På konferensen här i Philadelphia, i ett helt annat sammanhang än det jag är van vid, finns gott om tid och möjlighet att fundera över egna och andras förgivettaganden. Akademin i USA är ganska skitnödig, sliskigt uppklädd och närmast fixerad av insignier, rankingar och auktoriteter. Här finns inte mycket plats för fritt och kritiskt tänkande. I alla fall inte på den här konferensen, just nu.
Är det hit vi är på väg i Sverige också? Mycket talar för det, tyvärr. Men det måste inte bli så! Ett annat system för högre utbildning är möjligt. Ett friare klimat som gynnar, välkomnar och intresserar sig för utveckling av kritiskt tänkande. Ett öppet och sökande klimat för kunskapsproduktion är ingen utopi. Gäller bara att inte ge efter för alla påbud, att våga tänka självständigt, kritiskt.
Revolution är emellertid inte vägen fram. Absolut inte! Att vara kritisk är inte det samma som att kritisera. Jag är helt klart kritisk till utvärderingsfixeringen, dyrkan av insignierna och auktoritetsrespekten, men jag inser samtidigt att även jag är en del av allt det där. Jag har tillskansat mig positioner inom systemet. Fast det betyder inte att jag slår mig till ro med dessa. Jag vill fortfarande något annat. Och jag kommer att viga resten av min tid i akademin åt att verka för förändring.
Förändring behövs! Inte bara för egen del, utan för allas bästa är en förändring påkallad. Vägen vi trampat in på leder inte till långsiktig hållbarhet. Den gör inte det! Viktigt att inse det, jobba med konsekvenserna av det och utveckla nya former för lärande och skapande av ny kunskap. Det är vad jag kan, vill och ska. Om jag bara får ha lite semester!
Idag är akademin tyvärr inte primärt en plats där man lär sig, det är ett ställe där man producerar enheter av olika slag. Tentaresultat, högskolepoäng, helårsprestationer och examina. Lärandet, det sker sedan i arbetslivet. Akademin riskerar härigenom att bli en institution där man godkänner individer och sorterar medborgare. Istället för att utbilda dem och öva dem i förmågan till kritiskt tänkande. Mycket mer än godkännande hinns tyvärr inte med eftersom allt skall kvalitetssäkras, utvärderas och följa manualerna.
Inom akademin är det systemet som tänker istället för individerna. Vi är i alla fall på väg i den riktningen. Kunskapsutvecklingen drivs inte av forskarna utan av organisationerna och framskrider i enlighet med manualerna. Utfallet utvärderas (och det som mäts är det som går att mäta, varken mer eller mindre), att progressionen följer planen kontrolleras. Och det är viktigare att allt framskrider enligt systemets behov och önskningar än att enskilda kuggar i systemet tar egna beslut.
Detta gör oss sårbara. För det är inte så världen ser ut. Därför är den inslagna vägen förrädiskt. Akademier som följer planen inte bara ser starkare ut, de är också starkare. I normalfallet, men bara i normalfallet. Till vardags, och oftast, framskrider världen mer eller mindre enligt plan, och då står akademin stark och kan sola sig i glansen av alla utmärkelser och lånta fjädrar. Samtidigt vet alla att planen bara är en plan, en vägkarta. Verkligheten som kartan skall hjälpa oss att orientera i, den bryr sig föga om planer och prognoser. Det vet alla, utan undantag!
Verkligheten följer sin egen logik. Och den är icke-linjär. Den är det, och vi måste vänta oss även det oväntat oväntade. Och för det går inte att utforma några manualer. Det oväntat oväntade kan bara mötas med en väl utvecklad förmåga till flexibelt, kritiskt och självständigt tänkande. Med en öppenhet och känslighet för nyanser och förmåga att anpassa sig till nya situationer.
Därför vill jag förändring. En annan akademi. Därför vill jag vara med och bryta ny mark för kunskapsproduktion. Visionen är en akademi som uppskattar det oväntade, som dyrkar nytänkande, som är kritisk även till sig själv. Om detta skall jag tala imorgon, på WACE, i Philadelphia.
En annan akademi är möjlig. Jag tror det, vill verka för det. Och oavsett tänker jag vandra längs den vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar