tisdag 24 april 2012

Skyldig. Till vad, enligt vem och på vilka grunder?

Läser i DN om att man ska rösta om dödsstraffet i Kalifornien. Blir glad. Det finns hopp. Kanske vinner förnuftet över den rena råa känslan. Möjligheten till det finns i alla fall. Har annars känt missmod. Fast i Norge verkar man kunna stå emot, även om man drabbats av osannolikt grymt våld. Det hedrar. Det finns hopp.

Att döda är fel. Alltid. Det är märkligt att den principen inte går att upprätthålla i en värld som annars strävar efter stringens och som fördömer dubbelmoral. Ofta går det ju, och i Sverige finns ingen opinion för dödsstraff. Kanske är det bara ett uttryck för oro? Men nog känns det ibland som om ropen på hårdare straff har ökat? Eller? Kanske inte. Väljer det senare, med utgångspunkt i vad som sker i Kalifornien. Bara det att man arrangerar ett val säger något, viktigt.

Frågan om skuld ligger nära frågan om sanning. Dessa båda frågor förutsätter på många sätt varandra. För att kunna avgöra om någon är skyldig krävs att sanning kan ledas i bevis. Och för att kunna leda något i bevis. För att kunna hävda att någon är skyldig, bortom varje rimligt tvivel, krävs bevis. Men finns det ingen sanning, hur kan man då bevisa något?

Faktum är att det kan man inte. Det går aldrig att bevisa något i en komplex värld. Sanningen är att ingen är oskyldig. Alla har del i allt som sker, om man verkligen ska hårdra saken. Samhället byggs och upprätthålls i och genom relationer. Och relationer förenar samhällets alla delar. Och för att kunna tala om skuld krävs en hel massa socialt upprätthålla definitioner. Samhälle och kultur blir till genom förhandling, i vardagen. Inget är evigt, allt är kontingent.

Behovet av trygghet och överskådlighet är stort och starkt, vilket gör att förhandlingsmomentet konsekvent underkommuniceras. Vardagen framstår därför som relativt fast, och det måste åtminstone finnas en känsla av överskådlighet för att det skall kunna fungera. Olyckligt bara om denna känsla, detta behov leder till illusionen om att det skulle finnas en evig sanning.

Som sagt, allt hänger ihop. Samhället är inte det som håller ihop, det är vad som hålls ihop. Kultur är ett slags kitt. Och visst, behovet av trygghet bör inte föraktas, men alla konsekvenser av detta behov är inte av godo och måste inte per definition accepteras. Även logik utgår från förhandling. Den är inget i sig, utan kräver samarbete och utgår delvis från makt. Vems logik som skall gälla är beslut som tas dagligen och stundligen, även om det liksom skuldfrågan sällan ses som ett resultat av överenskommelse.

Samhället blir till genom kollektiva, mer eller mindre uttalade och medvetna, beslut. Där finns och verkar makten. Det är makten som får det ena att framstå som bättre och mer önskvärt än det andra. Makt är inget man har, det är ett resultat av och uppstår i sammanhang.

Varför döms afroamerikaner oftare än vita till döden? Vore det så att det fanns en sanning, och om det gick att nå denna, då skulle man kunna tala om rättvisa. Men det existerar inget sådant. För det finns ingen sanning, bara kollektiva förhandlingar. Upprätthållande av makt. Försanthållanden finns det gott om, men ingen sanning.

Därför är dödsstraff fel. För det är ett definitivt straff. Det slår olika, och alltid i relation till rådande maktförhållande. Vem skall avgöra vem som är skyldig? Och hur? Till vad är man skyldig? Det finns ingen gräns för någon av dessa frågor. Ingen absolut gräns. Visst går det ofta att knyta ett vapen till en individ, men att hävda att skuldfrågan därigenom är avgjord, en gång för alla, det går inte. En desperat människa är sällan tillräknelig, och då kommer omständigheterna att påverka utfallet. Någon absolut fri vilja existerar inte.

Ödmjukhet. Det är vad jag vill peka på här. Behovet av ödmjukhet. Inför livet, sanningen, varandra, allt. Med säkerhet och överblickbarhet följer arrogans. Den som är i sanningen, som har makt, hen har inget att frukta. Den som har mäktiga vänner och som aldrig ifrågasätts kommer alltid att vara svårare att knyta till ett brott. Och motsatta förhållandet gäller för den som är ensam, ifrågasatt och utan makt. Därför döms människor tillhörande minoriteter oftare till hårdare straff, även om bevisningen är den samma.

Ödmjukhet kräver förståelse. Ödmjukhet kräver att biologin och affektionerna underordnas intellektet. Genom att lära sig se makten kan man lära sig förstå vikten av ödmjukhet. Allt går tillbaka på vilket samhälle vi vill ha. Allt handlar om förhandling.

Håller tummarna för att det blir en omröstning i Kalifornien, vilket är första steget. Vill tro på att förnuftet sedan segrar, när frågan väl är uppe till förhandling. Att döda är fel, alltid. Det finns ingen absolut rättvisa, och därför ingen tydlig skuld. Alla blir till och skapar sina liv i och genom samma sammanhang. Alla har således del i alla konsekvenser som detta sammanhang ger upphov till.

Inga kommentarer: