lördag 12 november 2011

Låter tankarna flyga fritt, dagen efter

Var på fest igår. Känner det idag, i huvudet och kroppen, att det var fest igår. Fest är lika med alkohol, inte bara för mig, utan för hela det sammanhang jag lever i och med. Och alkohol ger upphov till effekter som går långt utanför etanolmolekyelns ganska ringa betydelse. Det spelar ingen roll hur jag som ensam del av helheten agerar, det är helheten som bestämmer. Alltså mår jag inte riktigt som jag förtjänar (vilket är ett påstående som förutsätter att jag skulle vara ett autonomt subjekt), utan snarare som jag kunnat ana redan innan med tanke på omständigheterna (jag skulle ju gå på fest). Det är alltså inte mitt fel att jag mår dåligt, men heller ingen annans. Det är en konsekvens av sammanhangets tillblivelse. Dåligheten är ett resultat av många olika aktörers interaktion. 

Jag skriver detta för att påpeka att följande bloggpost är skapad av en man som inte riktigt är närvarande. Tankarna som passerar genom mig är inte att lita på, eller jag kan i alla fall inte fullt ut känna mig säker på att det som skrivs håller hela vägen. Men jag kastar mig ut, i övertygelsen om att det i alla fall inte gör någon skada. Ta det som kommer för vad det är, ett hugskott. Ett anslaget ackord, som får klinga ut och landa i tysthet om det inte har någon betydelse, eller tankar som någon annan kan bygga vidare på. Detta är början på något, eller slutet. Vilket svaret blir står utanför min kontroll. Det kan jag vila i, och låter nu fingrarna flyga över tangenterna i enlighet med sammanhangets logik.

Tänkte utifrån veckans föreläsningar om semiotik reflektera över ett objekt som stolen. Den består av två komponenter: Dels materia, dels en idé. Dessa båda aspekter är giltiga för allt som finns i världen, allt som spelar någon roll inbegriper materia och idé. Är det bara materia händer inget, den bara är. En ensam idé kan vara hur bra som helt, men om den inte förmedlas via talat eller skrivet språk, till andra, händer inget. Världen blir till i och genom händelser, genom handling. Blivande. Det är så stolar skapas, av materia och idéer i handling. Inte bara stolar blir till på det sättet. Världen skapas så. Den blir till i samspel mellan materia och idéer. Det jag vill säga handlar alltså inte bara om stolar, det handlar om allt. 

Kulturvetenskap är en vetenskap som mutat in idéerna som sitt område. Vi undersöker idéernas roll i världens blivande. Andra vetenskaper riktar in sig på och tar ansvar för det andra, materien. Båda aspekterna behövs. Båda är lika viktiga, om vi vill förstå den värld vi lever i. Det är vad jag tror på och vad jag kämpar för. Det är drivkraften som får mig att gå upp på morgonen. Det är vad som får mig att blogga även när jag mår dåligt. Det är vad jag hänger upp mitt liv på. Tron på att det jag gör är viktigt. Men nu var det inte mig detta skulle handla om, det var stolen (och allt annat som finns i världen).

Nästa frågan man måste ställa sig är om stolens idé finns i världen eller utanför. Platon skiljde mellan idéernas värld och fenomenens. Hans tankemodell bygger på att idéerna är åtskilda från materien, att de ligger utanför världen som bebos av människor. Med en sådan världsbild kan den som inte förstår bättre få för sig att man kan lägga ner ett ämne som kulturvetenskap. Det blir logiskt när pengarna inte räcker att man gör sig av med allt som inte är av denna värld. Att skilja idéerna från materien är ett sätt att tänka. Det är en kontingent tanke. Fullt möjlig, men på inget sätt nödvändig. Det förstod Platons elev Aristoteles som förde fram en annan tänkbar utgångspunkt, nämligen att idéerna finns i samma värld/dimension som fenomenen/materien. Tänker man så, vilket är fullt möjligt men inte nödvändigt, då framstår nedläggningen av humaniora i en helt annan dager. Nedläggningstanken framstår då närmast som självmord. En vital del av världen kapas när vetenskapen om idéerna tystas och kunskapen dör. Världen som vi känner den kommer att förändras, om vi lägger ner kulturvetenskapen. Platons tankar hör hemma i religionen. Aristoteles i vetenskapen. Vem ska vi lyssna på? Frågan är öppen, men svaret vi väljer kommer obönhörligen att ge upphov till konsekvenser. 


Okej. Nu är jag igång. Solen lyser, och snart är det dags för nästa kalas. Denna gång ett barnkalas, vilket betyder, ingen alkohol. Skönt. Men först vill jag fortsätta tänka högt en liten stund. När man väl kommit fram till en ståndpunkt rörande detta med relationen mellan idéerna och materien öppnar sig nästa fråga. Den handlar om hur man når kunskap om världen. Frågan är om sanningen finns i världen, för oss människor att upptäcka, eller om den skapas samtidigt med livet och världen? Svaret beror på inom vilken vetenskapstradition man verkar, på vem man frågar. Det råder ingen enighet här. Och det råder ingen enighet om hur man ska arbeta vetenskapligt för att besvara frågan. Man kan iaktta världen med sina sinnen. Då har man en induktiv ansats och samlar empiriska belägg som stödjer den idé man har om hur det är, ju fler belägg desto bättre svar. Så ser logiken ut. Eller också vänder man sig inåt och använder logik för att komma fram till ett svar. Då har man en deduktiv ansats.
En tredje väg att gå är att släppa tanken på att sanningen skulle finnas någonstans och börja engagera sig i världens tillblivelse, i realtid. Man måste inte veta om det är sant det man gör och tror, det räcker att agera och vara uppmärksam på konsekvenserna. Detta är en pragmatisk ansats. Frågan om rätt eller fel blir lätt en fråga om makt. Med ett pragmatiskt sanningskriterium är alla tankar värda att testa, och dess värde och betydelse bestäms av konsekvenserna som handlingarna ger upphov till. Detta är det vetenskapliga förhållningssätt jag valt. Det pekar framåt. Mot den plats där jag vill vara, i världen, i handling. Jag vill att det jag gör ska betyda något. Jag vill förändra världen till det bättre. Jag tror på idéernas kraft.

Utgår man från stolen skulle jag vilja hävda att det bästa sättet att förstå den (och allt annat i världen), det är att man utgår från att stolens idé finns i världen, och att sanningen om stolen skapas i interaktion, eller ett slags förhandling mellan en rad aktörer. Det är så jag ser på akademin också, som en förhandling mellan en rad aktörer med olika kompetenser. Ett möte, ett samtal, här och nu. Resultatet är världen så som vi känner den.

Samtalet skulle med denna förståelse kunna delas upp i olika aspekter, vilka olika vetenskaper är olika bra på att hantera och förstå. Ingen viktigare än någon annan. Här är mitt förslag på några aspekter och frågor kopplade till dessa. 

Material, först. En viktig aspekt. Vilka material är möjliga? Vilka är materiens egenskaper, och hur bör man göra för att tillverkningen eller blivandet skall bli långsiktigt hållbart? Överfört till vetenskapen om människan är det hennes biologiska egenskaper som faller under denna aspekt. Det är en viktig aspekt, men människan är inte bara sin biologi. Hon är inte bara arv.

Människan är också ett resultat av miljö, av det sammanhang inom vilket hon blir till. Människan är inte antingen arv eller miljö, hon är både arv och miljö, samtidigt. Människan liksom stolen är resultatet av ett slags interaktion mellan idéer och materia. Båda aspekterna är lika viktiga och behöver undersökas.

Stolen blir dock en stol först när den används. Och dess värde, som stol betraktad, står i relation till dess funktion. Samma gäller för människan. Hon är inget i sig, hon blir till och kan bara värderas i förhållande till sina handlingar. 

Materia, idé, användning. Det är vad världen och livet blir till i, av och genom. Samspelet mellan dessa aspekter ger upphov till allt. Alla kunskaper behövs för att mänsklighetens långsiktiga överlevnad skall kunna säkras. Låt ingen få dig att tro något annat. Världen, samhället, människan (och stolarna vi sitter på) är ett resultat av förhandling, inte bara mellan människor. Världen blir till, i mellanrummet mellan tankar, idéer och materia. Och dess värde bestäms med ledning av resultatet av handling.

Är det en vinst att dra ner på resurserna för humaniora? Eller är det en handling med fatala konsekvenser? Det får framtiden utvisa! 

Inga kommentarer: