Jakten på excellens kan därmed sägas bli ett sådant slags reglerande teknologi som Deleuze diskuterar i artikeln Postskriptum om kontrollsamhällena. Han skriver där att vi inte längre lever i
en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism.Och denna nya världsordning ger upphov till en högst abstrakt maktordning, en gemensam global logik som alla tillsammans är med om att upprätthålla men som ingen enskild aktör kan äga kontroll över. Det är en makt som verkar genom (själv)kontroll snarare än disciplin.
Genom att det idag finns få tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen mer än forskarnas kritiska tänkande kontrollerar vad som blir god vetenskap.
I någon mån är det oundvikligt att det blir så, alla system eller nätverk är i hög grad självorganiserande, det vill säga enskilda aktörer styr inte skeendet utan helheten. Men just den typen av insikt gör det bara än viktigare att ta frågan på allvar och försöka förstå logiken bakom och vilka principer som styr handlingsmönstren.
Det läggs alldeles för mycket tid bland vetenskapare på att diskutera vilken teori eller metod som är den bästa. Alldeles för mycket tid på ansökningar och utvärderingar. Det lyssnas mer på vem som talar än vad som sägs, och det är viktigare var man publicerar sig än vad man skriver. Tyvärr, för alla!
Sökandet efter kunskap kan och bör inte planeras. Vetenskapande och pedagogisk verksamhet blir mest kontruktivt om det får utövas mer på känsla, inspiration och i stunden. Det som fungerar det fungerar, och det andra det självdör, oavsett.
Kunskap kan inte ägas, bara användas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar