Vissa dagar orkade jag helt enkelt inte med att sitta i bilen. Då gav jag mig ut på planlösa vandringar i skogarna runt Kortedala och genom Lärjeåns dalgång. Minnesbilderna är vaga och det mesta flyter ihop i ett töcken av ögonblicksbilder från omklädningsrum, skivaffärer, ändlösa bilresor och promenader. Allt detta sammanblandat med känslor av oro, rastlöshet och spänd förväntan.
Jag köpte en eller flera skivor så gott som varje dag för att mildra vad jag nu insåg var någon form av livskris. Mest blev det svart depressiv musik med existentiella texter. Till exempel Ulf Dagebys platta som kom den våren och som jag tog till mitt hjärta, trots att jag inte kunde lyssna på den utan att känna mig obehaglig till mods. Men som sagt, det kunde varit värre, det gäller att jämföra. Jag hade i alla fall inte fått någon dödsdom riktad mot mig, som Salman Rusdie. Behövde vara för mig själv för att samla tankarna och komma till insikt om vad jag ville med mitt liv. Men det får man inte göra ostraffat, det tycker omgivningen är konstigt, onormalt och då kan de mest oväntade saker inträffa.
En dag i slutet av april. En av årets första riktigt fina vårdagar, ringde min far till bageriet och frågade om vi inte kunde åka ut till Långedrag och äta en bit mat när jag sovit färdigt. Han kom och hämtade mig hemma i Kortedala och vi åkte i hans bil sakta ut mot Långedrag och havet. Som två affärsbekanta talade vi först trevande om allmänt världsliga saker, men jag märkte snart att han inte bjudit ut mig för att tala om trivialiteter. Han var märkbart nervös och det var bitvis ganska tyst i bilen ut mot kusten.
Solen sken ute och det var varmt. Vi parkerade bilen och vandrade sedan upp mot Långedrags värdshus. Efter en stunds letande hittade vi ett ledigt bord med utsikt över vattnet och båtarna som började komma i havet. Vi satte oss och pappa berättade vår familjs historia genom att påminna mig om att det var hans farfars bror som startat och ägt Långedrags värdshus någon gång före andra världskriget. Det var ett oproblematiskt samtalsämne och det penetrerades i detalj, uppenbart för att vinna tid, för efter en stunds tystnad frågade han hur jag hade det egentligen. Han sa att familjen var oroliga för mig. Jag hörde aldrig av mig. Det var svårt att tala med honom om dessa saker, hade alltid varit det. Vi talade helt enkelt inte om känslor i vår familj. Under hela tiden i skolan i Förortsidyllen hade jag aldrig kunnat prata med någon om mina upplevelser, hur jag kände det. Absolut inte med mina föräldrar. Det fanns inte på kartan. De gånger situationen i skolan berördes viftades upplevelserna bort och förklarades med någon populärpsykologisk teori som fick mig att släta över saken och lagra minnena djupt där inne, där de nu allt mer pockade på uppmärksamhet. Så även om jag värmdes av omtanken och kände att jag älskade honom kunde jag inte förmå mig att öppna mig där och då. Jag svarade undvikande och kände mig obekväm. Ville ha min depression i fred. Den var min ensak och det skulle den förbli bestämde jag. Hade aldrig haft en tanke på att det skulle kunna märkas på mig att jag mådde dåligt. Det var ett hårt slag att inse det. Dittills hade jag trott att jag hade kontroll över svackan jag befann mig i. Men det kanske inte var så säkert längre.
Pappa bytte ämne och försökte föra in samtalet på glada saker och det hela utvecklade sig till en ganska absurd situation. Det framgick tydligt att det var mamma som hade beordrat fram samtalet för att lindra sin oro över att jag skulle gå ner mig. Nu var uppdraget utfört, och jag visste att de visste att jag visste att de brydde sig om mig. Gott så. Men jag ville klara mig själv. Detta var inget någon skulle kunna hjälpa mig med.
När vi ätit färdigt gick vi ut och vandrade på bryggorna. Där låg det rika folkets båtar på rad. Det var overkligt att gå där på bryggan och tala om trivialiteter i det tillstånd jag befann mig. Miljön utstrålade flärd och rikedom, sorglöshet och framgång och jag kände mig som en besökare från en annan planet som fått tillstånd att en kort stund betrakta den fina världen. Vi talade hela tiden förbi varandra. Inga budskap gick fram. Men ändå kände jag att han brydde sig om mig och jag ville inte såra honom genom att säga som det verkligen var. Han skulle ändå aldrig förstå och det skulle bara bli fel och på något sätt hade vi ju ändå löst saken efter bästa förmåga. Han hade själv inte haft det så lätt under sin uppväxt.
Efter två timmar satt vi i bilen igen och åkte mot Kortedala, än en gång under tystnad. Det var plågsamt men ändå på något skruvat sätt skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar