Vad är det man gör när man vårdar ett varumärke, egentligen? Det är en fråga allt för sällan ställd och reflekterad över i samtiden. Ändå är det en fråga av fundamental karaktär. I ett konsumtionssamhälle, det vill säga ett samhälle där det är konsumtion som genererar välstånd, istället för arbete, där blir den frågan central.
Läser om BP och om The Phone House i dagens tidning, och igår skrev jag om Volvo. Coca Cola brukar sägas vara världens starkaste varumärke. På ett plan förstår jag, men så vaknar den kritiska kulturvetaren i mig, och plötsligt är jag inte lika säker längre.
Att höra ledare förklara varför det går bra för den organisation de leder. Det finns något djupt stötande i det. Vad en ledare kan göra är att kanalisera flöden av materia och känslor, men dessa kommer någon annanstans ifrån och är helt frikopplade från den som sitter på en beslutande position i organisationen. För den som bara har en gnutta kritisk förmåga och som orkar lyfta blicken en liten aning så är detta ett uppenbart faktum. Ändå är detta någon som aldrig talas om, utanför akademin.
Tyvärr börjar även akademin snegla åt det hållet. Högskolor och universitet marknadsför sig allt mer idag. På mässor tvingas lärare stå och ragga studenter, inte sällan med lockande foldrar med bilder av glada människor och vacker natur. Vad som mäts är söktryck, och vad som levereras är helårsprestationer och examina. Studenten av idag är en kund som antas söka sig till det lärosäte som har det starkaste varumärket.
Denna utveckling gör mig djupt orolig! Den främjar inte det kritiska tänkande som är absolut nödvändigt om vi ska kunna uppnå långsiktig hållbarhet. Det är frustrerande att se hur skrämmande fort det går att rasera något som byggts upp under så lång tid och med så mycket möda. Vi är inte där ännu, men vi är på väg.
Kritiska konsumenter. Om detta var målet och den fråga som prioriterades i samhället, då har jag inga problem med konsumtionskulturen och den etik som följer med denna. Tyvärr ser jag mycket lite av detta idag. Massan av okritiska kunder växer.
Lösningen på problemet är så enkel, egentligen. Det enda som krävs för att utveckla ett kritiskt tänkande är att man vill. Första steget mot upplysning är önskan att förstå. Sedan handlar det uteslutande om tålamod och om möda. Det tar olika lång tid, men alla har förmågan att tänka kritiskt. Frågan är om man orkar, och vill?
BP och dess hårt prövade VD Carl-Henrik Svanberg är djupt involverade med Gadaffi, och det gäller även EU som organisation. Det har aldrig varit någon hemlighet. Men så har vi oljan, och den gör saken lite svårare. Gång, på gång, på gång, visar det sig att världen hänger samman. Det är lätt att fördöma det man ogillar, men om man själv är en del av det. Hur gör man då?
Utan olja är Gadaffi en helt vanlig kille. Och utan stöd från andra politiker och företag faller hans diktatur. Väldigt förenklat, så klart. Men det är ett faktum att man som del i en kundmassa ger makten åt ledarna. Och då blir det kundens beslut att lägga sina pengar eller sin tid (om det rör sig om studenter) på det eller detta som skapar och upprätthåller varumärket.
Makten kommer underifrån! Hur kan man då tala om starka varumärken, utan att bli cynisk!? Det är obegripligt, om än förklarligt. Bristen på intresse för och den dåliga insikten om hur viktigt det är med kritiskt tänkande, det är förklaringen.
Det är väldigt frustrerande att se alla exempel på detta. Och det i kombination med vetskapen om att det finns en enkel lösning, det är vad som driver mig att skriva denna blogg. Skrivandet hjälper mig att få ur mig frustrationen och samtidigt finns iakttagelserna kvar på nätet och kan läsas av vem som helst.
Flyktlinjer syftar till att visa hur man kan använda kritiskt tänkande, inte om att driva opinion (inte för något annat än just det kritiska tänkandet). Detta arbete, för det är i stora drag samma sak jag gör som lärare, är många gånger otacksamt. För idag när alla, konsumenter, studenter och väljare, ser sig själva och även behandlas som kunder, då förväntar man sig att få det man vill ha.
I den bästa av världar sammanfaller dessa båda saker, men långt ifrån alltid. Alkoholisten, det är de flesta överens om, vet inte sitt eget bästa när han/hon vill ha alkohol. Och den som är kraftigt överviktig mår inte bra av att få sina önskningar uppfyllda. Alla som äger en bil, vill ha billig bensin (jag vet att jag generaliserar nu, men ni fattar), samtidigt som man vet att det inte är långsiktigt hållbart.
Okej, vad tror ni händer om akademin anammar kundinställningen till sina uppdragsgivare, som ytterst är studenterna även om det är staten som är beställare? Vilka blir konsekvenserna om man ska undervisa om samhällsviktiga, men svåra och komplexa saker? Tänker just nu på mattematik och på Kulturvetenskap. Det är båda ämnen som kräver möda och en uppskjuten behovstillfredställelse för att man ska kunna bli duktig. Att ta sig igenom ett komplext filosofiskt verk kräver möda och är jobbigt, men belöningen man får är mångfaldig. Det är betecknande att det just sådana ämnen som kämpar i motvind i dag där alla vill ha vad man önskar, nu.
Hur gör man som lärare om man ser det som sin uppgift att lära ut kritiskt tänkande, som man vet är enkelt men samtidigt mödosamt? Det är min yrkesvardags 100 000:- fråga! Att framhärda i det man tror på, och som man av studenter som fått jobb efter utbildningen hyllas för ("Nu förstår jag vad du menade. Förlåt för att jag var så taskig när jag var student". Det får jag ofta höra, vilket så klart gläder mig och stärker mig i tron att jag gör rätt, men det gör mig också ledsen för det syns inte i systemet) när man möts av kunder som vill få kunskapen serverad på ett fat, i lagom portionsbitar, det tar på krafterna. Man orkar inte hur länge som helst! Hur viktigt man än vet att det är.
Ger man dem man bryr sig mest om det man vet att de kommer att behöva. Tvingar man dem att se sina egna brister, samtidigt som man är tydlig med att man finns för dem på alla sätt för att hjälpa dem där de är. Om man gör det till en grupp som ser sig som och av strukturen också behandlas som, kunder. Då får man problem. Det gör ont och sliter. Så ser alla omtänksamma lärares situation ut. Alla lärare som tänker ett steg längre än till nästa kursvärdering. Lärare som inte ser det som sitt viktigaste mål att bli omtyckt, i det korta perspektivet. Sådana lärare uppfattas av både kunderna och systemet som besvärliga.
Ändå tror jag på samhället, och jag anser mig ha världens bästa och viktigaste arbete. Akademin och högskolan Väst är vad jag brinner för! Men jag hoppas det framgår att jag samtidigt är bekymrad, för akademin och för samhällets framtid. Vi är inne i en djupt olycklig trend!
Vård av varumärken är förkastligt! Vård och långsiktig omsorg om människor däremot, leder till långsiktig hållbarhet. Vägen mot hållbarhet är enkel, men mödosam. Fast den är mödan värd. Jag lovar!
Sensmoral: långsiktig, verklig vård av varumärken handlar om att ge medborgarna vad de behöver, på lång sikt. Även om det är obekvämt. Inte om att se till att få uppskattning på kort sikt, av kunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar