En hel dag, eller i alla fall nästan en hel dag (skriver detta en sen förmiddag) ligger framför mig. En hel dag, ännu utan några som helst planer. Ska bara skriva en bloggpost här, sedan ska dagen fyllas med innehåll. Vad ska jag skriva om? Har funderat på det, intensivt en stund här. Kommer inte på något vettigt. Tänker att det kanske är bra. Prestera, man kanske inte alltid måste prestera. Kanske behöver man ibland bara vara, utan krav. Eller, det är precis vad man behöver. Bara vara. Måste bli bättre på det.
Samtidigt finns det så himla mycket att upptäcka, och så lite tid till det. Livet är kort, och ju äldre man blir, desto snabbare går tiden. En dag, som denna, utan innehåll, plötsligt har den försvunnit som sand mellan fingrarna. Håller på med en bok, Jonathan Franzens Tillrättalägganden. Otroligt lovande, som det verkar. Har bara kommit en bit in i den ännu. Ren njutning att se hur författaren skriver fram sina karaktärer. Trovärdigt in i minsta kommatecken. Det är ett sätt att fylla dagar och liv med innehåll, att läsa. Böcker är ett sätt att ta del av andras tankar och erfarenheter.
För det borde vi intressera oss mer, generellt, vi människor som lever här och nu. För varandra. För hur vi lever, vad vi önskar och vilka tankar och erfarenheter vi bär på. Vi borde intressera oss mindre för ytan och mer för det som finns där inne. Även om det aldrig går att ta sig innanför pannbenet på någon annan så finns det ett värde i att öka intresset för det som finns där inne, eller i alla fall för hur detta något tar sig uttryck. Människan är en gåta. En svår gåta. Det är ingen nyhet. Men när hemligheterna rörande allt annat runt omkring oss avslöjas i en allt snabbare takt blir det som om människans dunkla inre blir ett allt större problem. Jag ser det svarare som något vackert. Att söka svar är bättre än att ha dem.
Fullbordade fakta, exakta svar och tillfället när alla korten ligger på bordet. Det kan man drömma om, men när man mot förmodan har uppnått målet återstår bara tomhet. Livet är per definition gåtfullt, nyckfullt och motsägelsefullt. Vi vill veta, men ändå inte. Vi vet ju. Tänker vi rätt på saken så vet vi. Vi ska alla dö. Det är svaret på frågan om livet, att det kommer att ta slut. För dig och för mig. Så, är det svar vi vill ha, egentligen? Eller är det kunskap om hur man fyller den tid man har här på jorden med innehåll? Jag röstar för det senare.
Tycker att vi har ett ansvar för varandra. Kollektivt bör vi bevaka riktningen på vart vi som gemenskap är på väg. Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter på den inslagna vägen? Vad händer om alla gör så här, eller får vad de vill ha? Är det hållbart? För mig, för oss, för jorden? Lite mer eftertänksamhet skadar inte. Tyvärr är det svårt. Lika svårt som att acceptera det oundvikliga är det att hitta former för eftertänksamhet. Det är min erfarenhet. Ändå måste vi. Enkla lösningar är förföriskt lockande, men bara på kort sikt.
Jag säger det igen. Kulturvetenskap är nyttigt. Kulturvetenskap handlar om detta, om att skapa verktyg för eftertänksamhet. Om meningen med livet. Och om att ta tillvara på och om att fylla vardagen med ett innehåll som är långsiktigt hållbart. Enkelt är det inte, och inte lika spektakulärt som frågan om det finns liv på Mars. Men viktigt. Lika viktigt som livet här och nu.
Märkligt. Att det är där jag hamnar när jag låter tankarna flyga som de vill. I mitt arbete. Är det bra, eller dåligt? Ingen aning. Lite torftigt. Det är vad det är är. Imorgon är det vardag igen. En dag full av möten. Sedan två dagar med skrivande. Det var länge sedan. Längtar efter det. Trivs med mitt arbete. Kapitulerar. Mitt liv är mitt arbete.
Det får bli planen för dagen. Att hålla arbetet på armlängds avstånd. Bio, kanske Simon och ekarna? Och lite skönlitteratur. En promenad. Räcker gott. Så får det bli. Återkommer imorgon, med lite mer genomarbetade tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar