måndag 10 oktober 2011

Onda minnen från bageriet


En lördag, den där ödesdigra sommaren 1988, när jag stod vid ugnen, som vanligt med uppmärksamheten riktad någon helt annanstans, och skulle dra ut de färdigbakade wienerbröden ur den varna ugnen, vippade ställningen till och en stråle med kokhett fett rann ner över min högra hand. Först blev jag bara förvånad för det kändes som det var kallt vatten som rann över handen. Sedan kom smärtan. Förblindad och förbannad försökte jag först ta det med jämnmod. Det stämde på något sätta ganska bra överens med min övriga känsla av alienation och missnöje. Men resten av dagen var det ändå en pina att ta ut vagnarna ur ugnen. Värmen påverkade såret och allt kallt vatten i världen skulle aldrig kunna hjälpa mig. Bara att härda ut.

Jag brände mig ofta i bageriet, det hörde liksom till. Och jag hade förmodligen inte kommit ihåg just den händelsen om det inte var för att samma sak upprepades på måndagen. Samma plåtar med wienerbröd, som av någon outgrundlig anledning släppte sitt fett och badade i smält rinnande margarin. Samma tankspriddhet, samma besvärliga vagn, och följaktligen samma förbannade vickande. Sedan först den ologiska känslan av kyla. Och därefter kom den, i vågor, en överjordisk smärta som denna gång var mycket värre än lördagens sensation. Ursinnig kastade jag plåten i golvet och vrålade uppgivet och rakt ut av förtvivlan. Det blixtrade framför ögonen av smärtan och besvikelsen över att jag inte hade bättre koll på läget. Och inte blev det bättre av att Mia kom bort och tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. ”Hur kan du bli så arg”, frågade hon. ”Det kan inte vara bra för hälsan”. Jag bara vände och gick ner i omklädningsrummet och skrek ut min frustration. Såret fick jag leva med hela sommaren för det ville inte läka riktigt eftersom sårskorpan täckte så gott som hela översidan av handen.

Att bränna sig på fett är inte roligt. I ett bageri får man aldrig, aldrig, aldrig släppa koncentrationen på det man har för händerna. För då är olyckan framme och man får vara glad om man har armarna i behåll. Tänker på killen som min lärare på bageriskolan talat om. Han som stod på en ranglig pall och friterade klenetter. Plötsligt går stolen sönder och han tar emot sig reflexmässigt med handen som åker rakt ner i den kokande oljan. ”Den svullnade upp till en stor boll och han kunde inte jobba på flera månader”, sa läraren med ett sadistiskt flin på läpparna.

Vassa knivar är ett annat farligt redskap som man måste se upp med. Även detta lärde jag mig den hårda vägen den där förbannade sommaren. Att skära sig lite det hände titt som tätt, men just denna episod minns jag tydligt eftersom den gick lite utanför det vanliga. Vi skulle göra kanelbullar. Och jag tänkte som sagt på något annat, det var ju ett rutinuppdrag. Stressad och med brödkniven i högsta hugg skar jag med hackande rörelser ut en rejäl bit. Den andra handen körde jag in i degmassan för få ett bra grepp om biten som skulle lyftas till kavlingsmaskinen. Allt vad jag orkade tog jag i och körde in vänsterhanden i degbiten samtidigt som jag skar med högerhanden. Och på något outgrundligt sätt hamnade vänsterhandens tumme precis framför den vassa knivseggen och när jag tog i allt vad jag orkade klämdes tummen mot eggen, djupt där inne. Precis som vid ugnen kopplade jag alldeles för sen ihop smärtan i ena handens tumme med vad jag gjorde med den andra handen. Då jag slet upp handen såg jag till min fasa hur det strömmade blod från min delade tumspets. Kniven hade trängt in i en bra bit i nageln och det gjorde fruktansvärt ont. Med Lasses hjälp lindades tummen med gasbinda och svart el-tejp och arbetet kunde fortsätta, om än i reducerad fart. Sedan sov jag dåligt flera nätter innan såret läkte.

Inga kommentarer: