Längst bak, längst in i den gigantiska bagerilokalen jobbade alltså jag med degtillverkning. Det var mitt område, mitt kungadöme över vilket jag härskade, oinskränkt. Bakom ryggen på mig fanns två jättelika frysar med kaffebröd som dagpersonalen tillverkade. Och snett bakom mig fanns lagret med sirap, salt, socker, brödmixer och andra torra varor. Mitt i jobbade jag, vid vågen där hela grytan fick plats. Ovanför vågen mynnade mjölsilons tratt ut. Det var smidigt att bara ställa in den på fullt blås, och sedan vänta tills vågen närmade sig angiven vikt. Ganska snart lärde jag mig handlaget.
Det var mycket att hålla reda på. Många moment att hantera och vara uppmärksam på. Jag skulle inte bara köra degar. Degen skulle även, via en lift matas ner i en tratt för vidare befordran in i helvetesmaskinen som vägde upp, rev runda, jäste, mjölade och stansade med stjärnmönster, en aldrig sinande ström av frallor, rosenbröd och källarfranska, beroende på vilken deg jag matade in i andra änden. Maskinen tog upp halva lokalen och den förde ett herrans väsen. In matades deg och i andra änden stod två killar och tog emot plåtarna som snyggt och prydligt, via ett rullband matades ut. De tog dem och satte dem, en efter en i en vagn som när den var full ställdes i jäsrummet som låg bredvid.
Bredvid degkörningsmaskinerna, längs ytterväggen med de vitmålade fönstren, stod en annan lift och en annan tratt och uppvägningsmaskin, för limpor. Den liknade den vi hade på Petterssons, men var större. Och den matade ut uppvägda degämnen som revs till runda bullar och kavlades ut och formades till limpor. Dessa hamnade på ett vilband som löpte vidare längs väggen, strax under taket, bredvid helvetesmaskinen. Bandet löpte längs hela lokalen, ända bort till andra änden. Där stod nästa kille i min grupp och tog emot limporna som mjölades, snittades och lades på plåtar. Plåtar som togs emot av en annan kille, som ställde dem i vagnar och placerade dessa i jäsrummet.
Vid ugnen jobbade Hamid, som han hade två man till sin hjälp. Jag avundades dem inte jobbet att hålla koll på alla jäsprocesser, på olika strykningar, fyllningar och om det skulle vara pärlsocker eller mandel eller både och. Ugnarna skulle fyllas i jämt takt och vissa bröd skulle ha ånga, andra inte. Vissa skulle ha öppet spjäll andra inte. Och varje bröd skulle bakas på sin speciella temperatur. Allt under tidspress.
När brödet sedan var färdigbakat kördes det ut i packen där ett myller av folk tog hand om och paketerade det, när det svalnat. Slutligen var det en man som fördelade allt färdigförpackat bröd till de tjugo chaufförerna, enligt de ändlösa datalistorna som matades ut från datorn i lunchrummet, under eftermiddagen. Chaufförerna, som dök upp vid fyratiden, distribuerade sedan ut brödet över hela Västsverige, från Varberg i söder till Uddevalla i norr.
När kvällen och natten övergick till morgon den där första natten var jag fullkomligt utmattad, och när Pia som jobbade dagskiftet mötte mig i dörren på väg hem undrade hon hur det var med mig. Jag minns inte vad jag svarade, men det kändes som jag skulle kunna sova en vecka. Alla intryck, nya moment som skulle läras in, ansikten som skulle kännas igen och skiljas från varandra, det hårdare tempot, bombardemanget av tips, tillrättavisningarna och strömmen av frågor från gruppen som jag ledde, höll så när på att ta knäcken på mig.
Att jag inte somnade i bilen hem är en gåta. Väl hemma somnade jag emellertid som en stock, omgående. Men till min fasa och djupa besvikelse vaknade jag igen strax efter tolv. Jag var inte van att sova när det var ljust ute, hade inte vänt på dygnet än. Oron över hur jag skulle orka hålla mig vaken en hel natt till gjorde inte saken bättre. Jag vände och vred på mig, slumrade till och suckade uppgivet när jag en stund senare upptäckte att jag inte somnat på riktigt. Jag låg i sängen hela dagen. Kände mig sjuk, men det var jag inte. Det vara bara separationsångesten som ansatte mig. Hur kunde jag vara så dum att jag slutade jag på Petterssons? Hur skulle jag någonsin kunna överleva på det där bageriet som nästan mer nu än förra gången jag jobbade där kändes som helvetet på jorden. Varför utsatte jag mig för detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar