Läser i dagens GP, i en krönika av Elin Grelsson, om en akademisk vänster som tar sig rätten att stå utanför samhället och kritisera det, bara för att vi inte lever i deras personliga socialistiska dröm. Det är även min bild, att akademin kryllar av kritiskt skolade forskare som blandar samman kritik och kritisk. Ser detta som en demokratisk utmaning av stora mått. En principiellt viktig fråga, inom såväl akademin som samhället. Hur ska man göra om man tvingas inse att allmänheten inte tänker som man själv, om den vision om det goda samhället som man själv har inte delas av folket? Hur bör man som akademiker agera om politiken inte förs i den färgskala man själv föredrar?
Är det okej att som statligt avlönad använda sin kompetens och sitt inflytande för att kritisera det rådande, utan att engagera sig i processen, med argumentet att jag har inte röstat på dem som har makten? Eller bör man gilla läget, engagera sig i världens blivande fullt ut, och granska samhället kritiskt? Kort sagt, vad går det akademiska uppdraget ut på? För det är detta jag vill reflektera över, det statligt avlönade, akademiska, uppdraget.
Vad ska vi ha Universitet och Högskolor till? Om det råder det ingen enighet i samhället, och det ska det kanske inte göra heller. Demokratins grundbult är just samexistensen av olika åsikter och synpunkter samt respekten för varandras olikheter. Men jag tror att alla är överens om att det är problematiskt om den högre utbildningen närmar sig politiken, om högre utbildning har en politisk agenda. Jag tror även att de flesta är överens om att ett vetenskapligt förhållningssätt kännetecknas av ett kritiskt förhållningssätt och att det är någon väsensskilt från kritik. Akademiker har naturligtvis, som alla andra i en demokrati, en politisk åsikt. Det vore märkligt annars. Akademiker har också en vision och en uppfattning om vad ett gott liv kännetecknas av.
Hur får man ihop dessa båda aspekter av mänskligt liv: demokrati, och kritisk vetenskap? Svaret blir tyvärr att det får man sällan. Allt för ofta används akademiska titlar i politiska syften. Och alldeles för ofta ser man akademiker som blandar ihop kritik med kritisk. Skolningen i kritiskt tänkande resulterar paradoxalt ofta i slutsatsen, som Grelsson pekar på, att, "vad var det vi sa. Kapitalismen är fel väg att gå, och eftersom vi visste det kan vi nu stå vid sidan av och se på när skeppet går under." Jag håller med Grelsson om att det är en djupt osolidrarisk hållning gentemot dem som faktisk drabbas hårdast av den förda politiken. Som akademiker tjänar man (om man har en fast anställning) så pass mycket pengar (från det allmänna) att man inte tillhör arbetarklassen, hur mycket vänster man än är.
Om de som har landets högsta utbildning inte engagerar i samhället utan väljer att sura på sin kammare för att folket inte förstår sitt eget bästa. Om akademiker anses sig kunna friskriva sig från samhällsengagemang, i väntan på proletariatets diktatur, då är vi alla farligt ute. Det är en väg som leder till annat annat än gott. För hur mycket man än föraktar ansvariga politiker och hur många fel och briser man än ser med den förda politiken. Hur långt min vision är ligger från det samhälle jag lever i så är det ett faktum att jag uppbär lön från det allmänna.
Lön får man för utfört arbete, det är den rådande principen. Och den som ger har rätt att få något tillbaka (och här spelar det inger roll vad man anser vara rimligt att kräva, det är principen jag vill åt). Vad är detta något, vad är rimligt att kräva? Om det har jag tänkt ganska mycket genom åren. Och mitt svar lyder som följer.
Akademiker har ett ansvar att bidra till det samhällsbygge som föder dem. "Så du menar alltså att man ska ställa upp på högersvinens politik och sälja ut vetenskapen till marknaden?" Jag hör motargumenten. Det är som ett slags ryggmärgsreaktion, det är reptilhjärnan som talar. Men den som reser invändningar mot att man som akademiker bör ställa sina kompetenser till samhällets förfogande, han eller hon sitter fast i ett tankefel. Bara för att man är med och engagerar sig betyder inte att man ställer upp på och omfamnar politiken som förs. Tvärt om! Som kritiskt skolad akademiker ser jag det som min plikt att peka på alla missförhållanden som rådande samhällsorganisation ger upphov till. Jag vill också förändring, men eftersom ingen lyckats övertyga mig om att den kommer av sig själv måste jag engagera mig. Om inte annat så för att jag redan genom att uppbära lön från staten är en del av det jag kritiserar. Den största paradoxen är just akademikers oförmåga att se detta samband.
Det går inte att ställa sig vid sidan av världen. Alla är oundvikligen en del av världens blivande. Oavsett hur man ser på den förda politiken. Vi lever i en demokrati, och som medborgare är vi solidariskt ansvariga för allt som sker. Ökat engagemang, från fler, speciellt från dem som skaffat sig en hög utbildning på det allmännas bekostnad och som lever gott på statliga medel, det är den enda vägen mot varaktig förändring.
Vetenskap både får och bör vara, kan inte vara något annat än, normativ. Så länge den är kritiskt engagerad i världens blivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar