Representera, någon, något. Det är vad demokratin bygger på. Någon representerar mig, eller folket. Alla kan inte göra sin röst hörd. Även man vill skulle det leda till information overload, och ingen skulle höras, inget bli gjort. Alltså representeras min röst, i modifierad och avslipad form, av dem jag lagt min röst på i valet, proportionellt i relation till övriga medborgares val av representant. Så ser det ut, så styrs Sverige. Detta är den rådande tankemodellen och liksom alla tankemodeller reglerar den vad som är möjlig och vad som anses svårt. Om detta och om demokrati handlar dagens bloggpost, jag börjar i alla fall där så får vi se vart det landar.
Måste först bara få ur mig mina kulturvetenskapliga associationer. Stuart Hall, nestorn inom Cultural Studies, har påverkat min syn på begreppet, liksom Deleuze kritik av representationstänkandet. Eller, slår det mig, jag kanske inte alls ska rensa skallen? Ska nog tvärt om använda mina tankar. Det känns mer konstruktivt. Inga svar är någonsin givna, och man måste inte vara statsvetare för att säga något om demokratin. Ingen disciplin har monopol på någon fråga, man kan bara vara mer eller mindre lämpad att säga något vettigt. Hur mina tankar ska bedömas överlåter jag till andra att uttala sig om. Avfärda mig bara inte på grund av min ämnestillhörighet. Något har jag att säga. Utvärdera gärna min argumentation, hjälp mig identifiera brister och inkonsekvenser. Tillsammans kommer man alltid längre än på egen hand.
Representera. Tänker på relationen mellan kopia och original, och det är ju faktiskt vad det handlar om i den demokratiska processen också. Min mer eller mindre artikulerade vilja, ska representeras, på något sätt, i parlamentet där det svenska folkets vilja översätts till lagtext. Jag, eller egentligen viljan (som är svår att lokalisera i rummet eftersom den har ett mångfacetterat ursprung, som dessutom ofta är höljt i dunkel även för mig som förkroppsligar viljan) som sådan, är originalet. Och politikerna, som tilldelats mandat i relation till andelen röster, utgör kopian eller representationen. Om man nu ska tänka så vilket jag blir tveksam till.
Har inte tänkt på detta förut. Inte på detta sätt. Intressant! Tänker vidare med Deleuze och tar fasta på hans argument, som går ut på att representationstanken är problematisk och att original endast existerar i människors huvuden. Kopior av kopior är vad världen är uppbyggd av, och argumentet för detta går i korthet ut på att det dels inte existerar någonting utanför världen, dels att det inte finns en punkt i universum varifrån allt emanerar. Inser härigenom att vad som är problemet med demokratin, det är att den endast ger sken av att vara representativ. Vårt politiska system, visst talas det om det som att vi väljer representanter som gör vår röst hörd i parlamentet? Fast i praktiken är det snarare så att vårt system (i likhet med alla demokratier?) leder till att ingen är nöjd, utom möjligen de allra rikaste, som alltid har anledning att vara nöjda ändå. Just eftersom det inte finns någon/något att representera. Det faktum att det finns politikerförakt i samhället är ett tecken på att de folkvalda i parlamentet inte representerar någon annan än sig själva.
Representationstänkandet är med andra ord problematiskt även inom politiken. Eftersom det inte finns några original, finns ingen att representera. Vi kanske ska släppa representationstanken helt? Kanske det till och med skulle kunna rädda demokratin från den kris den är inne i nu. Samhällsengagemanget är dåligt, och valdeltagandet sjunker. Människor i Sverige idag har inte tiden och saknar intresset. Det gör det ännu mer problematiskt att tala om representativ demokrati. Låt oss i alla fall i tanken, här överge representationstänkandet i politiken.
Hur skulle Deleuze kunna vara till hjälp i arbetet med att skapa ett nytt sätt att se på demokrati, som bättre ligger i linje med vad vi vet om kulturens logik och dess möjligheter och begränsningar? Det jag spontant kommer att tänka på är tanken på kartor och spårbarhet (som jag skrivit om tidigare. Se här, till exempel). Nuvarande politik utgår från tanken om att politiker lovar något, som de sedan förväntas uppfylla. Och lyckas de inte får någon annan representera folkets vilja och dessutom realisera och administrera denna i handling. Det sättet att tänka leder i riktning mot och skapar behov av målsäkringsinstrument som tar fokus och energi från det primära uppdraget: att skapa ett land där så många som möjligt mår så bra och har det så bra som möjligt.
Bättre vore om man tänker på politikerna som ett slags kartritare. Glöm representationen och överge tanken på spårbarhet, uppföljning och målsäkring, låt oss istället rösta på den karta som vi tycker stämmer bäst med vilket samhälle vi vill se realiserat i framtiden. Politikerna skulle då tvingas tänka mycket mer i helheter, i kompletta system. Dessa är mycket lättare att jämföra än dagens påtvingade val mellan olika mer eller mindre genomtänkta, realistiska och lockande löften. Politik handlar i hög utsträckning om att tävla om röster, och fokus ligger därför på valen. Tiden däremellan blir till transportsträckor, inom ramen för nuvarande tankemodell där politiker anses representera folket.
Politikerna skulle med en demokratisk modell som utgår från taken om kartor istället få arbeta helhjärtat med det de är bra på, att skapa visioner. Och när dessa tankar visualiseras i kompletta samhällsmodeller, där det tydligt framgår hur relationerna mellan olika grupper ser ut, och hur man ska fördela de medel landet förfogar över, då blir det mycket lättare att jämföra olika politiska partier och enklare att förstå vad man röstar på. Den modell eller karta som de flesta gillar vinner valet. Och sedan kan politikerna återgå till arbetet med att modifiera kartan till nästa val.
Demokratin skulle med denna modell inte administreras av politikerna, det skulle kunna skötas med hjälp av kompetenta handläggare och annan personal. Eftersom ingen representerar någon annan än sig själv blir ansvarsfrågan dessutom lättare att hantera. Och, slår det mig, de tankar som ny demokrati förespråkar skulle ha mycket svårare att få genomslag i samhället. Demokratin kan härigenom liknas vid ett slags byggarbetsplats, och alla kan i realtid jämföra det som görs med den karta som man gemensamt beslutat sig för skall bilda utgångspunkt för samhällsbyggandet. Målet är aldrig att bli klar, det är ett ständigt pågående arbete. Arbetet kan utvärderas kontinuerligt enligt på förhand uppgjorda, kollektivt kommunicerade och demokratiskt modifierade kriterier.
Kanske slår jag in öppna dörrar här? Det är risken man tar när man klampar in på nya områden, och jag är öppen för konstruktiv kritik. Samtidigt bygger det jag säger på beprövad vetenskap. Något värde finns det i det jag skriver och tänker, frågan är bara hur det landar och vad som görs med tankarna. Jag reser inga anspråk alls på att ha löst frågan, detta är ett hugskott. Flyktlinjer är en blogg där tankar ska kunna testas, utan andra krav på det som skrivs än att det är ärligt och logiskt konsistent. Flyktlinjer är en plats där det tänks högt, tillsammans!
Så, vad säger ni som är mer insatta än jag i ämnet demokrati?
7 kommentarer:
"Representation" har en dubbel betydelse. Minst. Det kan betyda att någon är stand-in som symboliskt står för något annat. Företagsrepresentation. Kungen representerar Sverige. Reagon som representerade The Silent Majority.
Det kan också betyda att politikern är representativ för något - här har vi ju bytt ut föreställningen om klass-, kön- och geografiskt representativitet mot åsiktsrepresentativitet. Frågan är om politikern är representant som ombud ("skicke-bud") eller representant som symbol. Den auktoritära demokratin har tydligen kombinerat uppdraget som symbol för en valkrets eller ett antal väljare med rätten att uttala vad dessa "egentligen" menar, alternativt vad de borde mena, alternativt vad som är bra för dem.
Förstår inte riktigt, tyväär. För det du skriver om här ju den gängse synen på representation och demokrati. Det var ju den bilden jag ville utmana genom att hävda att representationstänkandet leder fel. Tycker enligt argumentationen ovan att det är en tanke som samhället har allt att vinna på att överge. Tänker man bort representationsledet, då tvingas man se till och ta hänsyn till det som faktiskt görs. Men jag kanske missförstår det du skriver?
"Det faktum att det finns politikerförakt i samhället är ett tecken på att de folkvalda i parlamentet inte representerar någon annan än sig själva." är även min fundering men jag anser även att själva systemet med ersättningar till politiker osv gynnar de politiker som egentligen mest är ute efter att gynna sig själv. Inte alla förståss... tyvärr känns det inte som om systemet gynnar dem som verkligen genuint vill arbeta för sina medmänniskor. EU ser jag som ett ännu mer elitistiskt projekt som tar än mindre hänsyn till befolkningen...
Så, nej jag tycker inte vi ens har en representativ demokrati utan snarare en omvänd demokrati där en högljudd profitkrävande minoritet gör sitt bästa för att gynna sig själva.. och de lyckas hyffsat med detta. I alla fall är det min tolkning.
Jag har lite svårt att hänga med Deleuzes tankar men om jag har förstått det rätt så är det en väldigt intressant tanke att fokusera på långsiktiga samhällsövergripande mål istället... hur skulle vi rent praktiskt kunna komma dit? Spännande tankar :-)
Tack för ännu ett intressant inlägg. Jag önskar jag hann läsa alla för de ger mig nya spännande perspektiv på allt möjligt :-)
Mvh
Bent
Enkelt är det på inget sätt Bent, men viktigt och nödvändigt, att arbeta med och att engagera sig i samhällets blivande. Fler måste, annars blir det lätt mer av den varan som du pekar på. Tack själv, för konstruktiva kommentarer!
Menar du att folkets vilja är så diffus tänkt att den behöver förfinas/plockas fram, att den blir till genom att politikerna tolkar den? De är i så fall en fråga om varifrån åsikter eller ståndpunkter i enskilda frågor kommer: är det politikerna som formulerar åsikter som folket sedan tycker om eller ogillar eller är det folket som formulerar ståndpunkter som det är politikernas uppgift att fånga upp. Den representativa demokratin fungerar oftast enligt den första logiken.
Inom statsvetenskapen pratar man om spegelrepresentation och åsiktsrepresentation. Vårt valsystem innebär att vi röstar på partier, dvs åsikt, och inte med utgångspunkt i att de som väljs ska spegla oss som människor. Det bygger i grunden på en tanke om att vem som helst kan representera en annan människa, att det bara är åsikterna som ska få genomslag. Dvs män kan representera kvinnor, äldre kan representera yngre osv. man måste inte ha personlig erfarenhet av att vara kvinna eller lågutbildad eller invandrare för att kunna driva frågor i dessa gruppers intresse. Hur tänker du kring det?
Det stämmer som du säger att intresset för politiken sjunker, men det är rätt mycket kopplat till partipolitiken. Det finns ett minst lika stort intresse nu som för 20-30 år sen men det ser på att lite annat sätt. Enfrågerörelser och ovilja att köpa hela partipaket är en trend som är rätt tydlig. Att ge upp och säga nähär, folk är inte intresserade, låt oss lämna över till proffsen tycker jag är fel väg att gå. Det är en utmaning att hitta sätt att kanalisera det engagemang som finns bland unga människor, att visa framtidens vuxna att deras vilja inte sitter på ett ris i skogen.
/Annika
Jag fick problem med hela representationstänkandet, Annika. Det var vad som hände när jag satte mig ner och tänkte, med hjälp av mina kunskaper och kompetenser. Tänkte att det skulle kunna vara en väg till förståelse för hur man skulle kunna arbeta med att öka intresset för politiken. Enfrågepartier är väl ett uttryck för att man vill se SIN vilja genomförd, och det tar fokus från helheten, som väl ändå är samhället som organism, som system. Och det utgår ju från just helheten, inte från delar som strider om makt och inflytande. Tänker att man genom att släppa representationstanken skulle kunna främja ett tänkande som pekar i riktining mot solidaritet och omsorg om helheten, inte om den egna plånboken. Nuvarande system blir lite som att gå över ån för att hämta vatten. Självlart kan man representera någon annans åsikt eller intresen, men det är som jag ser det själva problemet med politiken idag. Tänkte att det skulle vara intressant att se vad som händer om partierna fick beskriva sitt idealsamhälle, som helhet, utan andra hänsyn än till dess funktion. Och att man sedan skulle kunna rösta om den modell som de flesta vill se realiserad. Och at man därefter kontinuerligt jämför utfallet med modellen. Det skulle bli nästan som att införa en diktator, men det är ju i så fall en diktator utan makt. För planen ligger fast til den i demokratsik andra bytts mot en annan plan.
Jag skulle inte vilja se det som att enfrågerörelser har en mindre grad av "bra-för-alla"-tänk än breda partier. Miljörrörelsen är t ex per definition ingen egoistisk rörelse. Politiker vill komma till makten för att de tror på sin idé om hur samhället bäst sköts. Helhetsansvar tar man kanske inte, men det kan å andra sidan uppvägas av att det finns många olika rörelserm, som driver olika frågor. Just detta, som ofta handlar om unga människors engagemang är något som ligger mig varmt om hjärtat. Hur kan man fånga upp och bejaka utan att det blir nåt slags larvigt "fint att ni engagerar er" över det. För reell makt krävs massor av kunskper om hur systemet fungerar, annars kommer man ingenstans.
Jag kan inte följa dig riktigt, vet inte hur du menar att de som ska ta besluten ska utses. För på något sätt måste det ju finnas en denokratisk institution för det. Hur ser den ut, tänker du? Vilka premisser vilar den på?
/Annika
Skicka en kommentar