Följande berättelse från en kvinnlig lastbilsförare vid namn Ulla används för att visa hur en manlig norm kan ta sig uttryck i åkerivardagen. Hon skriver – under rubriken: ”Va, sitter det en kvinna bakom ratten?”, i boken En bit på väg (1997) – om sitt liv som lastbilschaufför:
Alla förstår mot bakgrund av det jag berättat att det aldrig blev tröttsamt att sitta och nöta samma sträcka om och om igen. Under de nästan femton år som jag höll på i långtradarsvängen så var det högst två eller tre gånger jag hellre hade velat stanna hemma. Varje resa var ett nytt äventyr. (Blomqvist 1997, 280f).Överallt, skriver Ulla, blev hon väl omhändertagen och respekterad av sina manliga arbetskamrater. Hon berättar också med stolthet hur hon klarade olika strapatser på egen hand:
Jag minns en annan gång då ett däck på släpets framaxel exploderade. Det var bara att fästa ihop håret i en hästsvans, kränga på sig overallen och börja jobba. (....) Att byta hjul ensam är ett styrkeprov – åtminstone var det det för mig – och när jag vid ett annat tillfälle gjorde det på trettiofem minuter så var jag faktiskt ganska stolt över mig själv efteråt. (ibid)En ödesmättad dag kom hon fram till ett ställe där en annan lastbil stod illa parkerad. Hon blev irriterad och gav föraren en tillsägelse. Men:
I slutet av maj träffades vi igen på en ”skogsfest” hos en kompis till mig. Den träffen betydde början till slutet på min karriär som chaufför. I början av november slutade jag att köra lastbil och flyttade från mitt älskade Helsingborg till mörka Småland – för att bli sambo med ”parkeringssyndaren”. (ibid)Ullas text om livet som lastbilschaufför slutar abrupt efter denna passage. Hon nämner kort att hon idag arbetar som truckförare på ett lager i ”mörka” Småland, dit hon flyttat från sitt ”älskade” Helsingborg. Jag menar att avslutningen på berättelsen kan tolkas som ett uttryck för anpassning efter en manlig norm. Så länge Ulla uppfyllde yrkets explicita såväl som implicita krav accepterades hon, men när hon blev sambo med en lastbilsförare och paret skulle bygga ett hem var det hon som fick sluta köra lastbil.
Ulla menar att hennes manliga kollegor överlag varit positivt inställda till henne som förare. Även jag fick under mina intervjuer intrycket att flertalet av männen (i princip) accepterar kvinnor i yrket:
Nej det är inte många, men det finns ju några stycken. Dom sköter sitt jobb lika bra som alla andra och jag tror att dom är mer rädda om grejerna. Men dom blir ju faktiskt kanske lite illa behandlade. För jag menar det finns ju dom som menar att en tjej har inte i en lastbil att göra. Dom blir i princip, kanske inte mobbade men utstötta av vissa kollegor på olika åkerier som tycker, att fan, en tjej ska inte köra lastbil. Men jag menar, det finns ju inget som säger vilket kön som ska köra lastbil. Det har bara blivit så. Hon kan ju faktiskt sköta ett sådant jobb hon med.
Kvinnor kan, som Hirdman skriver, tillåtas göra det män gör, men det sker inom åkerinäringen i hög grad på männens villkor. Påståendet att ”det har bara blivit så” visar, menar jag, hur en manlig norm är verksam i förarnas vardag och kan ses som en form av osynliggörande av kvinnors erfarenheter och eventuella problem.
Under en intervju fick jag ta del av följande resonemang som kan sägas visa på hur denna manliga norm upprätthålls i förarnas vardag (observera vändningen i citatet):
Det är egentligen en stor prestation som damerna gör, som är gifta med sådana djävla typer [som oss förare]. Du vet … Det går inte att det är rödstrumpefasoner. Att du ska ha tio veckor pappaledigt ... Det funkar inte här. För det är ... Ja, funkar, det får det ju göra, i och för sig. Men det är inget som blir gott sett – någonstans.Uttalandet kan också betraktas som en nyttig påminnelse om att empirin skapats i samspel mellan intervjuad och intervjuare. Intervjun utfördes i en lokal på åkeriet som var fylld med ”manliga” attribut, och jag intog där rollen som intresserad lyssnare. Frågorna kretsade kring yrket och vad det innebär att vara lastbilschaufför. Föraren var äldre än jag och han gavs fritt talutrymme. Jag lyssnade på hans berättelser med okritiskt intresse, och i egenskap av man avvek jag inte nämnvärt från den övriga personalen. Det kanske invaggade informanten i en trygghet som fick honom att glida in i en yrkesjargong som tillåter nedlåtande åsikter om ”rödstrumpor”. Vändningen kan möjligen bero på att föraren plötsligt kom till insikt om att talet om rödstrumpefasoner inte är okontroversiellt utanför åkerivärlden.
Med etnologen Oskar Pripp (2001, 71ff) skulle detta kunna sägas vara ett uttryck för den ”tredje närvarande” som i form av samhällets jämställdhetsdiskurs gör sig påmind under intervjun som ett slags imaginär samtalspartner vilken ”kräver” svar och förklaringar. Jag ifrågasatte inte förarens resonemang, det var helt på eget initiativ han modifierade sitt ställningstagande. Talet om jämställdhet verkar trots allt ha trängt in i åkerinäringen. Någonting reglerade åtminstone vilka åsikter föraren ansåg sig kunna uttrycka under intervjun. Eftersom åkerinäringen än så länge är en mansdominerad och relativt homogen social miljö där traditionella manliga ideal upprätthålls kan emellertid enskilda förares krav på barnledighet betraktas som omöjliga. Citatet tolkar jag som att den förare som eventuellt skulle komma på idén att ta ut föräldraledighet sannolikt kommer att förlora sitt anseende på åkeriet.
Detta skrevs för närmare 10 år sedan, och mycket lite har hänt. Därför tänkte jag att det var en bra idé att söka pengar för att forska om detta. En uppföljningsstudie, med fokus på förutsättningar för förändringsarbete. Jag tyckte det var en god idé. Det tyckte inte Riksbankens Jubileumsfond, och inte FAS. Vetenskapsrådet har ännu inte lämnat sitt utlåtande, men hoppet om att få medel är minimalt.
Jag tror det hade kunnat bli riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar