torsdag 1 december 2011

Kunskapens roll i samhället? En kulturanalys.

Kunskapslinjen läser jag om i dagens SvD, i en Ledare av PJ Anders Linder, som skriver följande,
Socialdemokraterna lever fortfarande ett rikt inre liv vad skolfrågorna beträffar. Wernerssonfalangen har inte gett upp och kan säkert skörda en och annan framgång än i dag. Men trenden pekar i rätt riktning. Kunskapslinjen har stärkt sin ställning, vilket i sin tur innebär att mittpunkten i hela den skolpolitiska debatten hamnar i mycket mer gynnsam terräng.
Skolan är i fokus. Vår framtid står på spel, och väldigt mycket är väldigt fel, det verkar vara den allmänna åsikten. Var är forskarna i den debatten, de som forskar om pedagogiska frågor? Jag kanske missar dem, men de är i så fall inte speciellt ihärdiga. Skolfrågan ägs idag helt av Folkpartiet, och av Jan Björklund. Och den ser jag som ett slags tecken i tiden. Den visar vilken syn på kunskap som finns samhället, och den visar också vilken roll forskningen har. Detta kan sammanfattas i två enkla satser, som utvecklas längre ner. 1. Kunskap finns i världen, för oss människor att upptäcka i dess renaste form, och den är alltid en och odelad. 2. Forskare behövs för, och forskningens roll är, att underbygga politiska (politik i Palmes definition, att vilja) beslut. En fråga, en forskare och ett svar. Det är så det ser ut, i samhällsdebatten, i medierna och i politiken. Huruvida denna den rådande och mycket spridda uppfattningen stämmer överens med hur det faktiskt ser ut och fungerar i världen, det är högst oklart. Jag väljer att förhålla mig skeptisk, och skall här försöka förklara varför.


Synen på forskaren som en som har direkttillträde till verkligheten, och synen på kunskap som antingen sann eller falsk, är vida spridd. Överallt finns exempel på detta, även om få håller med om att det är så de tänker. Samtidigt har alla en uppfattning om hur det är. När dessa båda, djupt mänskliga egenskaper, sätts samman, vilket de gör i människors levda vardag, då får det konsekvenser. Alla drömmer om en okomplicerad värld där alla mår bra, och det är politikens yttersta mål att verka för just det. Men det är en utopi, det vet alla! Och jag är övertygad om att samhället skulle kunna närma sig den utopin om man kollektivt övergav eller i alla fall förhöll sig kritiskt till den vanföreställning som synen på kunskap leder till.

Forskning och forskare utnyttjas idag inte till det de är bra på, och kunskaperna som finns inom akademin används inte optimalt. Med tanke på att neddragningarna inom högre utbildning motiveras med hjälp av ekonomiska skäl blir detta paradoxalt. Vad jag vill se är ökat inflytande av forskare, och jag använder här pluralformen medvetet! Jag vill vidare se en annan förståelse för och syn på kunskap i samhällsdebatten. Om detta har jag skrivit på olika ställen, här och i vetenskapliga arbeten. Det som följer är tankar som ju mer jag jobbar med dem, desto viktigare och mer användbara framstår de som. Det handlar i korthet om att göra precis tvärt om i förhållande till hur man gör och tänker idag.

Jag ser ett skriande behov av nytänkande, inom politiken, ekonomin, skolan och akademin. Det bygger på att fler, på framträdande positioner i samhället vågar ge upp en del av sig själv. Tanken bygger på att man mer betraktar sig själv som representant för specifika kompetenser än som företrädare för en specifik disciplin/kunskap eller ett företag, med allt vad det innebär av positionering och bevakning av särintressen. Idag är det alldeles för stort fokus på Individen (med följden att de individer som anses viktiga kan ställa vilka krav som helst. Läs lyxbostäder och miljonbonusar, för att sköta sitt jobb).

Nyttan med det tänkande och den kunskaps- och människosyn som jag arbetar med kommer till sin rätt först när förhållandet i samhällsdebatten, politiken och i arbetslivet är sådant att det som möts i debatter om vad man bör göra är kompetenser. En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar, samhälls- arbets- och forskningspolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter eftersom dessa alltid bara är mindre delar i större system. Skolfrågan till exempel, den går inte att lösa enbart med åtgärder i skolan, problemet med sjuknade kunskaper handlar också om synen på barnuppfostran och den socioekonomiska situationen i familjerna (och så klart om en hel massa andra saker). Genom att göra sig aktivt medveten om detta sakernas tillstånd, att det inte finns några vattentäta skott i samhället och världen, och med hjälp av insikter om vilka logiker som ligger bakom, går det att förstå vad som möjligen kan vara fruktbara strategier för att närma sig utopin om ett välmående, hållbart samhälle där alla mår bra. Men för att nå dit måste man först förstå att det går inte att styra utvecklingen mot ett på förhand formulerat detaljmål, vilket rådande syn på forskning/kunskap olyckligtvis får oss att tro.

Vetenskapens syfte och det enda värde kunskapen har är helt och hållet avhängigt resultatet som arbetet kan komma att ge upphov till. Det är därför uteslutande vad som händer i mötet mellan en lång rad kompetenser som räknas. Och här väljer jag att citera filosofen Gilles Deleuze som menar,
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (ibid).
Citatet kan sägas handla om vikten av att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt, om att förstå att det som uppfattas som just nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff.

Framförallt handlar det om vikten av att förstå att det är handlingarna som många utför som skapar världen. Stölden som omtalas i citatet handlar om att använda begrepp på det sätt som man själv finner användbart, oavsett om upphovsmannen eller kvinnan håller med eller ej. Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar.

Till den som eventuellt tycker att Deleuze har fel, kan det finns en poäng att påpeka det faktum att om tankarna inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, om ingen hakar på och gör något konkret av tankarna, då kommer processen obönhörligen att självdö. Det enda sättet att bilda sig en adekvat uppfattning om en teoris användbarhet och eventuella nytta är att utgå från konsekvenserna som den kan tänkas ge upphov till. Bara utifrån empiriska iakttagelser av det som händer som ett resultat av att teorierna sätts i verket kan man uttala sig om värdet i och nyttan med dem.

Med detta sagt hoppas jag att det går att förstå att och varför man inte bör bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, och heller inte får låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. För att ett långsiktigt hållbart samhälle, en bra skola och ett gott liv för medborgarna skall kunna bli verklighet behöver fler aktivt göra sig medvetna om att samhällsutvecklingen helt och hållet samt oundvikligen är avhängig allt och allas deltagande i och upprätthållande av de sammanhang man är en del av inom ramen för de vardagliga handlingar man rutinmässigt utför.

Avslutningsvis vill ja peka på Stephan Rössner, som i dagens GP säger att: "Det har gått åt helvete med racerfart i Sverige. Alla snackar, men det är aldrig någon som tar tag i det." Precis min åsikt och just vad jag vill peka på i detta blogginlägg. Det finns kunskap, men bara den kunskap man vill höra och ta till sig omsätts i praktisk handling. Hur kan det bli så? Jo, för det finns alltid forskare och experter som har en avvikande åsikt, och om man tror att det räcker att forskning visar (en forskare säger något) då  kan man leta tills man hittar en expert som håller med om det man redan visste. Så ser det ut idag, och så fungerar det. Olyckligtvis!

Vad som behövs är samtal, mellan forskare med olika kompetenser. Men inte bara samtal mellan forskare, utan samtal mellan olika företrädare från akademin och resten av samhället. Det är de mångas engagemang som bygger världen. Och eftersom Rössner säger mycket klokt och tänkvärt att säga om detta (men tankarna har bärighet även på skolan) låter jag honom få sista ordet.
Stephan Rössner har inget svar på hur man bör göra för att kunna diskutera de hälsoproblem som fetma för med sig utan att stigmatisera överviktiga. - Det är inte min sak att tänka ut. Det enda jag vet är att det har åt helvete med racerfart i Sverige. Det har jag talat om för politiker i olika sammanhang i många år, säger han. - De säger alltid "det är bra Stephan, jobba på", men det är aldrig någon som tar tag i det. Alla snackar men jag ser ingen som tar ett samlat ansvar för hur Sverige ska ta sig an överviktsproblemet.

Inga kommentarer: