söndag 27 november 2011

Är alkoholen verkligen en vara bland andra?

Mitt enkla och tydliga svar på frågan i rubriken är att, nej det varken kan eller bör alkohol betraktas som. Det är också samhällets officiella åsikt att alkohol inte är en vara lämpad att säljas på en oreglerad marknad. Det går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4: ”Försäljning av drycker som omfattas av denna skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.” Samma svar har många alkoholforskare kommit fram till. I antologin, Alcohol: no ordinary comodity (Babor m.fl 2004), presenterar en rad rön som pekar i den riktningen. Författarna i antologin uttrycker i slutdiskussionen en önskan om att vetenskapen ska tas på allvar och att politiker måste lyssna på vetenskapsmännen och kvinnorna. Jag håller naturligtvis med, men man behöver faktiskt inte sitta med armarna i kors och vänta på att forskarna ska bli klara med studierna för att inse att alkohol inte är en vara bland andra varor. Det behövs inga experter för att få ögonen för det faktum att alkohol är något väsensskilt från tvättmedel, rakhyvlar, datorer och så vidare. Vad som behövs är bara en öppenhet för och en vilja att lära sig se tecknen på detta.

En berättelse som visar på alkoholens mycket speciella karaktär som handelsvara finns i Ulf Lundells bok Saknaden, som handlar om Florian Douhan, en känd målare som på grund sitt destruktiva alkoholmissbruk länge dansat runt på löpsedlarna. Men nu är han nykter och har så varit ett tag även om alkoholen fortfarande håller honom i ett järngrepp:
Drick då för helvete! skrek nån djupt inne i mej, varför ska du behöva ha det så här, du vet ju att ett par glas vin fixar det där, det blir lugnt! Men jag hade bestämt mig för att till varje pris inte dricka. Till varje pris.
Florian vill och har också beslutat sig för att börja måla igen. Först måste han bara städa ateljén. Det gör han och i drivorna av skräp hittar han, vilket nämns som i förbifarten, tre burkar starköl som han ställer i kylen och fortsätter städa. Sedan åker han hem. Nästa dag sitter han i ateljén och väntar på inspiration:
Jag vet inte om det var dom där vita, uppspända, utmanande dukarna som fick omvärlden att försvinna, om det var samma läge som självmordskanditater i krig upplever, om det var själva sanningens ögonblick som plötsligt omslöt mig, om friheten och anarkin bara blandades upp i blodet och strök ut allt som stod på minneslapparna eller om jag plötsligen bara hittade hem. Hur som helst så reste jag mig ur fåtöljen och gick till kylen och tog ut en av dom där Steinlager-burkarna och slog mig ner i fåtöljen igen och rev av öppningen och drack några klunkar och så stirrade jag på dom där dukarna igen några minuter och kände ölen landa i magen och det sprittande, domnande ruset spridas ut i blodet, i lemmarna och Miles vred sina sparsmakade toner runt i ateljén och jag mådde som jag egentligen ville må och jag drack några klunkar till och sen reste jag mig och satte igång.
Så beskrivs inledningen till en destruktiv period av fylla för romanens huvudperson och det är en illustration så god som någon på hur alkoholen för vissa, i speciella sammanhang blir till ett slags aktör med egen vilja, inför vilken man är maktlös. Och det är Florian långt ifrån ensam om. Anonyma alkoholisters första steg (se t.ex. De tolv stegen) i behandlingen för att bli nykter lyder så här: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi förlorat kontrollen över våra liv.”

Hur man blir missbrukare och vad ett missbruk är finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000b) men allt sådant ligger utanför fokus för vad jag vill peka på här. Det räcker gott att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol övergår från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet. Ingen blir alkoholist över en dag. Det framgår inte minst av Ulf Lundells samlade författarskap och musikproduktion. I början av karriären handlade sångerna och böckerna mestadels om positiva aspekter av alkohol (även om drogens baksida alltid funnits närvarande), medan det i den senare produktionen är tvärt om.

Väldigt mycket talar för att människors förhållande till alkohol är ett resultat av komplexa och över tid utdragna och därför oöverblickbara processer där en lång rad faktorer reglerar utfallet. Alkoholistblivandet är helt enkelt resultatet av en kombination av tillfälligheter som utspelar sig längs ett sluttande plan där bruket av alkohol sakta förskjuts, tills den gräns passerats då omgivningen uppfattar att allt inte är som det ska. ”Jag förstod inte hur det hade gått till. En alkoholist var ju någon som låg på parkbänken. Men jag hade burit in parkbänken i vardagsrummet. Den stod härinne.” Så säger ”Birgitta 55” efter att hon kommit till insikt om att hon är alkoholist, i boken Alkohol – varför vi dricker som vi gör (Heldmark 2005). En av de nyktra alkoholister som intervjuades till min C-uppsats i etnologi (Nehls 1994:31) berättade också att, ”vill en alkis dricka får han tag i alkohol även om han måste klättra till månen.” Och det är säkert sant, men frågan är naturligtvis när, det vill säga vid vilken punkt längs det sluttande planet man är att betrakta som alkoholist? Ingen kan veta det eftersom alkoholistblivandet är resultatet av en lång och oöverblickbar process med oändligt många aspekter, fylld av olika vägval, där ingen enskild aktör styr processen.

Om argumenten ovan inte räcker för att övertyga läsaren om att alkohol inte bör betraktas som en vara bland andra kanske följande tankeexempel fungerar bättre. Det är svårt att hitta siffror på antalet missbrukare, beroende på att mörkertalet är väldigt stort. Men i boken Beroendetillstånd, av Markus Heilig finns en genomgång av olika studier som gör gällande att cirka 10 % av befolkningen konsumerar över hälften av den alkohol som totalt förbrukas.

Låt oss för enkelhetens skull hålla fast vid siffran 10 %. Det låter som relativt hyfsade odds, eller? Nio av tio har inga problem. Men siffror, vilka många forskare är förtjusta i, blir lätt abstrakta och svåra att ta till sig, speciellt när det gäller ett så känsligt ämne som alkoholkonsumtion där graden av självförnekelse hos många brukare är stor. Vissa ser dessutom, men väljer medvetet eller omedvetet, att inte registrera det man ser. Därför vill jag påpeka att jag förlorat minst två riktigt nära vänner på grund av alkoholproblem. Och även om jag själv inte har några minnen av det vet jag att morfar misshandlade mormor när han inte var nykter. Och om kretsen av vänner vidgas stiger antalet individer med alkoholproblem i min närhet betänkligt. Jag har tappat räkningen på arbetskamraterna och bekantas bekanta som har eller har haft problem med alkohol. De allra flesta borde ha liknande erfarenheter. Jag vägrar tro att jag är unik.

Istället för att vara fixerad vid siffror kan man leta efter exempel på människor i ens närhet med alkoholproblem, då kryper samhällets alkoholproblem väldigt mycket närmare än den abstrakta siffran 10 % som dessutom inte säger något, varken om antalet drabbade (det är ju inte bara den som dricker som påverkas) eller om vilka konsekvenser som supandet ger upphov till.

Något att tänka på nu när vi går in en lång period av glöggdrickande. Och något att tänka på Systembolaget, när ni jobbar med att återfå förtroendet blnad kunderna.

Inga kommentarer: