fredag 1 april 2011

Långsiktig hållbarhet, kritiskt tänkande och aktörers ansvar

Långsiktig hållbarhet, det är målet. Ju längre in i detta bloggprojekt jag kommer desto tydligare blir det att långsiktig hållbarhet är ett, även ur ett kulturvetenskapligt perspektiv, viktigt mål. Inte bara med Flyktlinjer! Men vad är det och vilka aspekter går att koppla till det? Om det tänkte jag skriva några rader, idag på bussen mot Trollhättan.

Ett mål formulerat i termer av långsiktig hållbarhet är ett mål som skiljer sig från hur mål brukar se ut. Det är ett mål som är formulerat på ett sådant sätt att det inte går att uppfylla. Långsiktig hållbarhet är ett kollektivt projekt, utan slut. Långsiktig hållbarhet, som projekt betraktat, är en process som avkräver upprätthållarna av processen ständig vaksamhet. Fokus i processen är inte på ett mål i fjärran, det är fixerat på vägen dit. Ständigt på vägen. Målet är underordnat uppfyllandeprocessen. För att komma dit krävs förmåga till kritiskt tänkande, vilket är vad jag här och nu ska försöka praktisera.

Långsiktig hållbarhet är ett projekt som ingen kan ta åt sig äran av att ro i hamn. Projektet är till sin natur kollektivt, och enda vägen mot uppfyllande av målet är att få så många som möjligt att bli delaktiga i processen. Långsiktig hållbarhet är dessutom ett mål som kan omfamnas av alla politiska riktningar och partier (men om det är så i praktiken är högst osäkert, vilket innehållet i dagens tidningar exemplifierar: här, här och här). Själva politikens mål och mening, dess väsen borde kunna vara långsiktig hållbarhet. Socialt, ekologiskt och mänskligt. Idag är det inte riktigt så, tyvärr!

Det handlar om livet, om överlevnad och om att utsträcka perspektivet till en punk bortom den egna existensen, såväl på individnivå som på samhälls- och ekologisk nivå. Vidare handlar det om insikten om att människa är ett begrepp som är hårt knutet, och som egentligen bara är tillämpbart på Homo Sapiens liv, på planeten jorden. Allt som sker, här nu och i framtiden, kommer att ske på jorden. Det finns med andra ord ingen utsida, bara immanens. Alla tankar på utsidor, att resurser (oavsett vilka dessa är) skulle kunna tillföras utifrån, hotar den långsiktiga överlevnaden. Alla tankar på transcendens är farliga drömmar som bär på fröt till din egen undergång, och har inget med långsiktig hållbarhet att göra!

Ekonomi, är ett tema som går att koppla till långsiktig hållbarhet. Och ekonomi handlar ytterst om produktion av mervärde. Det har visat sig vara ett slags motor för kulturell och social förändring (aktar mig noga för att använda ord som utveckling och framsteg). Ekonomi är en kraft, och som sådan är den varken ond eller god. Den kan bara bedömas utifrån konsekvenserna som den resulterar i.

Ekonomi lever på skillnader. Likt vattenkraft söker ekonomin ständigt efter skillnader som kan exploateras. Det är dess uppgift, och dess livsluft. På gott och ont. Viktigt att inse det. För här finns incitament till arbete med långsiktig hållbarhet. Att kritisera ekonomin och dess aktörer för att exploatera skillnader, det är som att kritisera maten för att den mättar. Kritiken borde istället handla om vilka skillnader man exploaterar, och varifrån man hämtar resurser till den ekonomiska processen (exempel finns i massor: här, här och här).

Ekonomi handlar om kanalisering av flöden, ytterst om flöden av materia. Betänk att även människor är materia. Liksom olja, för att peka på något som har med långsiktig hållbarhet att göra, och som dessutom är ett transcendent fenomen. Olja hämtas utifrån, och konsumtionen av olja rubbar den ekologiska balansen på jorden. Ekonomiska processer eller flöden utgår från och hämtar kraft från ändliga resurser hotar den långsiktiga hållbarheten. Även utnyttjandet av arbetare från så kallade låglöneländer handlar om exploatering av resurser hämtade utifrån. Förutom att det är cyniskt är det inte långsiktigt hållbart.

Men att avkräva ekonomins aktörer ett moraliskt ansvar är heller inte långsiktigt hållbart. För det skulle innebära att man stör den processen och det är dessutom i princip omöjligt att övervaka att moralen följd, vilket gör den typen av krav meningslösa. Det blir bara ett spel för gallerierna, och det hindrar arbetet med den långsiktiga hållbarheten. Låt ekonomin fokusera på sökandet efter skillnader att exploatera, det behöver som sagt inte vara dåligt. Inte per definition.

Att överlåta ekonomin till sig själv, det bör man däremot inte göra. Tvärt om är det av yttersta vikt att alla ekonomiska flöden regleras. Och med reglering menar jag här ett politiskt arbete med utjämnande av skillnader. Problemet med exploatering av fattiga arbetare är inte ekonomiskt, det är politiskt. En politik som är långsiktigt hållbar handlar om att utgöra en motpol till ekonomin. Det handlar om att förstå att ekonomi är en resurs, men som alla resurser behöver den kontrolleras för att kunna bli användbar och för att bli långsiktigt hållbar.

Politiker som ser det som sitt mål att avskaffa sig själva, de är inga politiker. Politik är en av parterna i samhällsprocessen, och ekonomin är en annan. Och den långsiktiga hållbarheten utgår från ett balanserat förhållande mellan dessa parter, dessa kollektiva storheter. Ingen av dem får tilldelas makten, balans är vad som behövs.

Människorna då, hur ska man se på dem? Och hur skall den mänskliga förmågan att tänka utnyttjas? Vad är intelligens? Även dessa aspekter har i högsta grad med långsiktig hållbarhet att göra. Människor utgör en del av processen, även om den är överindividuell och självorganiserande. Men delvis kan människor, vara med och förändra dess flöde samtidigt som de utgör en av dess komponenter.

Intelligens, slutligen. Vad är det, och hur kan den kompetensen användas för att uppnå långsiktig hållbarhet? Intelligens är, som jag varit inne på många gånger tidigare, på olika sätt, ett kollektivt fenomen. Det är inget som finns inlagt i världen, det uppstår i sammanhang. Återigen ett slags flöde, bestående av många mindre delar. Intelligens, eller i alla fall den definition av begreppet som jag anammat, är förmågan att lösa problem. Och för att förmågan skall komma till sin rätt krävs att någon annan utformar problemet.

Och nu är vi tillbaka där vi började. Ekonomi, politik och intelligens, det är tre aspekter av mänsklig biologi, tre kollektiva processer i samverkan. Långsiktig hållbarhet uppstår och upprätthålls i och genom att dessa processer är balanserade mot varandra. Ingen av dem får tilldelas suveränitet.

Om ekonomin får flöda fritt riskerar den att bli sitt eget syfte. Och ett hämningslöst förmerande av kapital, för förmerandets syfte, det vore förödande för jordens långsiktiga hållbarhet. Förutsättningarna för ekonomin behöver därför regleras, av politiken.

Men även politiken riskerar att bli sitt eget måls uppfyllande. Makt för maktens skull är lika förödande för samhällets långsiktiga överlevnad som rå exploatering av ändliga resurser. Därför behöver även politiken regleras.

Människorna som ytterst utgör, driver och påverkas av ekonomin och politiken, tillsammans med intelligens, det vill säga förmågan att identifiera och lösa problem, utgör en enhet som genom att kopplas ihop med andra liknande enheter kan påverka både politikens och ekonomins riktningar. Men liksom ekonomin och politiken behöver även människorna regleras. Och det är inget konstigt eller svårt med det. Själva reglerandet utgör en central del av begreppet människa.

Långsiktig hållbarhet uppstår i och lever vidare genom balansen mellan dessa tre delar. Ekonomin drivs av människor och regleras av politiker. Människor lever av ekonomi och reglerar politiken. Och politiken reglerar de båda övriga, samtidigt som den består av människor. Intelligens och förmågan att tänka kritiskt är vad som garanterar att förhållandet mellan komponenterna är balanserat och att detta förhållande inte rubbas.

Detta är vad kulturvetenskap handlar om. I alla fall den kulturvetenskap jag arbetar med och vill vara med om att utveckla. Jag ser ämnet som en central del i arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet.

Allt hänger ihop, och det finns ingen utsida!

Inga kommentarer: