lördag 3 december 2016

Ingångar till Tusen platåer 3

Fortsätter där jag slutade förra posten, mitt i Christopher Kullenbergs föreläsning om boken Tusen platåer, på Göteborgs Stadsbibliotek. Ambitionen är inte att sammanfatta eller återge vad som blev sagt eller vad som står i boken. Som vanligt tänker jag med. Jag stjäl Kullenbergs stöld av tankarna som Deleuze och Guattari publicerade 1980, men som fortfarande talar till oss. Det är så som kunskap hålls vid liv, genom att bråkas med och reflekteras kring. Genom att tänka tillsammans, i samtal istället för debatt, i en anda av nyfikenhet och med en ömsesidig önskan om att förstå livet bättre. Annars blir det simulering. Identisk upprepning. Det är i resonansen som nyanser och fördjupning uppstår. Simulacra är en kopia av en kopia, eller en bild som uppvisar både likhet och skillnad i förhållande till det bilden beskriver. Jag vill inte passivt återge, jag vill lära mig mer, vill utvecklas. Det är en livshållning. Det är så jag försöker vara lärare också. Vill inte att studenterna ska upprepa, varken det som står i böckerna eller det jag säger på föreläsningarna. Jag vill tänka tillsammans, vill hjälpa studenterna att utvecklas och bli självständiga, kritiska och visionära.

Idag fokuseras på mål, kontroll och effektivitet. Samhällsbyggande och utbildning liknar allt mer ett slags pusselläggande. Allt är timat och klart, in i minsta detalj. Både målet och vägen fram finns tydligt beskriven i manualen, som alla ska följa. Nåde den som avviker från den rätta vägen. Bitarna som identifierats och kvalitetstestats ska så snabbt som möjligt passas in i ramen. Debatten avgör vems mål och väg som är den bästa. Må bäste man vinna är slagordet i politiken. Det finns bara plats för en eller ett, i alla sammanhang. Tänk om det fanns utrymme för kreativitet. Tänk om vi samtalade om våra visioner och skapade en nyskapande, spännande mosaik av skärvorna som finns tillgängliga istället för att sträva efter det enda målet. Tänk om det fanns tid att tänka, tänka om och tänka nytt. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att öppna upp och reflektera över tillvaron. De talar inte om det som är, utan om det som skulle kunna bli. Nu är ett slags möjligheternas rum mellan då och sedan. Istället för att okritiskt sträva mot mål borde vi stanna upp och fråga: Vart är vi på väg?

Det går inte så bra just nu. Världen står och väger. I januari byter USA president och i Europa söker populister mandat för en politik byggd på enkla, orimliga lösningar som paketerats på ett snyggt sätt och marknadsfört genom att tala till känslorna. Allt fler pekar på oroväckande likheter mellan samtiden och 1930-talets Tyskland. Det betyder inte att det måste bli så. Framtiden är öppen. Men ser vi inte upp. Tar vi inte hoten på allvar. Reflekterar vi inte över vart vi är på väg. Följer vi okritiskt den enda vägen och likt pusselbitar lydigt fogar oss i den stora planen, kan det sluta med förskräckelse. Tusen platåer handlar om det. Det är en bok som varnar för det. Det är dock inte en undergångsbok. Den är fylld av verktyg, uppslag, ingångar, utgångar, möjligheter och utmaningar som kan användas för att förhindra hotande katastrofer som på samma sätt som alternativen finns inbyggda i helheten. Boken handlar om hur allt och alla hänger ihop. Läser vad jag skrev i mina anteckningar.
Jorden är ett energiflöde, en sammanhållen helhet som förändras i dynamiken mellan krafter och stratifieringar, avlagringar. Livet har uppstått på jorden, och är ett slags rekonstruktion av världen. Det finns en relation mellan människor och kultur och liv och geologi: Livet är resultatet av samproduktion. Allt liv är beroende av vartannat och hänger ihop. En komplex helhet bestående av kopplingar. Geologi, biologi, kemi, fysik och så vidare. Vetenskapen är en anordning som producerar kunskap: Och kunskap är mer eller mindre användbar, den är inte sann eller falsk. Samtal leder till förståelse, debatt leder till FÖRKLARINGEN. 
Kullenberg berörde detta. Nu minns jag inte vilka ord och tankar som är mina och vilka som är hans, men eftersom jag öppen med att jag stjäl innehållet och att detta är min text, mitt försök att skapa något nytt av det som står i boken och det som sades på föreläsningen är det till mig kritiken ska riktas. Jag vill som sagt inte tala om hur det är eller hur man måste tänka, jag vill samtala och lära mig mer. Kulturen blir till i samma rörelse som jag, och du och alla andra. Kulturen består av tankar, ting och materia. Livet på jorden är ett resultat av samproduktion. Platån som Kullenberg talade om är Moralens geologi. Etik är stratifierade föreställningar, sedimenterade handlingsmönster. Kulturen förändras på samma sätt som naturen, och det är mellanrummen som betyder något. Därför illustreras kapitlet med en hummer. Det som håller samman. Gud är en hummer, står det i texten. Och den fiktive Professor Challenger, som Deleuze och Guattari stulit från Sir Arthur Conan Doyle (kultur handlar om att stjäla och den förändras genom stölder av stölder av stölder), som håller föreläsningen som beskrivs liknar allt mer en hummer. Mot slutet av texten har han utvecklat klor ...

Jag återvänder till en äldre text här på bloggen, som handlar om just detta: Är Challenger en hummer? Är han den eller det som håller samman? Mellanrummet som förbinder allt och alla? Det går att ana något sådant här (i slutet av Moralens geologi), ett slags dubbelbindning. Mechanosfären eller rhizosfären är strukturer utan centrum, är relationer av relationer av relationer. Enligt Gregory Bateson (som Deleuze och Guattari ofta hänvisar till och är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind,
a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.
Moralens geologi handlar om dubbelbindningar. De finns överallt, och ger upphov till effekter. Den som fastnar i en låsning där det inte spelar någon roll vad hen gör kommer att drivas till galenskapens rand. Är det vad som håller på att hända? Allt fler mår allt sämre och de enda lösningarna vi har till vårt förfogande är mer av samma, för vi har bestämt oss på förhand vad som är bra och vad som är dåligt. Vi är i desperat behov en en ny moral, av nytänkande. För att bryta mönstret behövs inspiration till nytänkande. Ibland behöver man tvingas tänka i nya banor. Deleuze och Guattari skriver texter som får den effekten, i alla fall fungerar det så för mig. Det finns andra texter också. Till exempel nämnde Gregory Bateson, som skriver följande i boken Mind and Nature. A Necessary Unity. I kapitlet "Det mönster som binder samman" ställer han frågan:
Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?
Moralen är geologi och geologin är moral. Jag är du och du är jag. Tillsammans med andra bildar vi mönster som förbinder oss med varandra, och som förenar allt och alla. Kaos -- Struktur. Andas in, andas ut. Upplösning -- Sammanhållning. Det är i mellanrummen förändringen uppstår och världen och livet blir till. Människan är som ett vulkanutbrott, säger Kullenberg. En förändrande kraft med makt att utplåna, eller bygga upp. Därför menar jag att det är så oerhört viktigt att tänka kring relationer och konsekvenser. Deleuze och Guattari hjälper oss se oväntade samband och ger oss verktyg att förstå a-parallella blick av ömsesidigt förändring och utveckling (vilket syftar på getingen och orkidén i förra posten).

Föreläsningen fortsätter. Kullenberg talar om språket. Nästa platå: Lingvistikens postulat. Utsagan är en order. Språket är inte information, inte ett medium för överföring. Språket är genomsyrat av makt och ger upphov till effekter i eget namn. Språk är aktivitet och skapande. Kulturen blir till genom att tankar blir ord och ord bli till handling. Deleuze och Guattari skriver om ordets makt att förändra och använder kaparen som befinner sig i ett plan 10000 meter över marken som exempel. "Sitt stilla och gör inget dumt. Detta är en kapning", kanske hen säger och håller upp en pistol för att visa på allvaret i situationen. Orden är en performativ handling. Hela flygplanet förvandlas ögonblickligen, från ett flygplan där man sover, äter, umgås och väntar på som och semester. Till ett fängelse. Före och efter ordens uttalande är planet och alla passagerarna något annat. Ordens BETYDELSE är inte det viktiga, utan vad orden gör. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det i någon mening bara ord, men han vill något med orden. Han vill att vår bild av Sverige ska förändras och att vi ska se det han ser: Flyktingar som ett hot, istället för som en möjlighet. Och orden har makten att förändra. Därför kan man skratta åt galenskaperna som avslöjas gång på gång om SD. Förhoppningsvis skrattas det inte lika mycket idag när Donald Trump blivit vald till president, trots att alla mätningar visade att Clinton ledde och trots att etablissemanget uppfattade honom som en lögnare, ett skämt. När han svär presidenteden i januari är det bara ord, ord som bekräftar det som redan är ett faktum. Utan att orden uttalas kan han dock inte bli president.

En timme går fort. Kullenberg avslutar dock snyggt med en reflektion över platån: Mikropolitik och segmenteringar. Vad är det som gör ett samhälle till ett samhälle? Är det som Emile Durkheim hävdade, stabila strukturer och kontinuitet? Eller är det som Gabriel Tarde (som var samtida med Durkheim, men som förlorade striden om inflytande och glömdes bort) menar upprepade imitationer? Inget har förändrats, allt är sig likt. Fast beroende på hur man förstår det man ser ger det upphov till olika förklaringar, och även olika hinder och möjligheter. Platån handlar om fascismens framväxt. Hur är nazismen och fascismen möjlig, undrar Deleuze och Guattari? Hur kunde Tyskland välja Hitler till sin ledare? Var de förda bakom ljuset? Nej, menar Deleuze och Guattari, Hitler valdes på en mikronivå. Nazisterna kom till makten av rörelser som utspelades så att säga under radarn. Liksom Donald Trump, Brexit och andra populistiska strömningar. Valresultaten är effekter av en decentraliserad ordning vilken hålls samman av rädsla. Påminner än en gång om Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Fakta talar för att det går bra för Sverige, men "det är känslan som räknas!". Det är ord som ekar av hemskheter. Rädsla är en mäktig kraft och den som kan kanalisera den och placera sig själv i förgrunden av rörelsen får makt, enorm makt. En makt som inga lagar eller strukturer i världen rår på. Många är rädda för totalitära stater, för diktatorn som kräver lydnad och kontroll. Den totalitära staten är repressiv, säger Kullenberg, och den utövar kontroll uppifrån. Fascismen är folklig och kanaliserar makt underifrån.

Det skrämmande med fascismen är att den finns överallt. Den lever på rädsla och osäkerhet, och växer i okunskap och informerad ignorans. Fascismens röst är jag, jag, jag. Vi mot dom, och "snart smäller det". Orden och talet om PK-eliten, åsiktskorridoren, det folkföraktande etablissemanget är ord som yttras för att bygga murar och sprida rädsla, men hotet kommer varken uppifrån eller utifrån. Det kommer inifrån och mellan oss alla. Fascismen är suicidal eftersom den lever på ett självförbrännande hat som förr eller senare vänds inåt, mot den som hatar. Rädslan är det enda som verkligen skrämmer. Låter man rädslan ta över blir man slav under en destruktiv känsla som äter upp en själv och samhället man lever i, inifrån.

Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som fungerar som motmakt mot alla tendenser till fascism. Nazismen går aldrig att utrota, likt råttor utgör den ett slags medskapare av livet som vi känner det. Den finns där mellan och under ytan och är en utmaning som ständigt måste hanteras. Vart är vi på väg? Vi behöver samtala om det. Tusen platåer är sprängfylld med uppslag till samtal om hoten och möjligheterna som också finns överallt. Tack för det Deleuze och Guattari, och tack Christopher Kullenberg, som också bloggar på Intensifier i Deleuzisk anda.

fredag 2 december 2016

Humaniora är nödvändigt, inte nyttigt

Forskningspropositionen väcker en rad frågor och ger upphov till olika typer av reflektioner. Till exempel: Hur ser politikerna på humanioras roll i akademin och samhället? Vad är tanken att humaniora ska bidra med? Här är ambitionen att tänka vidare kring och samtala med debattinlägget i SvD som Jonas Ingvarsson (Biträdande professor i Medier, estetik och berättande, Högskolan i Skövde, och medförfattare till tankesmedjan Humtanks rapport ”Humanioras pris och värde”) skrivit, om forskningens frihet och humanioras roll(er).
Vi som är verksamma inom humaniorasektorn känner viss tillförsikt efter den rödgröna regeringens första forskningsproposition. Vi vill förstås gärna se att de förhållandevis omfattande skrivningarna om behovet av humanioraperspektiv på de stora samhällsfrågorna utgör ett svar på ett nytt opinionsläge. Redan i propositionens första stycke listas tre globala utmaningar – miljö, digitalisering och hälsa. Dessa sammanfaller väl med tre framväxande fokusområden inom humanistisk forskning: medicinsk, digital och grön humaniora.
Det talas ofta om hur viktigt humaniora är. Tyvärr stannar det ofta där, i talet om hur oerhört viktigt det är med humaniora. Konstigt vore det väl annars. Humaniora är vetenskapen om människan, om mänsklighetens egenskaper, förutsättningar, hinder och möjligheter, i historien och framtiden. I teorin är det enkelt och alla är överens om värdet och betydelsen. På vägen från tanke till handling händer dock väldigt ofta saker som gör att det fina talet inte riktigt får det förväntade genomslaget i praktiken. Kanske är det just för att "alla" är överens och nyttan otvetydig, i teorin, som det uppstår i praktiken. Det som anses fullkomligt självklart kan lätt uppfattas som ett slags formalitet som det räcker att vänta på för att nyttan ska realiseras i handling. Paradoxalt nog behövs forskning om denna kulturens inneboende logik för att problemen ska kunna förstås och åtgärdas. Ett humanioras moment 22, alltså. Det låter dock onekligen bra och det finns alltid hopp.
Detta är ju något att notera med tillförsikt, samtidigt som vi måste våga ta diskussionen om räddningen står att finna i att sätta olika adjektiv framför huvudverksamheten ”humaniora”. Vad händer med dem som inte kan eller vill inordna sina forskningsrön under dessa rubriker? Vad händer med den forskning som med bibehållen hög kvalitet och integritet bedrivs vid sidan av trender och nyttopåbud?
Ska forskningen ge oss kunskaper, eller vad är uppdraget? En sak som man lätt glömmer och som sällan talas om är det faktum att den som är forskarutbildad har kostat samhället väldigt mycket pengar. Det är både cyniskt och en dålig investering att inte ha en plan eller i alla fall en tanke om vad det ska bli av den som disputerat. När någon skrivit en avhandling i ett humanistiskt ämne är det angeläget både för den nyblivne doktorn och för samhället att kunskaperna kommer till användning, antingen i akademin eller det omgivande samhället. Forskning ska enligt lagen vara fri, men staten har ändå kontroll över hur många som disputerar och vad man väljer att satsa skattepengar på. Jag efterlyser större uppmärksamhet kring detta. Det kan inte vara rimligt att forskarna själva ska behöva argumentera för sitt berättigande. Den som väljer att satsa på forskning lägger många, många år av sitt liv på verksamheten. Samhället har både ett behov och ett ansvar, åtminstone att diskutera frågan och visa förståelse för reaktionerna som olika förslag väcker. Om Sverige har ambitionen att bli en verklig kunskapsnation måste man ha en plan för hur komplexiteten som alla system ger upphov till ska hanteras. Att sticka huvudet i sanden leder till att kunskapen utarmas och till att pengar slängs i sjön. För att nu inte tala om behandlingen av dedikerade, uthålliga, kunniga människor med en dokumenterad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Växer det fram en föreställning om att kunskap endast har ett omedelbart, kortsiktigt, värde hotar det akademins själva fundament, vilket förr eller senare kommer att gå ut över all kunskap i hela samhället. Kunskapen måste vara i centrum, och ha ett egenvärde. Har den inte det ekar talet om Sverige som en kunskapsnation ihåligt och tomt.
Detta nyttiggörande av forskningen markeras också med förslaget att komplettera kvalitetsindikatorerna för lärosätenas resurstilldelning (som utgörs av citeringar, publiceringar och förmåga att attrahera externa forskningsmedel) med bedömning av forskares samverkan med det omgivande samhället.
Det talas ofta om forskares eller forskningens samverkan med det omgivande samhället, men jag hör sällan eller aldrig något om det om givande samhällets samverkan med forskare eller forskningen. En relation är alltid ömsesidig, annars är det ingen relation. Här tror jag illusionen om geniet spökar, föreställningen om att forskare är exceptionella människor med exceptionella problemlösningsegenskaper som antas kunna spridas från akademin ut i samhället. Forskare är dock helt vanliga människor med en osedvanlig förmåga att fokusera på ett ämne och en ovanlig förmåga till uthållighet. Visst ger det kunskaper, men det handlar inte om robotar som kan programmeras. För att samhället ska kunna få ut något av investeringen och forskningens nytta ska kunna förlösas krävs samverkan, och den måste vara dubbelriktad. Vi borde tala mycket med om samhällets samverkan med forskare och forskningen. Forskare svarar inte på frågor. Forskare utvecklar kunskap, och den kunskapen blir bättre och nyttigare om den skapas i samverkan. Det är dock lärare sagt än gjort, för det krävs både kunskap och förståelse från båda sidor. Om ansvaret helt och hållet ligger på forskaren är det inte samverkan det handlar om, utan stöd- och hjälpverksamhet. En tjänst som upphandlas, eller som förväntas bli utförd. Kunskap är dock inget soloprojekt! Om den ömsesidiga förståelsen saknas påverkar det forskningens resultat och kunskapens kvalitet menligt.
Och just i begreppet ”samverkan” finner jag en av propositionens viktigaste utmaningar. Jag har i annat sammanhang (DN Debatt 1/11 2014) argumenterat för att universiteten måste finna mekanismer för att uppmuntra den del av samverkansuppdraget som en gång i tiden kallades för ”tredje uppgiften”; det vill säga forskarnas kommunikation med en bredare allmänhet. Men med tanke på att regeringen kommer att utgå från innovationskontoret Vinnovas definitioner, får man anta att man med ”samverkan” menar entreprenörs- och innovationsdriven verksamhet. I någon mån betyder det likafullt att externa medel in i verksamheten blir kvalitetsgrundande (eftersom många innovationsdrivna projekt innebär att näringslivets kapital flyter in i verksamheten).
Bloggandet är mitt sätt att sprida kunskap, men den aspekten av forskning och utbildning (tänker på kommunikationen med det om givande samhället) talas det inte om. Samhället, politiker och företrädare för näringslivet måste bli mycket bättre på att lyssna på forskare. Tredje uppgiften skulle kunna vara del av tjänsten som forskare: Forskning, undervisning och kommunikation. Fast om spridningen av kunskap eller kommunikationen ska kontrolleras och vara stöpt i en form, följas upp och jämföras, kommer det inte att fungera. Som sagt, forskare är också människor, inte robotar som kan styras av program. Forskare är heller inga tjänare som kan dirigeras att göra än det ena än det andra i enlighet politiker och andra makthavares nycker. Kunskap växer ur ömsesidig respekt, både för varandra och för kunskapen. Forskare har (oftast) ett driv och vill göra saker, men om det inte finns förståelse för förutsättningarna och intresse för olika människors olika behov och möjligheter påverkar det kunskapen menligt.
Allvarligare är kanske att det också innebär en risk att humaniora och samhällskunskap ånyo sätts på undantag. Många humanistiska forskare har känt sig förfördelade av det bibliometriska system som mäter framför allt antalet publikationer i vetenskapliga tidskrifter och internationella citeringar av dessa. Nu finns det alltså en risk att även propositionens föreställning om vad ”samverkan” innebär ska drabba den humanistiska forskning som inte är entreprenöriell eller innovativ (i gängse mening). Med detta inte sagt att humanistisk forskning inte kan eller bör vara innovativ (begreppet har dessutom många innebörder, som just en humanist kan behöva reda ut), men det är oerhört viktigt att få en indikator på hur begreppet samverkan kommer att uppfattas, mätas och premieras. Under 2017 kommer regeringens förslag på hur samverkansuppdraget ska värderas gå ut på remiss. Då gäller det för inblandade aktörer att vara på tårna.
Forskning är inte en enda verksamhet, en och den samma över hela linjen. Olika typer av kunskap kräver olika typer av förutsättningar och förlåtelser. Och det gäller hela vägen från studier på grundnivå, över forskarutbildningen och även efter. När forskningen tvingas in i en rigid form som passar vissa kommer dessa ämnen att framstå som mer välfungerande, produktiva och nyttiga, medan ämnena och kunskaperna som inte passar in i mallen får problem och framstår som onyttiga och problematiska. Humaniora passar in i den senare kategorin, vilket säger mer om synen på kunskap idag än på nyttan med humaniora. Förstår man inte detta blir det svårt att skapa, dels en fungerande akademi, dels ett kunskapssamhälle. Det är allmänt bekant för humanister och kulturvetare, och andra med intresse för dess frågor, att det som mäts och värderas kommer att påverka utfallet. Är det ANTALET citeringar och artiklar som räknas är det vad man får. Kunskap har dock ingenting me dasken, utom i den bästa av världar. Forskare är också människor, och idag bedöms vetenskaplig kvalitet (på allvar och ofattbart nog) genom att studera VAR man publicerar sig och hur MÅNGA artiklar man publicerat, samt hur mycket externa medel man lyckats dra in. En sådan syn på kunskap är förödande för allt vad bildning heter. Eftersom innehållet betraktas som ett slags formalitet är det inte intressant att diskutera det. När en artikel diskuteras på ett seminarium idag, om det nu sker (för den som knäckt publiceringskoden verkar varken ha tid eller intresse av att diskutera innehållet. All tid och fokus läggs på att producera text och putsa på forskarens CV och det personliga varumärket) handlar synpunkterna om vad som krävs för att bli PUBLICERAD, inte om innehållets kunskapsvärde. Bedömningskompetensen utarmas och allt handlar om siffror, förenklingar (eller snarare förvrängningar) och allt mindre om KUNSKAP. Jag tror humanister har lättare att se detta då det lite grand ligger i ämnets natur. Det skulle kunna leda till att man lyssnar mer på humanister eller till att humanioras värde ökar, men tyvärr skyller man snarare på budbäraren och anklagar hen för att sprida dålig stämning. Det är olyckligt på så många olika sätt.
En annan aspekt av samverkansuppdraget är den att all humanistisk forskning kanske inte lämpar sig för forskningskommunikation. Jag är en stark tillskyndare av ”tredje uppgiften”, men jag omfamnar också med viss stolthet det förkättrade elfenbenstornet (men låt oss för naturvårdens skull kalla det för ”kontrolltorn” i stället). Vi måste kommunicera vår forskning, men också kommunicera att det finns forskning som inte är så enkel – eller kanske ens möjlig – att kommunicera. Detta gäller ju ingenjörer också. Tack gode Gud för att inte varenda skruv, mutter och koppling som forskas fram på Chalmers och KTH kommer till vår kännedom. Samhällsnytta inom akademisk forskning syns inte alltid som ett enkelt orsak–verkan-samband.
Jag reagerar också på att ansvaret för att min forskning ska förstås helt och hållet läggs på mig. Förklara så jag förstår, förenkla, förtydliga och så vidare, säger allt fler studenter. Ett samhälle som sätter sig med armarna i kors och väntar på att få kunskapen serverad kan aldrig bli ett kunskapssamhälle. Om passivt mottagande av information blir normen som forskarna förväntas förhålla sig till leder det till att även forskningen på sikt utarmas. Forskare måste få ägna sig ostört åt sin forskning, måste få söka kunskapen där den finns och på kunskapens egna premisser. Om samhället inte förstår resultatet är det ohållbart att ensidigt skylla detta på forskarna. Det handlar återigen om samverkan och ömsesidighet. Jag menar inte att allmänheten och samhället passivt ska hänföras åt forskarna, jag är som sagt för samverkan och är också en varm anhängare och passionerad utövare av den tredje uppgiften, men kunskapskedjan kan aldrig bli starkare än dess svagaste länk. Utan en kunnig och intresserad allmänhet som dels utmanar forskarna genom att ställa initierade och utmanande frågor, dels förmedlar insikterna till andra, kan verklig, viktig, högkvalitativ kunskap aldrig produceras. Kunskap är inget soloprojekt, som sagt. Kunskapsutveckling kan varken delegeras till ett fåtal eller upphandlas i konkurrens. Kunskap kräver ömsesidig förståelse för verksamheten och kollektivt engagemang.
Så. Symbolvärdet av propositionens markeringar ska inte underskattas – skrivningen framhåller med emfas behovet av forskning inom humaniora och samhällsvetenskap för att möta samtidens utmaningar. Det finns anledning för oss inom humaniora och samhällsforskning att hälsa många av propositionens markeringar med optimism och tillförsikt. Samtidigt finns det alltså orsak till viss besinning, då propositionen innehåller en del frågetecken och möjligen också några orosmoln.

Hur fri kommer forskningen att vara?
Det som oroar mig är att propositionen och forskningspolitiken ska bli tomma ord. Det finns en uppenbar risk att utbildningspolitiken utvecklas i samma riktning som arbetsmarknadspolitiken och att vi får ett slags kunskapens motsvarighet till arbetslinjen, där politikerna lovar saker som ingen kan lova och sedan skyller på forskarna när det förväntade men orimliga resultatet uteblir. Utan förståelse för kunskapens karaktär, kunskapsutvecklingens förutsättningar, betydelsen av allas ansvar och det faktum att ingen människa (hur excellent hen än är) är en ö. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, den är inget i sig och går därför inte att mäta, jämföra eller konkurrera om. Kunskap kräver ömsesidig förståelse och kollektiv omsorg. Kunskapsnationen Sverige bygger vi tillsammans! Det är ett gemensamt projekt som varken kan kvalitetssäkras eller målstyras. Förståelse för detta saknar jag i propositionen och det oroar mig. Jag instämmer i Ingvarssons fråga: Hur fri kommer forskningen att tillåtas vara? Det är en viktig fråga för är forskningen inte fri är det inte forskning utan något annat som forskarna sysslar med. Oklart vad. Det är KUNSKAP samhället behöver, inte antalet citeringar och publikationer (man får det man räknar och fokuserar på). Forskning är en investering och kunskap ska användas för att skapa pengar och mervärde, inte tvärtom.

torsdag 1 december 2016

Lärare är en relation, ett förhållningssätt till kunskap

Igår kväll föreläste jag tillsammans med två kollegor om hållbarhet. Jag talade om sociala aspekter, och kollegorna talade om ekologi och teknik samt ekonomi. Vi är ganska olika på många olika sätt, men trivs väldigt bra tillsammans. Det händer något i mötet mellan oss och resultatet blir bättre än summan av delarna som relateras till varandra i föreläsningen. Tillsammans blir summan av våra insatser större än vart och ett av bidragen tagna för sig. Vi inte bara kompletterar, vi inspirerar och hjälper varandra också. Publiken igår bestod av en mindre grupp superdedikerade studenter som går ett entreprenörsinrikrtat program (Smedjan) vid sidan av sina studier. På programmets hemsida presenteras verksamheten så här.
Smedjan är ett s.k. extra curriculum-program som löper vid sidan av de ordinarie studierna. Programmet riktar sig till dig som vill utveckla en egen idé, dig som vill göra skillnad i samhället, eller bara skaffa dig nya färdigheter och öka sin anställningsbarhet. Du får lära dig nya metoder för att identifiera och ta dig an olika utmaningar inom ditt fält eller i samhället i stort, allt detta utifrån de kunskaper som du tagit till dig genom din utbildning.

Genom detta får du hjälp att nå din fulla potential, ta ansvar för ditt arbete och ditt privatliv och ta dig an såväl stora som små utmaningar på ett hållbart sätt. Här kan du förädla kunskap och bli en aktiv samhällsmedborgare.
En gång i veckan möts gruppen för att lyssna på inspirationsföreläsningar och diskutera olika frågor som är tänkta att hjälpa studenterna i sin utveckling. Verksamheten ligger som sagt utanför ordinarie studiegång, och det handlar om tre timmar varje vecka. Det handlar alltså om ovanligt dedikerade och intresserade studenter med eget driv. Jag överraskades av den goda stämningen, och det var detta som fick mig att tänka och vilja skriva. Varför agerar inte alla studenter på detta sätt? Varför är inte högskolan en kreativ mötesplats där kunskapen och lärandet står i centrum, där det är högt i tak, och där nyfikenheten och viljan att lära för livet utgår drivkraften för både lärare och studenter? Varför är Smedjan och studenterna som väljer att komma dit och följa det programmet undantaget och inte regeln? Hur ser vi på kunskap och lärande idag?

I min vanliga verksamhet som lärare har jag fått vänja mig vid att bemöta frågor av typen: "Vad vill du ha egentligen?", när jag underkänner hemtentasvar som i princip är en upprepning eller återberättelse av innehållet i boken, och som dessutom är skrivet på ett språk som bara delvis går att förstå. Jag vill inte ha någonting specifikt. Det finns inget facit på den typen av frågor som ska tentas av på kurserna jag undervisar på. Jag vill läsa och bedöma texter som fungerar som underlag för att avgöra vad studenten kan och hur innehållet i kurslitteraturen förstås. Jag är lärare för att jag vill lära, inte för att dela ut poäng eller dra studenter genom utbildningen som de själva valt och som ingen tvingar dem att gå. Alldeles för ofta känns det i min yrkesvardag som jag är den ende i föreläsningssalen eller seminarierummet som faktiskt är där för kunskapen och lärandet. När jag tittar upp från föreläsningsanteckningarna möts jag lite för ofta av sovande studenter, eller störs av mummel från studenter som samtalar om annat. På seminarier är det legio att studenter sitter med armarna i kors och förväntar sig att jag ska ge dem svar. När jag ber dem diskutera innehållet vill de ha frågor, annars blir det för svårt. Alla agerar inte så, men alldeles för många för att det ska kunna sägas vara acceptabelt. Jag känner mig alldeles för ofta som ett hinder i vägen, alternativt som en tomte som inte vet vad jag talar om när jag inte har snabba, tydliga svar på frågor som kräver tid att svara på och förståelse för komplexiteten samt framförallt en genuin vilja att faktiskt veta från den som ställer frågan.

I utvärderingarna står det ofta nedlåtande saker om mig som person. När jag inte delar med mig av eller ens använder PowerPoints används det som argument för att försöka ifrågasätta både min pedagogiska förmåga och mina mänskliga kvaliteter. Studenterna anser sig inte få den hjälp de anser sig ha rätt till, för att klara sina poäng. Det sägs att jag är orättvis när jag underkänner, och när jag förklarar varför "tycker" en del att de svarat. "Så här brukar vi göra", "Ingen annan har klagat på mitt språk", och så vidare. Det är min vardag jag beskriver. En akademisk vardag som på många olika sätt är väldigt mycket mindre akademisk idag än när jag började som lärare. Att vara "snäll", hjälpsam (det vill säga underlätta och svara på frågor av typen vad man ska läsa, vad som är viktigt eller om man verkligen ska läsa HELA boken) eller underhållande och rolig i föreläsningssalen, har aldrig varit något jag strävat efter. Jag blev lärare för att jag vill arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Istället måste jag vara noga med att påpeka att svaren måste vara skrivna på begriplig svenska och att man INTE får plagiera, annars blir det mitt fel och jag får skit: "Det har ingen sagt!".

Som sagt, det har kommit att bli min vanliga vardag att möta och tvingas hantera studenter som inte riktigt verkar veta varför de läser på högskolan eller vad det innebär att vara student och bedriva självständiga studier på en högre nivå. Igår var ett undantag, och så länge jag bara får vara med om liknande upplevelser ibland orkar jag kämpa vidare, för det där andra är naturligtvis inte hållbart. Tyvärr ger mig systemet jag verkar i inte stöd i arbetet med och försvaret för kunskapen. Det är allt för fixerat vid mål, planer och det som är mätbart och går att räkna och jämföra. Kunskap är dock något helt annat. Det är inte ett innehåll som går att överföra från läraren till studenten. Kunskap kräver ömsesidigt engagemang, eget driv och en verklig vilja att lära och insikt om vad som krävs av en för att kunskap ska utvecklas (och inte bara upprepas). Det var en närmast berusande känsla som uppfyllde mig när jag förstod att studenterna jag mötte igår läste på högskolan av just de rätta skälen.

I mötet med intresserade studenter som sitter tysta, som möter ens blick med värme och som dessutom ställer initierade frågor som dels visar att de lyssnar, dels att de verkligen vill förstå. Eller bara en sådan liten sak som att gruppen reagerar på ett litteraturtips jag gav genom att glatt anteckna namn och titel, istället för att himla med ögonen eller fråga om de ska läsa den boken också. Det värmer, inspirerar och gör mig mer närvarande som föreläsare. Med sådana studenter känner jag mig trygg och kan jag improvisera, fördjupa och skapa något viktigt i mötet mellan. Och när jag får mail och stoppas i korridoren dagen efter av studenter som var med och som vill tacka för en intressant föreläsning blir jag rörd, tacksam, glad och varm ända in i hjärtat. Det var inte min förtjänst att ni är nöjda och lärde er något,vill jag säga. Det är jag som ska tacka, för att jag fick uppleva något som jag upplever alldeles för sällan på högskolan idag. Om ni tyckte det var givande och att jag var bra så handlar det om att vi kunde mötas i kunskapen, att jag ostörd fick möjlighet att koncentrera mig till 100 procent på innehållet, istället för på formen, eller på att försöka sälja in kunskapen, övertyga studenterna om att det jag talar om är viktigt (trots att det tydligt framgår av kursplanen till kursen de av egen fri vilja sökt och blivit antagna till). Jag blir en bättre lärare, och kan egentligen bara vara en HÖGSKOLElärare om jag möts av intresse och en vilja att lära sig det jag talar om.

Lärande är en relation och ett förhållningssätt. För att högskolan ska kunna vara en högskola och verksamheten som bedrivs ska kunna hålla en nivå värdig högskolan krävs att den där relationen värnas av alla inblandade. Det är och kan aldrig vara lärarens ansvar att dra hela lasset. Hur ska man kunna koncentrera sig på kunskapen och kvaliteten om man samtidigt måste fokusera på att vara underhållande? Om jag ger studenterna det studenterna vill ha: PowerPoints som beskriver innehållet, helst i förväg, blir det lättare för dem att klara tentan, men kvaliteten i lärandet utarmas. Kvalificerade kunskaper kan man bara tillägna sig genom hårt arbete, inte genom att curlas. Det betyder inte att jag gör det svårt för studenterna, att jag är sträng, butter eller opedagogisk. Jag svarar omgående på alla mail och frågor jag får som rör kunskap och som har en trevlig ton. Jag vill hjälpa studerandena att LÄRA, inte underlätta arbetet med tentan. Och jag har hur mycket tid som helst över för det. Tyvärr är det sällan jag får sådana frågor. Jag får däremot en massa frågor från studenter som tycker att deras betyg är "orättvist" eller "fel", utan någon som helst argumentation. Du får fixa detta, känns det som de vill säga. Nej, det tänker jag inte göra. Jag underkänner ingen lättvindigt, och om studenterna har synpunkter på mina kompetenser får de höra av sig till mina chefer.

Jag kan bara bli en bra lärare tillsammans med studenter som vill lära, för det är för kunskapen jag blev lärare, för att jag ville lära. Och vill man inte det kan man aldrig bli en student som presterar godtagbara resultat på högskolan. Att vara lärare är inte en individuell egenskap som läraren har och som sprider ljus över studenterna. Lärare är något som händer mellan, och det kräver ömsesidig omsorg. Jag kommer att bära med mig känslan från igår länge, länge. Tänk om det ändå var så vardagen såg ut och fungerade. Då skulle jag lära mig något också i min roll som lärare.

Mikropolitik och segmenteringar 26

Vad handlar vetenskap om egentligen? Är det ett kollektivt projekt som successivt upptäcker eller avtäcker sanningen om världen, eller handlar det om ett slags evig mänsklig strävan efter att förstå livet och världen bättre? Varför håller vi på? Behövs det mer och bättre fakta? Utan förmågan att hantera kunskapen, om vetandet inte omsätts i handling för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, är kunskapen ingenting värd. Och här brister det betänkligt. Idag råder absolut ingen brist på information, men kunskapen och framförallt förmågan att använda allt vi vet lämnar en hel del övrigt att önska. Här behövs insatser. Det är som jag ser det skolans viktigaste uppgift, inte att överföra information och kontrollera att budskapet gått fram, utan att arbeta med förmågan att använda kunskapen, samt inte minst utveckla kunskap och tekniker för kritisk analys av det som sägs i vetenskapens namn (och så klart i andra sammanhang också). Är det sant är en meningslös fråga. Mycket viktigare är att ställa frågan: Fungerar det, och till vad?
We cannot say that one of these three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret, or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.
Kan man inte använda kunskapen eller om man nöjer sig med att konstatera fakta utarmas samhällets skydd mot det oväntade och det oväntat oväntade. Kulturvetenskapen jag sysslar med handlar om att försöka förstå, samt om att studera farorna som hela tiden lurar överallt, särskilt där och när man tror sig veta säkert. Samhället kan aldrig bli hållbart om man vilar i övertygelsen om att vetenskapen visat att något är sant. Det finns utslag av mikropolitik och segmenteringar överallt som på kort tid kan förvandla fast till flytande och tvärtom. Det sociala är både stelt och flexibelt på samma gång. Vi vill ha kontroll och säkerhet, men sätten som används för att stilla oron över det skrämmande kaoset hotar hela tiden att slå över i sin motsats. Pragmatismen eller schizoanalysen som Deleuze och Guattari utvecklar är verktyg för att se, förstå och hantera hur olika sätt att organisera ett samhälle fungerar. För att öka hållbarheten behövs både bättre kartor och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att orientera sig i den komplexa verkligheten. Representationer och tolkningar som strävar efter korrekta, sanna svar är meningslösa. Kulturen som uppstår mellan människor är föränderlig och blir hela tiden till. Ingen vet vart den/vi är på väg. Det är sant, men den kunskapen hjälper oss inte förstå. Det enda som spelar roll är ifall det man gör (på basis av och med utgångspunkt i kunskaperna som finns) fungerar och för samhället i riktning mot det som är bättre, det vill säga mer hållbart.
According to Nietzsche's Zarathustra and Castaneda's Indian Don Juan, there are three or even four dangers: first, Fear, then Clarity, then Power, and finally the great Disgust, the longing to kill and to die, the Passion for abolition.
Rädsla är en reaktion, ett passivt tillstånd som styr handlingar mot ett mål. Kanske ser det ut som man är aktiv och att handlingen är positiv, när man agerar för att hantera rädsla, men det är en illusion, ett självbedrägeri. Rädsla är inte en passion, inte en vilja till något, det är en vilja från. Ett samhälle byggt på rädsla är ett reaktivt samhälle vars utveckling drivs av en diffus brist på ... vadå? Ofta vet man inte. När rädslan en gång har slagit klorna i en, och när rädslan sprider sig i ett samhälle kan mycket förändras på kort tid och saker som under lång tid varit självklara förvandlas till sin motsats. Rädsla är en destruktiv kraft, och samma gäller för strävan efter klarhet, tydlighet och överblick som ofta används för att hantera rädslan. Vad vet vi? Vad säger forskningen? Jag vill veta, nu? Det är rädslan som talar, rädslan för kaos och livets inneboende, okontrollerbara avsaknad av logik. Rädslan för det okända kan få människor och samhällen som inte förstår och tar den på allvar, det vill säga lär sig HANTERA rädslan, att gå under i ett slags självdestruktiv strävan efter kontroll. Därför är makt också en fara; ett tveeggat vapen som när som helst kan vändas mot den som håller i det. Makt kan ge kontroll och klarhet kan tvingas fram, men om det görs av rädsla för kulturens ontologiska vaghet, om makten används för att tvinga fram trygghet kan det som nyss var fast, klart och kontrollerat förfärande snabbt vändas till sin motsats. Avskyn mot det okända, rädslan för främlingar (det vill säga oordning, kaos, det okontrollerbara), är samma andas barn. Ett slags destruktiv drivkraft, en dödsdrift. Liv och kultur är okontrollerbara, är något man bara kan lära sig leva med, inte något som kan kontrolleras. Därför är det paradoxalt nog så att strävan efter trygghet och klarhet liksom makten (som används för att kontrollera och avvärja hoten) och avskyn för det skrämmande, det hotfulla, är minst lika farligt som det väcker rädslan. Fast det ser man inte för man är så fixerad vid det som hotar och skrämmer.
We can guess what fear is. We are always afraid of losing. Our security, the great molar organization that sustains us, the arborescences we cling to, the binary machines that give us a well-defined status, the resonances we enter into, the system of overcoding that dominates us—we desire all that. "The values, morals, fatherlands, religions and private certitudes our vanity and self-complacency generously grant us are so many abodes the world furnishes for those who think on that account that they stand and rest amid stable things; they know nothing of the enormous rout they are heading for... in flight from flight."
Den som citeras är Maurice Blanchot, som intresserade sig för paradoxer och döden. Tron kan försätta berg, men är det så att verkligheten inte är fast, att sanningen bara är ett ord och att ordning och kontroll är drömmar och tillstånd som inte existerar i verkligheten så spelar det ingen roll hur stark ton är. Tvärtom finns en risk att makten som tron mobiliserar och strategerna som används för att kontrollera det okontrollerbara vänds mot den som vill kontrollera. Vill man nå kontroll måste man släppa på viljan att veta, överge strävan efter överblick och acceptera sakernas tillstånd. Som sagt livet, kulturen och samhället kan man bara lära sig leva i och med, man kan aldrig kontrollera dessa saker. Det enda man kan kontrollera är döden och det man väljer att inte göra. Det är kunskap som går på tvärs mot intuitionen och därför krävs en annan pedagogik är klarhetens och överblickens. Kunskap om dessa saker kan bara nås indirekt och via praktisk erfarenhet, genom att engagera sig i tillblivelseprocessen tillsammans med andra som är på väg i samma riktning.
We flee from flight, rigidify our segments, give ourselves over to binary logic; the harder they have been to us on one segment, the harder we will be on another; we reterritorialize on anything available; the only segmentarity we know is molar, at the level of the large-scale aggregates we belong to, as well as at the level of the little groups we get into, as well as at the level of what goes on in our most intimate and private recesses.
Den binära logiken segmenterar tanken och tillvaron genom att skapa och underblåsa illusionen av att det finns ett inne och ute. Ett tryggt vi och ett hotfullt dom. Och den cirkulära logiken får oss inte bara att tänka i centrum och periferi, utan leder också till en strävan efter att vara så nära det man högaktar och eftersträvar som möjligt. Den linjära logiken segmenterar tillvaron i ett före och ett efter. Tillsammans fungerar segmenteringarna som ett slags politisk maskin som påverkar tankar och handlingar och ger upphov till konsekvenser. Politiken kommer inte utifrån, den har inget centrum och saknar kausalitet. Det är illusioner och önskningar. Verkligheten fungerar inte så, och politik uppstår mellan och verkar på mikronivå. Det handlar om aktioner och passioner, ömsesidiga, slumpmässiga tillblivelser utan mål. Samhället kanaliserar flöden och krafter, men kontrollerar dem inte.
Everything is involved: modes of perception, kinds of actions, ways of moving, life-styles, semiotic regimes. A man comes home and says, "Is the grub ready?", and the wife answers, "What a scowl! Are you in a bad mood?": two rigid segments in confrontation. The more rigid the segmentarity, the more reassuring it is for us. That is what fear is, and how it makes us retreat into the first line.
Makt och motmankt. Reaktioner på reaktioner. Rädslan för det okända, för det som inte går att veta något om, för kaos, oordning, mobiliserar och förändrar. Känslan av behovet av ett tryggt vi stärks, men det gör även rädslan för de hotfulla, okända andra. Och den känslan är ömsesidig. Om jag inte kan möta dig på dina premisser, om jag inte är intresserad av att lyssna och förstå, fångas jag in av min rädsla och slutar tänka. Det leder till reaktioner på reaktioner, till rädsla för rädsla som hela tiden hotar att växa exponentiellt. Vi måste lära oss känna igen dessa mönster, måste lära oss förstå vilka risker vi utsätter oss för och inse vad vi kan förändra och vad vi måste acceptera. Fascismen lurar hela tiden under ytan. Det allvarligaste hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är den som mest ihärdigt pekar på farorna som farligast. "Snart smäller det", sa Kent Ekeroth. Och det gjorde det ju, men det han och SD varnar för är inte ett hot som kommer utifrån. Lyssnar man noga och vet hur rädsla fungerar och vad den gör med människor ser man klart och tydligt att den enda verkliga faran kommer från dem som är räddast, från dem som ropar på kontroll och som är fixerade vid den binära logik som vänder människor mot varandra genom att peka på linjer och segmenteringar som bara existerar i fantasin.

onsdag 30 november 2016

Ord, ting och diskursiva ordningar 10

Detta att vilja veta är inte nödvändigtvis samma som sökandet efter sanning. Människan är nyfiken och alla vill veta olika saker, men sanningen är något annat. Sanning är en kvalitet, en egenskap. Kunskap handlar om det man faktiskt vet. Kunskap är enkelt på det sättet, det man vet och det som fungerar. Sanning är en definition och finns olika uppfattningar om sanningen. Denna skillnad är enormt viktigt att förstå om man verkligen vill veta, på riktigt. Tar man för givet att kunskap och sanning är samma sak eller får för sig att sanningen är på ett och ett enda, specifikt och evigt det samma, sätt, bortser man från verklighetens inbyggda komplexitet. Finns sanningen nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka, eller är sanning en kulturellt skapad och upprätthållen föreställning om sakernas tillstånd? Och hur avgörs den frågan? Foucault intresserar sig för just detta. Han undersöker sanningens (det vill säga begreppets) historia, och det är då han upptäcker utestängningssystemet som handlar om skillnaden mellan det sanna och falska.
Denna historiska uppdelning har utan tvivel givit vår vilja till kunskap sin allmänna form. Men likväl förskjuts den ännu: de stora vetenskapliga omvälvningarna kan kanske ibland ses som konsekvenser av en upptäckt, men också som framträdandet av nya former inom viljan till sanning.
Synen på sanning påverkar uppfattningen av vad som kan räknas som kunskap. Och det handlar om historiskt föränderliga uppfattningar. Till vardags kan man enkelt komma till insikt och vara överens om att antingen fungerar svaret man kommer fram till i sin undersökning, eller också inte. Här och nu finns inga tveksamheter om varken kunskap eller sanningen. Det kan man vara överens om. Men är det sant i ett ontologiskt perspektiv, hur ska man se på begreppet sanning (vad betyder det att något är sant)? Frågan har aldrig riktigt lösts någon gång, av någon, på riktigt. Sanningar har antingen ansetts nås via sinnesintrycken, eller med hjälp av logik. Och båda kriterierna har kombinerats på olika sätt. Men faktum kvarstår: Det är enormt svårt att AVGÖRA frågan, en gång för alla och på ett sätt som övertygar alla. Verkligheten är en sak och synen på sanning en annan. Kulturen är en aspekt av verkligheten, och det är där (begreppet) sanningen finns och olika uppfattningar om vad sanning är existerar och likt en prisma påverkar synen på kunskap och verklighet. Foucault sägs ifrågasätta vetenskapens auktoritet och verklighetens realitet, men det enda han säger är att uppfattningarna och definitionerna av begreppen har förändrats över tid. Vad säger att det som hålls för sant idag är det absolut rätta om uppfattningarna skiftat över tid och beroende på förändringar i maktstrukturerna i samhället? Självklart både kan och ska man lita på vetenskapen, men blind tillit är alltid farlig för den ger makt åt den som anses ha kontakt med Sanningen (oavsett om den definieras som Gud eller som kunskap). Foucaults diskursperspektiv är ett verktyg för kritisk analys av makt, inte ett angrepp på kunskapen.
Det är otvivelaktigt så att det finns en vilja till sanning på 1800-talet som inte sammanfaller med den vilja till kunskap som karakteriserar den klassiska kulturen -- oavsett om det gäller de former den sätter i spel, de ämnesområden den inriktar sig på eller de tekniker den använder sig av.
Viljan att veta är liksom ett begär en kraft som påverkar samhället. Beroende på hur väl svaren som vetenskapen ger fungerar öppnas och stängs utvecklingsvägar. Vi vet mer idag om väldigt mycket än vi gjorde för 100 eller 1000 år sedan, men det är inte självklart att allt är bättre eller att man kan se det som ett framsteg. Hur klokt är det till exempel att elda med fossilt bränsle som dels är en ändlig resurs, dels hotar livet på jorden? Sanning är inte en värdering, men utan bedömning och reflektion över kunskapens värde kan inget sägas vara bättre eller sämre än något annat. Kulturen finns med hela tiden, för utan mellanmänsklig kommunikation existerar ingen KUNSKAP. Det är skillnad att debattera sanningen och att samtala om den, skillnad att försöka avgöra frågan en gång för alla eller söka bättre, djupare, vidare kunskap om sakernas tillstånd. Foucault används ofta som slagträ i debatten, som ett slags halmgubbe att förgöra inför publiken för att visa på sin egen förträfflighet. Det kan bara den göra som inte läst Foucault. Varför ska man lyssna på någon som agerar så pass vårdslöst i förhållande till sanningen, om det nu gick att avgöra frågan en gång för alla fanns väl inget att debattera? Kanske är det här en delförklaring till krisen i skolan, att man utgår från att frågan om sanningen är avgjord, att vi nått historiens slut och att det nu bara handlar om att fylla eleverna och studenterna med så korrekta fakta som möjligt, så snabbt och effektivt som möjligt. Tänk om man gjorde tvärtom istället, lät elever och studenter faktiskt läsa Foucault och andra som studerat vetenskapens praktik och synen på sanning, och sedan samtala om innehållet och dess implikationer? Då skulle skolan inte bara tillfredsställa viljan att veta och begäret efter sanning. Förmågan att söka och värdera kunskap skulle öka, liksom samhällets långsiktiga hållbarhet eftersom färre (förhoppningsvis, men några garantier finns så klart inte) skulle lita mindre på auktoriteter och mer på sin egen kritiska, analytiska förmåga. Att samtala är svårt men nödvändigt, och att debattera är enkelt men också fördummande och farligt.
Låt oss gå lite längre fram i tiden. Kring år 1600, och främst i England, uppenbarade sig en vilja till kunskap som föregrep sitt verkliga innehåll och skisserade planer för möjliga, observerbara, mätbara och klassificerbara objekt. Det var en vilja att veta som (på sätt och vis före varje erfarenhet) påtvingade kunskapsobjektet en viss position, blick och funktion (se snarare än läsa, verifiera snarare än kommentera). Ja, en vilja att veta som (på ett mycket mer generellt sätt än varje enskilt verktyg) föreskrev den tekniska nivå där kunskaperna skulle investeras för att vara verifierbara och nyttiga.
Hur ser vi på kunskap idag? Vad läggs i begreppet? Igår jublade politikerna över nya siffror som visade att kunskaperna i matematik ökar i skolans lägre klasser, i förhållande till andra länder. Äntligen, sa man och politikerna tog åt sig äran. Nu vänder det. Sverige har inlett kampen om kunskapsmätningarnas toppositioner. Fast varför MÄTS och jämförs kunskap? Och vilka kunskaper är det som mäts? Att Sverige som land jagar positioner i överstatliga mätningar av olika standardiserade egenskaper har inte nödvändigtvis med enskilda elevers vilja att veta att göra. Och det har definitivt INGENTING med samhällets behov av kunskaper som faktiskt fungerar att göra. Den synen på kunskap, att det handlar om något universellt, mät- och jämförbart, möjligt att separera från vardagen i klassrummen och relationen mellan lärare och elev, är också en föreställning. Varför inte mäta annat istället, sådant som faktiskt betyder något för livet här och nu? Varför inte jämföra samhällens förmågan att ANVÄNDA kunskap, graden av hållbarhet eller något annat som man kan enas om är konstruktivt. Och sedan utforma skolan efter det. Viljan till kunskap är som sagt något annat än begäret efter sanning och makt.
Det tycks som om viljan till sanning har haft sin egen historia ända sedan den stora platonska uppdelningen. Den är inte de tvingande sanningarnas historia, utan historien om skisser till kunskapsobjekt, om kunskapssubjektets funktioner och positioner och om investeringar i materiel, teknik och verktyg för kunskapsinhämtande.
All kunskap räknas inte på samma sätt och värderas helt olika. Matematik anses vara mer värdefull än humaniora. Det som går att räkna på, det som kan jämföras och mätas, anses viktigare än kunskap som inte går att kontrollera (lika enkelt). Värderingar har med kultur att göra och kultur förändras. De tvingande sanningarna är nödvändiga och påverkar diskursen, medan viljan till sanning är diskursiv. Och skillnaden mellan dessa saker, tillvarons kontingenser, det som är möjligt men inte nödvändigt, är vad Foucault undersöker. Den kunskapen är viktig, om man verkligen vill VETA, om man inte bara är ute efter makt och inflytande. Synen på sanning påverkar synen på och värdet av olika kunskaper, och det i sin tur påverkar samhället. Allt och alla hänger ihop, och i mellanrummen uppstår kulturen som Foucault undersöker. Det gällde för de gamla grekerna och det gäller för oss idag.

tisdag 29 november 2016

Fria forskare och självständiga lärare

Det är enklare att leta där man kan och känner sig trygg, särskilt om man har ögonen på sig och inte får misslyckas. Alla vet att det är så. Och alla vet också att det är förödande för allt vad nytänkande och utveckling heter. Ändå är det just vad man gör, allt oftare, på allt fler ställen och i olika sammanhang. Igår presenterades regeringens forskningsproposition, och ansvariga för Skolsverige väntar på nästa veckas Pisa-resultat. Båda händelserna och dess innehåll ser jag som symptomatiska för samtiden. Känslan jag inte kan skaka av mig när jag lyssnar och läser kan sammanfattas i följande mening: Hoppas, hoppas, hoppas att utvecklingen äntligen ska vända. Jag hoppas också, men samtidigt vet jag att inget gott, nytt och konstruktivt kan komma ur mer av samma, och att inget bra och hållbart kan byggas på fåfänga förhoppningar. Problemet är att det vuxit fram en obegriplig övertygelse i samhället om att det krävs strategiska mål och strikt styrning för att nå någon vart. Det har varit mantrat som upprepats nu i över 20 år, samtidigt som kunskaperna i Sverige stadigt har fallit. Vi har målat in oss i ett hörn och sitter nu fast i en hopplös situation där samhället allt tydligare kontrolleras av strävan efter kontroll, istället för att faktiskt kontrollera utvecklingen. Vi lever i en drömvärld där kartan misstas för verkligheten, där problemen som skapas av systemet skylls på den mänskliga faktorn och där mer av samma, dessutom mer intensivt och omfattande genomfört ju större och tydligare problemen blir, anses vara den enda vägen fram. Så till den milda grad har ansvariga köpt denna bild att man inte längre lyssnar på forskarna, som betraktas som ett särintresse. Och det är klart, har man bestämt sig för att forskning är en verksamhet som kan målstyras och flyttat in i den känslan, tvingas man så klart hålla fast vid övertygelsen för att inte tappa ansikten inför väljarna.

Trots att alla vet att forskningen måste vara fri för att kunna kallas forskning och att verklig, högkvalitativ utbildning kräver självständiga lärare som agerar i frihet och med utgångspunkt i KUNSKAPERNA och ERFARENHETERNA man förfogar över, snarare än följer regler och tvingas inordna sig i en administrativ apparat och underkasta sig en ledningsstruktur som bestämmer över forskningens och utbildningens, vad, när och hur. Forskarna antas följa regler istället för att undersöka världen, kulturen och förutsättningarna för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och lärarna antas låta sig lydigt ledas av andra vilka indirekt försöker påverka eleverna och studenternas resultat (samt ta på sig äran av alla eventuella framgångar), istället för att självständigt arbeta med och ansvara för utvecklingen av ny kunskap och optimera förutsättningarna för (livslångt) lärande. När de förväntade resultaten uteblir står ledningen där handfallen, och för att inte tappa ansiktet och dra på sig kritik intensifieras strävan att implementera mer av samma. Bristen på nyfikenhet är stor och avsaknaden av tillit till professionernas kunskaper, erfarenheter och vilja att ta ansvar är total.

Regeringen deklareras stolt att:
Sverige och världen står inför flera stora samhällsutmaningar. För att möta dessa utmaningar och utveckla ett modernt välfärdssamhälle behövs forskningsbaserad kunskap. Regeringens ambition är att stärka den fria forskningen samtidigt som forskningspolitiken ska kopplas till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för vårt samhälle. I regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft prioriteras tre globala samhällsutmaningar: klimat och miljö, hälsa och en ökad digitalisering. Andra delar i propositionen är bland annat ökade anslag till universitet och högskolor så att de kan ta långsiktigt ansvar för utvecklingen av forskningen samt hur vi ytterligare utvecklar vår innovationsförmåga.
Jag har inga invändningar mot något av det som står här, och jag som forskare har inga problem att acceptera att jag inte kan välja forskningsinriktning helt fritt och uteslutande efter eget intresse. Min forskning har tydlig inriktning mot förutsättningarna för att utveckla ett modernt välfärdssamhälle, jag arbetar sedan många år med att utveckla former för just kunskap i samverkan och hållbarhetsproblematiken löper som en röd tråd genom allt jag gjort sedan jag var student. Regeringens mål och ambitioner har mitt fulla stöd och jag vill inget hellre än att sätta igång med arbetet, och detta är jag långt i från ensam om. Akademin är fylld av högutbildade människor med forskarkompetens som bara längtar efter att få arbeta med dessa frågor. Problemet är att regeringen och riksdagen inte litar på forskarna. Man tänker sig att om verksamheten inte kontrolleras och målstyrs så kommer forskarna och lärarna att ägna sig åt annat. Varför då? Varifrån kommer denna misstänksamhet? Jag lägger en stor del av min frihet åt frågorna som pekas på och ägnar i princip all min vakna tid åt att reflektera över hur man skulle kunna nå målen. Mitt akademiska arbete, så som det kommit att se ut och organiseras idag utgör ett HINDER för regeringens ambitioner, och förslaget innehåller inga löften om några ändringar som skulle kunna underlätta min strävan att faktiskt vara samhället till nytta och betala tillbaka till samhället för investeringen som gjorts i min utbildning och lönen jag uppbär. Fast för att kunna göra det måste jag få tid att tänka och frihet att agera i enlighet med kunskapen och den beprövade erfarenheten jag som forskare har tillgång till.

Vi är många som reagerar, både bland lärare och forskare. Hur fri tillåter regeringen den fria forskningen att vara? SULF skriver följande på Brännpunkt.
Sveriges universitets­lärare och forskare, SULF, välkomnar i stort den argumentation som regeringen för men anser inte att höjningen räcker för att bryta det osunda beroende av extern finansiering som har resulterat i forskningsprioriteringar som varit kortsiktiga och säkra, i stället för långsiktiga och nyskapande.
Bristen på förståelse för vad som krävs för att få det man vill ha är fundamental. När måluppfyllelse är allt, misslyckanden betraktas som en katastrof och konkurrens alltid anses driva kvalitet, är det omöjligt att uppnå långsiktighet i verksamheten och nyskapande resultat. Ändå fortsätter man, och ju mer ihärdig kritiken från professionen blir och ju längre tiden går utan att de förväntade resultaten visar sig, desto mer styrning och kontroll utsätts de "fria" forskarna för. Kartan gäller och verkligheten ska anpassa sig, till varje pris, vilket leder till ett ofattbart resursslöseri. Enda anledningen till att skolan och forskningen inte helt rasat samman är att forskarna och lärarna (liksom vårdpersonalen på landets sjukhus) vänder ut och in på sig för att rädda det som räddas kan eftersom man arbetar i ett yrke som närmast är att betrakta som ett kall. Om alternativet är att lämna yrket är det ett stort steg att ta, och det är först när läget är akut som man väljer den utgången. Än så länge biter de flesta ihop och härdar ut, använder delar av sin fritid för kärnverksamheten och håller på det sättet systemet igång med hjälp av konstgjord andning.
­Regeringen satsar 1,3 miljarder på ökade basanslag men samtidigt drygt 1,5 miljarder på andra forskningsfinansiärer och utförare. För den fria forskningen hade det varit bättre om regeringen hade gjort tvärtom och faktiskt på allvar prioriterat bas­anslagen. Andelen basanslag i statens budget för forskning kommer inte att öka, inte ens fram till år 2020, och forskningen kommer till stora delar även i fortsättningen styras av externa finansiärer. 2014 sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen att ”Bas­anslagen för forskning prioriteras upp”. Men innehållet i forskningspropositionen visar att den ut­lovade prioriteringen uteblir.
Kanske kan man lura väljarna att Kejsaren har fått nya kläder, men forskare har utbildats i kritiskt och analytiskt tänkande. Så hur tänker man? Varför vågar man inte släppa taget och lita på forskarna. Det enda vi kräver är ju att så utföra uppdraget efter eget huvud, med stöd i den bästa kunskapen och år av erfarenhet? Forskarna kräver inte höjda anslag eller andra mål; bara frihet och förutsättningar att utföra uppdraget på bästa möjliga sätt, vilket man har kompetens att bedöma efter (minst, men oftast långt mer än) åtta års universitetsutbildning. Det är OBEGRIPLIGT hur man kan resonera som man gör.
En internationell jämförelse visar att svenska läro­säten har lägre andel basanslag än jämförbara länder. Danmarks forsknings- och innovations­politiska råd presenterade nyligen en rapport med jämförelser mellan Sveriges, Danmarks och Nederländernas forskningspolitiska system. Det som skiljer Sverige från de båda andra, mer framgångsrika länderna, är att Sverige har en betydligt högre andel extern finansiering. I Sverige är det därför praktiskt taget omöjligt att göra akademisk karriär utan ett ständigt inflöde av projektpengar. Enligt OECD-stati­stik har till exempel Norge 67 procent bas­anslag, Schweiz 62 procent och Danmark 57 procent. Sverige har i dag 43 procent och andelen har minskat stadigt både under föregående och nu­varande regeringar.
Man kan inte tala om frihet och samtidigt införa striktare regler, mer restfiktioner och minskad tillit samt begränsad frihet. Det är en motsägelse som strider mot allt vad vetenskap och beprövad erfarenhet heter. Dagens forskningspolitik liknar allt mer dagens nyhetsjournalistik och Donald Trumps presidentvalskampanj och ligger tragiskt nog i linje med post-sanningens diskurs. Det är inte mer pengar som behövs, det är mer tillit och större förståelse för kunskapsproduktionens förutsättningar. SULF pekar på en rad problem, och jag kan bara instämma.
1. Det är ett dyrt och ineffektivt sätt att fördela pengar. En professor lägger i genomsnitt en femtedel av sin forskningstid på att söka anslag. Sverige får mer forskning för skattebetalarnas pengar om basanslagen ökas.

2. Basanslagen äts delvis upp av externa finansiärers krav på medfinansiering. Statliga bidragsgivare ska ge full kostnadstäckning men de bidrag som kommer från exempelvis EU, stiftelser eller företag kräver att lärosätet bidrar med egna medel, som tas från basanslagen. När egna forskningsmedel läggs på att medfinansiera externa projekt påverkar det lärosätenas planering och prioriteringar.

3. Den låga andelen basanslag ökar problemet med osäkra anställningar inom högskolan och gör forskarna beroende av personliga kontakter med ”rätt” professor för att få vara med när ansökningar om forskningspengar skickas in till forskningsfinansiärerna. Det skapar en osund grogrund för nepotism och leder till en dålig arbetsmiljö.

4. Forskare pressas att publicera så många artiklar som möjligt i högt rankade tidskrifter för att meritera sig. Jakten på publiceringar och projektanslag innebär risk att säkra projekt väljs framför osäkra, vilket leder till mindre nyfikenhetsforskning. Grundtanken med forskningen, att utforska det okända, går förlorad. Forskare ska ägna sig åt jakt på kunskap, inte jakt på pengar.

5. Externa forskningsmedel fördelas inte jämställt. Ministern för högre utbildning och forskning ­Helene Hellmark Knutsson har påtalat det som ett mycket allvarligt problem. Ändå lägger den feministiska regeringen fram en forskningsproposition som inte ökar andelen direkta anslag i statens forskningsbudget. Det försvårar arbetet för en mer jämställd högskola.

6. Beredskapen att använda forskningsgenombrott i andra länder kräver att basanslagen räcker till att garantera tid för forskning i lärares tjänster. ­Annars får universitetslärare svårt att följa internationell forskning och förmedla den till studenter och ­vidare ut i samhället.
Vill Sverige få kvalitativa och användbara forskningsresultat samt häva Pisaraset finns det inga genvägar. Regeringen kan inte lyssna mer på Svenskt Näringsliv än på forskarna, och forskningen kan inte styras enligt principer hämtade från produktionsindustrin.
Många stora vetenskapliga upptäckter görs när forskare fördjupar sig i sina ämnen utan tydligt uppdrag och tänkt resultat med sin forskning. Många Nobelpristagare har genom en fri och obero­ende grundforskning gjort stora upptäckter.

Enligt Helene Hellmark Knutsson så har det ”funnits en övertro på att det politiskt går att identifiera framstående forskning för att nå snabba resultat.” Vi håller med ministern. Därför är vi förvånade över att andelen basanslag inte ökar med regeringens förda politik.
Förvåning är inte vad jag känner, jag kämpar med känslan av bedrövelse när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara. Och under tiden fortsätter utvecklingen att gå på tvärs mot regeringens stolta visioner. Det är tragiskt på så många olika sätt.

måndag 28 november 2016

Företagens ansvar och ansvarsfullt företagande

Hållbarhet är ett begrepp med (åtminstone) tre delaspekter: Miljön, mellanmänskliga relationer och ekonomi. Delaspekterna hänger ihop och måste behandlas som en interagerande helhet om verklig, långsiktig hållbarhet ska kunna utvecklas och samhället fungera. Andreas Cervenka skriver, som vanligt, klokt om ekonomin och räds inte att ställa kritiska frågor till företagen som annars ofta lite räddhågset bemöts med mössan i hand. Det är inte hållbart att anpassa övriga hållbarhetsaspekter efter den ekonomiska elitens egoistiska önskemål. We are all in this together! Samhället är beroende av entreprenörer och företag, men företagen måste också inse att beroendet är ömsesidigt och att den ekonomiska sektorn inte kan segla över allt och alla andra. Företagsledare kan inte diktera villkoren för helheten, inte om samhället ska kunna nå målet om hållbarhet.
Det trendigaste som finns bland maktens män och kvinnor i dessa dagar är att ”lyssna in oron hos vanligt folk”. Märkligt nog verkar det bara gälla när vrålen från folkdjupet passar den egna åsikten. Enligt en opinionsundersökning från Aftonbladet/Inizio vill hela 74 procent av svenskarna begränsa vinsterna i välfärdsföretag. Ändå bekämpas denna idé med kraft av många politiker och företagsledare.

Mer intressant är kanske hur det kommer sig att näringslivets vinstjakt fått så dåligt rykte att en majoritet av befolkningen vill hålla den långt borta från skolor och sjukhus. Att ens andas skepsis kring företagens vinstmaximering får blodtrycket att rusa hos många direktörer. ”Ett bolags enda syfte är att berika sina aktieägare bla bla bla.”

Om så bara för ett ögonblick: släpp det. Det händer lite saker i omvärlden. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, säger sig vara förfärad över Donald Trumps valseger. I en intervju i DI uppmanade hon politikerna att rycka upp sig och göra mer för att stävja populism. Det ligger förstås en del i det. Ett problem: det verkar inte fungera. Vill näringslivet se bättre stämning i samhället? Jättebra! Det är bara att sätta igång.
Det är lätt att peka på problem och tala om vad andra ska göra. Egoism är dock ingen samhällsbyggande eller hållbarhetsfrämjande egenskap. Jag kan bli framgångsrik genom att endast se till mig och mitt, men samhället blir sårbart om det blir en allmän och accepterad inställning. Som VD för Svenskt Näringsliv och Ordförande för Uppsala Universitet har hon en unik maktposition i Sverige. Hon representerar tunga instanser med stort symbolvärde. Populism är ett stort samhällsproblem och ett allvarligt hot mot hållbarheten, vilket valet av klimatskeptikern Donald Trump till president för USA visar. Utbildning är ingen garanti, det går inte att utbilda bort populism, men det går heller inte att tänka att någon annan ska ta tag i saken. När Carola Lemne väljer att lämpa över ett så pass stort och komplext problem på politikerna agerar hon egoistiskt och blottar den klyfta mellan den ekonomiska makten och resten av samhället som hotar att slita isär helheten. Vad gör Svenskt Näringsliv för att motverka populism och främja hållbarhet? Cervenka pekar på några saker man skulle kunna göra. Om näringslivet agerar hållbart och tar ansvar kanske motståndet bland befolkningen mot vinter i välfärden minska och vi skulle kunna fokusera på det som är viktigt: Långsiktig hållbarhet. Varför, undrar jag, gör inte fler företag följande?

1) Investera mer

”Va, har folk spridit lögner hos oss?” Facebookgrundaren Mark Zuckerberg reagerade misstänkt yrvaket på anklagelserna om falska nyheter. För att sedan pudla. Ungefär samtidigt meddelade Facebook att bolaget ska lägga motsvarande 55 miljarder kronor på att köpa tillbaka sina aktier på börsen. För en hundradel av beloppet hade Facebook kunnat anställa en veritabel armé av faktagranskare.

Denna dumsnålhet är inte unik. De globala storbolagens enorma kassor används allt mindre till investeringar och i allt större utsträckning till aktieåterköp eller utdelningar för att lyfta aktiekursen. Så skapas inte tillväxt.
Utan investeringar är visionen om hållbarhet en omöjlig dröm. Kapitalismens bärande grundidé, själva innovationen som var nyckeln till den exempellösa framgången för kapitalismen var att vinsten återinvesterades i verksamheten istället för att konsumeras. Idag är det en tanke som allt mer överges. Och när till och med skolor och vårdföretag betraktas som vinstmaskiner är det inte konstigt att folk reagerar. Det är inte populism att ifrågasätta vinstuttag, det handlar om hållbarhet. Spanien var en ekonomisk stormakt under medeltiden, men välståndet byggde på inflödet av guld från kolonierna. Pengarna konsumerades av adeln som blomstrade under en kort period för att sedan aldrig riktigt återhämta sig. Idag är Spanien ett låglöneland. Holland valde en annan väg, liksom England som hade turen att agera i en tid där den tekniska utvecklingen kommit långt. Nyckeln, inte bara till framgången utan till den långvariga lönsamheten och minskningen av klyftorna i samhället var ÅTERINVESTERADE vinster som gjorde att verksamheterna växte och fler fick del av välståndet. Ekonomisk var kapitalismen hållbar i början av sin historia. Hållbarheten var nycken till framgång. Problemet var att den gick hårt åt naturen. Balans mellan de olika delarna är som sagt nyckeln. Idag är ekonomin fixerad vid vinstuttag och det gör den ohållbar i alla tre hänseenden. Klyftorna ökar, miljön far illa och basen för framtida vinster utarmas. Kortsiktighet som sprider sig i finansvärlden är ett resultat av okunskap, som inte minst borde oroa Lemne som företräder en av landets viktigaste aktörer på forsknings- och utbildningsmarknaden.  

2) Betala skatt

Om politikerna ska ”rycka upp sig” är det förstås en fördel om de har pengar att spendera. Att många multinationella jättar gjort nolltaxering och skatteflykt till en konstart underlättar tyvärr inte. Och nej, företag ska inte börja ge allmosor till staten. Det räcker med att damma av det pensionerade uttrycket ”göra rätt för sig”. Hur gör man det? Ett tips är att fråga ”vanligt folk”. 99 procent sysslar med sådant hela dagarna.
Om inte framgångsrika företag vill bidra till samhället liksom alla andra gör via skattsedeln, varför ska då vanliga löntagare göra det? Och vad kan politikerna göra på populism och annat om de inte har resurser nog att sätta tyngd bakom orden. Näringslivets toppar brukar ta hiskeligt mycket betalt för att axla ansvar, det är till och med något man skryter med. Om samma logik ska gälla även politiker måste någon betala, och vad är argumentet att näringslivet som ställer krav och har synpunkter på vad politikerna gör INTE ska vara med och bidra? Skatt är inte stöld, det är återinvestering i samhället och en nödvändig insats för långsiktig hållbarhet.

3) Anställ

Flyktinginvandringen är en stor fråga i många länder. Men varför ska integrationen bara vara en uppgift för politiker? Ica-handlaren Jonas Berg i Södertälje skrev i en debattartikel för en tid sedan att praktikplatser och i förlängningen kanske jobb till nyanlända inte bara är en vinst för samhället utan också bra för affärerna. ”Alla, från småföretagare till stora börsnoterade bolag med många tusen anställda, kan bidra”, skriver han. Se där, en kastad handske.
Arbetslinjen talar politikerna om: Jobb, jobb, jobb. Men bara företagen kan anställa. För att samhället ska bli hållbart måste alla bidra, inte bara politiker eller folket: Alla! Företagare är också människor och borde kunna känna empati. Varför ska vi annars lyssna på och beundra dem? Vem som helst kan agera känslokallt och avskeda anställda så fort vinstmarginalen minskar. Det behövs bara att man stänger av känslorna, det vill säga slutar agera som en inkännande människa. Att göra vinst är enkelt, om man bara slipper ta ansvar.

4) Sluta fiffla

Få saker förgiftar ett samhälle så effektivt som korruption. Tyvärr har skandalerna avlöst varandra, även i Sverige. Ericsson anklagas för mutor och lastbilstillverkarna Volvo och Scania har ertappats med att systematiskt ha blåst sina kunder. Volvo har redan tvingats böta över 6 miljarder kronor. Antal chefer på lastbilsjätten som ställts till svars: noll (0). Listan över det globala näringslivets skumraskaffärer är smärtsamt lång, inte minst i finanssektorn. Ett slut på detta, inte bara i ord utan också i handling, skulle vara ett minst sagt välkommet bidrag till den så kallade sammanhållningen.
Fifflet som företagens ledningar ägnar sig åt är enormt allvarligt! Men ännu allvarligare är att detta inte uppmärksammas mer, av politiker och andra. Tystnaden från Svenskt Näringsliv är talande och utgör ett allvarligt hot mot hela samhällets hållbarhet. Och därför kan man fundera över hur lämpligt det är att en sådan som Lemne sitter som ordförande för Uppsala universitet. Att behandla skumraskaffärerna som avslöjas gång på gång som isolerade händelser eller individ- och företagsspecifika problem, är på inget sätt hållbart. Om företagen agerar som om de levde i en annan värld är det samhällets ansvar att återföra den ekonomiska eliten till verkligheten. Här finns en viktig grogrund till den växande populismen och att skylla på eller lägga ansvaret för att fixa saken på politikerna är cyniskt och bekräftar snarast problemets vidd. Detta är en fråga som borde lyftas till en helt annan nivå och diskuteras mycket mer.

5) Sänk vinstkraven

Vad beror ovanstående fenomen på? En observation är att samtidigt som många kurvor i samhället pekar nedåt, till exempel framtidens pensioner eller empatinivån på Twitter, tycks en kurva vara konstant: den som visar företagens avkastningskrav.

Näringslivet har hållit fast vid skyhöga vinstmål, ofta mellan 15 till 20 procents förräntning av kapitalet, trots svag tillväxt och rekordlåga räntor. Det är hög tid tänka om. Överdrivna vinstkrav är en förklaring till att investeringarna uteblivit. Det menar bland andra förre Riksgäldschefen Thomas Franzén som också argumenterar för att detta i sin tur är en orsak till att centralbankerna tvingats elda på ekonomin med allehanda problem som följd.

Att vd:ar enligt lag är skyldiga att prioritera aktiekursen över allt annat är en myt, enligt den amerikanske juridikprofessorn Lynn Stout. Hon pekar på att ledningen ska se till ”bolagets bästa” vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att maximera aktieägarvärdet. Det är inte ens säkert att aktieägarna gynnas av blind vinstmani, särskilt inte om det sker genom skatteflykt eller miljöförstöring. Även portföljförvaltare bruka föredra att andas ren luft.

Flummigt? Inte värre än att det redan är på väg. Enligt en undersökning som PwC gjort bland 1 400 globala företagsledare uppgav 76 procent att framgång numera handlar om mer än finansiella resultat.

Ekonomen Jim O’Neill sade i en intervju med nyhetsbyrån Bloomberg att om trenden med arga väljare och populism ska vändas måste direktörer ändra sitt beteende radikalt jämfört med de senaste 20 åren. Han pekade bland annat på trenden att en allt större andel av vinsterna går till kapitalägarna på bekostnad av arbetare. Jim O’Neill var under många år chefsekonom på banken Goldman Sachs, en institution traditionellt sett inte känd för sin bokstavstrogna marxism.
Växande klyftor är varken ekonomiskt eller socialt hållbart. Och det faktum att orimliga krav på ständigt ökad vinst(ökning) fortfarande upprepas och talas om som den naturligaste sak i världen visar på en oroande faktaresistens, som sipprar ner i samhället ovanifrån. Hur kan samhället tillåta att en samhällsbärande sektor lever i en drömvärld medan resten av samhället går på knäna och naturen offras för att hålla drömmen vid liv? Det är det allra största sveket mot våra barn och barnbarn. Om makt tillåts gå före rätt finns ingen möjlighet att nå hållbarhet. Var finns evidensen för att rådande syn på vinst fungerar? Det är en berättigad fråga, som borde ställas till en sådan som Lemne när hon kritiserar politikerna?
Företag är inte autonoma vinstmaskiner. Gemensamt för anställda, kunder och aktieägare är att de är människor. Rimligen kan alltså alla som vill bidra till ett bättre samhälle. En tanke som möjligen kan framstå som löjligt utopisk.

Men även i dessa ”post-truth”-tider går det kanske att kosta på sig en faktauppgift: Att inte försöka är en garanti för att misslyckas.
Vi är alla människor, och samhället är vårt GEMENSAMMA ansvar. Ska målet om hållbarhet kunna uppnås krävs att alla gör vad de kan, både som människor och som företrädare för organisationerna man arbetar i och är ledare för. Välstånd sipprar inte ner i samhället, den sugs uppåt i systemet. Moral däremot, sprider sig från huvudet till svansen. Och, viktigast av allt, hållbarhet är ALLAS angelägenhet!