söndag 28 augusti 2011

Intellektuell inavel, makt och samtal

Trodde inte jag skulle skriva detta, någonsin, men jag håller med Bo Rothstein. Han har ondgjort sig över mig (inte mig personligen, men ändå) i min roll som maskulinitetsforskare. Och han brukar inte torgföra åsikter om kunskap och vetenskap som faller mig i smaken. Men idag gör han det. Tillsammans med Mats Alvesson skriver han i dagens DN-debatt om något som jag finner klokt och som bör tas på allvar.
Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser.
Kunskap utvecklas bäst i klimat där många, olika tankar och kompetenser möts, förutsättningslöst. Och så blir så klart inte fallet om man bygger institutioner där alla gått i lära hos samma guru. Det gynnar helt andra mänskliga egenskaper än nytänkande och kritisk medvetenhet. Jag håller med om att det är ett stort problem.

Är dock inte säker på om jag håller med Rothstein och Alvesson om att lösningen ligger där de menar att den gör, i ökad internationalisering och centralisering av forskarutbildningen. Framförallt är det fixeringen vid internationalisering som jag har svårt att förstå, och att tro på. Detta får inte tolkas som att jag skulle vara motståndare till internationellt utbyte. Men jag är tveksam till och tror inte att det automatiskt är så att allt som kommer utanför Sveriges gränser skulle vara bättre. Och jag tror heller inte att ökad konkurrens driver kvalitet inom forskning.

Jag tror snarare att en kombination av frihet och trygghet, och framförallt ökad intellektuell rörlighet (som Rothstein och Alvesson propagerar för) är viktigt. Det jag vänder mig mot i debattartikeln är författarnas brist på argumentation. Det är som att man förutsätter att internationell konkurrens automatiskt ger bättre kvalitet, över hela den akademiska "paletten". Och att man bara anser att ämnen som når utanför landets gränser har ett värde. Jag tror snarare på en differentierad forskningspolitik, och på ämnesmässigt olika lösningar. Även jag vill så klart se bättre resultat och en mer effektiv kunskapsproduktion. Men olika ämnen och discipliner ser olika ut, har olika mål och framförallt olika förutsättningar.

Fixeringen idag vid trubbiga instrument för mätning av kunskap. Och den ängslighet som jag tycker lyser igenom i det, framförallt Rothstein brukar uttala sig om, den ser jag som, i alla fall en del av just de problem som han själv pekar på. Rothstein är helt enkelt lite för hemmablind. Lösningarna han torgför ligger dessutom lite för nära hans egen livshistoria och verksamhet för att man skall kunna ta dem på allvar. När lösningarna som förs fram gynnar den som torgför dem bör man skärpa den kritiska blicken.

Problemet inom dagens akademi är, också (för jag håller som sagt med om problembeskrivningen i dagens DN) bristen på akademiska forum där förutsättningslösa samtal om hur vi ska se på kunskap kan föras. Det lärda samtalet, vart tog det vägen? Det är ett mycket stort problem, och det tror jag inte löses genom ökad konkurrens och internationalisering. Ett ökat fokus på innehållet, på kunskapen och dess användbarhet det är vad jag efterlyser.

Om detta, och annat skulle jag gärna vilja samtala med Rothstein och andra, men jag är rädd för att det inte skulle bli ett samtal, rädd för att det skulle utvecklas till en debatt. Och det tror jag är helt fel väg att gå. Debatter är konstruerade för att vinnas, och där vinner den starkaste. Samtal däremot är utformade för maximalt kunskaps och erfarenhetsutbyte.

2 kommentarer:

Micke sa...

Att svenska universitet anställer forskare som man känner och vet vad de går för, ser jag mer som ett samhällsproblem. I Sverige antäller vi människor som vi på något sätt känner till eller via någon som vi litar på ger bra rekommendfationer. Detta stänger många människor utanför t.ex. invandrare.

Eddy sa...

Det håller jag med om Micke! Jag har länge arbetat för att bryta ner eler i all fall sänka barriärerna mellan akademin och det omgivande samhället. Och jag tycker också att det vore bra om det kom in nytt blod och nya tankar, och att man gick mer på kompetens än på känningar.