söndag 19 februari 2017

Kunskap och makt

Många som säger sig värna sanningen utpekar filosofen Michel Foucault som det största hotet och allt som andas poststrukturalism fungerar som ett rött skynke för positivismens försvarare. Det är djupt beklagligt, för kritiken bygger på ett fatalt missförstånd. Foucault leder ingenting i bevis, han presenterar verktyg att tänka med och pekar på analytiska uppslag att nysta i, för att hjälpa människor att tänka kritiskt kring det som sker. Foucault undersöker samhället, människan, kulturen och sanningen som fenomen. Han söker sig bakåt i tiden och studerar sammanhangen där orden, begreppen och tankarna som idag tas för givet först uppstod. Han gör det inte för att ifrågasätta eller kritisera kunskapen, utan för att stärka och förbättra den. Foucault gör kunskapen mer motståndskraftig. När han säger att makt är kunskap är det inte ett sätt att ifrågasätta vetenskapen, det är en kritisk fråga riktad mot en blind tillit till auktoriteter. Den som har makt bestämmer över kunskapen också, om och ifall hen inte granskas kritiskt. Vi människor har enormt lätt att förföras på olika sätt. Det mänskliga psyket spelar oss hela tiden spratt. H C Andersens saga om Kejsaren som paraderar naken inför folket eftersom ingen vill erkänna sig lurad av de vältaliga "skräddarna" och som först när en liten pojke sätter ord på och uttalar det uppenbara bryts förtrollningen. Det är en berättelse om relationen mellan kunskap och makt. Alla vet att det är så, men få vill erkänna det. Vetenskapen är kanske orolig för att Foucault och postmodernismen ska nagga förtroendekapitalet i kanten, jag vet inte? Men jag tror precis tvärtom, att vi behöver Foucault, idag mer än någonsin. För vad är det Donald Trump gör egentligen? Är det inte en paraduppvisning i hur makt kan övertrumfa kunskap? Än så länge har han inte lyckats, men enligt logiken ingen rök utan eld, kan han i kraft av sitt ämbete på sikt skapa ett klimat som ger honom mandat att genomföra sina idéer, och det vore i så fall inte första gången i världshistorien. Läser vad Martin Gelin skriver i DN om detta, och skräms.
Donald Trumps administration har blivit känd för att beskriva saker som inte ägt rum. Vita Husets pressekreterare Sean Spicer refererade nyligen till en påhittad terroristattack i Atlanta (han försvarade sig senare med att han egentligen menade Orlando, där ett attentat ägde rum förra sommaren). Trumps talesperson Kellyanne Conway hänvisade till en terroristattack i Bowling Green, Kentucky, som aldrig inträffat. I lördags höll Donald Trump ett tal i Florida, där han hävdade att flyktingar utgör ett säkerhetshot, med hänvisning till en rad europeiska terroristattacker.

– Titta på vad som händer i Tyskland. Titta på vad som hände i Sverige i går kväll. Sverige, vem hade trott det? De har tagit in ett stort antal... de har problem som de inte trodde var möjliga, sade Trump.

Han nämnde samtidigt terroristattacker i Bryssel, Nice och Paris och verkade tro att något liknande hänt även i Sverige. Så vad syftade Trump på? Det är oklart. Den konservativa TV-kanalen Fox News, som Trump ofta tittar på i Vita Huset, sände nyligen ett inslag där de spekulerade i att våldtäkterna i Sverige ökar på grund av flyktingar. Men Trump kan lika gärna ha tagit del av någon annan av de otaliga högermedier i USA som länge har rapporterat om att Sverige skulle vara på väg mot kollaps. Bland Trumps anhängare är det vanligt att stöta på myter om att Sverige präglas av fullständigt kaos efter att man tagit emot flyktingar från Mellanöstern. Felaktiga, påhittade och grovt missvisande nyheter om detta har konsekvent spridits på högersajter som Breitbart, Human Events, Drudge Report och på TV-kanalen Fox News, samt på de populära konservativa radioprogram som når miljoner dagligen.
När innehavaren av världens mäktigaste ämbete sprider desinformation och lögner, vinklade nyheter och går till angrepp mot den fria pressen är det en demonstration i realtid av Foucaults tanke om att makt är kunskap och att sanningen inte har ett egenvärde. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det samma andras bar som talar, liksom när Philippa Reinfeldt slingrade sig undan ansvar genom att säga: "Jag delar inte din bild". När ledare använder makt för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan är det bara ännu ett uttryck mängden för tanken på att makt övertrumfar kunskapen. Tror vi att sanningen talar för sig själv eller att den är en och okränkbar är vi och det demokratiska samhället illa ute. Det är en livsfarlig villfarelse som ger Trump och andra luft under vingarna, för de kommer alltid att ligga ett steg före. Kunskap är en kedja som aldrig blir starkare än dess svagaste länk, därför måste många engagera sig och gemensamt värna vetandet. Om sanningen inte får ifrågasättas har kunskapen och makten blandats samman på ett olyckligt sätt, och när akademiker strider sinsemellan om vem som har den bästa sanningen, metoden eller resultatet lämnas fältet fritt för skrupellösa lycksökare som hungrar efter inflytande och som inte drar sig för att ta till alla medel som finns för att vinna och klamra sig fast vid makten.
Att Trump själv sprider sådana lögner och konspirationsteorier är ingen slump, utan en del av en bredare strategi för att skapa ovisshet och förvirring. I längden vill han underminera seriösa massmedier och själva pressfriheten i USA. Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon skapade rubriker när han, strax efter presidentvalet, beskrev USA:s massmedier som ett ”oppositionsparti”. Men Trump uttrycker sig lika tydligt själv. I veckan påstod han, i ett meddelande på Twitter, att massmedier är ”det amerikanska folkets fiende”. Hans stabschef Reince Priebus försvarade uttalandet.

Det här är ett konsekvent mönster i Donald Trumps beteende. Så fort han stöter på politiska motgångar, som efter veckans skandal där han tvingades avskeda sin säkerhetspolitiska rådgivare Michael Flynn, svarar han med högljudda raseriutbrott mot medier, för att vilseleda sina anhängare att tro att det som rapporterats om honom helt enkelt inte stämmer. Under presidentvalet förra året såg vi ständigt exempel på detta. Så fort Trumps opinionssiffror dalade, eller han hamnade i en ovanligt skadlig skandal, började han ägna stora delar av sina kampanjtal åt att kritisera och håna journalister på plats. Mot slutet började han uppmuntra publiken på plats att trakassera journalister. Flera av de amerikanska reportrar som följde hans valkampanj på heltid tvingades anlita livvakter för att garantera säkerheten under kampanjresorna, eftersom de fick så många dödshot av Trumps anhängare.
Trump visar att det enda som biter på makten är den kritiska granskningen, inte sanningen. Sanningen möts bara med alternativa fakta, att en död katt kastas upp på bordet eller på något annat sätt som tar fokus från det enda som betyder något, att ledaren stannar kvar vid makten. Allt och alla offras för det självändamålet. Faran med fascismen är inte dess retorik och åsikter, utan dess destruktiva kraft vars enda mål är förgörelse. Sanningen är det första offret, sedan alla avvikare, underordnade och andra som inte passar in eller hör hemma, därefter de lierade och slutligen det egna folket och ytterst makten själv. Fascismens väg är en motorväg mot undergången. Påminner än en gång om vad Foucault sa, att alla fakta ligger på bordet, det enda som krävs är förståelse och en ärlig vilja att veta och förstå.
Som president har Trump inte mildrat dessa attacker, utan tvärtom trissat upp tonläget ytterligare. Han har konsekvent börjat tala om seriösa massmedier som ”fejknyheter” och i presskonferenser hänvisar han till varje negativ nyhetsrapport om honom som ”fejk”. Hans talespersoner har i sin tur blivit berömda världen över för sina grova attacker på massmedierna. Satirprogrammet ”Saturday Night Live” visar numera regelbundet hur en karaktär som föreställer Sean Spicer angriper Vita Husets presskår med sitt talarpodium.

I helgen gjorde Trump ett massutskick till miljontals anhängare där han uppmanade dem att inte tro på något de ser i etablerade medier. Hans email inleddes med raden: ”Ni vet att vi inte kan lita på att medierna rapporterar något av det jag åstadkommer”.
Så talar inte en demokratisk ledare till folket, så talar en demagog till de duktiga idioter utan vars stöd han står sig slätt. För både Trump och Åkesson är det känslan som räknas, och alla ifrågasätter drömmarna betraktas som ett hot. I medgång går det bra att segla med och sola sig i glansen, men den inställningen ligger bara en hårsmån bort från paranoida, schizofrena vanföreställningar om en hotfull omvärld. När som helst kan det slå över, och ju mer makt ledaren har desto svårare får sanningen att hävda sin rätt. Därför är det så viktigt att kunna granska allting kritiskt, även sanningen. Sanningen blir starkare och bättre genom kritisk granskning. Vetenskapen bevisar ingenting, dess uppdrag är att falsifiera. Den synen på forskning ger kanske inte lika mycket makt, men det är väl inte därför man bedriver forskning, för att få makt och inflytande? Eller? Är det därför Foucault drar på sig så mycket kritik? Vad betyder det i så fall, och hur skiljer sig den synen på vetenskap från Trump och andra populisters syn på kunskap? Makt och vetande är två sidor av samma sak, ju förr vi inser det och lär oss förstå sambanden desto större blir chansen att demokratin kan stärkas och hållbarheten värnas. 
Det är inte ovanligt att presidenter har en problematisk relation med nyhetsmedier, men ingen president, inte ens Richard Nixon, har så konsekvent försökt underminera själva pressfriheten i USA.

Kritiken mot Trump kommer nu inte bara från mediechefer och journalister, utan även från de egna partikollegorna. Den erfarana senatorn John McCain uttryckt djup oro över Trumps attacker på medierna i en intervju på debattprogrammet “Meet the press” i helgen. “Det är så här diktarurer börjar”, sade McCain.
Det finns i alla tider och sammanhang individer som ser, förstår och uttalar högt det alla innerst inne vet. Pojken i H C Andersens saga är en illustration av det. Michel Foucault är en annan och Kopernikus som vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från, är en tredje. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Hans iakttagelser utmanade makten. Ännu ett exempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv.

Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen. 

Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt.Makt däremot har bara ett enda mål, och det är mer makt, till vilket pris som helst.

lördag 18 februari 2017

ADHD-dagboken, Saga Norén och detta att inte vara men betraktas som sjuk

Att betraktas som annorlunda eller sjuk gör något med en. Man ligger alltid ett steg efter, liksom. Först måste man visa sig värdig, därefter får man försöka, och sedan bedöms ens insats mer kritiskt än den som av andra uppfattas som normal. Allt annat lika kommer den som uppfattas som avvikare att få det svårare, bara för att det finns föreställningar om människor som är annorlunda och alldeles oavsett individens faktiska förmåga. Ett samhälle som allt mer och allt tydligare anpassas efter en allt smalare norm skapar avvikare som annars inte hade uppfattats som något annat än helt vanliga, om än lite annorlunda människor. Lägg därtill en kultur där allt ska kvalitets- och målsäkras, och sätt det samman med kraven på ständigt ökande effektivitet och lönsamhet. I ett sådant samhälle är det svårt för alla att leva upp till kraven, och det blir så klart inte lättare för den som avviker från normen eller som fungerar på alternativa sätt.

Återkommer än en gång till tanken på människan som maskin och talet om den mänskliga faktorn som ett problem snarare än en utgångspunkt. Synen på människan förändras hela tiden, men jag ser en tydlig glidning i dagens samhälle mot en allt snävare, allt mer detaljerad och specificerad norm, som allt fler system anpassas efter och som allt fler individer tvingas in i på olika sätt (tvång, mediciner och socialt tryck, liksom en djupt känd mänsklig vilja att passa in). Utrymmet för improvisation blir därigenom allt mindre eftersom de enda praktikerna som godkänns är evidensbaserade best practice, som implementeras överallt. En skola, en pedagogik. En vårdapparat, en praktik. Den enda vägens politik. Den bästa. Systemen anses vara objektivt bra, och därför får människan och kulturen anpassa sig efter systemen snarare än tvärtom. Ekonomin är här liksom i så många andra sammanhang elefanten i rummet. Jag ser framför mig ett livlöst samhälle där ingen får gå sin egen väg och lösa problemen man stöter på, på sitt eget sätt, det vill säga på sätt som man av erfarenhet vet fungerar. Alla ska göra på samma sätt; på det sättet som bevisats vara det bästa.

Problemet är att det inte går att bevisa en sådan sak, den eller det bästa är en föreställning om hur det borde vara. Verkligheten är långt mer komplex än så. Därför borde vi tänka tvärtom. Normen borde vidgas och fler sätt att lösa problem eller hantera livet, vardagen, samhället, verkligheten, borde kunna praktiseras parallellt. Monokulturer är överallt och alltid sårbara. Best practice fungerar bara i teorin, inte i praktiken. Det finns inte en väl till hållbarhet, liksom till verkligt vetande finns bara omvägar. Den enda vägen leder alltid fel. Det vi gör med och mot varandra idag kommer vi att få betala priset för imorgon.

När jag läser artikeln i Aftonbladet, som publicerades i veckan, är det med fasa. Orden och anslaget träffar mig som en spark i magen. Människosynen är iskallt instrumentell och förståelsen för verklighetens komplexitet är obefintlig. Nu är det bekräftat, ny forskning visar:
En stor studie bekräftar nu att personer med adhd har förändringar i hjärnan. Adhd är alltså inte bara en "etikett" som sätts på besvärliga barn eller dåligt föräldraskap.
Det är mig och tusentals andra som är och fungerar på liknade sätt som man uttalar sig om, med stöd i ny forskning. Fast det man skriver om har man inte alls förstått. Forskarna har inte visat på någon FÖRÄNDRING. Människor med diagnosen ADHD är inte sjuka och kan inte botas. Det forskningen nu bekräftat är att man sett en VARIATION, inte en förändring. Skillnaden är avgörande. Den som fått diagnosen ADHD har en hjärna som ser lite annorlunda ut än den som inte faller inom ramen för diagnosen. Jag är inte läkare och vet inte hur studien utförts, men man jag tydligen jämfört hjärnan på människor med diagnosen med människor som inte fått den. Om inte jag har fel borde det betyda att man utgått från en subjektiv bedömning (diagnosen) som utgår från ett antal kriterier och sedan valt ut vem man ska hjärnröntga. Ett alternativt sätt att genomföra forskning på hade kunnat vara att röntga hjärnan på ett bredare urval människor, och sedan jämföra det resultatet med en studie av individernas sociala, emotionella och intellektuella förmågor. Nu kan man bara bekräfta att människor som fått diagnosen har en hjärna som avviker från människor som inte har en diagnos. Nåväl, jag har ingen anledning att ifrågasätta forskningsresultaten, det är Aftonbladets tolkning av dem jag skriver om och är kritisk mot. Forskarna talar som sagt inte om FÖRÄNDRINGAR. Det kan tyckas som en detalj, men skillnaden är avgörande för synen på både människorna och fenomenet ADHD. 
Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen adhd (attention deficit hyperactivity disorder) är ett resultat av fördröjd utveckling av fem olika områden i hjärnan och bör betraktas som en hjärnrubbning (brain disorder).
"Funktionsnedsättning", "fördröjd utveckling" och "hjärnrubbning", är inte neutrala ord. Det är stigmatiserande termer som skapar skillnad och göder oro och som kan leda till misstänksamhet mot och ifrågasättanden av individer som fått en neuropsykiatrisk diagnos. Vem bestämmer vad som är en funktionsnedsättning? Jag känner dagligen och stundligen att jag är annorlunda. Jag ser andra saker och löser problem på alternativa sätt, jag har svårt för saker som andra inte ens uppfattar. Så är det. Men jag är på det stora hela inte SÄMRE. På de områden och i sammanhang där jag får göra saker och ting på mitt sätt är jag inte sällan överlägsen. Jag skulle inte vilja vara någon annan och skulle inte vilja utan min ADHD, inte idag när jag lärt mig hur jag fungerar och vad jag behöver för att fungera optimalt och prestera på topp. Den avgörande frågan är inte hur väl individerna i ett samhälle stämmer överens med normen, utan vad man kan och hur väl man fungerar sammantaget.
Det konstaterar ett flertal forskare från olika länder efter att ha genomfört den hittills största bildstudien av barn, ungdomar och vuxna med adhd.

Jessica Stigsdotter Axbergs två barn, 15-årige Victor och 10-åriga Linnéa, har båda diagnosen adhd. För dem kommer forskningsrönet inte som någon överraskning.

– När jag berättade om det här för dem så sa de ”vad coolt, men det visste vi redan”. Det blir en förklaring att man kan säga att nu kan man mäta det. Men jag kan tänka mig att om någon skulle säga att "du är ju rubbad, det står här att det är en hjärnrubbning", då skulle de bli ganska ledsna, säger hon.
Forskning visar är ett djupt problematiskt sätt att uttrycka sig. Jag är inte RUBBAD, jag må vara annorlunda med rubbad är jag inte. Jag är docent i etnologi, har aldrig varit arbetslös och även om jag uppfattas som konstig ibland brukar jag känna mig omtyckt av de flesta. Inte alla, för som avvikare får man finna sig i att sticka ut och den som sticker ut blir mobbad. Normens kraft är stor. Jag är enormt tacksam för att diagnosen ADHD inte fans när jag gick i skolan, för det innebar att jag i lugn och ro kunde upptäcka vem jag är, hur jag fungerar och vad jag är bra på, vad jag behöver för att fungera optimalt. Idag hade jag klassats som ett problem, som en rubbad, funktionsnedsatt, avvikare som behöver medicineras för att fungera normalt. Vad är det för människosyn vi odlar? Och vad gör det med individerna, även de normala, att den här synen vinner mark och sprider sig? Forskningens anseende är stort, och finns det evidens är det sant. Ja, det är sant att ADHD-hjärnan ser annorlunda ut, men det är också det ENDA forskningen visat, allt annat som sägs, både av forskarna och journalisterna är åsikter och kulturellt betingade uppfattningar.
Mindre hjärnvolym

I den aktuella studien, som presenteras i The Lancet [påminner om att The Lancet även publicerat artiklar skrivna av Palo Macciarini] Psychiatry, jämförde forskarna 1 713 personer med diagnosen adhd med 1 529 personer utan denna diagnos, alla mellan 4 och 63 år. Den totala hjärnvolymen mättes, samt sju olika områden som man tidigare trott har med symtomen att göra.

Det visar sig att den totala hjärnvolymen och fem av de sju uppmätta områdena var mindre hos personer med adhd, däribland amygdala och hippocampus, jämfört med andra.

– Förändringarna är små, i storleksordningen av några få procent, så storleken på studien var helt avgörande för att vi skulle hitta dem. Liknande skillnader i hjärnvolym syns även vid andra psykiatriska rubbningar, framför allt vid svåra depressioner, säger artikelns huvudförfattare, Martine Hoogman vid Radboud University Nijmegen Medical Center i Nederländerna.
Mindre hjärna låter skrämmande likt rasbiologernas tal om låg panna. Och det faktum att förändringarna är så små att det krävs en stor population för att upptäcka dem döljs av det faktum att hjärnan är MINDRE. Fast vad innebär det att hjärnan är mindre? Har det någon betydelse för vem man är, vad man kan och hur man fungerar? Att den som fått diagnosen ADHD är annorlunda och avviker från normen, det visste vi ju redan. Vad tillför kunskapen om hjärnas storlek? Det vill jag veta, men det enda jag får veta är att det nu bevisats vetenskapligt. Fast vad betyder det i praktiken? Hjälper forskarnas rön mig och andra att förstå oss själva, eller ger forskningsresultaten bara läkarna mer makt att bestämma över individerna och vad som är normalt? 
Fördröjd utveckling

Studien visar att förändringarna var avsevärt mer tydliga hos barn och ungdomar än hos vuxna med adhd, varför forskarna föreslår [FÖRESLÅR är något helt annat än att saken är bevisad, vilket forskning för övrigt aldrig kan göra] att funktionsnedsättningen beror på en utvecklingsfördröjning av vissa regioner i hjärnan.

– Vår studie bekräftar att personer med adhd har förändringar av hjärnans struktur. Därför föreslår vi att adhd är en hjärnrubbning. Vi hoppas att detta ska minska stigmat, att adhd inte är en "etikett" som sätts på besvärliga barn eller att den orsakas av dåligt föräldraskap. Så är det verkligen inte och vi hoppas att detta arbete ska bidra till en ökad förståelse av denna funktionsnedsättning, säger Martine Hoogman.
Aningslösheten känner inga gränser här. Det kan vara det mest naiva jag hört någon forskare säga. Ingen forskare borde föreslå eller spekulera över något som man inte har forskat om. Hoogman må vara expert på hjärnan, men vad vet hon om kultur och sociala mönster? Det framgår inte, men vilka sociala konsekvenser som forskningsrönen kommer att får står än så länge skrivet i stjärnorna. Jag ser snarare en stor risk att stigmatiseringen ökar, vilket är ett intryck som förstärks av hur Aftonbladet presenterar rönen och läger upp sin artikel.
Tidigare studier har visat på liknande resultat. Men på grund av att deltagarna varit för få, har forskarna inte kunnat dra några säkra resultatet från dessa undersökningar.

Hos Jessica Stigsdotter Axberg väcker upptäckten samtidigt flera olika känslor.

– Jag tänker på två saker. Ett: Gud vad skönt att det kommer vetenskapliga undersökningar som man kan hänvisa till, för jag är urtrött på skolan som ständigt säger att det är vi föräldrar som gör något fel. Två: Jag blir rädd att det ska bli en ny stigmatisering, att folk ska säger att "det är verkligen fel på din hjärna".
Jag tänker tvärtom att det är obehagligt att forskare tar sig rätten att uttala sig om människor som uppenbarligen kan fungera i samhället, om det bara finns en förståelse för olikhet och en öppenhet för variation. ADHD har alltid funnits i alla samhällen och alla tider, men det är i vårt samhälle och vår kultur som fenomenet uppfattas som ett problem. Det är det moderna samhället som man talar om det som en avvikelse, en rubbning eller som en funktionsnedsättning. ADHD är inte ett isolerat fenomen, det är kontextberoende. Jag kommer osökt att tänka på H C Andersens saga den fula ankungen. Så länge ankungen betraktade och betraktades som en anka uppfattade och uppfattades hen som ful, men det var ju i själva verket en svan. Och i relation till andra svanar var "ankungen" helt normal. Människa är inte ett absolut begrepp, det är relationellt. Människa blir man tillsammans med andra och ens identitet skapas i ett sammanhang. Det som är normalt är bara vanligast, inget annat. Och en avvikelse i sig behöver inte självklart betyda att man är sjuk eller att det behövs medicineras.

Debatten om ADHD är alldeles för endimensionell och rigid. Avslutar med att ge lite perspektiv, för att problematisera innehållet i artikeln i Aftonbladet. Jag har sent om sider börjat titta på TV-serien Bron och äntligen fått tillfälle att lära känna Saga Norén. Fast jag kände ju henne redan. Hon är inte som jag, men jag känner igen mig själv väldigt mycket i hur omgivningen bemöter henne, och i hennes kamp med att försöka förstå hur man ska göra, vilka regler man ska följa och vilka man ska bryta mot, och när man ska göra eller säga si eller så. Poängen är dock att hon fungerar utmärkt som polis. Hon är annorlunda, men eftersom hon hittat ett sammanhang där hennes förmågor kommer till sin rätt är hon en bättre polis än poliserna som uppfyller normen. Mina år i grundskolan, som tonåring, var ett misslyckande. Fast bara om man ser till betygen, för jag gick ur skolan med djupare kunskaper än många andra, vilket jag bevisat senare i livet. Och när jag fick studera det jag är var intresserad av, på mina egna premisser visade det sig att min prestationsförmåga var högre än vad som är normalt. Att vara docent är allt annat än normalt. Det är också ett slags avvikelse, fast en socialt accepterad avvikelse. Därför undrar jag vad forskningsrönen betyder i praktiken. Min hjärna må vara mindre och jag är annorlunda, men jag är inte sämre än andra för för det. Inte på det stora hela, och absolut inte i de sammanhang där jag lever och verkar. Jag har skrivit om detta tidigare och ska inte upprepa mig, den som vill kan läsa mer om begreppet neurodiversitet här, men jag vill avsluta med följande ord hämtade från en tidigare bloggpost.

Kognitiv skillnad. Mänsklighetens kognitiva bredd och olika uttryck/kompetenser, samt att alla dessa inte ryms i en individ. Jakob Wenzer talade om att man har sett annorlunda på detta förut, men att idag är idealet en allt mer avsmalnad norm som alla ska passas in i. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Mot mitten, alla. Anpassa eder. Och när normen smalnas av drabbas individer som befinner sig långt från mittfåran. Allt fler drabbas ju smalare normen är. Och normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som håller på att formeras under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett sådant samhälle där det normalas spektrum är brett, där kan förmågorna som människor med en neuropsykiatrisk diagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje.

fredag 17 februari 2017

Bloggpost 3000

Detta blir den 3000de bloggposten. Min vana trogen stannar jag därför upp och reflekterar över vad det är jag sysslar med här egentligen. Liksom med så mycket annat i mitt liv hade jag aldrig kunnat skriva 3000 bloggposter om det var målet. Det är resan fram som fångar mitt intresse, processen och det som händer mellan. Jag skriver inte bloggposter så mycket som jag upptäcker dem och lägger ännu en till raden, och så en till och ännu en. Nu har det blivit 3000. När jag närmade mig post nummer 1000 gick jag i flera dagar och funderade över vad jag skulle skriva. Det kändes stort, ja nästan magiskt, delvis eftersom mina husfilosofer Deleuze och Guattari skrivit boken Tusen platåer, men också för att jag ännu en gång bevisat för mig själv att jag visserligen har svårt att koncentrera mig och hålla tråden, men att jag faktiskt får gjort massor och är uthållig om jag bara får göra det jag gör på mitt sätt och på mina premisser. Här kan och får jag vara den akademiker som akademin inte förstår eller anser sig ha bruk för och som ibland föraktas. På Flyktlinjer är KUNSKAPEN i centrum. Inte kunskapen om något utan kunskapen som sådan. Här skriver jag för att tänka och tänker jag för att skriva. Jag vill förstå, både mig själv och det som händer, liksom de sociala sammanhang jag befinner mig, kulturen, världen, livet, allt.

Så länge jag minns har jag förundrats och inte riktigt förstått. Länge uppfattade jag det (med "benägen" hjälp från omgivningen) som ett problem. Alldeles för länge lät jag andra definiera mig och accepterade rollen som underordnad. En glad och tacksam amatör som fick vara med och som nöjde sig med det lilla. Fast när man lyste ut medel för docentmeritering på högskolan där jag arbetar och jag till min glädje fick pengar för att ro projektet i land och skriva en bra anhållan började jag fundera i lite andra banor. Varför skulle jag acceptera andras missuppfattningar om vem jag är? Varför skulle jag bara vara tacksam för att jag fick vad med? Sedan när jag utnämnts till docent bestämde jag mig för att sträcka på ryggen och inte acceptera att bli trampad på. Inte så att det kändes som en revansch, för det ser jag som en destruktiv drivkraft. Hela livet efter högstadiet har varit en enda lång revansch, men jag insåg tidigt att mobbare är ynkliga människor som man gör bäst i att inte lägga någon energi på, de kommer förr eller senare att straffa ut sig själva. Sedan jag blev docent har jag gått min egen väg och i möjligaste mån ägnat mig åt det jag tror på, på det sätt jag vet fungerar och med fokus på kunskap, kvalitet och utveckling.

Alla bloggposter blir inte lika bra, det vet jag och vill ibland be om ursäkt. Fast jag har lärt mig att jag aldrig kan veta vad som kommer att fungera och uppskattas. Ibland skäms jag när jag trycker på publicera, men hinner knappt göra det förrän texten nått över 100 läsare. Andra gånger känner jag mig nöjd och trycker stolt på publicera och väntar på en reaktion som uteblir. Och min strategi har hela tiden varit att inte recensera texterna jag skriver, utan hela tiden tänka att nästa post ska bli bättre. Det är också ett av mina pedagogiska tips till studenterna. Fastna inte. Skriv, tänk och publicera. Det jag jag gjort sedan jag var student. Tidigt i akademin upptäckte jag att de som är bra på att snacka och som dominerar seminarierummet, de som skryter och klagar på andra, är oftast de som inte blir klara. På min första kurs på högskolan satt jag bredvid en kille som verkade kunna allt och som hade en hög svansföring, och jag kände mig som en lallande fåne när jag inte förstod eller hängde med. Fast sedan, när det drog ihop sig till B-uppsats insåg jag att han inte kunde leva upp till sina egna förväntningar. Han blev aldrig klar. Det blev jag, och på den vägen är det. Alla kan alltid bli bättre, det är ett slags livsfilosofi som jag tror på och fortfarande finner inspirerande. Jag är som sagt inte intresserad av att nå några mål. När jag går iland med livet vill jag göra det på topp. Liksom Håkan Hellström vill jag tro att det bästa har inte hänt än. Den känslan kan jag vila och finna tröst och tillförsikt i. De som strävar efter att och som bara är lyckliga när de uppnått mål verkar aldrig vara riktigt lyckliga och nöjda med tillvaron. Likt knarkare söker de ständigt nya kickar. Jag tror på kraften i och finner ro i nuet.

Detta är lärdomar som livet gett mig, och åren i akademin, alla kurser, texter och forskningsprojekt jag jobbat med har egentligen bara bekräftat det jag lärt mig på andra sätt. Kultur fungerar på det sättet, inser jag mer och mer. Kultur kan aldrig fångas eller styras. Evidensen som jag lutar mig mot finns överallt. När den som läser känner igen sig och när resultaten av analyserna fungerar är det så närma sanningen om kultur man kan komma. Därför känns bloggen som det viktigaste vetenskapliga verktyget för mig, vid sidan av böckerna då, men både böckerna, artiklarna och mina föreläsningar relaterar alla på ett eller annat sätt till Flyktlinjer. Tacksamheten över att bli läst och den uppskattning jag får och känner på olika sätt är enorm, för det akademiska systemet ser bloggande närmast som en belastning, som slöseri med tid och resurser. Jag har ingen aning om hur mycket pengar samhället investerat i min utbildning och hur mycket det kostat skattebetalarna att låta mig bli docent, men det handlar om väldigt mycket pengar. Och om jag nu finner att bloggandet gör mig till en bättre forskare och lärare, och om jag tidvis känt att om jag inte kunnat blogga hade jag sagt upp mig och gjort något annat, kan jag inte för mitt liv begripa att det inte uppskattas mer av systemet. Mina texter kan vem som helst ta del av, gratis. Att blogga är mitt sätt att visa tacksamhet och betala tillbaka för att jag fick en andra chans i utbildningssystemet så när knäckte mig under mitt första försök. Hur kan spridande av kunskap INTE uppskattas av en samhällsinstitution som säger sig värna vetenskapen och kunskapsutvecklingen? Det är bara en av alla sakerna som går över mitt förstånd. Och det är en av anledningarna till att jag allt mer misstänker att utbildning inte handlar om kunskap i Sverige idag, utan om PENGAR och PRESTIGE.

Samhället och demokratin står inför en gigantisk förtroendekris. Föreställningen om att vetenskapen BEVISAR saker sprider sig snabbt, trots att ingen kan bevisa att så är fallet. Och när problemen hopar sig är det följaktligen mer av samma som försatt oss i krisen som förs fram som lösningen. Därför är det bara texter som referee-granskats som får spridas i namn av vetenskap. Alla andra texter  betraktas med misstänksamhet, vilket är som att lämna öppet mål för sådana som Paulo Macciarini, som genom att lova både prestige och pengar seglar fram på den akademiska vågen, uppburen av förväntningar som ingen människa någonsin kan leva upp till. Och skolresultaten sjunker. På högskolan lär sig studenterna upprepa kunskapen som de får via vederbörligen kontrollerade och av systemet godkända texter. När jag som lärare på högskolan försöker främja självständigheten som betonas starkt i kursmålen genom att med milt tvång försöka få dem att tänka själva och inte bara flytta information är det som att försöka hålla kvar en katt som vill iväg. Det är smärtsamt att se försöken att slippa tänka själv, inte för att man inte kan utan för att skolsystemet som man godkänts av premierar respekt och följande, upprepning av godkänt vetande och som är mer intresserad av betyg och form än av innehåll och kunskap. Det räcker inte att tala om behovet av kritiskt tänkande. Om svaret på frågan: Hur vet man att en text är vetenskaplig? är att den är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, är vi alla illa ute. Ser vi inte upp och tänker vi inte om kommer Donald Trump att visa vägen för fler ledare, vilket skrämmer mig.

Det finns som sagt många anledningar att blogga, både för mig personligen och för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag tror inte Flyktlinjer kan förändra världen, men det är mitt sätt att bidra till arbetet med att skapa ett hållbart samhälle där kunskapen står i centrum.

torsdag 16 februari 2017

Projektkunskap, och kunskap om (och som) projekt

Idag arbetar man i projekt. Den komplexa verkligheten och uppgifterna som ska utföras i den delas på det sättet upp i mindre, hanterbara delar. Låter klokt, eller hur? Var och en ansvarar för sin del och sedan sätts lösningarna ihop till en helhet. På pappret och i teorin fungerar det, men eftersom verkligheten är komplex, inte komplicerad, fungerar det inte i praktiken. Eller, visst fungerar det. Projekt finns ju överallt och nya poppar upp hela tiden. Projekten fungerar, möter sina mål och producerar kvalitetssäkrat resultat. Ibland kan man till och med effektivisera arbetet, skynda på processerna och bli klar tidigare. Fast det var ju det, att verkligheten inte fungerar så. Att kvalitetskriterierna möts, målen säkras och kostnaderna hålls nere, är bara tom retorik och meningslöst slöseri med tid och resurser, om verksamheten är verklighetsfrånvänd. Konsulterna kan säga vad de vill och budskapet kan paketeras på ett aldrig så smakfullt och lockande sätt. Får resultatet som helhet inte avsedd effekt är och förblir tanken på att dela upp arbetet i projekt förkastlig.

Att blanda samman en komplex och oöverblickbar verklighet med ett komplicerat, hanterbart problem är ett fatalt misstag. Känslan av kontroll ökar ju mer livet och verkligheten delas upp, men den känslan är falsk. Verkligheten går inte att kontrollera, den måste alla anpassa sig efter.

En pedagogisk bild: Söker man kunskap om en skog spelar det ingen roll hur ingående man studerar de enskilda träden. Kunskapsmassan ökar, visst gör den det, men bara om de enskilda träden. Kunskapen om skogen finns nämligen inte där, på den nivån. Kunskapen om skogen är övergripande och dessutom dynamiskt föränderlig. Sammansättningen av träd är unik för varje skog och samspelet mellan delarna ser olika ut från plats till plats och över tid. Därför går kunskapen om skogen inte att fånga, den kan bara upplevas på plats och i realtid. Om verkligheten är skogen är de enskilda projekten träden. Kanske blir det lättare att förstå hur fel vi tänker idag och vilka risker vi utsätter oss för när samhället delas upp i allt mindre delar som var och en för sig ska lösa sina problem, i förhoppningen om att det arbetet ska resultera i ett smidigt och effektivt förvaltat samhälle. Ett annat pedagogiskt exempel: FACIT var ett svenskt, världsledande företag en gång i tiden. Man var bäst på att bygga mekaniska räkneapparater. Man hade byggt upp ett väloljat maskineri och en vältrimmad organisation. Allt var frid och fröjd (eller det var det så klart inte, det är det aldrig, men i stora drag är beskrivningen korrekt) och pengarna rullade in. Vad kunde gå fel? Om verkligheten var komplicerad och utvecklingen linjär hade inget kunnat gå fel, men nu är det inte så. I Asien utvecklade man elektroniska räkneapparater som gjorde ett bättre jobb, snabbare och till en bråkdel av kostnaden. FACIT gick i putten och resten är som man säger historia. Det var varken fösta eller sista gången en framgångsrik organisation drabbats av hybris. Är det någon som minns Nokia idag? Världens snyggaste mobiler och ett av världens mest lönsamma företag. Inte kan väl en smartphone utgöra ett hot, tänkte ledningen och fortsatte på sitt framgångsrika spår, ända till det bittra slutet. Hur det går för Apple står skrivet i stjärnorna.

Även i vetenskapen är det projekt som gäller. Ju större desto bättre. Som enskild forskare har man ingen chans att få medel idag. Nu är det Horizon 2020, Mistra eller KK-mijö som gäller, och projekt på uppåt 20 miljoner eller mer är vad som gäller. Och ju större projekt man landar desto bättre anses forskaren som leder det vara. Kompetensen att skriva en ansökan som vinner bifall antas helt oproblematiskt och utan att saken undersökts vetenskapligt borga för kompetens att bedriva forskning som ger användbar kunskap. Kanske det är så, men det är inte SJÄLVKLART så. Det är fullt möjligt att detta sätt att organisera forskningen är bra, men det kan ingen veta idag, det kommer visa sig någon gång i framtiden. FACIT och Nokia var enormt framgångsrika, men tvingades av verkligheten ned för räkning. Tänk om dagens syn på kunskap inte stämmer överens med verkligheten. Tänk om vi tvingar forskare att konkurrera om projektmedel och tävla om vem som skriver flest artiklar och drar till sig störst antal citeringar, utan att del leder till användbar kunskap. Tänk om vi bygger ett gigantiskt virkesupplag av träd som studerats i detalj, där enorma mängder kunskap magasinerats som inte ger någon som helst kunskap om den komplexa verklighet vi faktiskt lever i och har att hantera varesig vi vill eller inte och oavsett hur svårt det än är. Tänk om. Vet vi med absolut säkerhet att så INTE är fallet? Kan ingen garantera det enda som betyder något befinner vi oss i ett gigantiskt experiment och utsätter vi oss kollektivt för enorma risker.

Är kunskap ett medel eller ett mål? Utbildas forskare för att skapa kunskap, eller för att bli bra på att dra in pengar och publicera standardiserade texter? Det finns en uppenbar risk att jag har fel och att jag sitter här som ett annat nättroll och ondgör mig över något jag inte förstår. Det kan vara så, jag är medveten om det. Jag hoppas också att det är så, för jag är ärligt intresserad av denna fråga, och ingen tjänar som sagt på att leva med och föra vidare vanföreställningar om verkligheten som leder till att fatala beslut tas på felaktiga grunder. Jag har dock, till skillnad från trollen, satt mig in i frågan och jag är som sagt fullt medveten om att jag kan ha fel. Jag hävdar inte att jag har rätt, jag uttrycker en ärligt känd oro över att vi tänker fel och utsätter oss själva för onödiga risker som kan komma att kosta oss alla dyrt. I efterhand gått inte att ångra sig. Min känsla är att forskning idag ser kunskapen som ett slags formalitet och att det forskas för att dra in pengar, snarare än söks pengar för att kunna forska. Projekttänkandet och all kunskap om hur man driver ett projekt från ax till färdig limpa på ett effektivt och resurssnålt sätt är IMPONERANDE. Det är lätt att förföras av konsulterna som åker runt och säljer modeller och koncept, som levererar lösningar och talar om hur det är. De kan ofta visa på ett track rekord som det krävs en väl utvecklad kritisk, analytisk förmåga för att avslöja. Likt FACIT och Nokia går det ju bra, historiskt sett. Fast ingen vet något om framtiden, och om verkligheten är komplex istället för komplicerad kommer modellerna förr eller senare att stöta på partull. Verkligheten går inte att kontrollera, den kan man bara anpassa sig till. Jag kan ha fel, men har jag det har jag å andra sidan inte sålt på någon en ny, dyr och problematisk lösning. Det enda jag säger är att det finns en poäng att vara försiktig. Som jag läste i en kommentar till ett av de havererade klimatmötena: Tänk om vi skapar ett hållbart samhälle helt i onödan. Det är risken vi tar om vi anammar principen om försiktighet och en mer ödmjuk inställning till verkligheten. Påminner även om att Donald Trump ledde ett framgångsrikt projekt som kröntes med presidentutnämningen, men sedan, när han skulle hantera den komplexa verklighet som går under namnet Amerika stötte han på partull. Kanske beror det på att ett företag, som han är van att sköta, är en komplicerad del av verkligheten, medan ett land är en komplex helhet.

Att forskare och ansvariga för forskning på kort tid accepterat den nyordning som New Public Management innebär och som bygger på föreställningen om att verkligheten är komplicerad och därför bäst hanteras som ett slags projekt, visar hur lite kunskapen betyder när den ställs mot möjligheten att tjäna pengar. Kunskap (liksom lärande och vård) är abstrakt och svårt, medan pengar är konkret och enkelt. Projekt går att hantera och komplicerade processer kan styras mot mål, kvalitetssäkras och utvärderas med ledning av nyckeltal. Tänk om skolan och den högre utbildningen inte är ett komplext problem som kan dess upp i delprojekt som löses var och ett förs sig? Tänk om det är precis tvärtom? Det saknas inte tecken på att det skulle kunna vara så. Är det då klokt att okritiskt skynda på utvecklingen och snabbt digitalisera allt fler aspekter av livet och delar av samhället? Det är inte jag som ställer den frågan, den ställs i dagens Under Strecket.
Att skillnaden mellan äldre och yngre vad gäller förståelsen av specifika ord är stor är i sig naturligt: man lär sig ord genom livet i takt med att man behöver kunna dem. Men att skillnaderna mellan generationer ökar, dessutom snabbt, och att förståelsen för högskoleprovsord minskar är viktigt att ta på allvar. Det innebär nämligen att avståndet till högskolans ordvärld ökar, men risken är att språnget blir alltför stort att ta för en växande andel. Det innebär också ett problem för ett aktivt medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Högskolans, ­politikens och de samhälleliga institutionernas språkbruk förändras nämligen inte alls med den hastighet som de framväxande generationernas språkbruk gör. 
Diskussionen om Pisa-resultat och ordförståelse av samhälls- och vetenskapsrelevanta ord bör rimligen handla mer om att hålla ihop samhället och ­motverka klyftor, än om tävlingen länder emellan. Vad gäller diskussionen om skolans del i det hela kan konstateras att den digitala revolution vi sett de ­senaste årtiondena innebär att skolan nu aktivt måste arbeta för att kompensera den splittring och fragmentisering av det språklandskap de uppväxande generationerna möter. Nya förhållanden resulterar i nya utmaningar.
Samhället, livet och verkligheten är en utmaning och om vi inte bryr oss om att undersöka vilken typ av utmaning det är spelar det ingen som helst roll hur framgångsrika vi är idag och i jämförelse med andra. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla. Den dagen är det för sent att säga: Vad var det jag sa, och det är också meningslöst. Därför säger jag: Vad har vi egentligen att förlora på att vara försiktiga och närma oss framtiden på ett lite med öppet och ödmjukt sätt?

Samverkan: Hur, varför och för vem?

Samproduktion av kunskap är en tanke jag dras till och en fråga jag jobbat med. Ämnet triggar och sätter igång fantasin. Det är en viktig fråga, för utan kunskap -- både ny kunskap och kunskap som hålls vid liv -- går det inte att förvalta ett modernt samhälle. Och ingen äger kunskap; inför vetandet är alla lika. Kunskap uppstår och hålls vid liv i mellanrummen. Samverkan ser jag som något positivt. Svårt, men i grunden positivt. Fast när jag läser vad Alexandra Waluszewski, (professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet) skriver om samverkan blir det tydligt hur bedrägligt begreppet är, eller hur problematiskt det kan bli när samverkan blir ett krav inom forskningen. När samverkan blir en strategisk order uppifrån eller om den sker med andra mål än kunskap är det inte längre självklart positivt för forskare att samverka. Samverkan där pengar än viktigare än vetande kan vara direkt skadligt för kunskapsutvecklingen.

Gransen mellan kunskap och ekonomi håller på att bli otydlig. Det är ett växande problem i akademin idag. Ibland undrar jag om det forskas för att få pengar, eller om man får pengar för att forska? När kvalitet blir liktydigt med nyckeltal blir det svårt att hävda kunskapens integritet. För kunskap kan aldrig mätas, den kan bara omsättas i handling. Gränsen är hårfin och det är svårt att avgöra vad som verkligen driver den enskilde forskaren. När jag var doktorand sökte vi pengar, och visst blev jag och övriga på institutionen glada när ansökningar beviljades, men det var möjligheten att forska som gjorde oss glada, inte pengarna. Och storleken på anslagen var ingen faktor. Idag är det en merit att dra in pengar, en forskningsmerit. Det anordnas kurser om hur man skriver en bra ansökan, och det skapas referensgrupper för att vässa ansökningar. Jag går på fler seminarier som handlar om ansökningar än om forskning och kunskapsutveckling. Kunskapen håller på att bli en formalitet, och allt mer fokus riktas mot pengarna. Om det lades ner lika mycket fokus på forskningen och kunskapen vore ekonomisering och samverkan oproblematiskt, men pengar är makt och den som drar in pengar får inflytande, även över kunskapen. Den som bara forskar, som ägnar arbetstiden (den tid man kan finna utrymme för) enbart åt kunskapsutveckling betraktas med misstänksamhet. Eller så kallas projekten hobbyforskning och ses över axeln. Riktig forskning drar in pengar, och riktiga forskare är forskare vars ansökningar vinner bifall. Frågan vad vi ska ha samverkan till, och för vem och varför högskolan samverkar med det omgivande samhället, är en allt annat än trivial fråga.
Säg att du är forskare och inte vill samverka. Då är du – ja vad då, en hopplös bakåtsträvare? Du lever i alla fall inte upp till regeringens och statliga forskningsfinansiärers idé om vad som är en framgångsrik forskare – vars resultat bidrar till att Sverige blir världsledande inom både vetenskap och innovation.

Samverkan är forskningspolitikens ”nya svarta”: ”Samverkan bör vara en naturlig och integrerad del av lärosätenas uppgifter att anordna utbildning och bedriva forskning”, slås fast i den senaste forskningspropositionen. Samverkan med det omgivande samhället ska ”utvecklas strategiskt” och ”premieras ekonomiskt”, för att klara, som det sägs redan i titeln, ”samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. De områden som pekas ut som centrala för strategisk samverkan på global nivå är utmaningar kring klimat, hälsa/livsvetenskaper och digitalisering, medan hållbart samhällsbyggande och kvaliteten i skolan sägs vara av specifikt nationellt intresse.
Jag drar inte in några pengar. Efter ett antal avslag på forskningsansökningar som tog en massa värdefull tid i anspråk gav jag upp och beslutade mig för att ägna min tid åt att forska, åt att utveckla kunskap och åt arbete med samverkan. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin, inte för att tävla om pengar. Jag är urusel på att pitcha idéer, och finner ansökningsskrivande föga intellektuellt utmanande. Min erfarenhet är att framgång på det området handlar om att knäcka koden, och det menar jag är så långt bort från kunskapsutveckling man kan komma. Forskning handlar som jag ser det om att söka sig fram i okänd terräng och vet man på förhand vad man ska finna är det inte kunskap. Samma gäller samverkan och gemensam kunskapsutveckling, om verksamheten ska nå på förhand uppgjorda mål eller utvärderas utifrån hur väl man når upp till bestämda nyckeltal är det inte samverkan för kunskap man ägnar sig åt, utan något annat.

Jag har aldrig varit intresserad av att låsa in mig i ett elfenbenstorn. Jag vill att den kunskap som mitt arbete leder till ska spridas. Bland annat därför publicerade jag min bok om kultur och (teoretiska aspekter av begreppet) hållbarhet på nätet, fritt tillgänglig för alla som vill ladda ner och läsa. Boken handlar om samverkan. Samtal är ett slags samverkan. Jag ställer samtal mot debatt, som är motsatsen till samverkan. Kampen om forskningsanslag är en smutsig kamp där alla trix är tillåtna. Allt handlar om att vinna, och vinner man får forskaren inte bara pengar. Eftersom över hälften av forskningsmedlen går till så kallade over-head-kostnader som inte har med kunskapsutveckling att göra, handlar ansökningar inte bara om möjligheten att forska, det handlar lika mycket om prestige, makt och pengar. Hur mycket externa medel en högskola drar in är ett nyckeltal, en framgångsfaktor. Samverkan går till på lite annorlunda sätt, men det handlar idag minst lika mycket om pengar som om kunskap och gränsen mellan är allt annat än tydlig. Det oroar att forskare inte talar mer om detta, att så många forskare okritiskt köper nyordningen som snabbt vunnit insteg i akademin.
Få forskare förnekar att klimatförändringarna och alla människors tillgång till hälso- och sjukvård är en av vår tids stora, globala ödesfrågor. Få forskare har invändningar mot att vårt egets lands kvalitet i sjukvård och utbildning står inför stora utmaningar, liksom samhällsbyggandet i stort. Och säg den forskare som inte önskar att hens forskningsresultat ska bidra till ökade insikter om hur dessa och andra utmaningar ska hanteras. Det är ju precis det forskning handlar om; att ”betjäna hela samhället”, som det formuleras i företalet till de europeiska universitetens Magna Charta.
Min bok, som har undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är en av tre böcker med samma undertitel. Bok nummer två håller jag på och slutredigerar och den kommer att publiceras på nätet innan sommaren. Jag har valt att fokusera på kunskap. Eftersom boken inte är referee-granskad räknas den inte som en merit, och högskolan där jag arbetar ser den därför närmast som en belastning. Ingen har sagt något negativt, men det är uppenbart att systemet inte premierar publikationer som inte går att koppla till rigida nyckeltal. Min bok är en bok att tänka med och den ger samverkanskompetens, förståelse för kultur och presenterar sätt att se på begreppet hållbarhet. Kunskapen är i centrum. Det är emellertid inte en bok som leder något i bevis. Sådan forskning håller jag med om måste rereree-granskas. Fast all kunskap är inte av den arten. All forskning visar inte på något bestämt. Kunskap låter sig inte inordnas i någon mall. Mina böcker handlar om kultur och bygger på den kunskap jag skaffat mig genom åren och är resultatet av många års arbete. Jag trodde i min enfald att jag gjorde något positivt, något som ligger helt i linje med riksdagens forskningsintentioner. En allmänt spridd förståelse för kultur ser jag som en förutsättning för både hållbarhet, kunskapsutveckling och samverkan. Jag valde att söka den kunskap jag på goda grunder och som forskare anser behövs, inte sådan kunskap som belönas med pengar. Det var för kunskapen jag sökte mig till högskolan, och det är gentemot jag är lojal. Att det inte belönas säger en hel del om kunskapssynen i dagens samhälle, om hur kunskap värderas.

Det satsas pengar på forskning, skattepengar. Det är våra gemensamma pengar som förbrukas och därför är frågan på vad det satsas och hur pengarna investeras viktig, både idag och i framtiden. För det som görs eller inte görs idag kommer att få konsekvenser för framtiden. Forskning och högre utbildning handlar om kunskap, om användbara insikter. Akademin är en plats där landets unga förbereds och förbereder sig själva för att kunna axla ansvaret för samhället. Det är inget nytt och det är heller ingen förlegad tanke, för inget har förändrats vad jag vet. Folket som bygger landet blir äldre och den unga generationen tar vid där den äldre lämnar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Utan kunskap, inget samhälle. Samhället är ett resultat av samverkan.
Men frågan är om samverkan [det vill säga rådande syn på samverkan och målet med samverkan] är detsamma som att betjäna hela samhället? Samverkan är ett bedrägligt begrepp. Det är positiv laddat – så länge vi håller oss till vardagslivet. Dess synonymer är samarbete och interaktion, fenomen som är förknippande med en rad fina sociala egenskaper. Som en människas förmåga att fungera bland grannar, arbetskamrater, släkt och vänner. Men gifter vi samman samverkan med forskning, eller med innovation, så blir det betydligt mer problematiskt.

Det som forskning och samverkan ska leda till, innovation eller spridd användning av nya varor eller tjänster, är inget som uppnås genom stillsamt samarbete. Att utveckla något nytt kostar – och kostnaderna kommer långt före eventuella intäkter från en etablerad användning. Att börja producera och använda något nytt kostar än mer – och de vars etablerade investeringar hotas av det nya kommer att göra allt som står i deras makt för att försvara sina intressen. Ekonomiska aktörer, sammankopplade i intrikata nätverk, har med andra ord ett avgörande inflytande över vilka forskningsresultat som verkligen blir föremål för innovation – och vilka som kommer att stå och stampa som lovande idéer och prototyper utan att någonsin nå spridd användning.
Bara forskning som visar på lönsamhet (i det korta perspektivet, vilket allt mer krymper i takt med att fokuseringen på ekonomi ökar) anses vara viktig forskning idag. Kunskapens värde är med andra ord på väg att minska, på pengarnas bekostnad. Få utbildar sig idag för att lära. Målet med högre studier är att öka sina ekonomiska chanser på (arbets)marknaden. Pengar betyder allt mer och kunskap betyder allt mindre. När jag inser det, och det är svårt, för jag vägrar i det längsta tro att det är sant, förstår jag mina egna problem att finna mig tillrätta i akademin och den högre utbildningen. Jag är där för kunskapens och lärandets skull, men det är inte så mitt uppdrag ser ut i praktiken. På pappret och om jag frågar mina överordnade, i UKÄs granskningar och överallt annars är det kunskapen som sägs vara uppdraget, med det är inte så det ser ut i praktiken. Kraven på avkastning har ökat, och många studenter tänker idag på samma sätt som näringslivet. Alla kräver med andra ord att lärare och forskare ska spela dubbelt. Vi ska hålla bildningens fana högt, samtidigt som vi värnar ekonomin i första hand. Ett omöjligt uppdrag som alla kloka människor instinktivt värjer sig mot. Samverkansprojekt där ekonomin är det viktiga reducerar forskare till servicepersonal, och det intresserar mig inte. Ska jag samverka ska det vara med KUNSKAPEN i centrum. 
Om dessa starka ekonomiska aktörer och de intressen de är sammanvävda med också ges möjlighet att samverka med forskare; det vill säga samarbeta och interagera med forskare redan när ett forskningsprojekt formuleras, så kommer de självklart också att vilja påverka inriktningen på detta. Ju mer forskningen anpassas till etablerade tekniska och organisatoriska investeringar, desto större chans till lyckad innovation – och ju större anledning för samverkanspartners att driva mot egna intressen.

Det är långt ifrån givet att dessa intressen sammanfaller med ambitionen att bidra till lösningen på globala respektive nationella utmaningar. De dagsaktuella exemplen är många och förskräckande:

Det rådande amerikanska politiska styret omfamnar inte klimatforskningen. Det rådande ryska politiska styret omfamnar inte den forskning som berör våld mot kvinnor och barn. Det rådande politiska styret i Ungern och Polen omfamnar inte mediaforskningen. Det rådande inhemska styret över Nya Karolinska universitetssjukhuset, eller över Sollefteå sjukhus – bara för att ta några exempel – omfamnar inte professionsforskningen. Om vi, som det sägs i den senaste forskningspropositionen, verkligen vill värna ”den fria forskningen”, så måste vi också värna den forskning vars granskning av etablerade tekniska, medicinska, politiska, religiösa och sociala förhållanden trampar såväl ekonomiska som politiska maktgrupperingar på tårna. Och vi måste värna de förslag till innovationer och andra alternativa lösningar som rubbar balansen i etablerade ekonomiska och politiska maktstrukturer.
Kunskapens träd växer från roten. Kunskapssamhället byggs från grunden. Det är i skolan allt grundläggs, och gårdagens Uppdrag Granskning blev en skrämmande påminnelse om kunskapens (närmats obefintliga) värde i dagens utbildningssystem. Det är nyckeltalen som räknas, inte kunskapen, inte lärandet för livet. När landets lärare på lägre nivåer inte får möjlighet att göra sitt jobb blir det svårare och svårare för oss som undervisar på högskolan att göra vårt. Bladen vissnar och frukterna skrumpnar. Och så länge ekonomin blomstrar saknas incitament att ta problemen på allvar. Så länge pengarna rullar in är det svårt att se problemen som hotar på sikt. Grundproblemet, att kunskapen förlorat sitt värde, är hopplöst svårt att tala om. Ekonomin är det enda värde och det enda språk som accepteras. Därför fortsätter kunskapen att utarmas och vetandets kvalitet sjunker, även när det satsas på utbildning, forskning och samverkan.

Forskare ska göra karriär, det är viktigare än ökad kunskap och vishet. Forskning handlar, helt i linje med rådande logik, allt mindre om kunskap och allt mer om pengar. Samhället avlönar i praktiken idag forskare för att konkurrera om forskningsmedel!? Och den som vinner i det lotteriet belönas med akademisk ära och samhällelig berömmelse. Pengarna kommer först och är viktigast, sedan kommer kunskapen. Det så det ser ut, vilket gör att den som bara vill forska får allt svårare, för i takt med att ekonomin krymper skärs det ner på tiden i tjänsten som kan läggas på fri forskning, för kunskapens och vetandets skull. Från och med 2015 har jag inte längre 20 procent garanterad forskning i tjänsten, utan 10 och resten får jag söka, i konkurrens. Och gissa vad som används som kriterium för bedömningen av ansökningarna, ekonomi. Varför ska högskolan samverka? Är det för att utveckla kunskap, eller handlar det om pengar?
Efter snart 30 år är det kanske dags att kontemplera över varför de europeiska universiteten faktiskt mangrant undertecknade Magna Charta år 1988. Där slås det fast att universitetet är ”en autonom institution i hjärtat av samhällen”, som måste vara ”moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar”. Forskning och forskningens förslag till förändring och innovation kan nämligen vara ohyggligt plågsamma för etablerade ekonomiska, politiska och samhälleliga intressen.
Politikerna har bestämt sig för en definition av forskning och en definition av kunskap. Forskning ska generera patent och pengar, och kunskap ska vara evidensbaserad och kvantitativ. Över hela linjen. Det är det kvalitetsmått som alla ämnen och forskare har att förhålla sig till. Och detta gör att maktordningen på högskolor och universitet är riggad i utgångsläget. Den som ägnar sig åt forskning som ger patent (naturvetenskap), eller som genererar data som går att mäta och jämföra, hen får makt och inflytande som går långt utanför det egna kompetensområdet. Humaniora genererar inga patent, och den är inte kvantitativ, dess kunskap är inte mätbar. Betyder det att humaniora är tärande och onyttigt? Nej, bara att forskningen resulterar i en annan, men lika viktig, kunskap. Kultur går inte att låsa fast, går inte att bestämma eller karaktärisera. Kultur går inte att räkna på, men den finns överallt och påverkar. Kulturen inom akademin ger paradoxalt nog kulturvetarna problem. Fast det problemet är bara ett problem för forskarna och deras möjligheter att bedriva forskning, inte för den kulturvetenskapliga forskningen och dess kunskapsmål. Mänskliga överenskommelser och politiska beslut får konsekvenser, även för kunskapen. Kunskapen är aldrig ren, objektiv eller skild från det övriga samhället, från kulturen. Forskare är också människor och som sådana sammansatta.

Vi får den kunskap vi förtjänar och akademin kan bara prestera det den får resurser och uppmuntran att prestera. Humaniora ligger just nu inte alls i fas och det hämmar kunskapsproduktionen på det området. Kampen om överlevnad i den många gånger hänsynslösa akademiska miljön försvåras när medlen till och intresset för humanistiskt kulturvetenskaplig kunskap stryps. Rådande kunskapssyn och forskningspolitik får dessa konsekvenser. Utan pengar går det inte att göra något. Om det kan man ha åsikter, men det är en förutsättning som man måste förhålla sig till och hantera. Pengar är det som driver verksamheten, inte kunskap eller viljan att veta. Både forskning och samverkan ser jag som ett slags investering, en kostnad. Om forskningen tvingas bära sina egna kostnader på kort sikt får det menlig inverkan på resultatet, och samverkan riggas till marknadens fördel. Kravet på ekonomisk lönsamhet utarmar kunskapsbasen och med den skyddet mot tillvarons många hot. Rådande syn på forskning och samverkan driver kunskapen mot det som är lönsamt på kort sikt. Så bygger man inte ett långsiktigt hållbart samhälle, tvärt om.

Det finns ett citat eller tanke som jag gillar, som går ut på att visst kostar forskning pengar. Otroligt mycket pengar. Och det är svårt att se vinsten i det korta perspektivet. Men vad skulle det kosta samhället om man slutade satsa pengar på forskning? Det skulle kosta otroligt mycket mer! Det skulle riskera hela samhället, så som vi känner det idag. Mat och hyra är också kostsamt, men att sluta äta eller flytta till ett tält är inget alternativ. Min grundsyn på samverkan är fortfarande positiv, men så som den kommit att ta sig uttryck i dagens akademi och samhälle oroar mig. Kunskap är svårt och tar tid och några garantier för framgång finns inte, inte i det korta perspektivet, men för kunskapsutvecklingens skull är misslyckade projekt lika lärorika som lyckade. Vägen till kunskap och lärande är alltid en omväg, och det gäller även för samverkan där KUNSKAP är målet.

onsdag 15 februari 2017

Någon annan

Någon annan är inte jag. Någon annan är en av jordens alla andra människor. Någon annan; vad skulle vi göras utan denne någon? Någon annan, som med glädje kan tänka sig att göra allt det jag inte vill, orkar, kan, hinner eller förstår. Någon annan är fantastisk för hen vill jobba natt, torka skit och jaga livet ur sig för att mitt liv ska bli drägligt. Någon annan efterfrågar låglönejobb, osäkra anställningar och behöver varken vila eller bara sticka iväg på en weekend i Paris för att ladda batterierna. Någon annan städar mitt hotellrum och plockar bort hår och hudavlagringar i duschen när jag och min flickvän åker på spa. Igår var det alla hjärtans dag. Många tänkte bara på sig själva och sina nära och kära. Få tänkte på någon annan. Låt denna dag bli någon annans dag.

Någon annan är en förutsättning för vårt moderna samhälle; för var skulle vi vara om inte någon annan fanns? Fast saker och ting håller på att förändras. Titta på hur det ser ut i vården. Vart är samhället på väg när någon annan inte ens söker sjukskötersketjänsterna som utlyses på Nya Karolinska i Stockholm? Någon annan har dessutom börjat klaga på förhållandena i skolan och några har till och med sagt upp sig. Förr klagades det inte så mycket. Någon annan var tacksam för det lilla. Samhällets långsiktighet är hotad. För vem ska utföra alla sysslorna som behöver utföras för att allt ska fungera om inte någon annan? Jag? Aldrig i livet! Det är ju jag som behöver vården och ett fungerande utbildningssystem som garanterar kunskapsförsörjningen. Det är ju jag som behöver bil, bostad och mat på bordet. Jag klarar mig inte utan någon annan, och med tanke på hur mycket bidrag som betalas ut i det här landet borde någon kunna tvinga någon att ta de där jobben som behöver göras. Hur skulle det annars se ut?

För att få ihop mitt liv behöver jag mer pengar. Varför ska  jag behöva betala så mycket i skatt, när andra smiter undan ansvar? Jag behöver mina pengar och värdesätter min tid. Jag vill ha en ny dator, en större och mer central lägenhet, ny bil, bättre dator, en mer användarvänlig telefon, längre semester och orkar efter en dag på jobbet inte städa eller hjälpa barnen med läxorna. Det får någon annan göra. Och med tanke på massinvandringen och den höga arbetslösheten borde det inte vara ett problem att hitta någon. Jag har inte tid och vill inte. Valfrihet är viktigt för mig. Jag vill ha ett brett utbud att välja mellan. Billig, billigare, billigast ska det vara och så effektivt som möjligt ska det ordnas. Vänta vill jag inte. Och försenade tåg gör mig galen. Hur kan man låta någon annan gå före mig i kön? Jag som arbetar hårt och som betalar skatt. För att kunna göra rätt för mig behöver jag högre lön, och arbetsbördan måste minska. Annars orkar jag inte fram till pensioneringen. Någon måste göra något. Någon annan än som ansvarar för politiken idag får ta över och se till att ordna samhället så att jag får ihop livspusslet utan att behöva vända ut och in på mig och min plånbok.

Problemet är ingen är tacksam för det man har idag, allt färre sköter sig och drar sitt strå till stacken. Det känns som bara jag gör som man borde göra. Inte så konstigt att samhällskalkylen inte går ihop då. Det var bättre förr, när de som kom hit och våra egna ungdomar tog ansvar, klippte sig och skaffade sig jobb. Då fanns det bostäder också, och personal i vården, lärare och poliser. Sedan fick någon annan för sig att hen var för fin för att ta skitjobben. Vart är samhället på väg. Och Sverige kan för för sjutton inte ta hand om alla som behöver hjälp. För att orka behöver vi få lite andrum. Nu får någon annan ta över ansvaret. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Allt kostar pengar och vi behöver spara. Tänk på klimatet. Hur skulle det se ut om alla åkte till Thailand varje år? Jag flyger minsann bara när jag behöver, men idag tar ingen sitt ansvar. Det får någon annan göra, verkar alla andra tänka: utom jag.

Någon annan borde det finnas där ute som nöjer sig med mindre lön än jag behöver. Alla kan ju inte tjäna bra och ha ansvarsfulla arbeten. Hur skulle det se ut? Någon måste faktiskt bita huvudet av skam och ta på sig arbetshandskarna. Och om det inte passar får man väl flytta. Det är ingen mänsklig rättighet att vara rik, det borde inte vara så svårt att fatta. Forskning visar dessutom att ju mindre skatt man betalar desto mer pengar drar staten in, och det känns ju rätt. Jag vill i alla fall inte betala mer, och ingen tackar mig för att jag röstar på vänstern som vill HÖJA skatten och göra det svårare för människor. Idag måste man ju betala själv för att få det man behöver så jag behöver mer pengar, inte mindre.

Jag känner mig ensam. Jag behöver någon som kan ge mig en klapp på axeln, som ser mig och ger mig uppmuntran. Jag behöver känna att jag behövs. Jag är så trött på all egoism och att det aldrig verkar finnas tid för mig att stanna upp och tänka efter. Jag orkar snart inte längre bidra till det här skitsamhället. Jag vill bara att någon ska göra något. Någon annan, som är yngre, snabbare och som inte är så djävla krävande. Någon som nöjer sig med det lilla och som inte klagar hela tiden. När jag var liten var allt mycket bättre. Då fanns det alltid någon som tog hand om en. Någon annan, jag undrar var hen är idag? Idag är alla så otacksamma och ingen ser och förstår hur enkelt det är egentligen att lösa alla problem: Sänk skatten, höj straffen, stäng gränsen och tvinga alla arbetslösa, långtidssjukskrivna och invandrare att göra rätt för sig. Alla kan inte bara få, någon måste ge också. Någon annan!

tisdag 14 februari 2017

Mikropolitik och segmenteringar 32

Detta blir den sista posten på temat mikropolitik och segmenteringar. Det är ingen slump att jag började skriva om, utifrån eller tillsammans med just denna platå, just ... när det nu var jag började, någon gång under 2016. Strömningarna och tendenserna har alltid funnits där, just under ytan. Deleuze och Guattari förstod och detta är deras varning. Allt kan förändras snabbt. Det visar händelseutvecklingen under den allra sista tiden skrämmande tydligt. Demokratin är bräcklig och frihet, öppenhet och medmänsklighet är inget man kan ta för givet. Liksom tystnad går öppenhet aldrig att tvinga fram. Det enda man kan veta och kontrollera är hur man tänker och agerar själv. När rösterna höjs för att öka kontrollen, när ekonomisk vinst överordnas andra värden och effektivitet blir ett självändamål. När samhället antas kunna styras i en bestämd riktning sätts processer igång som ger upphov till effekter som ingen kan veta något om på förhand. I ett slag, på kort tid kan ordning vändas i kaos, och tvärtom. Och både ordning och kaos kan fungera på olika sätt. Enda "vapnet" som fungerar för att hindra fascismen från att slå rot är att värna öppenheten och engagera sig för demokratin. Just nu ser vi det motsatta. Krav på hårdare straff, stängda gränser, ökad effektivisering reses och egoism, arrogans och misstänksamhet blir allt vanligare och tydligare. Än så länge fungerar samhället, men alt kan förändras, snabbt. Och det sker inte i det dolda. Förändringen utspelar sig mitt framför ögonen på oss och ingen som lever idag kan säga: Jag visste inget och förstod inte. Fascismen är en destruktiv kraft som förödde Europa för 70 år sedan och när nazismen nu visar sitt fula tryne i offentligheten är det ett tecken att ta på allvar. Att etablerade partier ens tänker tanken att samverka med SD, som är en gren på samma träd, är skrämmande.
It is curious that from the very beginning the Nazis announced to Germany what they were bringing: at once wedding bells and death, including their own death, and the death of the Germans. They thought they would perish but that their undertaking would be resumed, all across Europe, all over the world, throughout the solar system. And the people cheered, not because they did not understand, but because they wanted that death through the death of others.
Krig är aldrig en lösning. Krav på hårdare straff, mer kontroll och stängda gränser är symptom på en underliggande sjukdomen, inte åtgärder som leder till att något blir bättre. Det går inte att bygga en hållbar politik på rädsla för det okända. Enfald som svar på mångfaldens utmaningar är korkat, och sanningen är också symptomatiskt det första offret. Nu mer än någonsin behöver skolan värnas och kunskapen placeras i centrum. Kunskapens egenvärde behöver återupprättas. Idag är pengarna målet, inte medlet. Och då förändras politikens landskap. Skattesänkarpartier med ett enda mål för ögonen, att minska statens inflytande och öka marknadens makt. lierar sig idag liksom i Tyskland på 1930-talet med rasisterna för att uppnå sina respektive mål. Det som förenar dem är enögdheten, arrogansen och rädslan för att dela med sig av det man ser som sitt. Det är en väg som leder ut över ett sluttande plan. Allt kan förändras snabbt, och sen när allt är förändrat finns ingen återvändo. Fascismen är självförbrännande och den finns överallt i alla sammanhang och måste likt ogräs hindras från att växa på ett tidigt stadium, sedan är det försent. Tanken på att det skulle gå att kontrollera SD är befängd, för SDs ledning har inte någon kontroll alls. Kent Ekeroth är det levande beviset för det.
Like a will to wager everything you have every hand, to stake your own death against the death of others, and measure everything by "deleometers." Klaus Mann's novel, Mephisto, gives samplings of entirely ordinary Nazi speeches and conversations: "Heroism was something that was being ruled out of our lives. ... In reality, we are not marching forward, we are reeling, staggering. Our beloved Fiihrer is dragging us toward the shades of darkness and everlasting nothingness. How can we poets, we who have a special affinity for darkness and lower depths, not admire him? . . . Fires blazing on the horizon; rivers of blood in all the streets; and the frenzied dancing of the survivors, of those who are still spared, around the bodies of the dead!" Suicide is presented not as a punishment but as the crowning glory of the death of others.
Fascismen är inte livets väg, det är dödens. Sverigevännerna som nu marscherar igen i vårt land är inte våra vänner utan rädda, misslyckade, ignoranta, drömmare. Vita, marginaliserade, maktlösa, arga män och en och annan förvirrad kvinna, som söker enkla lösningar på komplexa problem. Men leker med elden, och den fråga alla som vill "röra om i grytan" måste ställa sig är ifall man verkligen vill vara del av och ge makt och inflytande till företrädarna för en destruktiv rörelse som drivs av hat och som inte drar sig för att hata och hota alla som inte passar in i deras idealbild av ett Sverige byggt på drömmar om fornstora dagar som inte ens då var något att vara stolt över. Det går aldrig att vinna ett krig; alla förlorar. Man kan kalla det vad man vill, men det är självmord. Hitler mobiliserade, och tomtarna som står och skriker på gator och torg bär uniform och viftar med flaggor som signalerar allt annat än fred, frihet och hållbarhet. Där kunskapen och intresset för hur världen fungerar egentligen tar slut, där tar dumheten och nävarna vid. Att Moderaterna rasar i opinionsundersökningarna som kom förra veckan är ett sundhetstecken, men att ledningen ens tänkte tanken att inleda samverkan med SD är en indikation på hur allvarligt läget är och hur snabbt allt kan förändras. Först förskjuts förändras tankarna och inställningen, och sedan praktiken. Det är ingen slump att nazisterna marscherar igen, Anna Kindberg Batra visade i handling att man inte ser några problem med rörelsen och dess grundtankar. Vi kan nu bara hoppas att alla vi som tror på det öppna samhället och värnar demokratin kan mobilisera en motkraft som är stark nog att kväva rörelsen i sin linda.
One can always say that it is just a matter of foggy talk and ideology, nothing but ideology. But that is not true. The insufficiency of economic and political definitions of fascism does not simply imply a need to tack on vague, so-called ideological determinations. We prefer to follow Faye's inquiry into the precise formation of Nazi statements, which are just as much in evidence in politics and economics as in the most absurd of conversations. They always contain the "stupid and repugnant" cry, Long live death!, even at the economic level, where the arms expansion replaces growth in consumption and where investment veers from the means of production toward the means of pure destruction.
I ett samhälle där pengar blivit målet och vinsten är viktigare än människorna och den långsiktiga hållbarheten har förskjutningen redan skett. Och den rörelsen kommer alltid från höger. Kommunismen har en hel del lik garderoben, men det är en helt annan typ av rörelse. Både kommunismen och fascismen försöker kontrollera det okontrollerbara, men där kommunismen talar om solidaritet och medmänsklighet talar nazismen om död och förintelse. Nazismen är destruktiv till sin natur medan kommunismen leder till destruktivitet eftersom man försöker inordna alla i ett färdigt och statiskt system. Att försöka klumpa ihop V och SD är att mörka SDs rasistiska rötter och partiets kopplingar till hatsidor på nätet varifrån alternativa fakta om tillståndet i vårt land sprids.
Paul Virilio's analysis strikes us as entirely correct in defining fascism not by the notion of the totalitarian State but by the notion of the suicidal State: so-called total war seems less a State undertaking than an undertaking of a war machine that appropriates the State and channels into it a flow of absolute war whose only possible outcome is the suicide of the State itself. "The triggering of a hitherto unknown material process, one that is limitless and aimless. . . . Once triggered, its mechanism cannot stop at peace, for the indirect strategy effectively places the dominant powers outside the usual categories of space and time. ... It was in the horror of daily life and its environment that Hitler finally found his surest means of governing, the legitimation of his policies and military strategy; and it lasted right up to the end, for the ruins and horrors and crimes and chaos of total war, far from discharging the repulsive nature of its power, normally only increase its scope. Telegram 71 is the normal outcome: If the war is lost, may the nation perish. Here, Hitler decides to join forces with his enemies in order to complete the destruction of his own people, by obliterating the last remaining resources of its life-support system, civil reserves of every kind (potable water, fuel, provisions, etc.)."
Inget gott kan komma ur samröre eller försök att normalisera rörelser som flörtar med nazismen och som riktar sin politik mot de andra. SD vill ingenting med Sverige, man använder bara flaggan och historien för att få makt att driva igenom sin politik. Och politiken är tydlig: Sverige åt svenskarna, vilket bara är retorik, för vem är Svensk, egentligen? Sanningen är att det inte existerar några rena kulturer och än mindre några raser. Vi är alla delar av samma mänsklighet och alla gränser och segmenteringar är skapade och kan omskapas. Fast bara om vi lär oss förstå och visar intresse för varandra. Nazismen är oresonlig och skyr inga medel. Öppnar man dörren på glänt till rasistiska partier leker man med elden och risken är överhängande att det tar sig och att allt som generationerna före oss byggt upp kan utplånas på mycket kort tid. Hitler tog makten 1933 med benägen hjälp av högern, och sedan dröjde det inte många år innan kriget var ett faktum, och på bara fem år föröddes stora delar av Europa och världen. Allt helt enligt den destruktiva planen som med skicklig propaganda såldes till folket med löften om världsherravälde. Som om alla andra bara skulle lägga sig platt och acceptera nyordningen.
It was this reversion of the line of flight into a line of destruction that already animated the molecular focuses of fascism, and made them interact in a war machine instead of resonating in a State apparatus. A war machine that no longer had anything but war as its object and would rather annihilate its own servants than stop the destruction. All the dangers of the other lines pale by comparison.
Redan på 1600-talet, under 30-åriga kriget borde insikten om krigets självdestruktivitet ha sjunkit in och hakat i, men kunskap är svårt och kräver tid, intresse och förståelse för komplexitet. Känslor är mycket lättare, för dem behöver man bara ge efter för och hänge sig åt. Det är emellertid dumheten som talar om man känner sig lockad av Jimmie Åkessons ord om att det är känslan som räknas. Känslan räknas bara för den som är ignorant och arrogant nog att inte bry om något annat än sig själv och den egna viljan till makt. Det är en farlig väg att lockas in på och avdramatisera faran med, som alla med bara basala kunskaper och ett uns av intresse vet inte kan leda till något gott; av den enkla och självklara anledningen att det är en lek med elden. Glöm Nazismen och fatta att rasismen är oförenlig med all vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi är alla del av samma mänsklighet och jorden är den enda plats i universum där människor kan leva som människor. Låt oss försöka förstå och solidariskt ta hand om varandra och livet på jorden.