Tänkte dela med mig av en upplevelse som jag råkade ut för, för många år sedan, men som fortfarande påverkar mig. Det blir två bloggposter. En som beskriver vad som hände, och en som beskriver efterspelet.
Sprudlande glad och lagom onykter gick jag lite för fort och hamnade före de andra. Vid järnvägspåren hejdades jag av folkmassan som var på väg ut från Societetshuset, där det tydligen varit konsert med The Boppers. Med ett inre som kokande över av positiva känslor men också för att ha något att göra i väntan på resten av gänget iklädde jag mig rollen av clown. Hejdade några människor ur massan och frågade på en hysterisk Varbergsdialekt hur de tyckte att konserten varit. Jag befann mig på toppen och vetskapen om att vännerna var på väg fick mig att fortsätta spela rollen, även om jag inte fick någon riktig kontakt med någon. Varför höll jag inte en låg profil?
Rätt som det var. Utan förvarning förändrades allt. Som i ett bild-för-bild-förlopp, i absolut kristallklar upplösning och i ett klart lysande ljus, minns jag vad som hände och kan när som helst för mitt inre spela upp skeendet som utspelade sig.
– Det var han, skriker någon från en obestämbar plats i den täta massan av folk runt omkring mig. Först förstår jag inte vem, eller vad man syftar på. Vad hade hänt? Innan jag hinner tänka mer på saken öppnar sig folkmassan till vänster om mig och jag ser en polisbil som kör upp på trottoaren alldeles framför fötterna. Ut kommer tre poliser.
– Det var han, säger en anonym röst ur myllret. För en sekund, som känns som en evighet, fryser omgivningen till en stillbild. Poliserna står, en på var sida och en bakom mig. Deras bil stoppar min väg framåt. Jag är fast. När filmen drar igång igen har jag ännu inte fattat vad som håller på att hända. Det är bara overkligt. Poliserna låser armarna i ett järngrepp. Då först inser jag att det är mig de är ute efter. Varför?! Utan ett ord tvingas jag in i polisbilens baksäte. Jag sitter i mitten med en polis på vardera sidan hållande min arm i ett järngrepp. Det är inte läge att göra motstånd. Det lilla som fanns kvar av alkohol i blodet far all världens väg. Insikten om att jag är på väg till häktet får mig att bli spik nykter.
– Va e de? Varför tar ni mig, frågade jag.
– Du ska ge fan i att kasta flaskor, säger polisen i framsätet.
– Vad då?! Jag har inte kastat någon flaska, svarade jag förvånat.
– Vi vet att det var du, sa de bara. Vi kan inte ha sådana som dej springande ute på stan.
Tankarna snurrade i huvudet. Detta händer inte. Det händer någon annan som jag betraktar utifrån. Det är ett misstag som snart löser sig. Jag är för gammal för att råka ut för detta och dessutom har jag inte druckit tillräckligt mycket. Det är oberättigat, orättvist och felaktigt. Men poliserna lyssnade inte. Istället körde de fort genom natten mot polishuset. Ingen av dem sa något. Polisbilen körde snabbt ner för backen, mot porten i väggen och in i polishusets underjordiska garage. Poliserna slet mig ur bilen, även om jag inte gjorde något motstånd. Med en polis fastklistrad runt vardera armen tvingades jag mot en dörr i garaget. Bakom dörren fanns en disk av något slag och bakom disken stod en två meter lång polis med hotfull uppsyn. Jag placerades på ena sidan och han stod på den andra. Poliserna tog min plånbok, drog skärpet ur mina byxor, plockade av mig skorna. Armbanden av läder runt handleden ville de klippa av. Men där satte jag en gräns. Jag protesterade och efter en stund gav de med sig. Varför gör de så här mot mig? Frågorna snurrade i huvudet. Tillhörigheterna placerades i en låda.
– Varför ska ni hålla mig kvar? Jag har inte gjort något, sa jag.
– Du har kastat en flaska och du är onykter. Vi kommer att hålla dig här ett tag. Vi får se hur länge det blir och vad vi ska göra, sa polisen bakom disken.
– Men jag har inte kastat något. Jag hatar folk som kastar flaskor, sa jag fåfängt.
– Vi har trovärdiga vittnen, sa poliserna i kör och med förakt i rösten.
– Men dom ljuger, för jag vet ju att jag inte har kastat något. Mina kompisar kan intyga att jag talar sanning, försökte jag argumentera.
Känslan av maktlöshet och underläge kom över mig. Det var ingen idé att resonera. Poliserna förde mig efter en liten stund, nu med något mildare våld, mot raden av dörrar i andra änden av lokalen. En av poliserna öppnade en celldörr och den andre höll mig. Jag knuffades bryskt in i rummet och dörren låstes bakom mig. Förbluffad och fortfarande omtumlad och frågande såg mig omkring där inne en kort stund. Rummet var pietetsfullt inrett med ett gallerförsett hål i golvet i ena hörnet av det målade cementgolvet, och där fanns en väggfast brits med en inplastad madrass och uppe högt under taket ett fönster. Det var allt. När ögonen vant sig vid det dunkla ljuset och det gick upp för mig vad som hänt, att jag satt häktad för något jag inte gjort, började det koka inom mig. Vidden av vad jag råkat ut för gick upp för mig. Vid tjugosju års ålder hamnade jag, nästan nykter i en fyllecell. Detta hade kunnat inträffa vid så många tillfällen under åren utan att jag hade protesterat, men inte nu. Jag såg mig omkring igen och fann en ringklocka vid dörren. Den tryckte jag upprepade gånger på och höll den sedan inne en lång stund. När inget hände började jag pumpa på den igen, utan att ha en aning om ifall det ringde någonstans. Efter några minuter hörde jag rasslet från nycklar. Dörren öppnades.
– Jag vill inte sitta här inne, sa jag till polisen som gläntade på dörren. Kan jag inte få sitta där ute och prata med någon istället. Jag accepterar att ni håller mig och jag går ingenstans. Men jag vill inte sitta ensam i cellen.
– Du får vara inlåst, sa polisen kort och smällde igen dörren i ansiktet på mig. Jag gick ett varv där inne. Satte mig på britsen och tänkte igenom situationen en stund. Jag ska fan i mig anmäla dem. Detta måste vara ett övergrepp. Så här kan de bara inte göra. Allt snurrade. Vi som skulle avsluta veckan i Varberg på ett fint sätt, och så blev det så här. Varför i helvete blev det så här? Varför pekades jag ut?
Lutade mig bakåt mot väggen. Jag kommer aldrig att somna här. Adrenalinet pumpade runt i kroppen på mig. Än en gång gick jag mot dörren och ringde på klockan. Ihärdigt höll jag hela handen tryckt mot knappen. Det hördes ingen signal inifrån cellen. Men efter en liten stund kom det en ny polis och öppnade.
– Jag vill ringa mina kompisar, sa jag till honom.
– Det får du inte. Sluta ringa på klockan nu annars släpper vi dig inte. Och du, det där med flaskan… det kan du glömma. Det är avskrivet, sa polisen.
– Va! Men släpp mig då. För helvete! Jag vill inte sitta här om jag inte är misstänkt för något, skrek jag. Men polisen höll redan på att stänga dörren.
Varifrån fick jag mitt mod? Det slog mig plötsligt att poliserna när som helst kanske skulle storma in och slå mig med batongerna. Jag gick tillbaka till britsen och satte mig för att tänka. Fullkomligt klar i skallen. Jag ska skriva till regeringen och jag ska riva upp himmel och jord för det här, tänkte jag. En stund satt jag så och gjorde upp stora planer men det dröjde inte länge innan jag blev rastlös igen. Jag måste kissa och vägrar att göra det i brunnen i golvet. Måste ringa på klockan igen. Jag gick bort mot dörren och ställde mig där och försökte lyssna om jag kunde höra något men dörren var för tjock. Tog mod till mig och tryckte än en gång på alarmklockan. Tänk om de kommer in och slår mig?
– Vad fan vill du nu, sa polisen som öppnade.
– Jag måste kissa. Och om jag ska sova här i natt så vill jag ha en filt och så vill jag att ni släcker i taket. Det är ju omöjligt att få någon ro som det är nu.
– Du får kissa i brunnen.
– Aldrig i livet!
– Vänta lite, sa polisen då och såg plötsligt lite mer medgörlig ut. Jag ska tala med befälet, och så stängde han dörren. Snart rasslade det till utanför igen och han kom in med en filt.
– Ok vi släcker väl ner då. Om du slutar ringa på klockan. Kom med här så ska jag följa dig till toaletten.
Dom släppte mig inte med blicken en sekund. Toalettdörren fick jag inte stänga. Vilket skämt. Varför skulle jag utsättas för detta, denna förnedring. Alla visste ju att jag inte var onykter och jag var heller inte misstänkt för något brott. Njöt de av att se på mig när jag kissade? De följde tätt efter mig när jag gick tillbaka till cellen. När polisen som gett mig filten skulle låsa dörren tittade jag honom i ögonen och frågade om han med gott samvete kunde låsa om mig när han visste att jag inte var speciellt onykter och att jag inte kastat någon flaska.
– Du får stanna här i natt så får vi tala om det i morgon, sa han samtidigt som han motade igen dörren som jag höll emot. Han förmådde inte se mig i ögonen. Han skämdes, vilket var en klen tröst. Det förändrade uppenbarligen inte min situation.
Ensam igen. Efter en stund släcktes ljuset ner och nu lyste bara en liten grön lampa ovanför dörren. Jag gick ett varv, fortfarande uppjagad, frustrerad, arg och besviken. Hade ingen aning om vad klockan var. Undrar vad de andra gör nu? Helvete. Jag la mig på galonbritsen och drog filten över huvudet. Men fick ingen luft och slängde den av mig. Gick ännu ett varv i cellen. Hur fan ska jag kunna sova här? Hur svårt det än är måste jag naturligtvis försöka. Någon kudde hade jag inte fått så jag fick försöka rulla ena änden av filten så att jag fick något under huvudet och ändå på något sätt få filten över kroppen. När det väl lyckades märkte jag efter en stund hur varmt det var i cellen. Men filten ville jag inte ha för värmens skull, det var för att skyla mig för de där jävla plitarna som rasslade i titthålet med jämna mellanrum. Jag ska fan i mig inte sova, bestämde jag mig för. Jag ska vara vaken när de kommer och släpper ut mig. Och medan jag väntade på att morgondagen skulle randas tänkte jag ut en plan för hur jag skulle agera när jag väl blev släppt. En oändlighet låg jag så och funderade. På framtidens ovisshet och på livets nyckfullhet.
Rätt som det var flög dörren upp och en polisman jag inte kände igen kom in och sa med hög röst att jag skulle stiga upp. Förvirrad och helt ur gängorna stapplade jag ut ur cellen. Trots allt hade jag somnat, och sov dessutom djupt när jag väcktes. Ut till mottagningsrummet där jag fråntagits alla lösa tillhörigheter några timmar tidigare, leddes jag. Än en gång befann jag mig på andra sidan disken och en omvänd procedur vidtog. Mitt skärp, mina skor och min plånbok överräcktes till mig. Gud vad jag mådde dåligt. Jag frös och kände mig smutsigt förnedrad. Poliserna såg föraktfullt på mig.
– Hur mycket drack du igår? Var det tio öl… eller mer?
– Aldrig! Vi var på Oskar och jag drack inte mer än ett par tre stycken, ljög jag.
För dels förstod jag att mina chanser att invända mot behandlingen skulle minska om jag skulle försöka redogöra för hur mycket jag druckit, dels så visste jag ju att jag inte varit onykter, inte på det sätt som polisen påstod. Inte på det sätt som skulle ge dem ryggen fri. Jag ljög också att jag inte hade några bevis, för att jag var maktlös och helt i deras våld. Vad hade jag att tjäna på att vara ärlig?! De hade ju uppenbart gjort ett misstag eftersom även de visste att jag inte kastat någon flaska. Istället försökte en barsk och okänslig polis, med myndig stämma, pracka på mig ett otvetydigt erkännande om att jag kvällen innan varit tillräckligt onykter för att deras insats aldrig skulle kunna ifrågasättas. Hade de väckt mig just när jag somnat för att lättare få mig att erkänna? Varför fick jag inte själv berätta vad jag druckit? Det gick runt i huvudet på mig och jag var bakis och trött. Olustkänslan var enorm och förnedringen total. Polisen skrev ner något på en blankett och ställde sig sedan med föraktfulltfull min och stirrade på mig när jag knöt skorna och trädde skärpet i byxorna. Sedan räckte han mig flinande jackan och ledde mig upp för en trappa. Genom fönstret såg jag att det var grått ute och att det regnade. Han öppnade dörren som var låst och utan ett ord lät han den sedan slå igen bakom mig.
Fortsättning följer …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar