Väl hemma i lägenheten kände jag mig mot alla odds lite bättre till mods. Och då överraskades jag av en kämpaglöd av sällan upplevd kraft. Jag tog bilen och åkte ner till Skånegatan där jag med bestämda steg gick in på polishuset. Framme i disken framförde jag mitt ärende.
– Jag vill göra en anmälan om olovligt frihetsberövande. Jag har felaktigt blivit intagen hos polisen och det vill jag anmäla, sa jag till damen i kassan.
– Då får jag be dig om att höra av dig på måndag. Vi stänger nu och under helgen tar vi inte emot några anmälningar.
Redan här borde jag kanske ha förstått att det inte är en enkel sak att anmäla polisen. Visserligen är man skyldig att ta emot anmälan, men vad säger att man ska göra det enkelt för anmälaren? Jag borde ha förstått att jag i samma stund jag anmäler dem inte längre är en Svensson som ska beskyddas, utan ett problem. Om man varken är polis, bus eller Svensson, utan något slags hotfullt mellanting, då får man vara beredd på att beväpna sig med tålamod. Ge upp var det sista jag tänkte göra. För min enda chans att återupprätta min heder var att kämpa för min rättighet.
När måndagen kom satte jag mig vid telefonen. Nu var jag inte lika upprörd som på fredagen, men lika fast besluten om att jag skulle kämpa. Det skulle inte få stå i mina papper att jag blivit omhändertagen utan att jag åtminstone protesterat och lämnat min version. Eftersom jag skulle ner till Varberg och göra ytterligare en intervju, råkade jag nämna detta för receptionisten, som på något sätt snappade upp informationen och förmedlade den vidare. Jag kopplades runt i huset några gånger men ingen ansåg riktigt att detta var hans eller hennes ärende. Jag borde tala med NN istället. När jag äntligen kom fram till någon som ville lyssna på mig, fick jag till min stora förvåning beskedet att, eftersom Varberg tillhörde ett annat polisdistrikt och eftersom jag tydligen ändå skulle dit, fick jag göra anmälan där istället – på plats, i huset där det förmodade brottet skett. Det skulle inte bli några problem försäkrade kommissarien mig, som arbetade på någon typ av interngranskningsavdelning inom polisen. Innan vi lade på fick jag fick hans namn och telefonnummer, för säkerhets skull.
Med blandade känslor åkte jag ner till Varberg. Klockan elva stegade jag in på polishusets reception och förklarade i vilket ärende jag var där för kvinnan bakom glasrutan. Hon släppte in mig och jag fick beskedet att jag skulle gå upp till fjärde våningen. Där skulle jag tala med den som var chef för poliserna som tagit in mig. När jag väl hittade rummet fick jag först vänta på att han skulle avsluta ett telefonsamtal. Sedan välkomnade han mig och bjöd mig att sitta i besöksstolen framför skrivbordet. Han lyssnade uppmärksamt på vad jag hade att säga. Först kändes det som polismannen var på väg att ta emot den anmälan jag hävdade att jag ville göra. Men sedan, av någon outgrundlig anledning ändrade han sig. Han frågade istället om jag ville tala med poliserna som tagit in mig. Han ringde till och med hem till en av dem, men han fick inte tag på någon. Tanken med denna åtgärd var att det skulle kännas bättre för mig om jag fick träffa poliserna öga mot öga för att få en förklaring till varför de tagit in mig. Jag frågade polismannen på vilka grunder man tar in folk från gatan. Då svävade han på målet och jag fick inget vettigt ur honom. Efter ytterligare en stund märkte jag att han i själva verket försökte avstyra min anmälan genom att hävda att jag inte behövde oroa mig för prickar i register och annat. Själv var jag inte säker på om jag kunde göra någon anmälan och detta utnyttjades uppenbart.
När jag vidhöll att det var någon form av anmälan jag ville göra då hänvisade han mig till hans befäl, som han menade var den jag i så fall skulle tala med. ”Men tyvärr är han på lunch nu. Jag får be dig komma tillbaka efter klockan ett.” Som sagt, det är inte enkelt att anmäla polisen, men jag var fast övertygad om att det var det enda jag kunde göra för att skipa rättvisa och för att inte det skulle framstå som om polisen gjort en korrekt bedömning när jag placerades i fyllecellen. Under den en och en halv timme som det var lunch hos polisen vandrade jag planlöst runt i Varberg. Det var inte samma stad nu som för en vecka sedan, eller också var det jag som förändrats.
När klockan var några minuter efter ett satt jag så äntligen inne hos polischefens rum på bottenvåningen, precis utanför receptionen. Varför fick jag inte tala med honom direkt, tänkte jag samtidigt som jag framförde mitt ärende.
– Jag anser mig orättvist behandlad av några Varbergspoliser som låste in mig i fyllecellen här på torsdagskvällen. Frihetsberövandet gjordes på helt felaktiga grunder, sa jag med tillkämpad myndighet i rösten. Jag var inte speciellt onykter och anklagelsen om att jag kastat en flaska mot polisbilen var uppenbarligen helt tagen helt i luften, för det ärendet släpptes strax efter att jag låsts in. Jag vill veta vad jag har för möjligheter att nå upprättelse?
– Jaa, det finns inte mycket att göra åt det nu.
– Menar du att jag inte kan göra något. Jag tänkte anmäla poliserna.
– Ja, nej det går inte.
– Finns det verkligen inget jag kan göra?
– Nej det gör det inte… Eller jaaaa … Det enda jag kan se att du kan göra är att du gör en JO-anmälan. Det kan du alltid göra om du vill.
– Kan du hjälpa mig att göra det här?
– Nej det kan jag inte. Det får du göra själv.
– Är det verkligen det enda jag kan göra?
– Ja, svarade han lite svävande.
Jag kände ända in i märgen att jag inte blivit korrekt behandlad, men jag var inte säker på vilka rättigheter jag hade. Fan vad liten han fick mig att känna mig. På några sekunder föll jag tillbaka och tron på mig själv som fanns där för bara en liten stund sedan var återigen som bortblåst. Innan jag blev visad mot dörren frågade jag om jag kunde få en kopia på intagningsprotokollet.
– Kräver du att få det?
– Ja det gör jag, sa jag samtidigt som jag häpnade inför hans ordval.
– Jag ska bara läsa igenom handlingarna för att se om det finns något där som är sekretessbelagt sedan skickar jag dem till dig. Kan du skriva din adress på lappen här?
Förbryllad och med känslan av att allt inte gått rätt till gick jag ut från det förhatliga huset. Måste få tag på en telefon. Jag ringde till polisen i Göteborg som jag talat med tidigare under dagen. När jag berättade att jag nekats göra en anmälan blev han först alldeles tyst. Sedan frågade han mig vem jag talat med. När jag berättade hans namn sa han att jag skulle gå direkt tillbaka till polishuset och kräva att få göra en anmälan. Han skulle genast ringa dit och tala om för dem vad som gällde. I anmälan poängterade han tydligt att jag även skulle framföra att polischefen nekat mig att göra en anmälan, vilket var att betrakta som tjänstefel.
Lite bättre till mods igen stegade jag för tredje gången in på polishuset i Varberg. I foajén möttes jag av han jag talet med för bara en liten stund sedan. Han satt till min stora förvåning och väntade på mig. Helt förändrad. Borta var det överlägsna flinet på läpparna. Han såg nästan rädd ut, eller åtminstone samlad och allvarlig.
– Kom sa han. Sätt dig. Jag förstod inte att det var en brottsanmälan du ville göra, sa han sedan. Det är ett allvarligt brott. Vilket jävla skitsnack tänkte jag, men sa högt.
– Ja, men jag vill göra en anmälan. Det var därför jag kom hit.
Så länge de trodde att jag inte visste vilka rättigheter jag har så behandlade de mig med förakt. En mygga som lätt kunde viftas bort för att slippa onödigt pappersarbete. Men nu var det jag som hade övertaget. Men tillfredställelse såg jag på hur han smörade och kröp för mig. Och när han krälat i stoftet en stund visades jag upp till tredje våningen. Här fick jag möta ytterligare en polis, en kriminalkommissarie. Polischefen förklarade varför jag var där och äntligen bads jag sätta mig ner för att få framföra det ärende som jag sedan i fredag eftermiddag hade försökt framföra.
Polisen som tog emot anmälan rullade fram en skrivmaskin och rattade in originalet och kalkeringskopian av anmälningspapperna i den samma. När jag började med att säga att polisen i Göteborg rått mig att ta med i anmälan att NN vägrat ta emot anmälningen, då blev han mycket irriterad. Han stirrade mig rakt in i ögonen och sa att det var jag, personligen som stod för anmälan, inte någon i Göteborg. Han skrev dock ned vad jag hade att säga i anmälan och sedan ville han ha min ingående beskrivning av händelseförloppet på torsdagskvällen. Alla uppgifter om personer som var med och som befann sig i lokalen. Hur mycket jag druckit och hur jag mått vid olika tillfällen och skeden under kvällen. På kopian till anmälan, som jag fick med mig kan jag fortfarande roas av den högtravande stilen. Där står att:
Nehls misstänker polismännen NN, NN och NN för olaga frihetsberövande samt polismannen NN för tjänstefel genom vägran att upptaga en brottsanmälan.Ha, det kan de ha, tänkte jag när jag vandrade i eftermiddagssolen bort mot bilen. På vägen hem kände jag mig oövervinnelig och sjöng högt till musiken som spelades på radion. Erfarenheterna i Varberg hade fått mig att växa. Jag var inte riktigt lika mycket det rö för vinden som jag var innan. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde stå på mig och utföra saker jag inte trodde jag var kapabel till. Jag var på väg mot något. Det kändes, på allvar. Äntligen!
En dag lite senare samma vår ringde det på dörren hemma i Kortedala. Utanför stod en Kommissarie som ville göra ett förhör, närmare bestämt ett ”kompletterande till den av mig tidigare ingivna anmälan”, som det står i kopian jag sedan fick. Återigen fick jag redogöra för vad som hände där i Varberg och hur jag blivit behandlad på polishuset. Min redogörelse togs emot med största allvar och intresse för detaljer och nyanser.
Jag minns nu inte längre vad jag trodde att allt skulle mynna ut i. Visst ville jag sätta dit den där arrogante överlägsne polischefen för hans föraktfulla beteende mot mig, men jag insåg också att det skulle bli svårt. Och mycket riktigt, i slutet av maj fick jag ett brunt kuvert från Regionalåklagarmyndigheten i Göteborg. Följande stod att läsa:
Anmälan mot polisEnkelt och snabbt avfärdades jag därmed som en idiot. Polischefen visste att han hade kört en rövare med mig för att slippa onödigt pappersarbete och sedan anses han trovärdigare än jag.
Ni har den 23 mars 1992 anmält att polismän vid polismyndigheten i Varberg gjort sig skyldiga till dels olaga frihetsberövande den 20 mars 1992 genom att felaktigt frihetsberöva Er och dels tjänstefel den 23 mars 1992 genom att inte låta Er göra en polisanmälan.
Förundersökning har inletts. Jag har tagit del av polisens utredning. Det framgår av utredningen att polisen omhändertagit Er i arrest den 20 mars 1992 mellan klockan 01.30 – 07.30 jämlikt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m m, att poliskommissarien Bertil Westin vid Ert samtal med honom den 23 mars 1992 inte fått uppfattningen Ni vid tillfället ville göra polisanmälan och att polisen i Varberg senare samma dag sedan Ni omtalat att Ni ville göra anmälan upptagit Er polisanmälan i vederbörlig ordning.
Det har inte framkommit något som ger anledning till antagande att någon polisman gjort sig skyldig till brott som hör under allmänt åtal i förevarande sammanhang. Förundersökningen nedläggs därför. Ej heller i övrigt finner jag skäl till någon ytterligare åtgärd.
Förtroendet för polisen har för alltid rubbats genom handlandet och strategin att hålla varandra bakom ryggen. Under flera år efter händelsen stelnade jag varje gång jag såg en polisbil på gatan. Överallt där jag närmade mig poliser kom känslan över mig. Tänk om de tar in mig. Det finns inga garantier.
Den känslan har gått över, men förtroendet för polisen är för alltid rubbad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar