengar är utgör ekonomin ett allvarligt hot mot samhället. Om pengar blir allt för eftertraktade och anses allt för viktiga kommer önskan att bli rik i konflikt med behovet av integritet. Och om allt fler bryr sig allt mindre om sin egen integritet kommer samhällets gemensamma förmåga att stå emot mäktiga ekonomiska intressen att utarmas. Hotet kommer aldrig utifrån, utan inifrån oss själva.

söndag 14 januari 2018

Om människans ovilja att erkänna sina svagheter

Imorgon börjar vårterminen. Därmed går jag in i årets mest intensiva arbetsperiod. Har inte undervisat så mycket under hösten då jag kunnat skriva bra och mycket och fått läst en hel del. Trivs med växlingarna och ser fram emot veckan som kommer, med kursintroduktioner och föreläsningar. Under våren ska jag ansvara för en distanskurs som ges helt och hållet via nätet, med inspelade föreläsningar och övningar som görs på chattforum. Det är en utmaning, och jag ser fram emot den. Tekniken erbjuder verkligen många möjligheter. Samtidigt finns det risker, vilka måste balanseras mot fördelarna. Ingenting är gott eller ont per se, allt beror på. Läser Lisa Magnussons krönika i DN, apropå mobilförbudet i frankas skolor, och låter tankarna komma. Det finns så mycket att reflektera över och några givna svar går inte att få.
Nu inför Frankrike ett totalförbud mot mobiltelefoner i skolan, även på rasterna. Det meddelade landets utbildningsminister Jean-Michel Blanquer förra söndagen. Debatten har varit intensiv. Många menar att tilltaget är bakåtsträvande och meningslöst. Att ny teknik måste ha en självklar plats i lärandet. Detta är även den allmänt förhärskande synen bland Sveriges många it-experter. 
”98 procent av alla sexåringar är redan aktiva internetanvändare, och det har de ju valt själva. Så uppenbarligen finns redan tekniken i deras liv. Om de då kommer till skolan och har problem med det här måste skolan ta sitt ansvar och hjälpa dem att hantera det”, sade internetrådgivaren Joakim Jardenberg i Aktuellt häromdagen.

Vi kan bortse från den märkliga tron på att sexåringar är förmögna att ta informerade beslut kring sitt teknikanvändande. Låt oss i stället gå direkt på kärnan: Självklart kan datorer, paddor och mobiler vara värdefulla hjälpmedel i undervisningen.
Bara för att något potentiellt är användbart och bra betyder inte att det är så detta något används. Teknikkonsulterna går i samma fälla som politiker och debattörer som bygger sin politik och sina förslag på utgångspunkten att människan är helt igenom rationell. Det är ett dikotomiskt tänkande, en verklighetsfrämmande föreställning, som går ut på att allt är antingen bra eller dåligt, ont eller gott. Världen, verkligheten och människorna som befolkar och har att hantera samhället är långt mer komplexa än så. Bra teknik kan användas på fel sätt även av kloka människor, och det är varsom FAKTISKT görs som betyder något, inte vad som är möjligt eller önskvärt att göra. Mobiltelefonen är inte någon frälsare som kommit till mänsklighetens räddning, det är en teknisk innovation.
Men i sig stör de koncentrationen och hämmar inlärningen, det har ett otal studier visat. De barn som håller på för mycket med mobilen hjälps därför bäst till nya vanor av att en stor del av tillvaron blir mobilfri skoltid. Problemet löst, skulle man kunna föreställa sig. 
It-ivrarna framhärdar ändå. För att vara proffs gör de en förbluffande ytlig och godtrogen analys. De beskriver mobiler som en enastående positiv realitet, lika självklar som luften vi andas, lika livsnödvändig. Men den nya tekniken är inte bara vår vän. Det är på tiden att vi inser det. Tvärtom är den utformad för att äta upp så mycket av våra liv som det bara går.
Tekniken är ett verktyg och dess värde ligger i hur den används och vilka effekter som användandet går att kopplas till. Mobiler stör koncentrationen och pockar ständigt på uppmärksamhet, vilket de allra flesta har svårt att värja sig mot. Omedelbar behovstillfredsställelse är lika lockande som socker och mirakelkurer av olika slag, vilket vi vet är förknippat med risker; samma gäller mobilerna och annan teknik. Bara för att man har snart sagt all kunskap tillgänglig i fickan betyder inte att man kan tillgodogöra sig den eller att man förstår den. Kunskap tar tid, kräver koncentration, uthållighet och kritiskt, analytiskt tänkande. Det kan ingen mobil i världen hjälpa oss med, det kan vi bara göra själva, vilket blir svårt när mobilen ständigt pockar på uppmärksamhet och erbjuder förströelse och ständigt uppdaterade nyheter om allt och inget. Mobilen är gränslös i sitt beteende och vi människor måste värja oss för att inte ätas upp och bli slavar under den. Att använda sexåringars mobilanvändande som argument är huvudlöst, för som sagt, de är värnlösa barn utan möjlighet att förstå det större sammanhanget och allt man går miste om när man ägnar mobilen så pass mycket uppmärksamhet som många gör idag.
När vi väl går in på Facebook, Twitter eller Youtube kommer algoritmerna göra allt för att hålla oss kvar så länge som möjligt. De har räknat ut vad vi gillar och ger oss det. Och när vi väl lagt mobilen ifrån oss försöker den genast få oss att plocka upp den igen. Den piper och vädjar med notiser och meddelanden för att vi ska återvända. 
Det finns ingen medveten konspiration, ingen utstuderad ondska bakom detta. Techstjärnorna som utvecklar de här apparna tänker nog tvärtom att de Gör Något Bra. De för ju människor samman. Formar framtiden. De åker elcykel till jobbet! Men nog har de skapat ett monster alltid, även om de inte gjort det med flit.

Och som The Guardian påpekade är det rätt anmärkningsvärt att Silicon Valley-eliten själv har gjort sig känd för att vara mycket restriktiv med ny teknik privat, och för att skicka sina barn till skolor utan digital teknik.

Många tongivande namn är öppet oroliga inför framtiden. Till dem hör Justin Rosenstein, som var delaktig i att ta fram Facebooks likeknapp, och Loren Brichter, som skapade Twitters ”dra nedåt och släpp för att uppdatera”-funktion.
Frankensteins monster skapades av en människa ... För att bygga ett hållbart samhälle måste det finns tid att tänka efter FÖRE. För att kunna värna naturen och djuren måste man ha egna erfarenheter av vinden som blåser i ens hår, av skogens alla ljud och lukter. Och för att kunna uppleva naturens flora och fana på dess egna villkor måste orka ta sig ut och ha tålamod att vänta, vilket är kompetenser och egenskaper som mobilanvändandet motverkar. Det pågår en ständig kamp mellan natur och kultur och slagfältet är vi. Det krävs mod, karaktär och kritiskt tänkande för att våga bjuda tekniken motstånd och utveckla alternativa kompetenser och skaffa sig erfarenheter av annat än den strikt kontrollerade digitala världen.
Googles före detta husfilosof (!) Tristan Harris jämför mekanismerna med enarmad bandit: Man upprepar en rörelse och vet aldrig vad man får upp. Ibland är det ett vackert foto. Ibland bara en annons.
Mobilen är en marknadsplats där det är svårt att veta vad säljs och vem som tjänar vad. För att se, förstå och lära sig hantera mobilen krävs distans och perspektiv, och tid att tänka efter. Det franska förbudet gäller bara i skolan, och det är skolans uppgift att ge perspektiv och förmedla verktyg för kritisk analys samt sätta in mobilen i ett sammanhang. Skolan bör inte ägna sig åt okritisk marknadsföring av tekniken; skolans uppgift är att skapa förutsättningar för lärande och främja kunskapsutveckling på så många områden sm möjligt. Därför är jag för ett mobilförbud. När man träder in i skolan är man elev eller student, inte publik eller konsument. Utbildning är inte en vara och lärare producerar inte resultat.
It-gurun Nir Eyal håller med om själva problembeskrivningen, men inte om slutsatsen. Han jämför i stället situationen med att sitta intill ett bord dukat med maffiga bakelser. ”Precis som vi inte kan skylla på bagaren som gör så utsökta sötsaker så kan vi inte skylla på techindustrin för att produkterna är så bra att vi vill använda dem”, säger han. 
Och visst. Bara det att produkterna inte är gjorda för att skänka oss någon verklig njutning. I stället inger de en känsla av meningslöshet och av att ha slösat bort tiden. Och om vuxna ändå inte klarar av att bemästra monstret, kan vi inte förvänta oss att våra barn ska lyckas tämja det.
För att tekniken ska bli bra och kunna användas på kloka och hållbara sätt måste man först lära sig hantera dem. I USA finns det mäktiga intressen som sprider villfarelsen om att det inte är vapen som dödar, utan människor. National Rifle Association kämpar för alla människors rätt att bära vapen och litar blint på människors omdömesförmåga: överallt, alltid och under alla förhållanden. För att den tanken ska kunna ros i land krävs att man blundar för droger, okunskap, inkompetens och alla olika typer av känslor som människor har och som påverkar deras förmåga att ta kloka beslut. Att sträcka ut handen och greppa pistolen för att få vad man vill eller fly till mobilens kontrollerade värld är att fly undan verklighetens komplexitet och smutsigt; fast det är där vi lever och detta vi måste lära oss hantera.

lördag 13 januari 2018

Vill, kan, går

Ett hållbart samhälle och ett liv som fungerar kan bara realiseras om det råder balans mellan människors (egna och gemensamma) önskningar, det som faktiskt görs i vardagen, inte bara en gång utan över tid, och vad som är möjligt och verkligen fungerar. Idag lever vi till stor del i ett slags drömvärld där vi utgår från att bara för att vi vill och tycker det vore bra så fungerar det, och om det inte blir så är det människorna det är fel på. Människan har alltid varit drömmare; fantasin och föreställningsförmågan gör att ingen helt igenom är realist, för vore man det vore man en maskin. Fast det är inte hållbart att leva i en drömvärld.

Nyckeln till hållbarhet är balans mellan vill, kan och går. Det är inte fel att drömma, men om man förlorar sig i sina drömmar eller blandar samman sina önskningar om hur det borde vara med hur det verkligen är blir det problem. Så här i början av året håller de flesta nyårslöften fortfarande, men det är fram i mars som ambitionerna utsätts för det verkliga testet; då kan även de mest realistiska och rimliga löften lösas upp och skingras som rön för vinden. Även orealistiska eller till och med omöjliga drömmar är bra, för ingen vet innan man verkligen testat var gränsen mellan det möjliga och  omöjliga går; dessutom förändras gränsen hela tiden.

Balans är som sagt nyckelordet, balans mellan realism och idealism; i kombination med uthållighet. Förståelse för andra människor och för världens och verklighetens inneboende (många gånger dynamiskt föränderliga) egenskaper. Utan att lyssna och lära, utan nyfikenhet, ödmjukhet och uthållighet blir det svårt att skapa ett samhälle präglat av mångfald. Det skrämmer mig att den svenska skolan inte har detta som utgångspunkt och fokus. Förståelse för komplexitet och strävan efter balans är nyckelkompetenser i alla hållbara kunskapssamhällen.

Skolans resultatfixering och försöken att målstyra verksamheten är på sikt förödande för all hållbar utveckling. New Public Management är en orealistisk dröm; dels är det få som vill, dels har det visat sig svårt att faktiskt kontrollera det som måste kontrolleras för att drömmen ska bli verklighet, dels fungerar det inte i praktiken. Tre fel av tre möjliga alltså, och enda anledningen att experimentet fortsätter är människans djupt kända dröm att kunna äta en kaka som man också har kvar. Drömmen om ymnighetshornet som ur inget skapar allt och Asaguden Tors fantastiska gris Särimner som slaktas och äts varje kväll men som ändå lever i högönsklig välmåga morgonen där efter, är varianter av den Perpetuum Mobile som fysikerna visat är OMÖJLIG. Ändå lever drömmen. Milton Friedman fick Riksbankens pris till Nobels ära i ekonomisk vetenskap för sin teori om välstånd som sipprar ner i samhället; det var på 1970-talet, och det återstår fortfarande att bevisa att den stämmer. Väldigt mycket talar för att det är nonsens, att det är en omöjlig dröm och att välstånd istället sugs uppåt i systemet med hjälp av ett slags kapillärkraft.

Strikt ekonomiskt sett är det bra att systemet INTE är i balans, för det är klyftorna och förändringarna som skapar möjligheter att bli rik (men också fattig). Människans längtan efter att bli rik måste man förstå och lära sig hantera. Pengar är en stark och viktig drivkraft i samhället, men utan balans mellan den kraften och andra går det inte att bygga ett hållbart samhälle. Och utan insikt om skillnaden mellan: Vill, kan och går, fungerar det inte, inte på lite längre sikt. Vi vet att demokrati är svårt men det enda hållbara styrelseskicket och att diktatur må vara effektivt fast samtidigt förödande. Idag håller samhället sakta på att tas över av ett fåtal enormt mäktiga, multinationella företag som spelar ut länder mot varandra och utarmar mångfalden som är en garanti för samhällets långsiktiga hållbarhet. Företagen lever på människors drömmar och tjänar pengar på vår önskan om och våra försök att bli rika genom att jaga låga priser. Det är inte företagen som tar över, utan människorna som underkastar sig; på område efter område.

Vi måste vakna och lära oss se och förstå hur saker och ting hänger ihop. Jakten på svar på specifika frågor utan koppling till helheten ger kanske snabb tillfredställelse, men på sikt är det förödande. Nyckeln till hållbarhet är balans mellan vill, kan och går.

fredag 12 januari 2018

#MeToo är inte offrens rop på hjälp ...

Av förklarliga skäl är det många som känner sig tagna på sängen av och som inte förstår vad #MeToo är, det vid säga vad uppropet handlar om och vad det står för. Det är inte en övergående fluga och handlar absolut inte om att smutskasta individer av manligt kön. Det är inte ett antal underordnade individer som tillsammans uttrycker sin frustration över oförätter de utsatts för. Det handlar inte om makt och det är ingen samordnad aktion med ett tydligt mål. Det finns heller ingen ledare för rörelsen. #MeToo är ett självorganiserat fenomen, ett sätt att synliggöra det som under snart sagt hela mänsklighetens historia förtigits, förnekats och bagatelliserats trots att alla vetat. När tiden är mogen och makten försvagats behövs inte mycket för att en ny ordning ska materialiseras.

Som jag ser det handlar #MeToo varken om kvinnorna eller männen; det är ett sätt att synliggöra baksidan och konsekvenserna av den patriarkala ordningen. Det handlar inte om ett uppror och är inte en hämnd, det handlar om att patriarkatet inte längre har den makt som patriarkatet alltid haft. #MeToo är inte slavarnas uppror INOM rådande ordning, inte ett försök att bygga upp ett matriarkat där ingen annat förändrats än rollfördelningen mellan den grupp som har makten och utgör normen och den som är underordnad. Det finns som sagt ingen ledare, ingen programförklaring; det handlar om berättelser som lyfts, tusentals BERÄTTELSER som stora och små händelser som under väldigt lång tid tystats eller viftats bort. Det intressanta och viktiga, det jag ser som tecken på att det handlar om en nyordning, är att berättelserna nu tas på allvar och verkligen får effekter.

Jag menar att valet av Donald Trump till president mycket väl kan ha varit droppen som urholkade stenen, det som fick bägaren att rinna över. Han har med arrogans och grandiost uppblåsa självgodhet, omedvetet avslöjat att kejsaren är naken, att makten alltid är tom och verkar indirekt. Han verkar uppenbart tro att han är där han är och att han har det inflytande han har för att han är kompetent, vilket ALLA inser inte är fallet. "Grab them by the pussie", var möjligen det som fick systemet självt att reagera på sin egen orimlighet, det som förlöste spänningarna som byggts upp under så lång tid. Ett system som frambringar sådana ledare som Trump är inte ett hållbart system, och det spelar då ingen roll att han och alla andra män med makt som kunnat agera som svin under lång tid utan att någon reagerat inte förstår vad som händer.

Vissa menar att #MeToo gör alla kvinnor till offer, vilket är en logisk förklaring; om det vi nu ser inte är en nyordning. Om #MeToo var en fluga, en känslomässig reaktion på oförätter, om det faktiskt handlade om kvinnorna och inte deras samlade vittnesbörd om vad som hänt under radarn i patriarkatet, kanske man skulle kunna se det som att #MeToo gör kvinnor som grupp till offer, men det är inte alls så jag ser på saken. Den tolkningen av fenomenet, det sätet att förstå det som fortfarande efter flera månader nu faktiskt händer fungerar bara så länge man tar patriarkatet för givet. Jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig känt mig hemma i den samhällsordningen och har under hela mitt vuxna liv försökt göra vad jag kan för att verka för en nyordning. Kanske är det ett önsketänkande, men jag tror faktiskt att #MeToo inte är en reaktion utan en aktion i eget namn, en markering. Det räcker nu. Det är inte längre okej att behandla kvinnor som objekt.

Hur man hanterar svinen som pekats ut och det faktum att det finns exempel på män som dömts av en folkdomstol, utan rättegång eller möjlighet att försvara sig och ge sin syn på saken, är SJÄLVKLART olyckligt; men det är inte kvinnornas ansvar eller fel! Att skylla samhällets oförmåga att hantera den här typen av problem på ett rättssäkert sätt på kvinnorna är djupt orättvist, för kvinnor har under alla år dömts på samma orättfärdiga sätt och har ibland trots att bevisning funnits tvingats se sina berättelser ifrågasattas i domstolar som med samhällets goda minne frikänt uppenbart skyldiga män. Ansvaret för att hantera problemen och finna en lösning är allas vårt gemensamma ansvar. Ingen tjänar på hämnd och två fel kan aldrig bli ett rätt, men det är nu inte detta som #MeToo handlar om, den som väljer at se det så har inte förstått eller vill inte förstå.

#MeToo handlar som jag ser det inte ens om berättelserna om trakasserier och övergrepp. Berättelserna framförs för att det går att berätta om det som hänt, för att det behövs; det är en markering. Ingen tjänar på att vi stannar där och gottar oss i oförrätter, men det ser jag heller inga tecken på. Jag ser istället gott om tecken på motsatsen. Kvinnor har under väldigt lång tid gnetat på i skuggan av männen, utbildat sig och byggt upp en stabil grund av kompetens som man nu kan falla tillbaka på. Patriarkatet gav visserligen män som grupp makt, men makt är aldrig något man har, makt är en konsekvens av kultur och mellanmänskliga handlingar. Under tiden som männen med makt har njutit av fördelarna som rådande ordning gett dem och i många fall låtit bli att utbilda sig eller engagera sig med liv och lust i uppgifterna man ansvarat för (se på Trump, på ledningen för SCA, VW och så vidare, listan på män som missbrukat sin makt och förtroendet som investerats i dem kan göras hur lång som helst) har kvinnorna gnetat på, utbildat sig och skapat en stabil grund att bygga något varaktigt på. Kvinnor har tagit hand om sig själva och familjen, har vårdat barnen och så vidare; kvinnor som grupp lever längre, är mer utbildade och har under hela tiden sedan jämställdhetskampen inleddes agerat på ett långsiktigt hållbart sätt, till skillnad från männen (som grupp) som valde att gotta sig och åka räkmacka på fördelarna som patriarkatet gett dem. Det har aldrig någonsin handlat om alla män, det har vi alltid vetat så det behöver inte ens påpekas.

Istället för att krampaktigt försöka hålla kvar vid den gamla ordningen, eller larma och stå i och på det sättet bevisa för alla att man varken förstått att tåget har lämnat stationen eller att vreden man visar säger mer om en själv än om kvinnorna man vill ska rätta sig i det led som bara existerar i minnet av hur det var en gång, bör man acceptera och inse att det efter #MeToo kommer at krävas lika mycket av både män och kvinnor för att nå framgång. Öppna ögonen och se på världen och allt som faktiskt hänt och händer på allt fler områden. Kvinnorna tar över, men det är inte ett matriarkat som byggs upp, utan en helt ny ordning. Det finns hur många exempel som helst inom väldigt många olika områden på kvinnor som agerar i kraft av sig själva som individer och inte som brickor i ett spel om makt. Det är faktisk kvinnliga författare och filmskapare, till exempel, som står för det verkligt intressanta. Och det som är så hoppfullt och intressant är att kvinnorna faktiskt inte är där de är och gör vad de gör för att de är kvinnor utan för att de är kompetenta människor. Och nu när branschen rensas från maktmännen som uppenbarligen inte kunde hantera förtroendet är det mycket som talar för att fler kompetenta kvinnor kommer att få mer utrymme.

#MeToo tvingar män att faktiskt bevisa sin duglighet, det vill säga; nu måste männen faktiskt visa att de är så kompetenta som de själva hävdar, som till exempel presidenten i USA gör. Det är upp till bevis nu om man vill vara någon att räkna med, och det räcker inte att bara vara man och ha manliga vänner. Jag kan inte tydligt nog uttrycka hur tacksam och glad jag är över det som just nu händer, och jag tänker som jag försökt visa här, inte på berättelserna för som jag ser det är kvinnornas vittnesbörd ett friskhetstecken, ett symptom, inte orsaken. Nyordningen är här nu och det är bara att vänja sig, det är så jag ser på saken och som man välkomnar jag förändringen och ser bara möjligheter. Äntligen!

torsdag 11 januari 2018

Hur stor är skillnaden mellan människor egentligen?

Hur stor är skillnaden mellan människor, eller snarare: hur stor är variationen mellan individerna i en population? Är det mer som skiljer oss åt eller som förenar oss, och vad beror skillnaderna på? Innan ett land ens kan börja tänka på att utforma en klok och långsiktigt hållbar migrationspolitik är detta frågor som behöver undersökas och reflekteras över med utgångspunkt i resultat av vetenskapliga studier. Och jag talar här inte om specialbeställda arbeten med riktade frågor utan gedigen forskning som närmar sig frågan så förutsättningslöst som det bara går.

Vari består skillnaderna? Är det genetiska skillnader vi ser; mellan män och kvinnor, mellan unga och gamla, invandrare från olika ställen i världen och svenskar, mellan individer? Eller är skillnaderna kulturella? Handlar det varierande kompetens och förmågor som går att påverka, eller om önskemål och tankar om vad som kännetecknar ett gott liv?

Det finns ENORMT många olika frågor och aspekter som behöver redas ut innan man ens kan börja närma sig en vag uppfattning om hur man kan se på dessa saker, innan man kan börja förstå vad skillnaderna som alla kan se består i och beror på. Det finns inga enkla svar och det går inte att säga att det handlar om antingen biologi eller kultur; det är komplext, oerhört komplext. Kultur och psykologi kan kan övervinna väldigt många biologiska hinder och med en stat vilja och om man verkligen vill är människor kapabla till förvånansvärt mycket. Vad det innebär att vara människa är ALDRIG ristat i sten, det är en öppen fråga, det beror på.

Samhällsdebatten idag är infantil och verklighetsfrämmande, ju mer och ju vederhäftigare fakta man pekar på för att vinna över motståndaren, desto mer kunskapsvidrigt är det. Kunskap handlar inte om att bevisa att det är på ETT speciellt sätt, kunskap handlar om att med stöd i befintliga, fungerande insikter bygga upp en förståelse som går att använda för att orientera sig i världen och verkligheten med och för att bygga ett hållbart samhälle på.

Sverige är idag ingen kunskapsnation. Vårt land och vår kultur har tagits över av stöddiga, uppblåsta, tvärsäkra debattörer som driver den enda vägens politik och som kämpar med varandra om makten att bestämma hur det är. Uppfinningsrikedomen i valet och mångfalden av strategier är stor, men likheten är slående: "alla" strävar efter samma mål; att vinna debatten och belönas med makten att bestämma. Jag är redan trött på valrörelsen som lågintensivt rullat på ända sedan förra valet. Det talas om skolan, om invandringen, vården och skatteuttaget, men det enda partierna och politikerna bryr sig om är deras egen makt och väljarnas sympatier, inte landets långsiktiga förvaltning. Oron och indignationen som visas upp är bara skådespel och betyder ingenting; imorgon är det något annat som är katastrofalt och kräver drastiska åtgärder, trots att förhållandena man upprörs över varit de samma i åratal.

Ingen lyssnar på någon annans argument och det samtalas inte om vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle; jag tror skillnaderna är minimala, egentligen. Det är alltid mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt, på alla sätt. Det är debattens logik som får oss att fokusera på skillnader och som accentuerar skillnaderna. Vi är debattens fångar och behöver bryta mönstret genom att börja samtala mer, men för att göra det behövs tid och tid kostar pengar; och många av problemen bottnar i människans omåttliga längtan efter pengar, ära och berömmelse. Pengar är nyckeln till framgång, men det är en begränsad resurs som vänder människor mot varandra och underblåser egoism. Frågar man människor vad de faktiskt värderar högst svarar majoriteten: hälsa, och som jag förstår det är de saker som man anser viktigast i livet gratis: Sex, god mat, vänner.

Som sagt, det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt; om vi väljer att fokusera på det istället för på skillnaderna. Tar vi oss tid och börjar vi lyssna och samtala med varandra kommer vi att de och förstå. Vill vi verkligen ha ett hållbart samhälle är det så vi måste agera och det är bara så som integration kan främjas.

onsdag 10 januari 2018

Komplexitet

Ett till synes obetydligt ord; ett ord som många instinktivt ryggar för: komplexitet. Det ordet har kommit att intressera mig allt mer och även om jag inte insett det förrän på senare år löper intresset för komplexitet som en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Delvis beror det på att ordet beskriver den jag är, att vara jag är att hantera komplexitet. Som ADHD-person bombarderas jag av intryck utifrån, samtidigt som min kropp genererar nästan lika många inpulser; jag blir till i och har att hantera det som händer mellan inkommande och utgående impulser som bäst beskrivs i termer av komplexitet. Parallellt med forskningen om kultur arbetar jag med förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar och båda processerna korsbefruktar varandra. Ju bättre jag blir på att förstå komplexitet, desto bättre blir jag på att förstå kultur, samhället, samverkan, symbios, resiliens, kunskap och utveckling, eller, för att sammanfatta och med några få ord beskriva vad jag forskar om: Förutsättningar för förändring.

Det är av kunskapsteoretiska skäl jag vänder mig mot och kritiserar försöken till målstyrning och kontroll; det är helt enkelt inte hållbart och det är på sikt alltid dömt att misslyckas. Det är bara ett exempel i en lång rad av mänskliga försök att hantera det ohanterliga eller göra det omöjliga. Vi vet att det strider mot naturlagarna att skapa en evighetsmaskin och ändå slutar människor aldrig drömma och försöka. Att gå ner i vikt med hjälp av en ny diet eller ännu hellre genom att äta ett piller (som går det möjligt att äta hur mycket av det man vill och ändå inte bli tjock) är en omöjlig dröm, och att genomgå kirurgi för att lösa saken en gång för alla är en komplicerad lösning på ett komplext problem; därför är det ingen LÖSNING. New Public Management är också en uppsättning komplicerade lösningar på komplexa problem som möjligen fungerar för att öka vinsten, men eftersom den kommer till priset av mänskligt lidande går illusionen om att det är ett klokt sätt att hantera skattemedel bara att upprätthålla så länge man delar upp samhället i vattentäta skott där respektive problem i respektive del löses för sig, vilket ger upphov till nya problem på en övergripande nivå.

Det är intresset för komplexitet och arbetet med frågan som givit mig ovanstående insikter, och det är med stöd i kunskaperna jag skaffat mig när jag arbetat med att försöka förstå dynamiken som uppstår i alla komplexa system som jag hävdar att mångfald är nyckeln till hållbarhet överallt och inte en utopi. Av allt jag lärt mig genom åren är det den viktigaste insikten och om jag tvingades sammanfatta min forskargärning och det vikigaste kunskapsbidraget som studierna och forskningen lett fram till i en enda mening får det bli denna: Komplex och komplicerad är två olika typer av problem som kräver olika lösningar.

Komplexa problem kan aldrig lösas; om man identifierat ett komplext problem och vill lösa det är det enda man kan göra att upplösa själva grunden för det. Försöker man lösa komplexa problem med hjälp av lösningar som utarbetats för att lösa komplicerade problem leder det till suboptimering och nya problem. Det är därför som New Public Management inte fungerar; det är en uppsättning (beprövade och väl fungerande) lösningar skapade för komplicerade problem, och därför leder implementeringen av den organisationsmodellen ständigt till nya problem som behöver nya lösningar. Det man vinner i effektivitet och ekonomisk vinst förlorar man i mänskligt lidande och ökad administration. Problemet med NPM är att hela tankefiguren bygger på villfarelsen att komplexa processer går att kontrollera; det gör de inte. Komplexa processer kan bara hanteras.

Jag återkommer ofta i mina reflektioner här på Flyktlinjer till behovet av ödmjukhet, prestigelöshet och mångfald, och jag skriver på olika sätt om betydelsen av omvärdering av synen på misslyckande. Att som ledare för en komplex organisation inte nå uppsatta mål är bara ett misslyckande i relation till en orimlig förväntan. Komplexa processer kan man bara hantera och resultatet kan aldrig bestämmas på förhand. Det går alltid att bli bättre, men är det hållbarhet eller kunskapsutveckling man ansvarar för går det inte att sätta upp mål; däremot går det utmärkt att måla upp visioner och entusiasmera medarbetarna. Framgång är alltid resultatet av många aktörers olika insatser och det går aldrig att peka på en eller ett, det vill säga det finns ingen yttersta princip eller en enskild med exceptionella förmågor som kan göra skillnad.

Människan som individ är en liten, rädd och för helheten obetydlig detalj. Hållbar samhällsförvaltning går aldrig att tvinga fram, den är alltid resultatet av många människors samverkan. Drömmen om geniet är liksom drömmen om evighetsmaskinen en omöjlig dröm. Alla stora ledare är likt kejsaren i H C Andersens saga nakna. Donald Trump är inte ett undantag från regler, han är bara osedvanligt öppen med hur ovanligt vanlig han är. Likt du och jag och alla andra är han en liten och rädd drömmare. Det faktum att världens mäktigaste ledare tjafsar om vem som har störst kärnvapenknapp med en annan liten, rädd och grandios ledare: Kim Jong-Un, är ett tecken på hur ohållbart missförståndet och sammanblandningen mellan komplex och komplicerad är, för det är inte klokare ledare världen behöver, utan mer intelligenta och framförallt verklighetsanpassade ledningssystem. Det är inte Trump, Putin, Jong-Un eller någon annan LEDARE som är problemet, utan vår gemensamma, mänskliga oförmåga att förstå och hantera komplexitet.

tisdag 9 januari 2018

Polarisering, radikalisering, infantilisering

Vänlighet, medmänsklighet samt förståelse för svaghet och osäkerhet är sällsynta gäster i vardagen.  Stannar upp lite och reflekterar över samtidskulturen och vad den gör med oss människor. Allt färre lyssnar på varandra; verkligen lyssnar, utan att leta efter fel eller inkonsekvenser, med en ärlig önskan om att faktiskt förstå vad den andre menar. Tänker på hur nätverkande på sociala medier påverkar vardagen och hur man bemöter varandra ansikte mot ansikte. Allt och alla är hoptrasslade med allt och alla på fler sätt än någon kan reda ut, förstå och kontrollera. Konsekvenser och förändring går att undersöka och reflektera över, fast idag betraktas det som flum om man inte kan peka på exakt vad som orsakar vad. Allt som sägs idag kan och kommer att avvändas mot den som säger det, på nätet, i arbetet eller hemma.

Jag blir ledsen när jag ser hur människor agerar och vad som tydligen anses helt okej att säga om och till sina medmänniskor, inte bara på sociala nätverk och i medier; gränserna mellan det som händer på nätet och i samhället håller på att luckras upp, och det är inte vardaglig förståelse för mänsklig otillräcklighet i vardagen som sprider sig till nätet, det är mobbingkulturen på nätet som sprider sig i samhället och vardagen. Jag ser en polarisering växa fram; det gäller att ansluta sig till ett av de två lagen, rätt eller fel. I snart sagt alla frågor finns det två lag och den som försöker lyssna på båda och resonera med alla straffar ut sig själv, för antingen har man rätt eller fel, och vad som är vad bestäms av på vilken sida man står i frågan, vilka vänner man. Jag vet inte om det är kravet på tydlighet och bestämdhet som gör att föraktet för otydlighet, osäkerhet och helt vanlig mänsklig ambivalens är så stor, men jag tror det. Polariseringen leder till radikalisering som leder till infantilisering när kravet på säkerhet, som i sin tur leder till efterfrågan på otvetydiga resultat och evidens, möter ekonomiska krav på effektivitet, målfokusering och kvalitetssäkring.

Dumheten segrar, det är den iakttagelsen som skrämmer mig mest, för är det mörkt kan man alltid tända ett ljus och jaga undan dunkelheten. När dumheten slår rot biter den sig fast och när den väl etablerat sig kommer klokhet och kunskap att betraktas som problem, som ett hot mot rådande ordning. Titta bara på vad som händer i Vita Huset, hur presidenten i USA förvaltar makten han förfogar över och vilka beslut som tas och hur kritik mot administrationen bemöts. Traditionella medier beskylls för att fara med osanning och Twitter har upphöjts till riktningsgivare och standard för maktens kommunikation med folket. Fakta relativiseras och presidenten lajvar sig egen dokusåpa genom att utropa: You are fired, så fort någon medarbetare inte lever upp till den dubbla standard som praktiseras och som går ut på att jämföra det bästa hos presidenten med det sämsta hos motståndarna, vilka blir allt fler och fler ju längre galenskapen fortgår.

Här hemma lajvar ledarskribenter forskare och politiker i opposition tar alla chanser som bjuds att sabotera den demokratiska processen genom att hota med misstroendeförklaring så fort möjligheten öppnar sig. Polarisering, radikalisering och infantilisering är den nya standard för ansvarstagande som växt fram i vår nya, sköna värld där ingen har tid att stanna upp och reflektera över vad vi gör med varandra och vart vi är på väg.

Stockholm har blivit kallt, sjöng Orup på 1990-talet. Idag har inte bara Sverige utan världen blivit kall; eller har den alltid varit det? Var vi som växte upp här på senare delen av 1900-talet förskonade från konsekvenserna av klyftor, iskall rationalitet och lönelagens benhårda logik? Kanske var det så, kanske är klimatet som växer fram här och nu normalläget och det som en gång var undantaget. Grottmannens affektsyrda logik har åtminstone inte visat sig vara en nackdel. Fast man skulle kunna tänka sig att kylan och hårdheten i samhället fick som följd att människor värnade medmänsklighet mer. Så är det nu inte, tvärtom. Utvecklingen driv på och när kylan sprider sig blir människorna mer kyliga, mindre benägna att hjälpa varandra och nyanserna utplånas och osäkerhet och eftertänksamhet betraktas som texten på svaghet och föraktas.

Utan tid att tänka tankar till slut kommer ingen kunskap att kunna utvecklas och när stressen ökar, osäkerheten sprider ut sig och kraven på effektivitet och måluppfyllelse blir tydligare, är det vänligheten, medmänskligheten samt förståelsen för svaghet och osäkerhet som offras först, och därifrån lutar det allt brantare utför, vilket öppnar upp för dumhet och ger fritt spelrum för affekter som i sin tur eldar på infantiliseringen, radikaliseringen och polariseringen.