lördag 14 april 2012

Fotbollstankar I

Brukar inte läsa sportsidorna. Mitt intresse för sport är ganska ambivalent. Fotbollslaget i mitt hjärta har alltid och kommer alltid att vara GAIS. Man byter inte lag, det är en helig regel. Och jag följer lagets väl och ve, från sidan. Kan liksom inte förmå mig att inte se, ignorera. Reflekterandet över laget går inte att stänga av. Glädjen och sorgen är som betingade reflexer. Ändå påverkar detta inte min vardag. Jag får sällan chans att gå på matcher. GAIS är mitt lag och fotbollen är den enda sport jag har några känslor för, tillsammans med längdskidåkning. Ser fram emot fotbolls EM. Tycker om att se bra fotboll. Fotboll är vackert och går att använda som teoretiskt tankeverktyg. Återkommer till det i nästa bloggpost, till vad jag ser i fotbollen. Här står spelet i fokus.

Något dog i mig, eller mitt fotbollsintresse förändrades i alla fall i grunden för ett antal år sedan, den 13 september 2007. Någon hade kommit på idén att man skulle kunna slå ihop GAIS, Öis och Häcken. Tanken var att dessa tre lag tillsammans skulle kunna bli ett superlag. Och visst, lägger man ihop den samlade supporterbasen, klubbarnas ekonomi och spelarunderlaget, då ser det på pappret ut som en god affär. Men det gör det bara om kalkylen granskas av en som inte vet något om fotboll. Bara utifrån ett strikt mattematiskt perspektiv kan en sådan affär sägas fungera.

Man räknade med att supportrarna skulle följa sina lag in i det nya laget, superlaget. Men samma dag som GAIS försvinner försvinner min koppling till klubbfotbollen. Gothia eller vad man tänkte sig att laget skulle heta är ett helt annat lag. GAIS är ett assemblage av materiella aspekter så som pengar, spelare, supportrar, byggnader och alla andra människor som arbetar för och vars hjärta klappar för laget. GAIS är också en hel uppsättning immateriella aspekter. Minnen av fornstora dagar, gamla stjärnor som gått ur tiden och känslan av något unikt. GAIS är en föränderlig förening av konkret och abstrakt, i kontinuerlig tillblivelse. Samma gäller för alla fotbollslag.

Idén om sammanslagning lades omgående ned. Men bara det att den kom upp, presenterades. Bara det att det fördes konkreta diskussioner om detta. För mig dog något. Det var ett obehagligt uppvaknande. Insikten om att synen på vad fotboll är hade förändrats blixtbelystes här. För mig har det alltid handlat om laget i sin komplexa helhet. Vinst och förlust är underordnat helheten, som lika mycket handlar om det som sker utanför planen, historien och vetskapen om att man inte är ensam. Så klart handlar matcherna om att vinna, om att göra mål och om att få det hela att gå runt ekonomiskt. Självklart. Men fotboll är, eller var i alla fall, så mycket mer än det. Målet med GAIS var vägen, inte slutsegern. Visst är det roligare att vandra hemåt i den nedåtgående solen efter att ens lag har vunnit, men gemenskapen är den samma, om inte starkare, när laget förlorat. Den helheten, det är fotboll för mig.

Idag talar ungdomar om storlagen ute i Europa på samma sätt som jag och mina kompisar talade om våra lag. Barca, Man U, Milan och så vidare. Man talar om enskilda spelare, om spelare som byter lag ofta, och som går dit där de får bäst betalt. Både fotbollsspelarna och lagen är idag varumärken. Allt räknas i pengar. Fotbollslag säljs och drivs som aktiebolag. Stora rika klubbar behöver inte kvala in i de viktigaste turneringarna, för att optimera intäkterna. Det assemblage som fotbollen idag utgörs av inbegriper även sportbarerna. Få har råd och möjlighet att åka till Old Trafford eller San Siro, så fansen är hänvisade till barerna för att se matcherna tillsammans. Alkohol är en vara, liksom fotbollen och båda säljs på detta sätt i ett slags paketlösning.

Visst blir det ibland, eller kanske rent av oftast, bra fotboll av detta arrangemang. De bästa spelarna möts, på de bästa arenorna och mycket står på spel, även i seriespelet. Men det gör att det oftast bara är två eller tre lag som har chansen att vinna. Ärligt, hur många lag i den spanska ligan kan du? Jag kan bara tre: Madrid, Barcelona och Valencia (som jag är osäker på om de spelar i den högsta serien ...). Inte mycket till kamp och uppgörelse där, eftersom det bara är matcherna mellan Madrid och Barcelona som räknas.

Landskamper, EM och VM är mer som det var förr. Här handlar det om medborgarskap, och det är svårare att byta och förhandla om. Man kommer varifrån man kommer, och det bestämmer vilket land man spelar för. Då blir det andra känslor som triggas. England, till exempel, varifrån fotbollen kommer, har haft svårt att lyckas på senare år. Ändå håller man på sitt lag, lider med det i motgång och jublar kollektivt när det går bra. Där finns lite kvar av det jag tycker om. Och det blir bra fortboll. Visst handlar det om pengar där också (FIFA är en mäktig och ganska obehaglig organisation, just på grund av pengarna man förvaltar), men det är ändå spelet som står i fokus. Litauen kan inte plockas bort på förhand, även om man försöker med seedningsregler och annat. På VM och EM finns det en chans även för fotbollens (sista) proletärer.

Så ser jag på fotboll. Som en idrott stadd i förändring. Det var bättre förr, snackar vi fotboll är det så. Om ni frågar mig.

Inga kommentarer: