måndag 5 mars 2012

Kunskapens hur, när, var och varför?

Hur vet vi, vad vet vi, och varför? Tänker mycket på det. Här och annars, i vardagen och i arbetet. På vetandet, vad som är möjligt att veta och på hur kunskap kan användas. En orsak till att jag så ofta återkommer till frågan om kunskap är att jag som kulturvetare ibland tvingas försvara kunskaperna jag förvärvat och förmedlar. För att kunskaperna inte passar in i den gängse mallen för vetande. Vad jag kommer fram till var inte vad man ville veta, så då blir jag problemet. Vems är det problemet, mitt ett samhällets?

Att bli ifrågasatt kan vara nog så irriterande, men problemet är egentligen inte mitt, det är samhällets. För ifrågasättandet och kritiken jag möter ger mig fördjupad kunskap om mitt studieobjekt, kultur. Kritikens uttryck och karaktär hjälper mig att förstå det sammanhang jag lever och verkar i. Kritiken ger mig ledtrådar till mitt undersökningsobjekt.

Kunskap om kultur är väsensskild från naturvetenskapligt matematisk kunskap. Kunskap om kultur är aldrig säker i samma mening som annan kunskap. Kulturvetaren undersöker något som per definition är föränderligt, öppet och under tillblivelse. Kulturen må i normalfallet och oftast förändras långsamt, men den kan också när som helst ta en annan väg. På kort tid och utan förvarning kan mycket hända snabbt. Sådan är kulturen och det skiljer den från andra undersökningsobjekt. Och är som det ska, det är inget problem.

Varför får vi inga bestämda och raka svar, kan man få höra som kulturvetare. Man upplevs som besvärlig eller flummig när man inte kan komma fram till något bestämt. Fast det är ett missförstånd. Kulturvetenskapens kunskaper är lika bestämda och vetenskapliga som resultatet av annan vetenskap. Kulturvetaren kan med utgångspunkt i gedigen empiri hävda bestämt att frågan är öppen och att det inte inte går att lämna något bestämt svar.

Utgångspunkten för alla undersökningar av kultur är att det som undersöks är resultatet av förhandling eller ett slags överenskommelse. Kultur kan se ut på väldigt många olika sätt och dess viktigaste begränsning är människans individuella och kollektiva fantasi. Kulturella gränser upprätthålls mer eller mindre medvetet och tydligt av beslut tagna på en överindividuellt kollektiv nivå. Det som ser ut att vara evigt kan som sagt snabbt förändras, och först i efterhand kan man säga säkert att det eller detta kunde förändras och hur.

Kulturvetenskap är intressant på det sättet för det man undersöker är den samtid och det sammanhang som man samtidigt är djupt involverat i. Kulturvetenskap undersöker och omvandlar samtidigt det man studerar. Inte för inte intresserar sig Deleuze och Guattari för smeden, metallurgien som följer materialet och omformar det med hjälp av sin kunskap och kompetens. Gillar den liknelsen. Kulturvetaren som ett slags ambulerande problemlösare, som inte har någon egen agenda utan följer problemen och behovet av dennes kunskap. Utmaningar finns överallt, och arbetet blir aldrig klart.

Sådan är kulturen, och eftersom det är denna kulturvetaren intresserar sig för präglar det vetenskapen och vetandet om kultur. Märkligt vore det annars. Att ändra sig, allt eftersom det man undersöker förändras, det är kulturvetenskapens signum. Och det är ett problem bara för den som inte vill eller kan förstå, på allvar. Det finns inga säkra svar, inga pålitliga prognoser för framtiden. Det vet vi, säkert. Det är viktig kunskap, inte ett problem. Vet man detta och låter det vara utgångspunkten för arbetet med att bygga framtiden ökar chanserna betydligt för att man skall kunna uppnå långsiktig hållbarhet.

Så, jag säger det igen: Kulturvetenskap är viktigt! Kulturvetenskapen ger oss inte den kunskap vi vill ha, men den kunskap vi behöver. Och tycker man det är problematiskt, ja då får man väl tycka det. Speciellt hållbart är det dock inte.

6 kommentarer:

Ann-Helen sa...

I situationer där det lätt blir "vi" (kulturvetare) och "de andra" (icke- kulturvetare, "samhället", de som inte förstår "oss")kanske det kan vara värt att påminna sig själv om, varför man själv fastnade för kulturvetenskap till att börja med, och om man någonsin tvivlat på sitt val och sin disciplin, så är det bra att påminna sig om det också. Så unik är man inte, så att något liknande inte också kunde gälla för andra.
Alla "vi"-"de" diskussioner stadfäster något. Vad stadfäster vi? Vad skapar vi för arbetsvillkor för oss själva, kunde man fråga. I värsta fall kan sådana diskussioner (ur en hotad position) innebära att gräva sin egen grav (eller kanske snarare en vallgrav och ett försvarsverk som ingen och inget någonsin kan komma över).
Personligen tror jag, att människor i allmänhet ser sig själv som goda (om man inte kan det, leder det till t ex depression). Om sedan handlingarna visar sig vara onda i någon mening, så kan det bero på att man ansåg att man av någon orsak hade moraliskt rätt att göra som man gjorde, eller för att man inte kunde förutse konsekvenserna, och/eller för att man inte förstått andra berörda parter och vad det var man (egentligen) handskades med. Alla de här processerna kan kulturvetare analysera och därmed förhoppningsvis vidga perspektiven en aning, så att bättre beslut kan fattas. Men det kräver att man utgår från att folk i allmänhet ser sig som goda och handlar enligt en viss kulturell logik.
Är vi tvungna att först skapa en bild av ett samhälle som på olika vis är i förfall, som en kuliss mot vilken vi kan förklara varför kulturvetenskap behövs? Jag ser det som en risk att det blir mycket "vi" - "de" och att vi på samma gång skapar en del rätt begränsande utgångspunkter för kulturanalytiskt arbete i det samhälle, och bland de människor, som vi redan har bestämt präglas av GENERELL kortsiktighet etc. Visst ska kulturvetenskap vara en kritisk vetenskap, men den måste vara precis i sin kritik, och kritiken ska komma ur analys av konkreta, levda sammanhang.

Eddy sa...

Lite osäker på vad du syftar på här Ann-Helen, men jag håller mid dig, i sak. Kritik som inte är precis och som inte bottnar i en levd erfarenhet eller analys av faktiska förhållanden, den riskerar att få motsatt effekt. Det jag vill med bloggposten var att just ur en levd erfarenhet visa på hur kunskapen som kulturvetare har ser ut och fungerar. För att kunna möta den som tror något annat, och de är många. Det märker jag, ofta. Och där jag är, där är ämnet och därmed även kunskapen som finns och produceras, hotat.

För egen del har jag närmat mig kulturen, med öppna ögon och djup facination, ända sedan dag ett. Jag har aldrig krävt att få mina förutfattade meningar bekräftade, jag har sökt svar. Och jag har sökt dem där de finns, inte någon annan stans. Visst har det varit frustrerande ibland, men just därför fachinerande!

Är övertygad om att alla vill gott, och att det måste vara utgångspunkten för alla samtal. Därför brukar jag vara tydlig med att alla kunskaper behövs, i samverkan. Använder ord som tillsammans, samverkan, integration, ofta här. För att det är den enda vägen framåt.

Ibland behöver man bara få ur sig lite frustration, som bottnar i hur man blir bemött. Dett var en sådan dag och en sådan bloggpost.

Ann-Helen sa...

Det kan jag verkligen förstå, och det ska också vara plats för att vara frustrerad ibland. Mm, ja vad syftade jag på - jag fastnade kanske på att jag tycker att många av dina poster handlar om något som är galet i världen, och sedan landar resonemanget på att "kulturvetenskap behövs". Inget fel med det, men om vi nu behöver framhäva att kulturvetenskap behövs, för att ämnets existens ska berättigas och kanske också för att kulturanalytikerna ska få en identitet och en plats "utanför" akademin, finns det andra sätt? Eller hur styr själva frågan (alltså: berättiga, identifiera) strategierna? Kunde andra frågor vara ledande?

Eddy sa...

Tack, bra! Det tar jag fasta på och återkommer kring. För jag håller med, någon offerroll vill och bör vi inte hamna i, vi som tror på ämnet och dess samhällsnytta.

Ibland behöver man får det påpekat för sig, och där tror jag vi kulturvetare kan hjälpa varandra.

Tillsammans, tar vi oss fram upp och ut i världen! Det finns hopp!

Eddy sa...

Tack, bra! Det tar jag fasta på och återkommer kring. För jag håller med, någon offerroll vill och bör vi inte hamna i, vi som tror på ämnet och dess samhällsnytta.

Ibland behöver man får det påpekat för sig, och där tror jag vi kulturvetare kan hjälpa varandra.

Tillsammans, tar vi oss fram upp och ut i världen! Det finns hopp!

Ann-Helen sa...

Jättebra - ser fram emot fler inlägg om det! Det får mig att, med ett tankehopp, tänka på ett slagord, från kanske mitten av 90-talet (Finland) som löd: "kvinnor kan!". Jag kommer inte ihåg vilken organisation som lanserade detta kamprop, men det trycktes på t ex t-shirts och det var en äldre (än mig) generation (ca 40-50) som hade dem. Jag tyckte det var provocerande, inte för att jag skulle misstänka kvinnor för att inte kunna något - vilket väl var vad man ville ifrågasätta på det här viset - utan för att jag argsint tänkte: Och VARFÖR skulle "kvinnor" INTE kunna?? Jag ville i alla fall inte identifieras, på basen av mitt kön, som en som man måste påpeka att nog "kunde" något. Så att vad som skulle möta ett tänkt ifrågasättande, kunde i sig själv tolkas som ifrågasättande. Jag tror det är en risk, när någon känner sig tvungen att berättiga något. Är effekten samma, om man skulle säga "kulturanalytiker kan"? Skulle vi bli provocerade då? Kanske kan den reaktionen vara ett uttryck för hur stark/svag man uppfattar sin position som.