Kompetens finns det många föreställningar och spridda tankar om, i samhället och i akademin. De allra flesta lämnar mycket övrigt att önska. En del föreställningar är helt upp åt väggarna. Andra ser bra ut på pappret, men är värdelösa i praktiken. Ingen definition är utan problem, det är viktigt att påpeka. Tron på att kompetens går att mäta, den är dock farligast.
Vad är kompetens? Hur ska begreppet definieras, och spelar det någon roll? Det spelar stor roll, hur man definierar begreppet kompetens. Det är avgörande, vill jag hävda, hur man ser på detta med kompetens. Och det slarvas alldeles för mycket med frågan. Många bra och ambitiösa förslag till insatser och projekt (se här, till exempel) skulle kunna bli ännu bättre om man utgik från bättre definitioner av vilka kompetenser man bör främja.
Definitionen av kompetens är ett av benen som samhället byggs och vilar på. Alltså kan det få katastrofala följder om man slarvar med innebörden i det, i skolan och i akademin. Eller om man utgår från en problematisk definition. En definition av begreppet kompetens som utgår från betyg, till exempel, utgår man från den får man i den bästa av världar de bästa på de viktigaste positionerna. Men lika gärna kan man få mästarna på trix och fix på samhällets centrala poster, med förödande konsekvenser. Vi får det vi mäter, varken mer eller mindre!
Problemet med nuvarande system för bedömning av kompetens är att fokus i alldeles för hög grad riktas mot gamla meriter, inte på det som fungerar här och nu. Det gör att den som står på toppen av karriären har mer att vinna på att hindra andra från att ta hans eller hennes position, än att fortsätta utveckla sin kompetens och fördjupa sig i nya ämnen och områden. Har man bara lyckats en gång kan man leva på det länge. Vem gynnas av detta, forskaren eller samhället?
Vi ser just det i ansökningsförfarandet på de statliga vetenskapsråden. Den som fått pengar en gång, i mördande konkurrens, får relativt enkelt nya medel, även om resultatet av den förra tilldelningen inte riktigt levde upp till förväntningarna. Om det ens följs upp ordentligt. Den som får medel kan ursäktas med att råden inte tillstyrkte de medel den sökare äskade, utan skar i ansökan. Och råden kan värja sig mot kritik genom att gå på det mätbara, detta att forskaren blivit bedömd förut. Antal och yta överordnas innehåll och faktisk nytta.
Detta gör att den som får medel tidigt i karriären, han eller hon, får ett försprång. Frågan är hur många forskarbegåvningar som av olika anledningar inte fått medel som tappar suget och försvinner. Att skriva en bra ansökan är en kompetens, att utföra innovativ forskning en annan. Det är två helt olika kompetenser vi talar om. Och frågan är vilken av dessa som samhället vinner mest på att gynna. Idag är det ansökningsförfatttarkompetensen som gynnas, på bekostnad av forskarkompetensen.
Kritiska frågor av det slaget, som riktar sig mot innebörden i och konsekvenserna av nuvarande definition av kompetens, bör ställas oftare. Och den typen av frågor borde diskuteras, eller hellre samtalas om, mer, oftare och på olika ställen. Vill vi ha en definition som går att mäta, i första hand. Eller vill vi ha en definition som fungerar, även om innebörden är svår att mäta. Det handlar om hur våra gemensamma resurser ska fördelas.
Som alltid, i alla situationer där det handlar om fördelning av resurser, handlar det om makt. Och den som lyckas inom rådande system klagar så klart inte. Den som en gång har fått pengar har så klart mer att vinna på att behålla nuvarande fördelningsprinciper än att bejaka nya rutiner. Men har samhället råd att slå sig till ro med det?
Hur ser utfallet av forskningspolitiken ut? Mer av samma, det är vad som premieras. Den som byter forskningsområde blir illa sedd, från båda håll. Har man börjat forska om något förväntas man fortsätta forska om just det. Men hur mycket går att veta om ett begränsat ämne? Och är det självklart att bara den som jobbat med frågan kan hitta de bästa ingångarna? Eller är det den som kommer till området med andra kompetenser och med nya ögon som har förmågan att se andra och viktiga aspekter att gå vidare med.
Mer-av-samma-tänkandet, i kombination med mänsklighetens begär efter sanning leder till att världen svämmar över av rapporter och artiklar som handlar om och för fram liknande rön. Och det ingjuter trygghet hos allmänheten. Fast det är ändå, och kan aldrig vara, säkert att detta är det bästa för samhällets långsiktiga hållbarhet. Systemet gynnar konformitet framför innovation, och här menar jag sann innovation. Förmågan att ställa helt nya frågor och kompetensen att belysa problem från genuint nya perspektiv. Den typen av kompetenser missgynnas inom nuvarande system. Mer av samma. Varianter på etablerade sanningar, det är vad som bygger forskarkarriärer.
Idag är det så det ser ut. Men det kan förändras. Om tillräckligt många vill förändra principerna så går det, men bara då. Och vet man det bör man fundera på vem som ska bestämma över fördelningsprinciperna av forskningsmedel, forskarna själva (de som gynnas av nuvarande system och i kraft av det har makt), eller allmänheten, forskarnas uppdragsgivare. Det är också en fråga som saknar ett tydligt och entydigt svar.
Dags att inse det, att alla som säger sig sitta inne med svaret. Att alla som säger sig veta säkert, alla som reser anspråk på att veta något bestämt, om något. Han eller hon ljuger, i värsta fall, men oftast handlar det bara om brist på insikt och vilja att se världens komplexitet i sin fulla vidd.
Vilka kompetenser bygger ett långsiktigt hållbart samhälle? Varför är det inte utgångspunkten för skolpolitiken? Varför är det bara högre betyg som accepteras som svar på frågan om vad som behövs? Frågorna är retoriska. Jag vet svaret. Det är för att samhällets rådande diskurs styr uppmärksamheten i den riktningen och får de svaren att framstå som bra och viktiga. Det har mycket lite med faktisk kompetens hos dem som besvarar frågorna att göra.
Budskapet jag vill förmedla, min vision, handlar om ett samhälle där fler äger förmågan till kritiskt tänkande. Ett samhälle vars bas utgörs av intresserade, kunniga och kritiskt medvetna medborgare. Om skolan gynnade den typen av egenskaper, den typen av kompetenser, då skulle det kollektiva skyddet mot alla de oväntat, oväntade hot som lurar där ute växa. Och det tjänar alla på. Det borde alltså ligga i allas intresse att sträva efter det.
Lita inte på experterna, ifrågasätt dem! Tro inte på forskarna, jämför deras resultat med andra. Bortse från begäret efter sanning och bejaka det kritiska tänkandet. Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle byggas. Underifrån, alltid underifrån. Aldrig av ledarna och experterna!
Att se det är en viktig kompetens, men en styvmoderligt behandlad kompetens. Vem tjänar på det? Fundera! Det är ett sätt att öva sig i förmågan till kritiskt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar