torsdag 3 mars 2011

Bloggpost nummer 100

Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.
En av platserna det bloggas från

En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.

Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?


Finns makten här?
Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!

Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om längsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.
 
Tar fighten!
Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!

En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.

Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.

Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen.


Värme. Kom. Nu!
Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …

Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, o ch lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!

Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!

5 kommentarer:

Lennarth sa...

Grattis till de 100 :-)
Försöker hinna med att läsa alla och tror jag gjort de även om jag inte synpunktat på alla. Och kul att du åker tillbaka till AiL i USA.

Johan sa...

Hej Eddy!

Jag håller med dig om att kulturvetenskapen är viktig och borde få större utrymme. Dock om jag ska vara lite kritisk, så ser jag ingen ljusning. Systemen låser fast en till att inte förändra, att inte få chansen till att göra något annat. Allt detta vill man lägga på individens ansvar.

Kan ta mig själv som exempel. Jag ville söka förändring i mitt liv därför valde jag att börja läsa. Istället för att stå kvar i lojalitetens dumhet och där man inte får ifrågasätta. För om du gör det kan du bli varnad och hotad med att du inte har någon arbetsplats att gå till och det är du som individ som inte kan rätta in dig i ledet, blev man rätt fort medveten om.

Dock valde att göra en rockad i mitt arbetsliv och började således läsa.

Det var en tuff och lärorik tid som jag bara älskade. För att verkligen bränna mitt gamla skepp sa jag upp mig från Volvo Lastvagnar i höstas. Jag hade ingen möjlighet att plugga heltid rent ekonomiskt. Därför försökt jag läsa magister på halvtid och sökte febrilt jobb, dock utan någon vidare framgång. Då ringde a-kassan och de varnade mig och sa att jag inte fick läsa, utan måste genast säga upp alla program och kurser. För annars skulle jag inte få någon betalning alls.

Emellertid tog jag reda på att man kunde få studera halvtid, med visst undantag i lagtexten (IAF). Dock hade jag redan då fått avsluta mina studier. Sedan i somras har jag sökt 500 jobb, gått hos två jobbcoacher samt arbetat på ett gruppboende för personer med autism. Jag vet inte om det är vår utbildning som skrämmer eller om det är något som inte ligger arbetsgivare i fatet. Ifrån tidigare arbetsgivare har fått goda referenser. De nya arbetsgivarna vill ha människor med massa adekvat arbetslivserfarenhet.Vilket man inte kan skaffa sig då man inte får möjligheten. Idag verkar det vara kontakter som är det viktigaste . Jag har ingen sådana kontakter överhuvudtaget då detta inte var mina tidigare erfarenheter.

Så visst förändring är bra, men har alla möjlighet till den? Då menar jag inte bara mig själv, utan även de som svälter eller bor på gator, sjuka, arbetslösa och handikappade mm( listan kan göras lång). Och så länge man inte får arbete, så kan man inte påverka speciellt mycket med kulturvetenskapens verktyg.

Min slutsats blir att det är de privilegierade som kan skapa förändring för det blir dem som har makt och inflytande. Och det marginaliserade grupperna får bara vänta tills detta sker, om det nu sker.

Johan

Eddy sa...

Tack Lennarth! Dina frågor är alltid kluriga, och tvingar en till eftertanke! Kul, och utmanande!

Johan: Tråkigt att höra! Inte läge att komma med något hurtigt tillrop förstår jag, men samtidigt så vet jag ju att våra studenter får jobb. Och de får jobb just på grund av att det har kulturvetenskaplig kompetens. Det verkar som om den behövs, på olika håll. Mitt intryck är att efterfrågan ökar. Jag tror det finns hopp, men där du är nu förstå jag också att det känns jobbigt. Jag håller tummarna för dig!

Marie B sa...

Jag vill också gärna gratulera Flyktlinjer till de 100, till kvantiteterna, men också till dess ständiga tillblivelse. För mig är Flyktlinjer ett givet inslag i tillvaron och jag återkommer gärna hit för att var en del av tillblivelsen. Det är i möte med andra som jag blir till och de sammanhang där jag dagligen blir till ger mig allt för sällan möjligheten till möten och jag kan kanske inte alltid vara den jag vill vara. Att vara eller icke vara… kvinna/feminist/fenomenolog/kvinna i åkerinäringen/pedagog/förskollärare/ etc, det är frågan? Vilket får mig att ställa frågan; har jag möjlighet att välja vem jag vill vara som människa, som varande i världen? Det är så klart jag har, till viss del men till viss del har jag det inte, det är så det är att leva ett liv. När jag lever mitt liv och erfar min tillblivelse gör jag det just nu med fenomenologin som följeslagare. Jag började skriva en del om fenomenologin men sparar det till ett annat tillfälle för jag ville bara kort beröra det här med fenomenologin och idealismen, som jag har förstått är en kritik som riktas mot fenomenologin och som gör att många avfärdar den med en axelryckning och faktiskt också i vissa fall med en nedlåtande ton/blick. Om kulturvetenskapen är vänligt sinnad till fenomenologin så anses den som paria inom andra sammanhang, det har jag i alla fall jag erfarit. För mig handlar fenomenologin om mycket mer och ibland kanske det blir en stor dos av idealism men jag tror inte att det bara är en nackdel, precis som Eddy påpekat. Fenomenologin är otroligt bred och jag tror definitivt att den kan bidra till mycket inom vetenskapandet och livet, det finns många beröringspunkter i det perspektiv som Eddy presenterar här på bloggen och fenomenologin, det säger mig min känsla och den har jag lärt mig att finna tillit till när jag haft fenomenologin som följeslagare. Till filosofernas aktiviteter kommer Flyktlinjer säkerligen återkomma i denna fråga. Att filosofi är aktivitet och inte doktrin det menar, som jag ser det, såväl fenomenologer t. ex. Husserl, Merleau-Ponty som Deleuze. Med Bubers ord vill jag avsluta och fortsätta: ”Jag förkunnar ingen lära, jag bara visar något. Jag pekar på en verklighet, eller på någonting i verkligheten, som inte alls eller i vart fall alldeles för lite har uppmärksammats. Jag tar den som lyssnar på mig vid handen och leder honom till fönstret. Jag slår upp fönstret och visar ut. Jag äger igen lära, men jag för ett samtal." Önskar alla andra som blir till här på Flyktlinjer en härlig dag och helg! Vi är lyckligt lottade som har hittat hit! Grattis till oss! Vi ses!

Eddy sa...

Tack Marie! Kloka ord, som också visar att motstånd kan få effekten att tanken skärps och förklaringar genereras. Lysande avslutning på veckan! På återhörande!