måndag 1 augusti 2011

Från första tentan till Docentföreläsningen, är steget låååååångt!

Fortsätter tillbakablickarna till den första tiden på Universitetet, för 20 år sedan. Minns mina första tentor ...
Efter ett tag på universitetet fann jag mig ganska väl tillrätta i den nya världen, det nya ämnet och mina nya kurskamrater, även om det var från en vördnadsfull position längst ner i hierarkin. Därifrån kastade jag mig med stora och nyfikna ögon över det gamla bondesamhällets mysterier, sagor och sägner. Solskifte, laga skifte och en lång rad olika gårdstyper passerade revy för mina ögon och jag drömde om livet hos allmogen på 1800-talet.


På rasterna talades det mycket mer än på komvux, om vad vi lärde oss på kursen och det upplevde jag som både positivt och negativt. Samtidigt som jag fann det stimulerande så påverkades jag menligt av insikten om att alla andra verkade ha fattat sakerna bättre än jag.

Första tentan höll mig vaken i en vecka och jag läste dygnet runt, allt jag hann. Omtentaspöket höll motivationen uppe. Men jag hann inte läsa på långa vägar så mycket som jag ville. Att inte klara sig på tentan var jag övertygad om skulle få som konsekvens att jag aldrig skulle hinna komma i kapp, och därför var det med nästan outhärdlig spänning som jag vände på pappret när det delades ut någon vecka senare. Tänk om jag blivit underkänd? Hade jag orkat fortsätta då? Nåväl, det behöver jag aldrig fundera på, för godkänd blev jag. På den tentan och på nästa.

Framme i december skulle vi ha en tenta i etnologisk teori och jag kunde inte för mitt liv klura ut vad teori var för något. Paniken över det blockerade tänkandet fullständigt. Jag läste och läste, ensam och i den lilla grupp som jag tydde mig till. Men jag kunde bara inte förstå innebörden i det abstrakta ordet, teori. Fram till dess var min värld enkel och odelad. Den bestod av en dimension, och det var verkligheten. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Men var kom då teorin in? Det var omöjligt att förstå. Tentan var dessutom muntlig! Uppdelade på mindre grupper skulle vi i tur och ordning gå in till vår lärare och besvara frågorna muntligt.

Hur jag pluggade till den tentan minns jag inte, men tentadagen minns jag. Utanför lärarens rum, på andra våningen i det gamla bankpalatset, längs muren ovanför ljusgården stod det fem nervösa studenter, och så jag som var skräckslagen. Väl inne i rummet blev vi placerade runt ett litet bord och läraren försökte upprätthålla ett slags anspråkslös stämning. Men åtminstone jag ville bara därifrån, så fort som möjligt. Jag var vettskrämd och övertygad om att jag skulle missa tentan. Hur skulle det kunna bli någon annan utgång? Jag såg för min inre syn hur investeringarna i universitetsstudier fladdrade iväg i vinden. Därtill kom känslan från introduktionen över mig igen, att jag inte passade in, att jag inte hade här att göra.

Som tur var slapp jag i alla fall börja. Efter en stund kunde jag också räkna ut att, om läraren bara höll sig till det påbörjade mönstret så skulle jag få svara sist. Var det bra eller dåligt, funderade jag intensivt på under tiden som de andra svarade på frågorna. En efter en. Kurskamraterna fick i uppgift att förklara var sin av de fem större teoretiska inriktningarna inom etnologin. Vem som började minns jag inte, men svaret lämnades självsäkert, och gav dessutom upphov till en initierad diskussion mellan studenten och läraren, om evolutionismen.

Killen från Dalarna fick nästa fråga. Han lämnade en ingående, ordrik och i mina öron fullkomligt lysande, redogörelse för diffusionismen. Sedan var det dags för en lite äldre tjej att berätta om funktionalismen. Nästa person minns jag inte heller, kanske beroende på att läraren tittade på mig när han sa hennes namn och hjärtat därmed höll på att stanna eftersom han frångick turordningen, men jag klarade mig alltså en liten stund till. Frågan, som alltså inte riktades till mig, gällde interaktionsmen. Förklaringen var lysande och gav upphov till ytterligare en diskussion runt bordet. En diskussion som dalmasen och de andra avslappnat deltog i, de var ju klara. Men jag satt förlamad och paralyserat skräckslagen av insikten om att jag, förutsatt fortfarande att mönstret upprepades, skulle få svara på något annat. Det fanns ju bara fem teorier och vi var sex i rummet.

Nästa fråga riktades till en av tvillingarna på kursen – som alltid satt tillsammans och inte fikade med oss andra, och som vi inför tentan skojade om kommunicerade med hjälp av telepati eftersom de inte skulle vara med i samma tentagrupp – och gällde kulturanalysen. Vad skulle jag få för fråga? När hon avgett sitt svar och tackats för sin noggranna och pedagogiska förklaring så var det då min tur. Ännu en gång var det som tiden stannade. Alla blickar riktades mot mig och det blev tyst. Denna gång slutade det hela dock i antiklimax när läraren säger, ”Du kommer ju lindrigt undan. Det finns inga fler teorier, men jag litar på att du läst. Ni är godkända alla.” Omtumlad lämnade jag rummet. Hur kunde jag klara mig, tänkte jag?

Efter något år på universitetet trillade polletten ner och jag förstod plötsligt, under en kurs i ekonomisk historia, som i ett slags uppenbarelse, vad teori var och hur det användes som ett analytiskt verktyg i arbetet med att förstå verkligheten. Känslan av befrielse som sådana insikter skänker är obeskrivlig och har kommit över mig vid några tillfällen. Varje gång som man plötsligt förstår något som man funderat intensivt på under kanske flera år uppstår samma känsla av att världen samtidigt växer och blir mer förståelig. Sakta men säkert har jag på det sättet arbetat mig fram till ett litet, men ändå solitt och betryggande själförtroende som gör att jag idag vågar föreläsa på universitetet. Men med bara 20 poäng i ämnet etnologi i ryggen återstod det en lång väg för mig att vandra innan detta mål var uppnått.

Den 23 augusti, om bara några veckor. Nästan exakt 20 efter att jag började på Universitetet håller jag min Docentföreläsning. På högskolan Väst, i Trollhättan.

Inga kommentarer: