Framme i Sorsele är det soligt och skönt, men här är våren ännu lite mindre utvecklad. Strax innan vi ska åka de sista milen fram till Ammarnäs kliver det på en för mig exotisk figur, en mycket gammal same i kolt. Han ser ganska skröplig ut, men stödjer sig på en imponerade vackert utsmyckad vandringsstav. Han sätter sig framme hos chauffören och samtalar med denne som om de vore gamla vänner. På bussen är det nu bara samen, en liten flicka och jag som sitter längst bak och förundras över naturens skiftningar.
Vi kör genom väldiga dalgångar mellan de böljande bergen som först här verkligen ser ut som berg. Och det är en viktig sak som jag lärt mig under åren av resande i Sverige, att det är ett väldigt platt land. Bara i fjällvärden finns det riktiga berg, annars är det mest kullar och böljande landskap om det inte är helt platt, mil efter mil som hemma i Västergötland. Men i takt med att vi närmar oss målet för resan så tornar den omgivande naturen majestätiskt upp sig. Längst uppe på topparna ligger snön kvar, men nere i dalarna är marken snöfri. En skir grönska glimmar i solskenet och jag får än en gång detta år uppleva vårens allra första fas, vilket fyller mig med än större tillförsikt. Det finns ingen bättre tid på året än våren att börja på nytt, att träda in i en ny fas.
Tänker på den lille kille jag en gång var, som trodde alla om gott och som med glädje gav sig ut i livet med en orubbad upptäckarglädje. Tänker på hur han sakta tvingades inse att han inte passade in och hur ont det gjorde i honom. Hur han med olika medel och av olika individer, ofta sådana som fanns i hans närhet, förpassades till ett utanförskap. Det började i lågstadiet, med smågliringar och plötsliga påhopp, fortsatte och eskalerade i mellanstadiet. Fortfarande i sexan hade det jag utsattes för inte knäckt min tro på mig själv, än så länge var problemen allt för kopplat till ett fåtal individer. Särskilt en kille som själv hade uppenbara problem, men som kompenserade detta dels genom att vara bäst på fotboll, dels genom att ge sig på mig som fanns under honom i hackordningen. Men det kunde jag klara av. På högstadiet blev det emellertid värre. Det var då, som amerikanarna säger, the shit hit the fan. Plötsligt var det som alla var emot mig och det ansågs legitimt att ge sig på mig. Jag tvingades sakta in i ett defensivt tillstånd som spädde på min längtan bort från allt, framförallt det påtvingade utanförskap som blivit min identitet.
Jag inser att det inte finns ord för att uttrycka den tacksamhet jag känner gentemot de vänner som faktiskt fanns där och som accepterade mig som en självklar del i deras liv och som trodde på mig, som visade att jag kunde betyda något för någon. Intresset för skolan var minimalt, ändå gick jag dit. Jag sökte kunskap, men oftast inte den kunskap som lärarna tillhandahöll. Men det var den enda som fanns att tillgå då. Skolan var också den plats där jag hade min sociala tillhörighet, min position. Utanför skolan var jag ingen och det var bättre att vara en nedtryckt påpassad medlem i ett kollektiv än att inte vara någon. Ensam är inte stark. Så jag stretade på, i motvind och brottades med demonerna i ensamhet. Ändlösa turer på mopeden på skogsvägarna runt sjön, eller på promenader i skogen blev min terapi, mitt sätt att komma vidare. Det var där jag satte ord på det som hände mig och när det väl var gjort kunde minnena katalogiseras och placeras i därför avsedda boxar. Aldrig kommer jag att glömma, men det räcker att i minnets dunkla vrår beskåda boxarna med olika besvikelser. Jag vill inte och behöver heller inte öppna dem. Bara vetskapen om att de finns där fyller mig med tacksamhet nog att inse att det alltid kunde varit värre. I ljuset av de boxarna inser jag ofta att jag har det bra, fortfarande.
Det finns andra minnen också. Minnen av spännande upptäcktsfärder i alkoholens mystiska värd med kompisarna, och fantastiska möten och relationer med flickor. Kärleken var kanske det som räddade mig. Hur spännande var det inte att för första gången vara ensam med en flicka, på hennes rum i mörkret och först prata om allt möjligt och sedan uppleva hur samtalsämnena tar slut och bara lyssna på andhämtningen och känslan av närhet. Det var inte där som problemen stod att finna, inte hos det motsatta könet. Flickorna på skolan accepterade mig och lät mig vara, utan att ignorera mig. Mitt problem var killarna. De kunde inte acceptera mig för den jag var. Jag skulle in i fållan, med våld om så krävdes. Kanske de såg mig som ett hot eftersom jag inte ställde upp på deras bild av vad en kille skulle vara. Jag hade inga muskler och mätte mig aldrig fysiskt med någon, på eget initiativ. Däremot tvingades jag ständigt in i kraftmätningar, förmodligen för att det var ett säkert sätt för alla att vinna. Jag var den perfekte motståndaren. Dessutom gick det inte en dag i sjuan utan att jag grät, öppet. Fortfarande har jag väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. Och det har förmodligen varit min välsignelse för jag har därmed alltid kunnat skölja bort problemen.
Vägen ut. Bort, från den plats där jag växte upp, mot det osäkra men lockande i staden var ångestfylld. Men väl där uppfylldes jag till min glädje av en befriande morgonluft. På bageriskolan kände jag mig plötsligt välkommen. Jag var en i gänget och behövde inte alltid vara på min vakt. Men eftersom vårt samhälle nu en gång för alla ser ut som det gör så fick jag betala dyrt för känslorna av tillhörighet och hemkomst. Bagerarbetet är slitigt och utförs på samhällets bakgårdar och på tider då alla andra sover. Det påverkar det sociala livet menligt. Och efter några år insåg jag att det pris jag var tvungen att betala ytterst hade sin upprinnelse och viktigaste orsak i alla de plågoandar som genom de viktiga tidiga åren utsatte mig för än det ena, än det andra, allt efter respektive individs dagsform och uppfinningsförmåga. Det är en klen tröst att veta att många av dem idag, ute i samhället, i den verkliga världen, inte lyckats speciellt bra. Skadeglädje är inte sann glädje. Vad bryr jag mig om dem, idag?
Jag får vara glad över att kunna konstatera att resan varit mödan värd. Även om det tagit tid och även om jag ofta tvivlat på utgången och det kloka i att fortsätta på den inslagna vägen så känner jag mig nu äntligen hel, fortfarande ganska mycket utanför, men äntligen hel och i besittning av mitt eget öde. Det är en känsla som inte går att köpa för pengar och förmodligen hade jag inte uppskattat den om den varit mig given och självklar från födseln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar