fredag 17 februari 2012

Kvotering (och makt som korrumperar)

Forskning visar. Brukar vara kritisk till den typen av uttalanden (och blir det än mer när jag läser idag i DN om hur Regeringen skaffar underlag till sin politik). Som om forskning, i obestämd form, bara så där, utan undantag och överallt, alltid, skulle kunna garantera trovärdigheten i det som sägs. Medierna verkar tror det. Hur ska man annars tolka följande artikel, eller notis snarare, som jag hittade på DN när jag sökte där efter träffar för ordet/begreppet Kvotering som jag tänkte skriva om idag. Rubriken är: Kvotering främjar kvinnor, och texten lyder:
Positiv särbehandling av kvinnor, till exempel kvotering, fungerar bra visar en studie av en gästforskare vid Handelshögskolan i Göteborg.  
Kvotering främjar kvinnorna utan att påverka effektiviteten på arbetsplatsen, visar resultaten som publicerades på fredagen i tidskriften Science.

Forskarna undersökte kvinnors vilja att tävla när det gällde arbetsuppgifter. Utan positiv särbehandling var viljan låg, med särbehandling större. Männen påverkades inte.
Vad får vi veta här, egentligen? Och räcker det för att bilda sig en egen uppfattning, för det måste väl ändå vara mediernas uppdrag, att hjälpa sina läsare att bilda sig en egen uppfattning? Eller håller den synen på att ändras? Har länge irriterat mig på Mats Knutson som i SVT tränger sig mellan mig och den nyhet det rapporteras om. Jag kan, alternativt får inte, bilda mig en egen uppfattning. Experten Knutson talar om för mig vad jag ska tycka och hur det han hört (för man får sällan höra vad som sades egentligen) skall tolkas och förstås. Lite samma känsla får jag när jag läser ovanstående typ av nyheter, för detta är på inget sätt unikt.

Vad får vi veta, det var frågan? Att positiv särbehandling fungerar. Till vad kan man undra? Och för vem, var och när? Och vad betyder, bra i detta sammanhang? Tveksam till om det räcker att slå sig till ro med att en forskare säger att det fungerar och att det är bra. Approved by, i detta fall "en gästforskare från Handelshögskolan i Göteborg". Vad vill man säga med den upplysningen? Oklart, men den måste ansetts viktig, annars skulle vi inte fått ta del av den.

Tidskriften Science nämns, och det är så klart en kvalitetsstämpel. Ett vetenskapligt varumärke som borgar för sanning. Där publicerar man potentiella Nobelpristagare. Och nu har en forskare som i alla fall är verksam i Sverige fått sina resultat publicerade i detta ansedda organ. Dessutom med en artikel rörande ett kontroversiellt ämne, kvotering. Och med ett kontroversiellt resultat. Det fungerar, bra. Kan inte skaka av mig känslan av att detta har spelat in, både för beslutet att publicera artikeln i Science och beslutet att rapportera om händelsen i DN. För det är ju det som föranleder DN att rapportera om forskningsresultaten, att de publicerats i Science som är en karriärfrämjande referens att ha med i CVn.

Hur undersöker man "kvinnors" vilja att tävla, och hur kommer man fram till att "männen" inte påverkas? Och vad betyder den typen av resultat för vardagen ute på företag och organisationer? Är kategorin kvinnor och män homogena, och är gruppernas karakteristiska egenskaper stabila över tid? Jag tvivlar inte på att forskarna verkligen har kommit fram till det resultat som det rapporteras om, men vad detta betyder svävar jag i ovisshet om. Jag är också forskare, och har intresserat mig för genusfrågor och jämställdhetsproblematik i arbetslivet. Min slutsats är att den bristande jämställdheten i samhället är en högst komplex fråga och att det därför inte går att med hjälp av forskning visa antingen det ena eller det andra.

Kvotering är ett verktyg som kan användas för att främja jämställdhet. Men det är inget universalverktyg som garanterar framgång, oavsett vad forskare från respekterade akademiska miljöer kommer fram till i studier vars resultat publiceras i ansedda vetenskapliga tidskrifter. Forskning visar (den sammantagna bilden av den forskning som på olika sätt adresserat problemet med jämställdhet) däremot att frågan är komplex och att problemet bara kan lösas med breda insatser som når spridning i hela samhället. Det asymmetriska maktförhållandet mellan könen löses inte av några enskilda experter och är inte ett problem som kan delegeras och läggas ut på entreprenad till hugade konsulter.

Att frågan är komplex kan illustreras med ett porträtt i (dagens pappersupplaga av) SvD, av styrelseproffset Peggy Bruzelius. Här hittar jag en massa ledtrådar till saker att reflektera lite mer på djupet över frågan om kvoteringens vara eller icke-vara. Att slå sig till ro med att forskning visar är djupt otillfredsställande, och i förlängningen farligt, om det är en inställning som sprider sig. Forskning riskerar därigenom att bli ett samhälle i samhället, fast med dålig kontakt med resten av befolkning.

Av det Bruzelius säger i intervjun framgår att hon är kritisk till kvotering. Så klart hon är. Hon har ju lyckats med något exceptionellt. Hon har visat att hon duger, fast hon är kvinna. Hon har lyckats med det unika att som kvinna visa sig vara lika kompetent som männen. Kvotering skulle devalvera hennes värde i styrelserummen som hon framlever sitt liv i, hemma och internationellt. Det är så makten fungerar, den korrumperar på olika sätt. Här visas den kanske mest fatala sidan av maktens korrumperande verkan upp för världen, och det gör något med allmänhetens föreställning om och syn på detta med kvotering. Faktum kvarstår dock, den kultur som skapats bland näringslivets toppar gynnar män och är formad efter klassiska manliga ideal. Makt är synonymt med manlighet, och då kommer kvinnor att tvingas till heroiska insatser för att bli accepterade, för de har många praktiska hinder och mentala spärrar att övervinna. Då är det inte så konstigt om kvinnorna som lyckas är motståndare till kvotering. Olyckligt därför om samhället lyssna på sådana som Bruzelius. Lika olyckligt som att blint lita på forskningen.

Styrelserummen är en sluten värld. En liten exklusiv värld med sin alldeles egen kultur. Där finns problemet. Det är samhällets ekonomiska elit vi talar om. Det som händer där får genomslag. Därför bör det forskas mer om den kultur som odlas bland näringslivets toppar. Sådan forskning är samhällsnyttig, för den hjälper oss att förstå vad makt gör med människor, och den ökar förståelsen för hur man kan arbeta med förändring, långsiktigt hållbar förändring. En ökad andel kvinnor löser så klart ingenting, om inte tänkandet inom de slutna styrelserummen förändras. Och det framgår tydligt att Bruzelius inte tänker vara delaktig i det arbetet. Hon är intresserad av makt, att behålla den makt hon har och att göra vad hon kan för att bevara den kultur hon lärt sig verka i, för det är garanten för hennes makt. Detta gäller så klart även männen.

Slutar bloggposten med ett citat från porträttet som jag överlåter åt läsaren att på egen hand reflektera över. Det säger någon mycket viktigt, om makt, om förutsättningarna för jämställdhetsarbete, och om den kultur som samhällets icke folkvalda ledare odlar. Först när styrelserumskulturen förändrats kan arbetet med jämställdhet inledas, och kvotering är ett bland många olika verktyg som måste användas.  Fundera på vad citatet säger om styrelseproffsets människosyn och om värdet på olika människor och vad det, om något, har med jämställdhet och kvotering att göra:
Som medlem i Electrolux styrelse tillhörde hon försvararna av Keith McLouglins ersättning på 75,5 miljoner kronor, som SvD Näringsliv kunde avslöja.
-Man  kan inte begära att han ska flytta till mörka kalla Sverige och flytta på fru och barn och därtill gå ner i lön, kommenterade Bruzelius.

Inga kommentarer: