Jag relaterar detta till kulturanalysens tillämpningar i projektverksamhet, som min utkikspost. Det faktum att det inte (ännu) är särskilt utbrett att anlita en kulturanalytiker för att t ex vara med om att utveckla projekt, gör ju att det dels finns osäkerhet (från båda hållen) men också att det finns en stor frihet och nödvändighet, av att försöka utveckla metoder och strategier i sådana möten, där det inte finns någon färdig mall. Inte bara, vad kan jag tillföra, utan kanske ännu mera HUR (vilket också hänger ihop med vad). Ofta ska det gå fort, och man kan bli tvungen att följa projektets fart - man får fundera hur man bäst kan verka i det utrymme och roll man får och tar, improvisera och försöka. Försöka verka för förflyttning (i flera riktningar), skulle jag kanske säga. Ett sådant sätt som jag (tror i alla fall att det är jag) hittade på, i improvisation, kan kallas "sekreterarmetoden". Dvs. av sina "fältanteckningar" skriver man "mötesreferat", från projektgruppens möten. Men inte på ett helt reproducerande sätt - samtidigt ger detta "ofarliga" sekreterarvärv nämligen möjlighet att organisera, tematisera, anknyta, problematisera begrepp och antaganden, ställa frågor, som de som till vardags arbetar med området kanske inte skulle ha gjort. Det kan vara en köksväg för kulturanalytisk förmedling och processtart, och det kan ge en åtminstone lite plats att reflektera och analysera istället för att tvingas komma med omedelbara uttalanden. Som en metod bland andra, och som en öppning, fungerade det bra i det sammanhang där jag använde det. Så att, det finns andra sätt än "traditionell expert". Skulle vara intresserad av att höra dina tankar om metod och (som) förmedling?Här finns mycket att ta tag i. En kulturvetenskaplig expert kan och får inte falla in i den förväntade rollen av sanningssägare, förmedlare av best practice. Sådana experter går det 13 på dussinet. Problemet med den traditionella, förväntade expertrollen är att man allt för ofta förenklar sådant som bara kan förstås med bibehållen komplexitet. En kulturvetenskaplig expert kan aldrig tala om för någon hur de ska göra, bara visa på vilka förutsättningar som föreligger, och vilka konsekvenser olika beslut för med sig.
Metoden som Ann-Helen skissar på är lysande tycker jag. Genom att arbeta på det sättet använder man sin kompetens, utan att förenkla. Och det skapar en ökad medvetenhet inom organisationen som anlitat experten, om tillvarons oöverblickbarhet och om behovet av att förbereda sig på det oväntat oväntade. Konsulterna som idag åker landet runt och säljer sin kunskap till högstbjudande har ofta en universallösning som de förmedlar retoriskt skickligt och förförande enkelt. Därmed invaggas man i tron att man har koll på sådant som ingen kan ha koll på. Kultur är förändring och går ej att förutse. Det hjälper den kulturvetenskapliga experten till att förmedla förståelse för. Han eller hon kommer inte in i organisationen som en frälsare, drar sin vals och sticker sedan till nästa företag. En kulturvetenskaplig expert engagerar sig mer långsiktigt, erbjuder inga enkla lösningar (för det finns inga sådana, den som säger något annat ljuger) och kanaliserar den kompetens som redan finns på företaget.
Nytänkande främjas på detta sätt, genom att man arbetar med det som finns. Man gräver där man står. Vänder och vrider på det som föreligger och utgår från nuvarande förutsättningar. Därmed ökar chansen att resultatet av samarbetet inte blir ett bländverk, utan innebär långsiktig förändring. Den kulturvetenskapliga experten ger inte företagen och organisationerna vad de vill ha eller höra, utan vad de faktiskt behöver, även om de kanske inte förstår detta själva. Kulturvetare är inga frälsare och kommer inte med färdiga lösningar, utan kompetenta medarbetare som engagerar sig på allvar i arbetet lösningen på det aktuella problemet. Varje uppdrag och lösning blir skräddarsydd efter just det företag och den organisation som behöver hjälp.
När jag fick kommentaren var jag fullt upptagen med att skriva nya föreläsningar. Mycket att stå i så här i början av terminen. Kursansvar och inhopp på nya kurser. Kul och utmanande, men jobbigt när man är mitt upp i det. Innan jag hann svara lade Ann-Helen till ytterligare en kommentar som också är värd att sprida.
(När vi nu är inne på Deleuze o. Guattari: följande tycker jag är rätt användbart, för hur man kunde tänka sig tillämpad kulturanalys i projektverksamhet:Denna kommentar får mig att tänka på något jag ofta varit inne på, och som jag tror på. Det Ann-Helen pekar på är centralt och det fördjupar synen på vad kulturvetenskapliga experter kan tillföra, vilken typ av kunskap man får. Det som sagt kunskap man ofta inte vet att man behöver, men som är användbar. Kunskap som inte efterfrågas, men som just därför kan vara ögonöppnande och konstruktiv.
"Their pragmatic approach is not to reproduce the meanings and agendas of those from whom they learn, but to extract their concepts and graft them on to new concerns, placing them in proximity with other issues [...] a performative and fractal strategy, not representational nor purely discursive, evaluated according to its ability to move between disciplinary domains and hierarchies and thereby generate new capacities for thinking and acting." - från "Deleuzian intersections: science, technology and anthropology" (2010) red. Jensen o. Rödje.)
Som jag läser och använder Deleuze ser jag en skiss på en föränderlig plats, en öppen process, där kunskap och erfarenheter utbyts. Det är till exempel så jag vill se min blogg, som en plats för ömsesidigt kunskapande (tack Ann-Helen och ni andra som kommenterar). Deleuzes texter är inte slutna i den meningen att författaren (experten) först bestämmer och definierar SVARET, för att sedan så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklara innehållet. Det är så jag ser på traditionell konsultverksamhet. Deleuze texter fullbordas härigenom först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna. Och detta ser jag som kulturvetarexpertens signum.
Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Om det skriver Deleuze och Guattari (2003a:377) i A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet, gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling. Alla som vill arbeta med kunskap, på dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk. Det är budskapet och kunskapen som den kulturvetenskapliga experten kommer med till företaget eller organisationen.
Ett kulturvetenskapligt expertuppdrag kan sägas vara ett slags möte mellan olika kompetenser, som alla är nödvändiga i ett långsiktigt hållbart samhällsbygge. Framgångspotentialen är relaterad till parternas ömsesidiga förmåga att uppmärksamma och tillvarata de flyktlinjer eller emergenta kvalitéer, (det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar och vars uppkomst heller inte går att förutsäga) som processen genererar. Den kulturvetenskapliga experten levererar inga svar, men deltar med sin kompetens i arbetet och tillför sina kunskaper, i ett slags ömsesidig process av blivande.
3 kommentarer:
Tack för att du skriver om det här. Som jag skrivit tidigare, så ser jag i projektverksamhet ett väldigt lämpligt arbetsfält för etnologer. Vad organiseras inte i projekt idag? Samtidigt är det ett sätt att organisera med vissa fallgropar: Även projekt som uppfattas som väldigt "öppna", kan i själva verket vara fulla av kulturella självklarheter och därtill med svar som redan är inbyggda i "problemställningen". Projektet riskerar därför att bli självbekräftande, redundant. Den hemmablindheten kan kulturanalytiker bidra till att avhjälpa. Till exempel. Men kulturanalytiker måste också vänja sig vid, och utbildas till, att förmedla kulturanalys i andra former än långa texter och att våga träda in i sammanhang där det kulturanalytiska arbetet är en process som görs tillsammans med andra, som inte har samma studiebakgrund. Det går inte att spela "distanserad forskare" (det blir i praktiken "traditionell expert"). Kulturanalytikern kan hjälpa med att ställa öppna frågor, och att lokalisera de begrepp och metaforer som "bär upp" tänkandet och leder det på vissa vägar - och visa detta. På så sätt kan det skapas medvetenhet om att man kan göra och tänka på andra sätt. Kulturanalytikern ska inte vara någon "frälsare", men kan nog hjälpa folk att befria sig från frågor, som de kanske känner att de har ett stort ansvar för men samtidigt låsts vid, och att se potential istället för problem i sitt arbetsfält. Men då det handlar om något så känsloladdat som folks självuppfattning och världsbild, är det en process som är utmanande och kanske t.o.m. provocerande. Därför måste alla involveras i analysen; att ta till sig nytt och börja tänka i andra banor tar tid. Därför funkar det inte heller att göra sin kulturanalys på egen hand, presentera och gå sin väg. Dels tolkas analysen från den förståelseshorisont som den egentligen vill problematisera, dels kan den tolkas som "färdiga svar" och "krav" som experten ställer.
Det här sättet att arbeta, borde få mer plats i etnologistudierna, tycker jag, genom praktik allra helst. Jag har själv visserligen läst om andras erfarenheter av tillämpad kulturanalys, men mest har jag helt klart lärt mig, och framförallt, förstått genom att själv göra.
Håller med om allt som sagts i och till detta inlägg. Med tillägget att arbete med tillämpad kulturanalys inte bara borde får mer plats i etnologistudier, utan kanske inom flera, eller kanske till och med samtliga humaniora-studier. Eller vad säger ni?
Har själv arbetat med några tillämpade projekt och har därmed kommit i kontakt med några olika syner på "traditionell expert"-rollen. Ibland, som ni skriver, finns det en förväntning av att ge färdiga svar. Och ibland finns det därtill en förväntan av att ge "vetenskapliga belägg" för uppdragsgivarnas egna hypoteser. Min erfarenhet av att ha jobbat med dessa tillämpade projekt är att mycket tid får läggas vid att diskutera just vad det är som förväntas av en som kulturanalytiker. Ofta har jag upplevt det vara tjatigt, men samtidigt har jag märkt att det också fyller ett viktigt syfte att om och om igen ta dessa diskussioner, då det i slutändan inte endast handlar om "expert rollen" utan kanske främst om synen på kunskap och synen på det framlagda problemområde man anställts för att studera. Framförallt vid ett projekt blev det tydligt inte bara för mig utan också för uppdragsgivaren vad jag som kulturanalytiker kan tillföra, detta medförde i sin tur också att uppdragsgivarna själva började se på problemområdet på ett annat, mer nyanserat, öppet och komplext vis. Har ni andra liknande erfarenheter?
Jag har absolut liknande erfarenheter. Just att definiera utgångspunkten för ens arbete och vad man kan tillföra, ens roll i projektet, är jätteviktigt. Med "den traditionella expertrollen" menar jag att den just precis är knuten till förväntning om en viss sorts kunskap. Även om man skulle lyckas göra en "bra kulturanalys", så "läses" den ju i enlighet med vad uppdragsgivaren förväntar sig. Jag har ibland blivit grundligt trött på min egen röst, när jag har försökt "förklara kulturanalysens potential", och det har ofta inte lyckats värst bra - det kan ta formen av en maktkamp som låser fast positioner. Därför började jag tänka om det inte kan finnas andra sätt att göra detta och skapa en utgångspunkt för arbetet som alla kan uppfatta som relevant. Då visade sig "sekreterarmetoden", som jag skrev om, vara ett sätt som kan funka. Alltså - förklara genom att visa: "här är vad ni har sagt; de här begreppen som ni använder leder hit och hit, man kunde ställa de här och de här frågorna och undersöka det här." Det skakade grundligt om och öppnade för nya tankesätt i ett projekt, där jag egentligen var ombedd att säga hur man skulle "kommunicera" ett nytt koncept, som redan var uttänkt, så att alla inblandade skulle "gå med på det". Ja, man kunde ana att det skulle bli ett visst motstånd, men det tog man som ett uttryck för individers lathet och bristande engagemang i arbetet. Det är ytterligare en jätteviktig aspekt som tillämpad kulturanalys kan tillföra; visa att det inte handlar om enskilda individer och deras brister (för att de är unga, gamla, invandrare eller vad som helst), utan om kulturella och sociala sammanhang.
Skicka en kommentar