onsdag 25 januari 2012

Nu, då och sedan. Ständigt. Fler tankar om varför vi behöver kulturvetenskap.

Hittade en text från i somras i min iPad. Skrev den på planet hem från USA. Tycker det är intressant ibland, att se tillbaka, på hur man där och då, i stunden, värderar nuet, historien och framtiden. För det är ju så, att livet levs i ett ständigt här och nu som utgörs av en syntes av minnet av det som hänt och tankarna om det som ska hända. Både historien och framtiden förändras genom att belysas genom nuets prisma. Nu hänger oundvikligen ihop med ständigt föränderliga då och sedan.

Det blev inte riktigt som jag tänkte, då. Och jag minns det som var annorlunda än vad texten ger uttryck för. Förutsätter att jag inte är unik, att detta gäller för alla människor. Försöker göra mig aktivt medveten om detta, ofta. Det spelar så klar roll, både för mig som individ och de sammanhang jag ingår i och utgör en del av. För om samhället består av en massa individer (och andra aktörer) som alla lever i ett ständigt pågående och föränderligt nu, som påverkar både bilden av det som var och det som ska bli, då får det så klart konsekvenser. Det gör skillnad och är därför ett slags aktör. Förhoppningar och farhågor, beroende på personlighet och dagsform kommer dessa naturligtvis att utöva olika grader av inflytande över synen på tillvaron. Dåliga dagar är det farhågorna som dyker upp först och blir svåra att värja sig från. Bra dagar är det förhoppningarna som tar överhanden. Det påverkar naturligtvis riktningen på blivandet.

Kulturvetenskapen är starkt hotad på Högskolan Väst, liksom på många andra lärosäten. Dåliga dagar är det lätt att måla framtiden i svart. Uteblivna hälsningar och bortvända blickar i korridoren förstärker den känslan. Bra dagar växer kamplusten. Då orkar man ta första steget till social interaktion och märker inte sällan att alla präglas av det hot som aktualiserats av nedläggningen av vårt program. Ofta är det slumpen som styr hur en dag ska bli och vilket humör som kommer att prägla synen på tillvaron. En konflikt med barnen vid frukostbordet, ösregn och ett glömt paraply eller ett försenat tåg, sådant kan medföra att en dags arbete för det man tror på går förlorad. På samma sätt kan en vacker soluppgång, ett trevligt möte vid kaffeautomaten eller ett positivt svar på en stipendieansökan skänka kraft och mod nog för att uträtta underverk. Det är så livet är. Varken mer eller mindre.

Även på en kollektivt, kulturell nivå gäller samma. Även grupper och sammanhang lever och blir till i och genom ett ständigt här och nu som är syntesen av det kollektiva minnet av det som var och sammanhangets gemensamma förhoppningar. Kultur har en riktning och den bestäms av samtliga aktörer som bygger upp helheten, inte bara människor. Slumpen är en faktor att räkna med. Om man på allvar vill förstå den värld vi lever i måste man detta i beaktande. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att förstå, för att bättre kunna orientera sig i tillvaron.

Detta är kunskaper och insikter som jag fått genom ett intresse för människor, enskilt och i samverkan och genom arbetet med att förstå kultur. Det är resulatet av snart 47 år i livet och 20 år i akademin. Kunskaperna har fördjupats och slipats till vad de är (Flyktlinjer handlar om att förmedla dessa uppnådda insikter) i och genom att jag levt mitt liv på det sätt jag gjort, där jag gjort det och tillsammans med de aktörer (böcker, lärare, språk, försenade tåg, teknologier, materia och även sådant som inte går att ta på men som ändå påverkat blivandet) jag interagerat med och sammanhangen jag befunnit mig i. Mycket har jag styrt över och valt själv, annat har jag utsatts för och tvingats hantera. Det är omöjligt att veta vad som är vad. Samma gäller för alla.

Många ord. Vad handlar det om? Vad vill jag säga? Egentligen går det att sammanfatta detta i en enda mening: Alla har allt att vinna på en lite mer utvecklad ödmjukhet inför världens förunderliga oöverblickbarhet. Genom att öka förståelsen för att väldigt mycket av det som blir är resultatet av oväntat oväntade händelser ökar chansen att man ska kunna skapa ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Och det är det enda som betyder något, på lite längre sikt. För mig, för dig, för oss och alla dem som kommer efter. Betänk därför följande.

Är det klokt att strypa medlen för humaniora? Går det att veta på förhand om det är ett bra eller dåligt beslut? Vet vi att efterfrågan alltid är ett mått på kvalitet? Vill människor ha det de behöver, eller är det så att man ofta (kanske till och med oftast) efterfrågar enkla lösningar och kortsiktig, snabb behovstillfredställelse? Ni vet vad jag tycker och tror. Och jag återkommer i frågan, med fler tankar, här och i andra forum. Hoppet är det sista jag överger.

Det var så sant. Ett fruset ögonblick. Tankar fångade i flykten. Det var egentligen vad jag ville förmedla. Dags att återvända till den där stunden på planet, över Atlanten, mellan frukostkaffet och landningen på Charles De Gaulle. På väg hem från USA. Med lejonparten av semestern framför mig och innan budgetproppen. Efter positivt docentbesked och i upprymdhet efter en lyckad konferens där det jag sa (om arbetsintegrerat lärande) mottogs med översvallande entusiasm. Vad skrev jag då? Hur tänkte jag? Vilken bild av det som varit, och det som skulle bli, präglade mig då?
Lämnade Sverige som en trött man, ännu arbetandes på det värsta akademiska året hittills. Besviken. Nu vänder jag åter. Utvilad, inspirerad och meriterad. Just nu flyger vi in över det franska fastlandet. Kraftigt försenade, visserligen. Men det är semester och upp till Air France att fixa vår resa hem.

Konferensen i Philadelphia bär jag med mig som en påminnelse om att det vänder. När man minst anar det, då vänder det. Inget varar för evigt. Varken ont eller gott. Viktigt att inte glömma det. Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Det ser jag fram emot! Men det kommer att komma dagar igen, då livet inte är på topp. Viktigt då att minnas dagarna då allt är bra.

New York har varit bra. Hela vistelsen i USA har varit fin! Trivs där, och gillar Amerika, det sätt att leva som man utvecklat där. Vänligheten, omtänksamheten. Ursäkterna och de glada tillropen. Visst är det ytligt, men det är bättre än butterhet och egoism. I USA tar man vara på tillfällena när de kommer, och man njuter av det man har. Man ställer krav på det som är viktigt i livet. Maten, till exempel. Och man tar hand om varandra.

Systemet man utvecklat bygger på iden om frihet. Det är en god tanke, om än inte utan baksidor. För samtidigt som man känner sig sedd och omhändertagen så finns missären överallt och tätt inpå. Uteliggare, tiggare och människor som arbetar dubbelt och ändå inte får det att gå ihop, de finns överallt.

I Philadelphia blev baksidan av det amerikanska systemet uppenbar. Påtagligt uppenbar. Det gjorde ont att se! Fattigdomen trängde sig på, luktade illa och skymde det positiva. Är inte van vid att se den, så.

Det är med andra ord med dubbla känslor jag vänder hemåt, som en visare, mer erfaren människa. Jag vänder hem till ytterligare sex veckors semester. Som docent, med nya bekanta och kontakter inom WIL (work integrated learning) och AIL (arbetsintegrerat lärande). Fylld av upplevelser av Amerika, av livet. Tacksam, hoppfull och lycklig! Tänker att det blir inte bättre än så här.

Jag vänder hem till sex veckor utan krav. Sex veckor där jag bara ska läsa skönlitteratur. Sex veckor utan väckarklocka. Sex veckor av återhämtning, förberedelse och nyorientering. Hösten är långt borta, och den skrämmer mig inte. Ser den som en utmaning. Har mycket spännande på dagordningen.

Först och främst en ombokning av resan från Paris till Landvetter. Bara en sådan sak! Allt handlar om hur man väljer att se på saken.
Det var då, nu är nu. Allt är annorlunda, men ändå inte. Tror det är den viktigaste insikten som vi människor kan ta till oss och leva med, i. För den gör oss ödmjuka inför allt det som livet och världen bär på och som inte går att förändra.

Inga kommentarer: