Läser om ett intressant experiment som neurologer vid Karolinska Institutet utfört och som handlar om människokroppen, hjärnan och kopplingen mellan dessa två storheter. Det aktualiserar tankar om virtualitet, intelligens och biologi. Och om det mänskliga varat. Vi får se vart detta leder till, här och på andra ställen.
Experimentet visar att det ganska enkelt går att få hjärnan att acceptera en tredje hand som tillhörig den egna kroppen, om den bara liknar den egna handen och placeras i rätt position. När forskarna "hotade" gummiarmen med en kökskniv, står det att försökspersonernas hjärna reagerade med samma stressymptom som om det vore den egna handen som hotades.
"Vi tror att vi har upptäckt en generell mekanism", säger Arvid Guterstam. Och här vill jag stanna upp lite och påkalla uppmärksamhet om att detta och liknande projekt är lysande exempel på varför det är centralt för kunskapsutvecklingen i världen att grundforskningen inte ifrågasätts.
Vad har detta med Kulturvetenskap att göra? Allt skulle jag säga. Definitionen av begreppet människa som jag arbetar med utgår från att det är vad som händer i mötet mellan språk och biologi, ett emergent fenomen. Och då blir det högintressant att ta del av rön från forskare som ägnar sig åt att undersöka biologin. När deras kunskaper möter mina, då skapas fördjupad förståelse för fenomenet människa.
Detta sätt att se på tvärvetenskap är vidare ett utmärkt exempel på hur kunskap uppstår i samtal. Men om jag eller neurologerna skulle börja tvista om vems kunskap som är viktigast, eller om någon av oss skulle hävda ensamrätt till människan. Då skapas ingen kunskap, bara förödande maktkamp.
Vad finner jag intressant i rönen som presenteras i dagens tidning? Jo, stöd för mina tankar om att kroppen kan förstås som ett slags protes. Att människa är ett sammansatt fenomen, ett assemblage. Människa är resultatet av samspel mellan tankar (viritualitet) och biologi (aktualitet), mellan materiella aspekter och icke-materiella. Människan uppstår i mellanrummet, mellan dessa. Och hon existerar i tiden, över tid, sammanhållandet av dessa båda storheter. Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men experimentet visar också att dess förmåga är begränsad. Och detta är en förutsättning som vi människor har att förhålla oss till, varken mer eller mindre. Frågan man bör ställa sig är: vad får detta för konsekvenser? Till vad kan insikterna användas?
Den sista frågan är den viktigaste. Vem äger kunskapen och vem har rätten att tolka den? Är det neurologerna som upptäckte eller skapade den, eller är det allmän egendom? Det är en central fråga, som knyter an till mitt bloggprojekt. Att mina ögon föll på just denna artikel, det ser jag som ett lysande exempel på en Flyktlinje. Ett resultat av slump, som i kombination med förmågan att se och tillvarata möjligheter när de dyker upp. Det är detta jag menar när jag säger att kunskap uppstår i mellanrum, i samtal. Viktig kunskap går inte att planera för. Den går inte att beställa. Den händer, ofta när man minst anar det.
En utopisk framtidsvision vore att dessa insikter kunde spridas (istället för som nu uteslutande de naturvetenskapliga forskningsrönen), och att fler tvärvetenskapliga, grundforskningsprojekt (präglade av samtal, inte av diskussion) kunde sjösättas. Vill vi på allvar förstå vad det innebär att vara människa då måste vi inse att sådan kunskap bara finns där man minst anar det. Den finns aldrig inom en enda forskardisciplin. Det finns inte heller några givna svar, bara iakttagbara effekter, vilket experimentet visar på ett tydligt sätt.
Filosofen Spinoza lär ha sagt att ingen vet vad människan är kapabel till. Det är värt att reflektera över. Orsaken till detta är att människa är vad som händer i mellanrummet mellan virtualitet och aktualitet. Människa är resultatet av ett intrikat samspel mellan möjligheter och begränsningar. Båda aspekterna är lika viktiga, och båda bör undersökas med samma allvar.
Visioner är vad som driver utvecklingen. Inte någon brist som kan kompenseras med hjälp av pengar, vilket är den rådande uppfattningen idag. Visioner är första steget på vägen till hållbar utveckling. Nästa steg är att få dem att övergå från virtualitet, till realitet.
Vilka visioner finns i samhället idag? Vilka visioner har du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar