fredag 15 april 2011

Framtiden finns inte och går därför inte att förutse!

Under strecket handlar idag om en bortglömd roman av science fictionförfattaren John Wyndham, som skrev The day of the Triffids. Boken som nu hittats skrevs strax efter kriget och den sägs vara kusligt förutseende.
Romanen är dock intressant på många sätt, och det är lätt att försvara beslutet att nu ge ut den. Till att börja med är ”Plan for chaos” fascinerande för att den är så pass tidig med flera idéer som skulle bli allmängods först under senare delen av 1900-talet – från kloning, flygande tefat och nazister till kärnvapen, bestyckade satelliter, radarosynlighet och terrorism (i förbigående hinner den rentav med att kritisera tortyr som pålitlig förhörsteknik). Man bör minnas att när romanen påbörjades var det bara några få år sedan Tredje riket fallit, de första atombomberna släppts, och den första UFO-observationen rapporterats. Hade romanen skrivits i dag hade den antagligen handlat om talibaner, sociala medier och nanoteknik.
Att tänka så, att det skulle gå att förutsäga framtiden är djupt problematiskt. Viljan att veta är stark och utbredd i samhället och mycket talar för att det finns ett utbrett begär i världen efter sanning. Därför leder tankar på framtidens förutsägande fel. Och det får konsekvenser för samhället. Till det återkommer jag ofta här.

För det går inte att skåda in i framtiden. Den som säger sig kunna det, han eller hon ljuger! That's a fact! Framtiden finns inte. Det är av central betydelse att den insikten implementeras i samhället och i människors medvetande. Bara så kan målet om långsiktig hållbarhet uppnås.

Det är lätt att förföras av en berättelse som visar sig slå in. Men det man konsekvent glömmer bort, ignorerar eller inte förstår, är alla de berättelser och förutsägelser som inte slår in. Och de är många, väldigt många. Skall man kunna tillskriva förutsägelsen status av förutsägelse krävs att man har ett begrepp för alla utsagor som inte slår in, annars blir själva förutsägandet meningslöst.

Förutsägelser är, per definition och oundvikligen, alltid efterkonstruktioner. Jag säger det igen: framtiden finns inte, och alla som talar om den som om den existerar har fel. Förutsägelsen känns igen som en förutsägelse först när den realiserats. Bara då vet man vilken av alla förutsägelser som var den rätta. Konsekvensen av detta, den naturliga slutsatsen, borde vara att sluta tänka på framtiden och rikta uppmärksamheten mot samtiden.

Framtiden realiseras i samtiden. Här och nu. Allt och alla utgör delar i den tillblivelse som är världen. Det kan inte nog poängteras hur viktig den insikten är! Långsiktig hållbarhet kan bara uppnås om tanken på att det går att förutse framtiden överges, om alla sådana strävanden kastas över bord.

Tänk om, tänk nytt. Gör rätt! Det är kulturvetarens uppmaning, och den bygger på forskning om hur kultur blir till, processuellt, icke-linjärt, och i samspel mellan en lång rad aktörer. Materiella såväl som immateriella. Tron på att framtiden går att förutse är en sådan, imateriell aktör. Och den utövar en ansenlig makt över vårt tänkande.

Nu är jag framme vid min poäng. Framtiden går inte att förutse, det torde stå klart. Men lika fullt ligger det något i framtidsskildringarna. Utsagor om framtiden är viktiga, men viktiga blir de bara om man inte betraktar dem som förutsägelser. Om man ser dem som önskningar om en möjlig framtid, eller som försök att peka ut en riktning. Då ställs saken i ett helt annat ljus. Inget har förändrats, ändå händer något.

Framtidsskildringar skulle kunna betraktas som beskrivningar av önskat läge, och kan användas i arbetet med att förverkliga samhället. Att inta det förhållningssättet till berättelserna är aktivt och fokuserar handling. Framtiden blir som sagt till. Framtiden är realiserad virtualitet.

Att passivt iaktta det som sker, i väntan på vilken av skildringarna som skall komma att realiseras, det är fatalism av värsta sorten. Och att ge den som skrev skildringen som slog in uppmärksamhet i efterhand, det är problematiskt för både den som utses och de som utser. Att tänka så är att avsäga sig ansvar för skeendet. En enkel och bekväm lösning. Den ligger helt inlinje med begäret efter sanning, viljan att veta. På det sättet är tanken och handlingarna den resulterar i naturliga och förklarliga, men den får aldrig göras till ursäkt!

Alla har ett ansvar för framtiden. Framtiden är realiserandet av kollektiv virtualitet. Vad av allt som kan komma att realiseras, bestäms av sammanhanget som helhet. Här och nu. Framtiden skapas i och genom tillblivelse. Det virtuella är lika verkligt som det aktuella.

Om den tanken var den rådande skulle synen på framtiden förändras, och möjligheten att agera skulle öka. Det är vad som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet. Någonstans uppstår tankar första gången. Tankar som slår an en ton i samhället och kulturen. Och det är dessa önskningar, eller i ord klädda riktningsgivare, som väcker begäret efter det istället för detta. Och i den processen samverkar som sagt många aktörer. Resultatet är framtiden.

Tillblivelse är realiserat begär. Framtiden går därför inte att förutsäga. Den går däremot i högsta grad att påverka. Tricket är att inse att det är så det är, och att sprida den insikten. Jag drar mitt strå till stacken med Flyktlinjer.

Vilken framtid vill du se realiserad?

Inga kommentarer: