Som kulturvetare är man van vid att dels anklagas, antingen för att vara en förkastlig subjektivistisk nihilist som försvarar alla mänskliga handlingar, urskillningslöst, eller för att vara en kunskapsrelativist som hävdar att ALLT är sociala konstruktioner. Dels är man van vid att hantera tanken på att kultur överallt är ett resultat av förhandling och överenskommelser (medvetna såväl som omedvetna). Jag har full förståelse för detta. Frågan väcker känslor, och den ställer hela vår för-givet-tagna världsuppfattning på ända. Att sådant som sägs i vetenskapens namn upprör, det får man aldrig uppfatta som ett problem. För då menar man att åhörarna skall sitta tysta och lyssna när auktoriteterna talar. Och något sådant kan jag aldrig ställa upp på. Frågor, invändningar och ryggmärgsreaktioner på uttalanden som visar på relativism, det måste man kunna bemöta om man på allvar vill förstå världen.
Jag söker mig fram i världen genom att ställa frågor, och jag följer med dit svaren tar mig. Även om det strider mot det så kallade sunda förnuftet. Bara så kan man nå fram till en användbar förståelse av världen. Och just nu sysslar jag med frågan om hur man ska förhålla sig till världens karaktär av relativa tillstånd.
För att visa att detta inte handlar om kulturvetarens fria fantasier hänvisar jag till den danske fysikern Niels Bohr, till Köpenhamnstolkningen av Einstens relativitetsteori, som sägs vara den mest accepterade tolkningen (även om det finns problem och invändningar även med den. Och här tar jag mer än gärna emot synpunkter från någon som är bättre inläst på ämnet än jag som bara har populärvetenskapliga insikter i fysikens värld). Jag gör det för att låta mitt resonemang ta sin utgångspunkt, strax bakom, fysikens forskningsfront. Min uppfattning är i alla fall att det råder hyfsad konsensus kring det jag strax kommer att hävda.
Den som fick mig att få upp ögonen för nedanstående tankar är fysikern och kulturvetaren Karen Barad och hennes bok Meeting the Universe Halfway. Quantum physics and the entaglement of matter and meaning. Barad är intressant på en hel massa sätt, speciellt om man vill försöka förstå och hitta fram till en användbar och framförallt hållbar relativism.
Barad menar att Agens är något som uppstår i relationer, det är aldrig något som finns inuti den eller det som agerar. Agens går inte att ha, det är med andra ord ett resultat av en relation. Det handlar alltså inte om att förneka agens, utan bara om att hitta fram till ett sätt att studera vad som händer när när något händer. Agens definierad på detta sätt är ett tankeverktyg av passat efter (vår kunskap om) världens uppbyggnad. Och tanken utgår alltså från fysikernas förståelse om världens beskaffenhet. Förståelsen är relevant för alla iakttagbara fenomen, fysiska, biologiska och kulturella.
Barad hävdar vidare, i linje med Bohr, att alla resultat av vetenskapliga studier är avhängiga de verktyg och den apparatur som används i studierna. Inte bara kulturvetenskapliga resultat, utan även fysikernas och biologernas. Dels handlar det om hur man ställer frågan, dels om vart intresset riktas, dels om att apparaten i sig påverkar resultatet. Detta får inte betraktas som ett problem eller som ett försök att ifrågasätta vetenskapen, det är istället förutsättningen för allt vetenskapligt arbete.Ett faktum som alla måste acceptera, även om det strider mot ens vardagliga uppfattningar av världen.
Politik och etik, menar Barad, är centrala aspekter av vetenskapen som ingen kommer undan. Om detta inte stämmer överens med den rådande uppfattningen är det bara ett resultat av att vi just nu lever i en kontext där dessa aspekter förnekas eller förträngs. Bara för att man inte ser det betyder inte att det inte existerar. Medel till forskning bestäms av politiker. Man kan inte forska om ALLT, till det räcker inte pengarna som finns, vilket gör att forskning aldrig kan vara helt igenom förutsättningslös. Tänk på debatten om hobbykurser i somras. Och Annica Dahlström visade med all önskvärd tydlighet att fakta inte betyder något om den inte relateras till etik. Bara för att den mänskliga biologin uppvisar skillnader mellan män och kvinnor, betyder inte att det därifrån går att sluta sig till hur man bör agera, för det krävs politiskt kulturella beslut och etiska överväganden.
Det är några exempel på ståndpunkter som förfäktas av Barad och som bygger på hennes egna insikter i och kunskaper om partikelfysik (hon har doktorerat i Teoretisk partikelfysik) och hon är dessutom kulturvetare. Respekt!
Barad visar vad som är möjligt att uppnå i och genom samtal mellan olika kompetenser. I kraft av att vara företrädare för, och med stöd i djupa kunskaper från, både naturvetenskap och kulturvetenskap behöver hon aldrig hamna i fällan där man försvarar en disciplins intressen. Barad visar vägen till en mer långsiktigt hållbar förståelse av världen.
Hon visar att relativismen inte är en mänskligt politisk ståndpunkt, den är ett ontologiskt påstående. En inbyggd egenskap i världen, som alla kunskaper om världen måste förhålla sig till och hantera för att vara användbar. Barad tar kraftigt avstånd från alla former av kulturell relativism, och jag citerar Wikipediartikeln om hennes livsverk.
-She also rejects the idea that science is "only" a language game or set of fictions produced only by human constructions and concepts. Although the scientist is part of the "intra-action" of the experiment, humans (and their cultural constructs) do not have complete control over everything that happens. Barad expresses this point by saying, in Getting Real, that although scientists shape knowledge about the universe, you can't ignore the way the universe "kicks back."Av Karen Barad kan alla lära mycket, men det krävs lite tålamod för att ta sig igenom hennes bok. Den är emellertid viktig, den talar till alla som sysslar med vetenskap och den visar på vägar ur de låsningar som man allt för ofta hamnar i när frågan om världens vara diskuteras eller när ämnet vetenskap och kunskap kommer på tal. Barad är posthumanism, hon ser på och förstår begreppet människa och hennes vara i världen på ett nytt sätt. Det menar jag är första steget man måste ta, om man vill förstå världen på dess egna premisser. Man måste släppa tagen om sin trygga och invanda förståelse av sig själv.
Barad (2007:206f) skriver i boken, om människan, att hon som alla andra delar av naturen,
är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).
Slutsats: Frågan om relativismens vara eller icke-vara är en fråga fel ställd. Ställer man frågan på det sättet har man reglerat möjligheten att svara på den, förutsättningslöst. Relativism, det visar vetenskaplig forskning, inte bara kulturvetenskaplig utan även fysisk, är en fundamental egenskap i världen. Därför är kultur det samma som förändring.
Kultur kan därför aldrig vara en förklaring. Kultur är det som ska förklaras, och för att kunna göra det behövs inte bara kunskaper och insikter från kulturvetare, alla som har intresse för problematiken och som anser sig ha något viktigt att tillföra är välkomna in i samtalet.
Bara så kan vi nå en bättre förståelse av världen, och vad det innebär att leva i den!
[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).
[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar