Vattentäta skott. Överallt finns utryck för och exempel på detta, strävan efter att upprätthålla gränser är stark och tydlig. Om man bara lärt sig se detta. Och när man väl lärt sig se, ser man det överallt. Gränsvakterna är inte alltid, kanske till och med sällan, medvetna om att det är just vad man är. Bevakare av demarkationslinjer.
Uttrycken är många, exemplen otaliga. Rättning i leden. Intellektuell rensning, skulle man kunna tala om. Tänker man så blir det otäckt och väcker associationer som inte hör hemma inom akademin. Ändå finns gränsbevakningen där, ofta tyst och omtalad i andra termer. I namn av värnande av vetenskapen dödas dagligen en hel massa konstruktiva och användbara frön till idéer som hade kunnat komma till allmänhetens och samhällets nytta. Akademin är inte en plats för höga och fria tankar, det är en plats där mer av samma skapas och sprids. Så tänker jag i mina mörkaste stunder.
Arbetslivet, eller snarare näringslivet är en samhällelig arena som det upprätthålls gränser mot, inom delar av akademin. Det finns en beröringsskräck för näringslivet och allt som det står för. Ett utbrett motstånd mot och en rädsla för att ha något med näringslivet att göra. Pengar behövs för att forska, men det är skillnad på pengar och pengar. Pengar från näringslivet är blodspengar för en del akademiker. Och gränsen måste till varje pris upprätthållas.
Allt detta skulle AIL kunna vara ett verktyg för att förhålla sig till. Men då måste beröringsskräcken bearbetas. Det är inget axiom att pengar från näringslivet leder till att man säljer ut sig och sitt kritiska tänkande. Tvärt om tror jag att det är just pengar från näringslivet som behövs. Alla har, vill ha, eller har haft ett arbete. Det kan inte vara ett problem.
Näringslivet är lika viktigt som akademin, för samhället (så som det ser ut och samhället är organiserat, på gott och ont). Och att upprätthålla gränser vore därför förödande. Vad som behövs är arenor för möten. Förutsättningslösa möten. Möten där kompetenser kan mötas. Och den kanske viktigaste kompetensen som finns inom akademin är förmågan till kritiskt tänkande.
Tyvärr blandas detta tänkande, häpnadsväckande ofta för att vara inom akademin (landets högst utbildade och mest kompetenta medborgare) ihop med kritik. Det finns en fundamental skillnad mellan att vara kritisk och att kritisera. Kritiken mot näringslivet och det som händer på arbetsmarknaden, inom delar av akademin, leder ingen vart. Den är kontraproduktiv och vidgar klyftan mellan akademin och resten av samhället. Akademin riskerar att marginaliseras, alternativt degraderas till utfärdade av examensbevis, av denna inställning.
God forskning, forskning som leder till långsiktig hållbarhet, måste utföras i samarbete med och i en anda av ömsesidig respekt för varandra. Och för det krävs förmågan att tänka kritiskt. Att kritisera leder i motsatt riktning. Har man en gång sett detta är det frustrerande att tvingas verka i och anpassa sig till det klimatet, för att överhuvudtaget få möjlighet att bedriva den forskning man tror på och vet bär på frön till vägar mot hållbar utveckling.
Den frustrationen kommer just nu upp till ytan. Den jobbar jag med. Vill inte bli bitter och överge det jag tror på. Vill inte isolera mig. Det finns en hel massa problem inom näringslivet och marknadiseringingen av allt fler samhällssektorer ger upphov till negativa konsekvenser. Men enda sättet att verka för förändring är att mötas, att lära känna aktörerna man samarbetar med. För samarbeta måste man, inte bekämpa. Lyssna, kritiskt, och upprätthålla sin integritet. Gör man det kan man riva murarna, kan man öka förståelsen, kan man förändra från grunden, i realtid. Det är andemeningen i AIL, för mig.
Det är vägen fram. Ett långsiktigt hållbart samhälle blir till i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan aldrig växa fram bakom murar, bara genom respektfulla, lyssnande möten och en ömsesidig önskan om att förstå hur man kan lära sig dra åt samma håll.
AIL skulle kunna bli något himla bra. Det finns potential. Men mer av samma är fel väg att gå. Kritik leder bort från vägen mot långsiktig hållbarhet. AIL är inget, det blir till i arbetet med att utveckla (nya) former för lärande. Liksom arbetslivet, det är inte, det blir till, i och genom många aktörers handlande. Och i det blivandet måste akademin engagera sig, inte fjärma sig.
Låt oss mötas. Låt oss sammanföra våra respektive kompetenser. Låt oss se vad som är möjligt att uppnå. Det är inte lätt, men det var det heller inte att skicka människor till månen. Att det är svårt kan och får aldrig vara skälet till att inte försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar