Förslag på kulturvetenskapems användbarhet

Ett sätt att ta till sig tankarna som förmedlas i Diskursens ordning kan vara att försöka tänka på vad resonemangen får för konsekvenser för det vetenskapliga hantverket. Och då är det viktigt att man inser att om man skall ta Foucault på allvar måste man plocka ner alla utövare av vetenskap från elfenbenstornet som de, eller snarare vi eftersom även jag räknas dit, på många sätt faktiskt befinner oss i och verkar inom, åtskilda från världen.

Enskilda forskarsubjekt utgör bara en av många olika aspekter som måste till för att kunskapsproduktion skall kunna sättas i verket. Vetenskap framskrider inom ramen för specifika sammanhang, vilka inte uteslutande består av mänskliga, utan i lika hög grad av icke-mänskliga aktörer (såsom teknologier och materialitet). Vetenskapen måste, just därför, i högre grad än idag inse och göra sig aktivt medveten om hur beroende all kunskapsutveckling är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tillåts tolka verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket i onödan sätter gränser för mänskligheten och kan få förödande konsekvenser.

Skall vi få en vetenskap som kan bidra till att hitta långsiktigt hållbara lösningar på alla de svåra problem som mänskligheten står inför är Michel Foucault en ovärderlig källa till inspiration för fortsatt arbete. Diskursens ordning är en bok som hjälper oss att se på oss själva och de sammanhang vi lever i med nya ögon. Den avslutas med att Foucault lägger fram en plan för sitt kommande arbete vid Collège de France.

Arbetet tänker han sig, skall följa två spår. Det ena talar han om i termer av kritisk analys, och här tänker han sig att utgå från omkastningsprincipen. Det arbetet handlar om att undersöka spelet eller förhandlingarna som resulterar i det färdiga resultatet, vetenskaplig kunskap. Arbetet handlar också om att undersöka gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Den kritiska blicken riktas med andra ord från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.

Den vetenskapliga gren som i dagens vetenskapssamhälle tydligast har arbetat vidare med denna typ av frågor är STS, (Science and Technology Studies, eller Science, Technology and Society, som det också kan utläsas) där det stora namnet är Bruno Latour som är en av upphovsmännen till ANT (Actor, Network Theory, eller Aktör, nätverksteori som det heter på svenska).
Det andra spåret som Foucault nämner är genalogiska analyser där han tänker sig att arbeta med diskontinuitetsprincipen, specificitetsprincipen och exterioritetsregeln. Det arbetet har, om man frågar mig, fått sin bästa beskrivning av sociologen Mats Beronius i boken Genealogi och Sociologi. Nietzsche, Foucault och Den sociala analysen, från 1991.

Den genealogiska metoden är vid sidan av den Arkeologiska, vad Foucault är mest känd för. Den brukar beskrivas i termer av härkomstanalys. Arkeologin går ut på att leta sig bakåt i tiden genom att i arkiven avtäcka lager av lager, tidsålder för tidsålder, utan att på förhand bestämma sig för vad man söker efter. Härigenom upptäcker man även det som förkastats. Foucault har omtalats i termer av bakgårdarnas och avskrädeshögarnas historiker. Den arkeologiska metoden är förutsättningslös på ett helt annat sätt än reguljär historisk forskning som letar efter på förhand bestämda uppgifter.

Om den genealogiska metoden, som ursprungligen formulerades av Nietzsche, skriver filosofen Hans Ruin (2000) i artikeln, ”Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen.”

Vad lägger Nietzsche i begreppet genealogi? På vilket sätt skiljer sig enligt honom en moralens genealogi från en moralens historia? Jo, den sortens moralhistoria som han framför allt återfinner bland engelska författare (och som hos oss kunde exemplifieras av Westermarck) kännetecknas av att den saknar en genuin känsla för just det historiska. Med detta menar Nietzsche en förmåga att också se på vilket sätt de moraliska begreppen själva har en historia och en uppkomst, inte bara deras faktiska användning. Nietzsches berömda exempel i Moralens genealogi är tanken att värdeomdömet gott inte härrör från dem som bevisats godhet, utan tvärtom från dem som själva uppfattade sig som goda, det vill säga de mäktiga och högsinnade. Och hans fortsatta kritik inbegriper ju kritiken mot den pervertering som äger rum av sådana ursprungliga aristokratiska värden när de omtolkats av de kristna, som lyckats skapa en omvänd värdeskala genom att inympa skuld hos dessa naturliga värdebärare. Utan att behöva gå in på detta specifika argument och dess rimlighet så illustrerar det tydligt den genealogiska ansatsen enligt vilken också våra egna till synes neutrala moraliska begrepp måste ses i sin historicitet, det vill säga i sin historiska konstruerade karaktär, som effekter av en maktkamp som fortfarande lever kvar i deras användning. Ingen statisk begreppsanalys kan renodla deras innebörd och säkerställa deras mening. För som Nietzsche skriver: ’att tala om rätt och orätt i och för sig är fullständigt meningslöst’ istället måste vi underkasta våra moralbegrepp en historisk-genealogisk analys. En sådan analys förutsätter att vi lämnar den dogmatiska filosofin och metafysiken bakom oss, vilket för Nietzsche också är att tänka ’bortom gott och ont’. Det kanske starkaste uttrycket för detta slags analys, som också haft ett starkt genomslag för mer moderna filosofiska genealoger som Foucault och Deleuze är den andra delen av Moralens genealogi som behandlar samvetets uppkomst, som följden av en långsamt och med våld utövad uppfostran som gått hand i hand med skapandet av ett religiöst medvetande, där människan förinnerligat en yttre makt.

Foucaults mest kända genealogiska arbeten är de tre böckerna om sexualitetens historia som också blev det sista han gjorde. Och där är det alltså sexualitetens härkomst som analyseras, det vill säga hur växte den rådande synen på sexualitet fram? Vilka maktspel och vilket maskineri (slump, åtskillnad och materialitet, i samspel) är det som har drivit fram denna syn, och vilka effekter har synen på sexualitet haft på enskilda människor och deras subjektsformering? Utgångspunkten för arbetet är att den syn på detta som är rådande idag har en historia, och det är denna Foucault följer, ända tillbaka till det antika Grekland.

Här finns mycket inspiration att hämta. Vilka är förutsättningarna som leder fram till det kulturella utfall som går att iaktta? Det skulle kunna vara ett slags programförklaring till ämnet Kulturvetenskap.