söndag 19 februari 2012

Vad är ett misstag? Om massvaccinering och medielogik.

Efter att SvD granskat massvaccineringen mot fågelinfluensan 2009 i en serie artiklar under den senaste tiden kan tidningen nu, inte utan belåtenhet, på redaktionschefens blogg, konstatera följande.
Som ”den enda avvikande rösten” lyfter de glädjande nog fram SvD, som ”genomgående breddade och nyanserade bilden av händelserna”. I första hand gällde det vår medicinreporter Inger Atterstam, som var mycket kritisk mot massvaccineringsinsatsen och även var först med att påpeka att det snabbt framtagna vaccinet kanske var otillräckligt testat.
Följaktligen är det alltså SvD som tagit på sig rollen att granska spelet bakom och konsekvenserna av den historiskt unika massvaccinering som genomfördes i Sverige 2009, och som enligt beräkningar räddade sex människors liv, till priset av att 150 människor drabbades av narkolepsi. I sakfrågan har jag inget att säga, och är heller inte kritisk mot mediernas roll. Varken innan, under eller efter influensaepidemin. Bloggposten handlar istället om ordet misstag, som förekommer flitigt i sammanhanget och om efterklokhetens sötma.

För det är uppenbart att redaktionen på SvD är nöjda med att av erkända forskare lyftas fram som ett slags trygg klippa i det kaos som rådde under hösten 2009. Det man emellertid alltid glömmer i sådana här sammanhang är hur lätt det är att vara efterklok. Eftersom det alltid finns många olika åsikter, som oftast spänner över hela spektret, kommer historien alltid att ge någon rätt. Det är bara det att ingen på förhand vet vem det kommer att bli. Den som sedan får rätt kommer av förklarliga skäl att hävda att hen visste detta hela tiden. Betyder det att uttalandet är sant? Nej, det gör det så klart inte.

Vad vill man uppnå på SvD, egentligen? Det går naturligtvis inte att svara på och det vem man nog inte själva. Jag förutsätter att tidningen har ett ärligt uppsåt och en vilja att göra samhället en tjänst, så att vi alla kan undvika att något liknande händer igen, i framtiden. Och jag tycker också att SvD brukar vara gediget balanserade i sin rapportering av makten, samhället och världen. Men här lyser självgodheten igenom, i rapporteringen och reflekterandet över det egna reportaget. Synd att man inte höll sig för god för det. Sådan är medielogiken. Syns man inte finns man inte. Exponering betyder pengar, och pengar är ytterst vad som driver en tidning. Det gäller såväl kvälls- som dagspress.

Att klandra tidningar för att de gör vad de måste är meningslöst. Men att granska argumenteten som förs fram och att reflektera över konsekvenserna som går att koppla till det faktum att vi får våra nyheter via denna kanal, det är varken meningslöst eller problematiskt. Det är viktigt. Det är vad mitt ämne Kulturvetenskap handlar om, att granska samhällsbärande företeelser i samhället. Medierna är en sådan kulturellt fenomen som bör granskas, som ett led i arbetet med att förstå den värld vi lever i tillsammans. Att kritiskt granska är inte det samma som att kritisera.

Ett uppslag, en ingång till kritisk granskning är användningen av ordet misstag i samband med massvaccineringen. Strävan efter att utse syndabockar. Det är vanligt idag att gripa sig an problem på det sättet. Rensa ut rötäggen. Det betyder inte att det är en bra väg att gå, för det tänkandet utgår från en logik som pekar i en högst problematiskt riktning. Den eller de skyldiga finns aldrig på ett ställe, och det går inte att isolera ansvar till en enda individ. Skulden är alltid kollektiv, liksom lösningen på problemet. Det är en viktig kulturvetenskaplig insikt. Ingen människa är en ö, allt uppstår i och är beroende av sammanhang.

Nu kanske någon invänder och säger att det jag nyss sagt inte stämmer. Det finns ytterst ansvariga överallt i samhället. Men då svarar jag, att visst är det så. Samhället utser ansvariga, som en eftergift för det kulturella kravet på att det skall finnas någon att klandra sedan när historien visat att något gick snett. Men är det ett ansvar egentligen? Ansvar kan väl bara den ha som verkligen har den fulla makten, och någon sådan individ finns inte. Diktatorer kommer nära, men inte ens dem har oinskränkt makt över ett samhälle. Därtill har vi att göra med allt för komplexa processer. Sökandet efter syndabockar har ett slags renande verkan. Det handlar om psykologi. Bättre vore, menar jag att helt överge den tanken. Det vore mer konstruktivt att ta till sig den kunskap som finns, och utarbeta en politik som ligger i linje med vad vi vet, istället för med vad vi tror eller vill.

Misstag har begåtts, skriver Daniel Persson på SvDs ledarsida idag. Och de drabbade bör ersättas av staten. Man borde vetat bättre, över hela linjen. Det är andemeningen i ledaren. Persson skriver att,
De barn och unga som har drabbats av narkolepsi till följd av vaccinationen bör ersättas av staten. Många drabbas av ett stort och onödigt lidande efter att ha följt det allmännas rekommendationer och uppmaningar. Staten har ett särskilt ansvar för att dessa människor inte ska behöva lida någon ekonomisk skada för detta.
Vaccinationerna gjordes dessutom utan vetskap om riskerna för narkolepsi samt i ett samhällsklimat där de som, i likhet med undertecknad, inte vaccinerade sig i bästa fall sågs som asociala, i värsta fall som förrädare. Vad som inte täcks av läkemedelsförsäkringen, och det kommer att handla om betydande belopp, bör vi gemensamt stå för genom staten.
Att bestämt hävda detta är omöjligt. Det finns ingen som helst grund för att inta en sådan inställning. Bara för att man idag kan se att mycket borde har gjorts annorlunda betyder inte att dessa möjligheter fanns och ignorerades, då. Det är bara med facit i hand som den lyckligt lottade, den som tog ett beslut som i efterhand visade sig vara rätt, som kan brösta upp sig på det sättet. Bara för att historien visat att de beslut man tog visade sig vara rätta och rimliga betyder inte att man moraliskt kan ställa sig över eller döma någon annan för att de trodde eller handlade annorlunda.

Logiken och kraven faller på sin egen orimlighet. För om det vore så att man på förhand visste vad som var ett misstag och vad som inte var det, då hade vi inga problem. Men, och detta glöms alldeles för enkelt och ofta bort, då hade vi heller inte det samhälle och den kultur som vi idag tar för given. Allt, precis allt, skulle vara annorlunda om det gick att peka på misstag, innan de begicks!

Framtiden är oviss, per definition. Varför är det så svårt att acceptera det, och göra politik av den insikten? Kanske för att vi människor hellre lyssnar på den som säger det vi vill höra, än den som säger det som är sant? Det är delvis den kollektiva egenskapen som gjorde att det blev som det blev där under hösten 2009. Tänk om debatten kunde handla om det istället för vilka "misstag" som begicks, eller vem som ska ställas till svars för det som gjordes. Tänk om ansvariga politiker och journalister kunde förstå vilken resurs kulturvetenskapen utgör. Tänk vilket samhälle vi skulle kunna bygga då, för alla. Tänk om ...

Jag avslutar som jag brukar: Kulturvetenskap är samhällsnyttigt!

Inga kommentarer: