onsdag 20 april 2011

Minnesmästare eller kunskapsgranskare?

Ända sedan Homeros dagar har människor med förmåga att ur minnet plocka fram information, dyrkats och väckt fascination. Den som kan berätta, han eller hon kan räkna med uppmärksamhet. Inget fel med det kanske man kan tycka, och det är det såklart inte. Inte i sig. Men det kan få olyckliga konsekvenser.

Idag lever vi i en värld som ser helt annorlunda ut och som ställer andra krav och ger upphov till andra konsekvenser än den värld där Homeros eller Sofisterna förtrollade folket med sin förmåga att minnas. Människans DNA är dock inte förändrat. Dagens människor ser ut och fungerar som människor gjorde på stenåldern.

Det är en insikt allt för sällan uppmärksammad och beaktad. Jag säger det igen: vi är och fungerar på samma sätt som stenåldersmänniskorna, även om vi lever i en värld som ser helt annorlunda ut. Helt annorlunda!

Vad får detta för konsekvenser för vetenskapen och för skolan (som båda har problem, vilket visar sig på olika sätt i dagens tidningar: DN, SvD, GP och Sydvenska Dagbladet)? Det får bli ämnet för dagens bloggpost. Måste bara först få ur mig lite av frustrationen över det inställda tåg som gör att detta skrivs på bussen. Tidigare har jag skrivit om att små klyftor i samhället är en förutsättning för dess långsiktiga överlevnad, och det bekräftas av det inställda tåget. Kopparstöld är skälet till dagens olägenhet. Vem stjäl koppar? Den som är desperat och som inget har att förlora. Slutsats: i ett samhälle där skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste är små, där minimeras desperationen. Och vardagen blir drägligare för alla.

Nåväl. Åter till dyrkan av minnesmästarna, och till vetenskapen som verksamhet och samhällsbärande institution. Aldrig förut i mänsklighetens historia har kunskap och information varit så enkel att nå som idag. Aldrig har så stora och breda lager av mänskligheten haft så snabb och enkel tillgång till vetande, även med hänsyn tagen till klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste i världen. Ändå handlar vetenskap fortfarande och i hög utsträckning om att äga kunskap, om att samla på sig kunskap och om att förtrolla åhörarna med sin förmåga.

Olyckligt att det är så, även om det är förståeligt. Förhållandet gynnar inte samhällets långsiktiga hållbarhet. Eftersom allokeringen av kunskap, förkroppsligandet av information, är det som ger inflytande och som möts av respekt kommer det att påverka vetenskapsutövarna. Ju mer kunskap, desto fler beundrare och makt. Liksom alla andra är forskare också människor. Människor med samma stenålderskropp som alla andra i samhället.

Krasst handlar vetenskap om att göra karriär, om att få inflytande, pengar och om att samla beundrare. Det är en inte föraktlig drivkraft, och den har som sagt gjort mänskligheten till allt det den förknippas med. Drivkraften är det inget fel på. Och ingen skugga faller på dem som drivs av den typen av mål.

Det jag tänker på är vad detta får för konsekvenser i en värld där kunskap bara är ett dubbelklick bort, för alla med en dator. Vad gör det med allmänheten, samhället och med forskarna? Vilka reaktioner ger det upphov till? Om kunskap finns och kan nås med hjälp av Google, samtidigt som forskare har lån att betala och vanor att upprätthålla. Och om forskarna fortfarande möts av respekt och beundran, vilket ger dem makt? I den bästa av världar, i en värld med små klyftor, behöver det inte ge upphov till problem. Men vi lever i den värld vi lever i, inte i den bästa världen.

Hög tid att lyfta den typen av frågor. Dags att samtala om dessa aspekter, konsekvenser och om förutsättningarna för skola, utbildning och vetenskap. Vilken skola och vilken vetenskap vill vi ha, och vad behöver vi för samhällets långsiktiga överlevnad? Vem ska erbjudas möjlighet att forska, varför och på vilka premisser? Vem äger kunskapen som forskningen genererar?

Allt sammantaget. Med hela bilden och samtliga aspekter beaktade, kommer jag fram till följande. Se det som ett förslag att samtala vidare kring. Vetenskap handlar inte om att minnas, det handlar om att tänka kritiskt och om att (upp)lösa problem. Och det är färdigheter och förmågor. Dessa är långt viktigare än förkroppsligad information. Dessa förmågor och färdigheter är vad vetenskapen skall utveckla, den skall inte inte samla och förvalta kunskap.

Nätet gör helt enkelt minnet obsolet som bärare av information. Mänskligt förkroppsligad kunskap skänker tillfredställelse och gör vardagen enklare för den som äger den, men för att bygga ett samhälle krävs idag andra egenskaper.

Vetenskapen och akademin som omkopplingsstation, som reglerare av flöden. Kunskspsflödenas mästare och kritiska bedömmare. Det skulle kunna vara ett sätt att tänka, och ett mål att sträva efter. Det skulle innebära att andra egenskaper än idag premieras och röner aktning. Det skulle medföra att forskare inte kan leva på gamla meriter, inte kan bevaka uppnådda resultat. Det skulle vitalisera forskningen. Göra den till en rörelse, istället för till en institution.

Akademin borde vara en plats för skapande av kunskap, inte en förvaltare av information. Forskarutbildning och undervisning på universitetet borde handla om att utveckla och finslipa förmågan till kritiskt tänkande, inte om att förmedla och samla kunskap.

Världens bästa skola får man om det fria, kritiska tänkandet premieras. Kunskapen finns på nätet. Det är bara att klicka på musen. Det svåra är att veta vad som är bra och användbar kunskap. Den förmågan är vad eleverna behöver. Om det är vad som läggs i ordet kunskapsskola, då är jag med. Annars inte.

Minnesmästare i all ära. Men den bas ett långsiktigt hållbart samhälle vilar på är kritiskt tänkande och nyfiket sökande, samt en ständig kamp för att utjämna klyftorna som hela tiden hotar att förgöra det som uppnåtts.

Kunskap skall granskas och spridas, inte förkroppsligas och beundras!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ett liten påpekande från en för dagen medicintrög hjärna: det är information som bara är ett dubbelklick bort, inte kunskap. Och det är väl människor med kunskap vi imponeras, inte de som bara häller ur sig information? Eller är jag naiv?

/Annika

Eddy sa...

Bloggandets tjusning, att inte alltid vara exakt preciserad och genomtänkt in i minsta dtalj. Helt riktigt Annika! När det gäller vad vi imponeras av är jag dock, tyvärr inte riktigt lika säker. Mitt intryck är nämligen att det är just den typen av kunskap som går att googla fram som imponerar, om den plockas ur minnet. Och den kunskap/kompetens som handlar om kritisk granskning, den marginaliseras och för en tynande tillvaro. Tyvärr, och alarmerande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Om du frågar mig!

Anonym sa...

Säker är inte jag heller. Och det handlar ju inte bara eller ens i första hand om vad t ex jag imponeras av utan om vad gemene man (vilket i sig är ett märkligt begrepp) tilltalas av. Och där kan de ju hända att du har rätt.

Men jag tror att det finns en skillnad mellan hur män och kvinnor funkar här. Jag tror att män imponeras mer av folk som kan rabbla information och att kvinnor kräver att det finns nåt eget anslag också i det som sägs. Och vi vet ju vilka som har makten i samhället.

/Annika

Eddy sa...

Kamp om inflytande och strävan efter makt, jo det känns igen. Maskulina värdringar som går långt utanför mäns kroppar. Det är vad som krävs för att komma någon vart inom rådande system. Så mycket viktigare då att det förändras, tänker jag.

Ödmjukhet är vägen mot långsiktighet. Den enda vägen!