Magnus ringde en eftermiddag och väckte mig. Som vanligt när jag väcktes på dagen var jag genomsvettig och förstod inte vad som hänt, var jag var och ibland inte ens vem jag var. Under de perioder i livet då jag vänt på dygnet och sovit på dagen har det hänt ganska mycket konstiga saker. En gång när min dåvarande flickvän kom hem till vår lägenhet och vi satt och fikade, frågade hon om mina föräldrar varit och hälsat på. ”Nej de kom aldrig”, sa jag då. ”Men här står ju grejerna som de skulle lämna”, sa hon efter en stund. Det visade sig alltså att de visst hade varit där. Jag hade till och med släppt in dem och också talat en stund med dem innan de åkte. En annan gång vaknade jag av att jag frös. Jag hade inget täcke, det låg ute i hallen.
När Magnus ringde denna dag befann jag mig dessutom mitt inne i en av mina återkommande mardrömmar. Den började alltid i sommarljus och fladdrande gardiner. Förväntan ligger i luften. Den får mig att slappna av. Jag trivs. Gradvis förändras det där. Först långsamt, sedan allt snabbare, även om det är oklart vad som händer. Det är mer en känsla av att något inte stämmer som kryper sig på. Rätt som det är, utan förvarning, vänds allt. Den jag litar på i drömmen har plötsligt övergivit mig, utan förklaring. Plötsligt står alla vända mot mig, i en ring. Jag hånas. Jag står ensam i mitten. Totalt övergiven och utlämnad. Och så öppnas golvet och jag faller handlöst. Utmattad satte jag mig upp när telefonen ringde. Det värker i käkarna för jag har gnisslat tänder av frustrationen och besvikelsen som fortfarande pulserar genom kroppen förlamar mig. Därför tar det en lång stund att förstå att det är telefonen som ringer.
När jag kommit till sans frågar Magnus i andra änden om jag vill hänga med och spela biljard. Det visar sig att han talat med Johan, från vår gamla klass på bageriskolan, som vi båda hade sporadisk kontakt med, och att han i sin tur hade träffat Lena, en av tjejerna från skolan. Nu ville de att vi fyra skulle ha en liten reunion. Vi skulle träffas på Femmans biljardhall lite senare samma eftermiddag. Lena, tänkte jag. Det var länge sedan. Tankarna på henne väckte en hel flod med minnen till liv, för henne hade jag ju varit vansinnigt kär i. Platoniskt visserligen, men jag kunde liksom aldrig få henne ur mitt system. Inte förrän jag träffade Tina.
Lite senare, när jag satt och åt, tänkte jag tillbaka på skolan. På allt vi gjorde, och hur kul det var. Då kom lite av det där pirret tillbaka i magen. Tankarna på Lena väckte också saknaden efter Elin som fortfarande var ett öppet sår. Lika smärtsamt varje gång hon dök upp för mitt inre, men nu när känslan väcktes av tankarna på Lena gick den lite lättare att bära. Och henne skulle jag ju få träffa snart. Ett hopp väcktes inom mig, om något. Svårt att sätta fingret på vad det var, men ett diffust hopp om att mötet skulle kunna ge mig tillbaka en del av det självförtroende som jag hade på skolan.
Väl i biljardhallen kände jag dock till min besvikelse att minnena av Lena var ljuvare än verkligheten. Man ska nog inte försöka väcka liv i den glöd som en gång falnat. Tiden går och inget består, framförallt inte känslor. Men det är bara så oerhört svårt att förstå hur de man en gång älskade, avgudade och innerligt åtrådde kan förändras. Så klart är det lika mycket man själv som förändrats. Även om det ibland är svårt att acceptera är det nog helt klart så att drömmar mår bäst av att förbli drömmar.
Tvärt om mot mina förhoppningar påverkade återföreningen av det gamla bagerigänget mitt självförtroende menligt. Istället för att hjälpa mig upp tvingade det mig ner på knä. De andra i sällskapet verkade trivas med sina liv. Även Magnus som nu skrattade och spexade som på den gamla goda tiden. Lena var i stan bara en kort sväng. Hon jobbade annars nere i Tigne, i alperna och planerade att flytta till Borgholm till sommaren. Livet lekte. Hon var solbränd, vältränad och det strålade av livskraft kring henne. Hennes skratt var lika smittande nu som då, men något saknades som sagt. Kanske var det bara ett uttryck för avundsjuka på deras lycka? Johan och Magnus kämpade ihärdigt om Lenas uppmärksamhet och hon skrattade med. Jag stod bredvid och kände mig utanför. Biljardspelen gick fullkomligt åt skogen. Även om jag spelade med min nya kö fick jag inte till det. Jag som alltid brukade vinna över Magnus. Men det kunde jag bjuda på. Han kunde få glänsa. Det gjorde mig inget. Jag var glad för hans skull. Och när de andra skrattande drog vidare för att ta en öl var det dags för mig att åka bort till jobbet.
Återträffen lämnade en fadd smak i munnen. En känsla av att tiden för de andra hade stått stilla. Även om det var flera år sedan vi slutade på gymnasiet var det som inget hade hänt i deras liv, som om de levde gott på och var nöjda med enbart minnena av den tiden. Lite kändes det som om de redan hade gett upp, som om de äntrat sista vagnen mot ålderdomshemmet. Hur dåligt jag än mådde över mina egna tillkortakommanden, och hur missbelåten och otillfredsställd jag än var med livet, så var det ändå som om jag ändå hade mer framför mig än bakom mig. Den känslan, hur besviken jag än var över att inte kunna låta mig ryckas med av kamraternas återupplivning av vår gamla jargong, som jag älskade när vi gick på gymnasiet, gjorde att jag trots allt kunde förmå mig att inte bryta ihop. Och det goda förde mötet ändå med sig, att det väckte angenäma minnen till liv, från en bekymmerslös tid.
Hela den natten arbetade jag som i trance. För jag var någon annanstans. Jag var mitt inne i en film. Resan till London, den fullkomligt galna resan till London, den snurrade i huvudet och hjälpte mig att glömma misären runtomkring mig. Även om jag aldrig kommer att bli en rockstjärna så har jag i alla fall fått uppleva rockstjärnelivet. Jag rodnar när jag tänker på det. Gud vad pinsamma vi var. Men det var kul då. Att springa runt i lobbyn aspackad, iförd långkalsonger och med svart maskara i hela ansiktet, till exempel. Det kändes helrätt där och då. Mitt på blanka eftermiddagen. Sedan efter discot, då ökade vi tempot. Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad som då. Vad jag än gjorde skrattade mina kompisar med mig, inte åt mig. De ville hela tiden bara ha mer. De fick aldrig nog av mig och jag hetsades att hitta på nya saker hela tiden. Och nya saker kom jag just därför på, hela tiden. Det var som jag hittat en underjordisk flod av inspiration. Det ena upptåget efter det andra vällde fram. Jag var kungen. När jag inte fick ta med mig drinken jag just köpt på discot, innan vi skulle åka. Då svepte jag den där i dörren och sedan dansade jag med dörrvakten som skrattande var med på noterna. Äntligen en vänlig dörrvakt som behandlade mig med respekt. Sedan i taxin sjöng jag irländska pubsånger med chauffören. Vad jag än gjorde föll det i god jord, till vännernas glädje och hotellgrannarnas förtret. Kvällen avslutades med en serie imitationer av Gunde Svan och hans morsa, som intervjuats på TV innan vi åkte iväg.
Det var onekligen en höjdpunkt i livet. Men det var definitivt inte toppen. Jag hade upplevelser kvar att göra. Det har jag fortfarande, och hoppas verkligen att jag kommer att ha, resten av livet. Tyvärr kändes det inte som Magnus, Johan och Lena hade det riktigt. De levde som så många andra på minnena från gymnasiet och var uppenbarligen nöjda med att bara då och då få tillfälle att återuppliva den tid som flytt.
Jag ville, och vill fortfarande leva nu. I och genom ett ständigt närvarande nu, med fokus på framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar