lördag 1 oktober 2011

Varför det mindre bra är bättre än det som är perfekt

Hörde på radion för ett tag sedan något uttala sig i förklenande ordalag om, den dunkla idén hållbar utveckling. Det är en inte ovanlig inställning idag. Hela samhället och akademin är uppbyggd efter och hyllar principen om klart uttrycka, exakta definitioner. Tydliga mål, som går att byta ner i delmål, vilka alla kan följas upp. Det är vad som anses vara eftersträvansvärt. Och det är det så klart, ibland. När det går och när nöden så kräver. Då är det bra. Då kan man och bör man använda principen om klarhet och då bör man vara målrationell.

Men det finns andra sätt att tänka, också. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Under vissa omständigheter kan det vara bra att tänka i helt andra banor, hylla helt andra ideal. Omfamna en helt annan rationalitet. Här tänker jag visa på något sådant. Dra upp riktlinjerna för och ange tonen till det jag väljer att kalla Dunkelhetens lovsång.

Det dunkelt tänkta är inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Var dom behövs är en annan rationalitet, tid och insatser från många olika håll. Det finns ingen enkel lösning på problemen. Dags att inse det. Krisen kan inte lösas genom att lyssna på konsulter som säger sig kunna hjälpa. Lösningen ligger mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns. Så fort vi försöker definiera den och omforma den till mål, som kan brytas ner i delmål, glider den oss ur händerna.

Ett annat seende, och en annan förståelse, av världen behövs. En kulturvetenskaplig blick och kulturvetenskapliga verktyg. Det är vad som måste till. Här finns frön till något som kan växa upp och blomma ut till lösningar. Men för att se och förstå det krävs att man överger strävan efter klarhet, och istället omfamnar dunkelheten.

Det handlar om ansvar. Om ansvar som aldrig varken kan eller får delegeras. Klarhetens paradigm och enkelhetens, tydlighetens lov är som en sockerbit för alla dem som inget hellre vill än att effektivisera. Illusionen av tydlighet är farlig, för den delegerar ansvar. Faran ligger i att makten och inflytandet förflyttas uppåt i hierarkin, och när något går snett blir den logiska följden att man sparkar chefen. Sedan kan allt fortgå som vanligt. Det är en negativ konsekvens av strävan efter klarhet, och det leder bort från allt vad hållbarhet heter. Även om det är precis vad man säger sig vilja uppnå.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling ska vara dunkel, det är inte ett problem. Jag ska förklara varför. Det handlar också om ansvar. För så fort man har definierat en tydlig regel, då uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit (var det nu är) stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret förs ner på lägsta möjliga nivå.

Då är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan. Mångas insatser. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit, därför bör det vara en dunkel tanke. För dunkla tankar sätter igång fantasin, driver kreativitet och manar till handling. Precis vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Därför är det dunkla, i det sammanhanget inget problem, det är tvärt om som det ska vara.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt. Det var ju engagemang vi ville uppnå. Mångas handlingar. Därför är oklara vetenskapliga resultat att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, den skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Den engagerar och leder till handling. Handling som leder till rörelse, rörelse som ger upphov till förändring. Och många bäckar må blir som bekant snart till en å, och så vidare.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, det skapar ett behov av samtal. Och just hållbarhet kan liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om idén är klar och tydlig, då finns inget att samtala om längre. Då avstannar processen, och vi rör oss bort från det som skulle kunna bli hållbart.

Ovanstående tankar är mitt försvar mot kulturvetenskapens anklagelse för att vara flummig. Flummig är liksom dunkel, ett skällsord. Det vill vi inte ha. Fast vet vi det, att vi inte vill ha just det, mer flummighet och dunkla idéer? Vem talar om det för oss, att det dunkla är dåligt? Vilka intressen spelar vi i händerna genom att anamma klarheten, tydligheten och exakthetens ideal?

Det är frågor som behöver ställas oftare. Det är frågor som engagerar och som genererar handling. Det är frågor som jag ser som mitt vetenskapliga arbetes ledstjärna. Till dunkelhetens lov, skulle mitt vetenskapliga manifest kanske kunna döpas till.    

2 kommentarer:

Håkan sa...

Hej Eddy.
Jag får be om ursäkt i förhand om följande text har för lite dunkel och för mycket akademisk inriktning.

Jag studerar på Chalmers, som försöker få hållbar utveckling att bli ett signum för skolan. På lektioner om hållbar utveckling har jag mellan raderna lärt mig om uttrycket rekyleffekter.

Med ett enkelt exempel kan man säga att vid uppkomst av uppfinningar, t.ex. diskmaskinen, skapas ofta utrymme för att nya beteenden skapas. Beteendeförändringens bränsle kan vara frigjord mängd tid eller pengar.

Dessa beteenden kan vara dåliga eller bra, om man skulle sätta sådana stämplar på dem (i regel så syftar man på dåliga beteendeförändringar när man pratar om rekyleffekter). Min teori är att våra förändringar i bl.a. konsumtionsmönster är sådana här rekyleffekter. Det frigörs ibland tid, ibland pengar av diverse anledningar och företag (inte minst reklambyråer) har bemästrat konsten att utnyttja detta.

Även om alla våra uppfinningar och vår hållbarhetssträvan är god och är ute efter att effektivisera, så föder de flesta av dessa små monster som tillsammans kan bidra till en kollektivt sämre miljö än den som fanns innan.

//Håkan

Eddy sa...

Tack Håkan, för intressanta synpunkter. Är inte bekant med begreppet rekyleffekt, men det låter som en viktig insikt och ett fenomen att förhålla sig till om man vill uppnå hållbarhet. Och nu får du inte missförstå mig, jag tror att hållbarhet skapas i och genom samtal mellan människor med olika kompetenser, men illustrar inte detta exempel att hållbarhet är en komplex fråga som inte kan lösas, uteslutande med ny teknik? Även beteende och tänkande spelar in. Här ser jag vägar framåt, öppningar till samtal. Kulturvetare och ingenjörer, tillsammans. Så skapas hållbarhet! Hör gärna av dig igen. Frågan är viktig!