fredag 28 oktober 2011

Tävla med, eller mot maskiner? Det är den stora och viktiga frågan.

Läser International Herald Tribune på planet till Dusseldorf. Fastnar särskilt för en artikel med titeln: Workers lag in race with machines, om konsekvenser på arbetsmarknaden av den snabba teknologiska utvecklingen. Forskarna som undersökt detta är inte riktigt överens. Resulterar effektiviseringarna i nedskärningar av personal, eller underlättar de arbetet för de anställda. Är maskinerna ett hot eller en möjlighet?

Frågan är otroligt viktig och av avgörande betydelse för samhället. Dock inte av de skäl som anförs i artikeln. Frågan är inte om maskinerna är ett hot i sig, eller ej. Konsekvenserna av dem ser vi redan, och de är av mer omvälvande art än man tror om man inte äger förmågan att se till sammanhanget som helhet. Och den förmågan är viktig, om än ofta bortglömd eller ansedd som oviktig. Men utan fokus på helheten kommer inga långsiktigt hållbara lösningar att kunna skapas.

Ser man bara till enskilda sektorer eller segment av arbetsmarknaden riskerar man att göra effektiviseringar som får oväntat negativa konsekvenser. Genom att dela upp och bryta ner arbetslivet i hanterbara bitar underlättas den ekonomiska styrningen av organisationen, om det råder ingen som helst tvekan. Och införandet av ny teknik som tar över moment och uppgifter underlättas för arbetstagaren. Dessa båda tendenser och inslag är oproblematiska, tagna var för sig. Ser man som inslag i och delar av en helhet blir bilden dock en annan. Men för att se den och för att kunna analysera konsekvenserna av hela processen krävs ett analytiskt helhetsgrepp.

För det första måste man förstå att det är en avgörande skillnad mellan komplexa system och komplicerade. Lever man med övertygelsen att världen och arbetsmarknaden är komplicerad, då är det logiskt att sätta upp mål och sedan bryta ner dessa i delmål, vilka kan följas upp och utvärderas i trygg förvissning om att alla får det bättre. Men om man försöker lösa komplexa problem på samma sätt, då uppstår problem. Komplexa problem går inte att bryta ner i delproblem, utan måste hanteras och kan bara lösas, hela tiden med helheten i fokus.

Det är svårt, brukar man säga, att hantera komplexa processer. Och det är sant. Men just därför är det viktigt att man inte förenklar och tar genvägar. För det gör bara att man skjuter problemen framför sig. Förr eller senare, och när man minst anar det, kommer problemen ikapp en. Och då måste man hantera dem i realtid, vilket är förenat med stora kostnader. Bättre då att i ett tidigt skede förbereda sig på att det är svårt, vilket det är. Men det är inte omöjligt! Och det finns kompetens för att hantera komplexa problem.

Kulturvetenskapen har under lång tid utvecklat och byggt upp sådan kompetens som kan användas för att hantera sådana komplexa problem som införandet av ny teknik och ekonomiska effektiviseringar ger upphov till. Som kulturvetare är det med fasa jag läser om hur man tänker kring och hanterar problemen som teknologin resulterar i, speciellt om införandet relateras till krav på ekonomiska effektiviseringar.

Ser man till helheten blir det uppenbart att det som utifrån ett avgränsat perspektiv ser ut att vara gott och bra, det får omfattande konsekvenser för samhället. Vad jag ser i samhället idag är alldeles för mycket teknik för teknikens skull och ekonomiska effektiviseringar som införs av ekonomiska skäl. Resultatet av att man hanterar ett komplext problem som om det vore komplicerat, blir att man lyfter arbetsföra och kompetenta människor ut ur arbetsmarknaden. Kostnaden för detta skjuts över på det allmänna, som i sin tur i och genom processen förlorar pengar. Detta är inte långsiktigt hållbart, inte med mer än att vi erkänner följande konsekvenser som bra och önskvärda.

En budget i balans, ekonomiska effektiviseringar och införande av ny teknik är inte ont i sig. Men sätten man väljer att disponera vinsterna ger upphov till olika konsekvenser, och dessa kan sägas vara onda eller goda. Allt beror på vilket samhälle man vill ha. Idag fokuseras på budget i balans, vilket oftast innebär åtstramningar och favorisering av ny teknik på bekostnad av satsningar på personalen.

Frågan, vad är ett samhälle, och till vad ska det användas, blir viktiga. Bara genom att börja arbetet där, på den abstraktionsnivån och i den änden kan man uppnå långsiktig hållbarhet. Bara genom att betrakta samhället som det komplexa sammanhang det är, och bara genom att fokusera på helheten kommer långsiktig hållbarhet att kunna uppnås. För utan en generell plan som utsatts för en grundlig konsekvensanalys går det att släppa lös ekonomer och ingenjörer. Idag är det ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträde framför humanister och politiker. Dessa yrkesgrupper har gått från att vara medel för det allmännas bästa till att bli mål för sina egna syften.

Teknik för teknikens roll, och ekonomisk vinst för vinstens skull, det är så det ser ut idag. Utan plan för vad man ska göra med vinsten i tid och pengar, kommer människorna att vara förlorare. Inte jag dock, bara de andra. Bara dem som inte har nog med kunskaper, mod, ork eller som helt enkelt inte kan anpassa sig, bara dessa individer kommer att råka illa ut i, med och av rådande tänkande. Detta blir den oundvikliga konsekvensen av att man idag inte förstår skillnaden mellan ett komplext och ett komplicerat problem.

Budget i balans är viktigt, ingen tvekan om det. Men vilka är de långsiktiga målen man vill uppnå med hjälp av budgeten? Det är den avgörande frågan. Först när den är löst, i god demokratisk anda. Först när många olika konsekvenser av budgeten utretts, först då har det blivit dags att kalla in ekonomerna, teknikerna och ingenjörerna. Där och då behöver vi dem, men först när vi vet vad vi vill uppnå med överskottet av tid och pengar.

Det är elementära kulturvetenskapliga kunskaper som här presenteras och sätts i verket. Kortsiktigt kan det tyckas som det smakar mer än det kostar att ta till sig ett sådant tänkande, men betänk då att förr eller senare visar sig konsekvenserna av ekonomiseringen och den tekniska utvecklingen. Vem som då är vinnare eller förlorare, det är mycket svårt att avgöra. Framtiden skapas här och nu, i och genom våra samlade handlingar.

Tänk efter, före! Gör om, gör rätt! Och framför allt, använd den kompetens som finns i samhället och lyssna på dem som har något att säga. Lyssna inte bara på dem som säger det du vill höra.

2 kommentarer:

Jeanette Johansson sa...

Vill inte, som ingenjör, bli hopbuntad med ekonomer! Vilka i sig inte heller är "onda" om de ägnar sig åt det de kan. Problemet är att ekonomin idag är så oerhört överordnad och verkligen ett mål i sig själv, det enda målet verkar det som. Och där har politikerna verkligen varit med, eller åtminstone hängt med i stället för att protestera. Förblindade av näringslivets lobbyister. Det pratas om "särintressen" idag, och då kan t. ex. LO klassas som ett sådant. Men de verkliga särintressena är ju dessa som tjänar enormt på den rådande världsordningen. Och som också haft makten att vrida världen i den riktningen, där pengar är det enda viktiga. "Ekonomi" har blivit en vetenskap trots att reglerna är påhittade och vartenda ekonomipris till Nobels minne brukar bevisa sig självt falskt kort efter att priset delats ut. Ekonomi är verkligen komplext när den är uppblåst och konstgjord som idag. Samtidigt är ekonomi egentligen tämligen enkelt och har dessutom den numera bortglömda betydelsen "hushållning" liksom "demokrati" en gång betydde "folkstyre"... Jag skulle hellre dela ut "ekonomipriset" för något bondförnuftigt som "Man kan inte använda något man inte har". Men då börjar vi närma oss en hållbar utveckling i vilken de stora snabba klippen inte är möjliga. Och en sån utveckling vill ju inte lobbyisterna, och därmed politikerna, och därmed en demokrati i nutida mening, ha....

Eddy sa...

Transparens, det ser jag som lösningen på dessa problem. Ökad genomlyslighet, på alla plan. Men det behövs insikt om problemet också, och ett intresse för samhället som helhet. Annars vinner den med mest kontakter och resurser.