Uppsatser som studenter skriver, artiklar och böcker som forskare skriver kan tyckas vara helt olika typer av texter men inget är mer fel. Alla texter som skrivs inom akademin, oavsett om det är av studenter eller forskare är ett slags redovisning av ett självständigt arbete. Och för att något skall kunna betraktas som självständigt finns det några generella krav som måste uppfyllas. Om det tänkte jag skriva lite, för att reflektera över det vetenskapliga hantverket som jag tyvärr håller på att urvattnas idag. Framförallt är det si och så med förmågan till kritiskt tänkande, även högt upp i den vetenskapliga hierarkin. Tyvärr riskerar den utvecklingen att accelerera om man gör allvar av hoten som finns mot kulturvetenskapliga utbildningar som inte kan uppvisa den kortsiktigt lösamma ekonom som premieras inom nuvarande system.
Det första kravet på ett vetenskapligt arbete är att läsaren hela tiden måste kunna se och förstå hur författaren kommit fram till det man nu kommer fram till, och det gäller samma oavsett vad man kommer fram till eller vill säga. Kravet på transparens är viktigt. För att uppfylla transparenskravet krävs att det framgår av texten vad det är man ska undersöka (detta formuleras i ett syfte). Det är viktigt, och det måste skrivas fram och presenteras så klart och tydligt som man bara kan. Sedan måste man berätta vilka utgångspunkter man har, vilka verktyg man använt och vilken världsbild man anammat (det kan ta sig olika uttryck, men det handlar i grund om botten om teori). För att läsaren ska kunna förstå hur man tänker och vad man tagit fasta på i sin analys av det material man samlat in måste man veta hur man som författare tänker. Vilken metod och vilket material man skriver om måste också redogöras för på något sätt. Fast innan man som läsare tar del av någons undersökning vill man även veta vad forskaren läst och studerat innan själva undersökningen påbörjades och under tiden som arbetet utförts. Och denna den sista punkten verkar vara den svåraste, för det blir antingen en uppräkning av lite mer eller mindre slumpvis böcker, eller också en redogörelse för arbeten med vars upphovsman man vill hålla sig väl med. Lika illa vilket som.
Utmärkande för den vetenskapliga forsknings- och skrivprocessen är att inget sker eller finns där av en slump. Det betyder att alla mått och steg, varje beslut som tagits under arbetets gång och som lett fram till slutresultatet ska redogöras för i texten. Det är detta som gör uppsatsen/artikeln vetenskaplig. Det är detta som är innebörden i transparensen. "Dont jump to conclusions" säger Bruno Latour, och det är viktigt. Viktigt är också att göra sig medveten om att det inte finns några helt igenom egna tankar. Vill man bli en bra forskare måste man överge alla sådana uppfattningar. I princip allt går att redogöra för. Har man en bra tanke eller är man övertygad om något, fundera då först på om du verkligen kommit på den själv eller om du läst den i en bok. Är det en läsefrukt, ange källan och ge den som tänkte tanken kredit för hans eller hennes arbete. Om man är övertygad om att man kommit på tanken själv, motivera då varför den är bra, relevant eller varför den hör hemma i uppsatsen/artikeln. Transparens är A och O.
Viktiga frågor att ha i bakhuvudet under arbetet blir då: Varför valde jag det syfte jag valde, och varför är det så himla bra? Till vad är det bra? Och håll dig sedan till syftet, eller ändra det i slutversionen av texten så att arbetet hänger ihop. Samma med metod och teori, varför är valet av metod det bästa för att uppfylla syftet? Varför valdes den teori som valdes? Även tolkningar man gör kan och bör motiveras på samma sätt, med egna ord. Vad ser jag i det material som samlats in? Hur ser argumenten ut för de tankar jag utgår från? Och så vidare …
Som läsaren förhoppningsvis märker finns det i princip inget slut på raden av frågor. Tänk därför på att det absolut viktigaste för bedömningen av ett vetenskapligt arbete eller en uppsats är hur väl det går att förstå varför och hur man kommer fram till det man kommer fram till (det gäller för övrigt bloggande, och därför tar jag tacksamt emot invändningar och påpekanden om luckor i resonemangen, för jag vill vara konsekvent). Eftersom det går att välja nästan vilket syfte som helst, och vilken metod och teori som helst, och eftersom det finns hur mycket skrivet om hur många ämnen som helst, är det centralt för bedömningen av arbetet att forskningsprocessen är öppet redogjord för och att resultatet presenteras med väl genomtänkta argument.
Det finns inte ett enda sätt att skriva en uppsats på! Bara olika och mer eller mindre bra sätt. Det finns lika många sätt att skriva och utföra vetenskap på som det finns forskare, och det förklarar samtidigt att man under utbildningen till forskare många gånger kommer att få höra olika saker från olika lärare. Därför kan det inte nog påpekas hur viktigt det är att man, om man vill göra på ett speciellt sätt, argumentera för detta. Om man har hittat på ett genialt sätt att skriva på, förklara först och främst att man gjort det, och sedan också hur man gjort, varför man gjorde så, vad det går ut på, och varför man anser det vara bra. Här brister det, på alla nivåer. Likriktningen är påfallande och massproduktionen av artiklar befäster den utvecklingen, men formen har inget med vetenskapligheten att göra. Ingenting alls! Vilket naturligtvis inte betyder att man inte måste anpassa sig efter gällande normer om man vill göra karriär.
Det leder osökt vidare till frågan om handledare och examinator eller refereegranskare. Ofta märker man som lärare, när man läser utvärderingarna efter uppsatskurserna att studenterna missuppfattar detta. Därför bör följande poängteras, vilket delvis torde ha framgått ovan. Alla lärare och forskare har sitt eget sätt att se på vetenskap, och alla tänker kring och föredrar olika sätt som en uppsats kan utformas på. Vidare har alla olika saker som man ser som viktigare än andra, och det påverkar givetvis handlederiet eller den hjälp man får från kollegor under arbetets gång. Inom studentgrupperna talar man av förklarliga skäl med varandra och oundvikligen kommer man då att få höra olika rykten om vad olika lärare har sagt. Men det är bara att vänja sig! Det kan inte nog påpekas att det finns inte ett sätt att skriva eller arbeta på, bara olika sätt. Hör man olika saker, välj ett av dem och argumentera väl för det valet. Det är så man jobbar och tänker vetenskapligt. Transparens, igen. Och självständighet.
Handledaren eller vem man nu har vänt sig till för att få hjälp, måste man förutsätta, vill en väl och hjälper till så gott det går under arbetets gång. Han eller hon ger tips och läser text. Men det är alltid den som skriver uppsatsen som står bakom och skall försvara arbetet. Texten är helt igenom författarens. Vid examinationen eller när texten hamnat hos externa granskare, när arbete ska försvaras inför en opponent, då varken får eller kan man skylla på handledaren eller någon annan. Det är detta som är innebörden i självständigheten, att man skriver och arbetar efter eget huvud, på gott och ont. Som författare står man helt och hållet bakom den text man väljer att lägga fram. Handledaren har inget som helst ansvar för texten. Det betyder att om den är bra, då får man själv ta åt sig hela äran (och givetvis tvärt om, ifall den inte blir bra). Därför är det så oerhört viktigt att man som författare argumenterar väl, och inte slänger in saker för att någon annan sagt det, eller för att det står i någon manual eller dylikt. Fråga handledaren eller den som ger goda råd om du av någon anledning känner dig osäker. Det är mycket bättre än att bara mekaniskt göra som han eller hon föreslår. Ett bra sätt att tänka kring handledarens anmärkningar kan vara att det, eller detta, uppenbarligen inte fungerar. Men tänk samtidigt på att handledarens förslag just bara är förslag på hur man kan fixa problemet i texten. Och ibland kan det bli så att man gör en ändring på handledarens inrådan, och nästa gång får man ändå anmärkning på just det. Orsaken kan då vara antingen att man missuppfattat handledaren eller att texten ändrat karaktär och därför passar det inte längre att skriva si eller så. Handledaren eller granskaren bedömer alltid helheten och den text som föreligger. Och handledaren finns som ett stöd, inte som någon polis. Uppsatsen är ett självständigt examensarbete som visar vad man kan och behärskar.
Det leder oss över till examinatorn. Policyn på de flesta högskolor är att handledaren inte formellt godkänner de studenter han eller hon handleder. Det gör en examinator, det vill säga en extern granskare som inte varit delaktig i processen. Handledaren blir oundvikligen part i målet, färgas väldigt mycket av att befinna sig i den skapandeprocess som uppsatsförfattandet utgör. Därför blir det omöjligt för handledaren att betygsätta arbetet. Som handledare kanske man ser att studenten gjort enorma framsteg, från den första versionen till den sista, och då tycker man att den uppsatsen självklart ska få VG. Men som examinator läser man på ett helt annat sätt. Examinatorn ställs inför ett fullbordat faktum, slutresultatet. Den text som sedan blir offentlig. Examinatorn läser därför uppsatsen med helt nya ögon. Hans eller hennes uppgift är inte komma med synpunkter på texten utan att bedöma ifall det är just ett självständigt arbete där arbetsgången är transparent och där syftet verkligen uppfylls.
För att få betyget godkänt krävs att man har ett syfte som är genomförbart, att man valt en metod som passar till syftet och att det finns någon form av teoretisk utgångspunkt i uppsatsen och att man läst in sig på området samt att man genomför arbetet och presenterar det på ett sätt som fungerar. Uppfyller man dessa kriterier får man godkänt. För att få väl godkänt krävs det ganska mycket mer. Det räcker alltså inte med att handledaren är nöjd och att examinatorn säger att det är bra. VG får man om alla momenten i arbetet håller hög klass. Det krävs alltså ett relevant och genomförbart syfte (som uppfylls i uppsatsen), en bra och rimlig metod som presenteras med väl underbyggda argument, en välfunnen teori som förklaras på ett bra sätt (och som sedan används i analysen), en ambitiös genomgång av tidigare forskning och en väldisponerad presentation av arbetet.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats att poängtera att betygssättning i hög rad är subjektivt. Men när vi lärare anser att en student kommer nära de krav som finns ute i samhället då sätter vi VG, annars blir det G. Detta görs för studenternas skull och bedömningen skall vara lika transparent som allt annat vetenskapligt arbete. Godtycke hör inte hemma inom vetenskapen!
Svårare än så är det inte (sic) att skriva eller arbeta vetenskapligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar