fredag 25 mars 2011

Var går gränsen?

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion som man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. Inser det, sakta. Sedan man behöll mig på akuten för tre veckor sedan är inget sig likt. Ändå har ingenting förändrats. 

Fram till för tre veckor sedan levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, kunde styras av mitt intellekt. Upplevelsen jag levde i och med var att det gick att kontrollera utfallet av mitt vara, resultatet av blivandet. Att det räckte att planera in vila, men att det gick att prioritera andra självpåtagna såväl som tvingande, uppdrag. 

Det går inte längre att handla så. Kroppen har sagt ifrån. Och det kräver reflektion. Vill ta vara på upplevelsen för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning. 

Uppenbart är att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är ett assemblage, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett, det är den materiella struktur som resten byggs kring. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för assemblaget. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på! 

På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådrar, nervtrådar och hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor har vant oss vid att just mänskliga kroppar skall fungera. 

Allt detta består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten, för att den skall kunna tas upp av biologin, krävs främmande element. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA. Det är en ansenlig massa som som kroppen bär på som inte utgörs av kroppsegna substanser. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig.

Till detta måste läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Delvis är produktionen av vissa av dessa substanser, vilka alla är nödvändiga, styrda av något som i brist på ett bättre ord kan omnämnas i termer av ett slag vilja. De är i alla fall inte autonoma, som blodtrycket eller hjärtats (normala) slag. 

Men för att fungera som människa. För att erkännas och kännas igen som människa krävs en hel rad med andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på något som vi tar för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder, hur kroppsoegna de än är, utgör en central del av assemblaget människa. 

Datorer, telefoner, pennor och så vidare. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter gränsen för vad som kan räknas till nödvändiga delar av assemblaget människan. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap, för att kunna fungera och kännas igen som människa.

Individen är emellertid inte ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor. Och för att detta skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk, talat och skrivet, till exempel. Och idag krävs dessutom telefoner, datorer och en utbyggd infrastruktur för att människan skall kunna människa, det vill säga verka i världen som just människor. Människor är inte djur som bekant.

Och, efter ett glas vin och en öl, på puben innan tåget mot Stockholm, måste, till ovanstående lista av objekt tillhöriga assemblaget människan läggas, kroppsoegna substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten.

Allt detta, tillsammans med andra, mänskliga assemblage, är vad som krävs för att jag skall kunna människa. Verka i världen, som människa. Och det är dessa aspekter, allt ovanstående (och mer därtill) som givit upphov till konsekvensen att jag måste se över mitt liv.

Och att göra sig medveten om att det är helheten, sammanhanget som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna för och anger villkoren för, mig. Det är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå detta, det hjälper mig att inse begränsningarna jag har att förhålla mig till.

Kulturvetenskap, mitt arbete, är därför både problemet och lösningen på mitt varas långsiktiga hållbarhet. Måste tänka mer på det. Inte låta mitt intellekt och mina önskningar styra. Helheten, allt sammantaget. Där finns agensen. Bara att acceptera.

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp!

Inga kommentarer: