Beskrivningen ovan utesluter på intet sätt att även andra däggdjur än människan, särskilt de mest högtstående aporna, har förmåga att detaljanalysera sin omvärld, att minnas, att ”resonera” och att förutse händelser. Många djur har också rikt utvecklade kommunikationssystem, t.ex. valar, sköldpaddor och vissa insekter. Dessa egenskaper hos olika djurarter kan dock inte mäta sig med människans, tack vare människohjärnans enormt rika kapacitet för abstrakt tänkande och symbolbearbetning.I citatet bör man lägga märke till några saker. För det första inleds det med konstaterandet att människan är ett däggdjur bland andra (dägg)djur, men i slutet markerar man ändå tydligt att människan inte är ett djur eftersom hennes egenskaper skiljer sig från olika ”djurarter.” För det andra talar man om högtstående apor samtidigt som man poängterar att inga djur kan mäta sig med människans ”enormt rika” kapacitet.
Inom genusteori brukar man tala om samhällets genuskontrakt (se t.ex. Hirdman 2001) som bygger på två principer, den ena är isärhållandets princip som går ut på att könen skall hållas åtskilda. Den andra handlar om hierarkisering och att det manliga samt det män gör överallt överordnas och idealiseras. Och samma förhållande upprätthålls i NE, med den skillnaden att människan beskrivs genusneutralt, men som högre stående och som väsensskild från övriga djur.
Det är ingen slump att feministen och vetenskapsteoretikern Donna Haraway (1989) intresserat sig för den vetenskapliga disciplinen primatologi, det vill säga forskningen om apor. Haraway visar med hjälp av olika exempel hur maktens det vill säga människans och mannens röst gör sig gällande i studier av primater och hon finner inbäddat i dess teori och praktik uttryck för såväl sexism och rasism som ekonomisk och teknologisk exploatering.
Haraway identifierar inom primatologin samma slags gränsdragningsarbete som citatet i NE ger uttryck för och som syftar till att upprätthålla gränsen mellan människan och det övriga djurlivet samt att underblåsa hierarkin som placerar människan över djuren. Frågan Haraway ställer genomgående i sin forskning är: Finns det några signifikanta skillnader mellan människan och andra djur, och existerar det några absoluta gränser mellan människan och de teknologier som människor använder för att leva ett ”normalt” liv? Svaret är; Nej, det finns inga sådana gränser, alla uttryck för och uppfattningar om att dessa skulle existera är resultatet av aktivt lobby- eller gränsdragningsarbete som i onödan sätter gränser för vetenskapen.
Ett sätt att istället försöka ifrågasätta och bryta upp gränser är att göra som den världsberömde neurologen Antonio Damasio gör i sin bok Descartes misstag, det vill säga sprida medvetenhet om att det är ett misstag att skilja på kropp och medvetande. Kroppen och hjärnan är helt enkelt oskiljaktiga. Hjärnan kommunicerar oavbrutet med hela kroppen, som i sin tur fungerar som receptor för hjärnans interaktion med omgivningen.
Damasio (2004:200) hävdar att tanken på att det skulle finnas något sådant som ett ”rent förnuft”, vilket Descartes hävdade och som är en tanke som fortfarande lever och är vida spridd, är befängd och helt saknar empirisk grund. Människan är i mycket högre grad än man tidigare trott styrd av känslor. Det är, menar Damasio, helt enkelt en nödvändighet eftersom hjärnans kapacitet, hur fantastisk den än är, är för liten för att kunna hålla mängden information som krävs för en sådan tankeoperation aktuell. I slutet av boken skriver Damasio (2004:279) följande som en lysande sammanfattning av arbetet.
En uttömmande förståelse av det mänskliga medvetandet förutsätter ett perspektiv på hela organismen. Medvetandet måste återföras frän positionen av immateriell tanke till de biologiska livsprocessernas rike, och länkas samman med en hel och odelad organism där kropp och hjärna samverkar och tillsammans interagerar med en fysisk och social omgivning.
Människa är inget absolut begrepp, det är en porös och högst tillfällig såväl biologisk som social konstruktion som för sin överlevnad dessutom är beroende av en hel massa teknologier. Alla dessa aspekter behövs för att förstå människoblivandet, men de ryms inte inom det snäva och begränsande begreppet humanism (därför är posthumanism en spännande tankeoperation. Se vidare här, här och här).
Vill man förstå kön/genus på ett posthumanistiskt sätt kan man vända sig till den italienska feministen och forskaren Rosi Braidotti (1994, 2002) som är verksam inom en rad områden och upprätthåller lärostolar på olika platser i världen. Hon hämtar inspiration från den franske filosofen Gilles Deleuze texter och gör det som Deleuze uttryckligen vill att man ska göra, det vill säga använda tankarna konstruktivt för att hitta nya svar på gamla frågor.
Braidottis perspektiv är posthumanistiskt i den meningen att hon inte tänker på begreppet människa som begränsat till biologin utan mycket mer som ett slags helhet bestående av en massa olika delar.
Hennes sätt att förstå kön handlar om att betrakta manlighet och kvinnlighet som förkroppsligade och bekönade praktiker, ständigt pågående processer av blivande som utspelar sig inom ramen för kommunikation mellan kroppar och dess omgivning.
Människan, och i samma process även man eller kvinna, skapas i växelspelet eller oscillationen mellan det kollektiva yttre och det personliga inre (Braidotti 2002:226ff). Och det man uppfattar som jaget blir till i och genom kommunikation mellan minnet som är knutet till en specifik kropp och det sammanhang kroppen uppehåller sig i.
Genus, menar hon, är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet förvärvad inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker.
Braidotti (1994:98f) menar att man måste uppmärksamma såväl subjektivitetens processuella karaktär som materialiteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras genom.
Jag kan bara instämma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar