Här stärks jag i tron på att Husserl kan lära oss mycket. En sunt kritisk inställning är helt enkelt nödvändig för att hitta lösningar som faktiskt löser grundproblemet, och inte bara räddar opinionssiffrorna eller kvartalsrapporten och företagets lönsamhet. Idag är det lika viktigt som vid början av 1900-talet när tanken formulerades att ...
Vid början av kunskapskritiken skall alltså hela världen, den psykiska och fysiska naturen, ytterst även det egna mänskliga jaget jämte alla de vetenskaper som hänför sig till dessa föremålsligheter förses med tvivelaktighetens index. Deras vara, deras giltghet, lämnas därhän.Det som händer i världen just nu måste få ha sin gång. I den akuta fasen kan det till och med vara förödande att komma med åtgärder. Innan några sådana överhuvudtaget kan börja utformas måste man ha överblick och ingående kunskaper om vilka mekanismer som kan och bör räknas. Jag skrev något liknande när det rasade i Nordafrika tidigt i våras, och där har man närmat sig en situation där man kan påbörja ett sådant arbete. Först när man står på andra sidan av krisen. Först när man är ute ur den akuta fasen kan man bygga något nytt.
Hittade en artikel som dels stärker mig i denna uppfattning, dels visar på giltigheten i analysen. Det handlar om avsaknaden av reaktioner på larmet om hur anställda behandlas på skotillverkaren Converse fabriker i Indonesien, och om behovet av uppförandekoder i arbetslivet.
Jan-Ewert Strömbäck skriver där en hel del intressant, som har bärighet även för det som händer i London och på världens börser och i de krisande ländernas ekonomier. Bland annat följande.
Vad har hänt med den etiska kompassen när facket tycker att sunt förnuft och gott omdöme är något som behöver regleras i policydokument?.Artikeln ser jag som ett viktigt tecken i tiden, en uppmaning till reflektion och rannsakan. Hur tänker vi när vi ser problem i vår närhet och i världen? Vilka lösningar föredrar vi? Inte som individer i första hand utan som massa betraktat. Det är viktigt, samhället är en emergent enhet, och det kan behandlas och bör studeras som ett objekt eget namn. Vinsten med ett sådant analytiskt förfarande är att ingen behöver känna sig utpekad.
Den som känner sig utpekad går i försvarsställning, och då har man inte kommit ett enda steg närmare en lösning på grundproblemet. Men gör man en en analys av helheten och betraktar den som en enhet på egna premisser. USA, Greklands ekonomi, Upploppen i England, eller SJ som ett slags objekt, då framträder en annan bild. Och då kan man peka på problem utan att utkräva personligt ansvar.
Kravet på uppförandekoder är ett sådant fenomen som som uppstår inom en organisation, som ett svar på organisationens behov att att framstå som hederlig, handlingskraftig och etiskt klanderfri. Men uppförandekoderna är bara utanpåverk, och studerar man vad som faktiskt händer inom organisationerna, när medarbetarna skall utföra sitt dagliga arbete inom dem, då ser man att koderna inte fungerar. Dessutom visar sig denna typ av koder och dokument, om man granskar dem, bygga på självklarheter. Strömbäck skriver till exempel vidare, och blottar då ytterligare ett problem som är värt att diskutera.
En vaksamhet från andra utgångspunkter har standardiseringsorganen. ANSI, American National Standards Institute, vill ha globala uppförandekoder som ska vägleda personalavdelningar. Svenska motsvarigheten, SIS, Swedish Standards Institute, sonderar hur stort intresset är bland tänkbara certifieringsorgan. Ett bisarrt exempel på uppförandekod finns i de etiska reglerna för Sveriges journalister: Förfalska inte intervjuer. En regel av lika förnedrande kaliber för ett känt multinationellt skoföretag skulle kunna lyda: Slå inte era anställda. Eller hos SJ: Tvinga inte av barn vid obemannade stationer!Som sagt, när normer ska formuleras i koder, värdegrunder eller likande så landar man allt för ofta i plattityder och självklarheter. Och då kan man fråga sig vad man ska ha koderna till? Dessutom underblåser kraven på och behovet av certifieringsorganens tjänster den starka tendens som redan finns i samhället, att förskjuta ansvaret till någon annan.
Om Conversskorna tillverkades av min granne, som jag tvingas titta i ögonen och hälsa på, då skulle jag kanske vara lite mer intresserad för hur det egentligen går till när skorna tillverkas. Men när det sker bakom lyckta dörrar på andra sidan jordklotet, och när jag dessutom via hänvisning till certifierade uppförandekoder försäkras om att allt är sin ordning på fabriken, då riktas mitt intresse mot den egna plånboken istället. Priset blir det viktigaste.
Detta ser jag som grundproblemet, eller i alla fall ett av dem, i den kris som nu visar sig på olika sätt i världen. Låt oss ta det som sker som en påminnelse om att vi alla, till syvende og sidst är människor, och att vi alla är sammankopplade och ömsesidigt beroende av varandra. Våra handlingar, oavsett hur obetydliga de ter sig i ett globalt perspektiv, får konsekvenser. Mitt val av skodon påverkar arbetare i Indonesien.
Det finns ingen förklaring till det som sker, bara en oändlig massa olika lösningar på problemen. En annan syn på ansvar, förutsättningslösa samtal om vilket samhälle vi vill ha och ett ihärdigt och kollektivt arbete med att förstå samhällen som emergenta objekt. Det ser jag som en väg att gå. Det är emellertid inte en lösning, men väl en väg mot en lösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar