torsdag 24 maj 2012

Dikten OCH filosofin

Eviga konflikter finns det gott om. Kampen mellan dikt, eller filosofi, konst eller vetenskap är urgammal. Om den läser jag idag en intressant understreckare. Tänkte den kunde bilda utgångspunkt för reflektion i den hektiska tid av kaos som den hårt prövade högskolelektorn befinner sig i. Terminsslutstider är galna tider. Då ställs allt på sin spets och det blir svårt att upprätthålla gränsen mellan vetenskaplig stringens och känslomässig irrationalitet. Konflikterna ligger på lur överallt, och tillvarons stabilitet rämnar.

Konflikter är intressanta att studera, för där blottläggs kulturens underliggande logik och karaktär. Kulturen är kontingent, och resultatet av överenskommelser, mer eller mindre i det tysta. Konflikten visar att inget är så enkelt som det verkar. Allt flyter, och det som verkar fast är bara resultatet av att det råder koncensus. Konflikten är med andra ord en nyttig påminnelse om verklighetens icke-linjära tillblivelseprocess. Ordning och reda, stringens och exakthet finns bara i teorin, aldrig i verkligheten, i vardagen. För att kunna leva i skenet av, att världen är överblickbar, att det går att målsäkra kulturella processer och att det finns en sanning inbyggd i världen för oss människor att upptäcka, krävs lobbyarbete. Det krävs kontroll och övervakning av helheten.

Makt, inflytande och ett pris att betala för den som inte rättar sig i ledet. Så ser det ut, så upprätthålls illusionen. Kejsaren är INTE naken, okej. Det är vad vi kommit överens om. Det är vad som gäller. Våga inte ifrågasätta. Och, ja, jo. Det fungerar. Sanningen är svår att ifrågasätta. Uppenbarligen. För så ser samhället ut, så är världen ordnad. Likafullt är det ett kontingent förhållande, ett arbiträrt tillstånd. Det som står på spel i kampen mellan diktare och filosofer, mellan naturvetenskap och kulturvetenskap, det är inget annat än tolkningsföreträdet över världen. Inte konstigt att kampen är bitter. Inte konstigt att läget blir polariserat. Men det finns vägar ut ur låsningen. Valet måste inte stå mellan antingen, eller. Det hoppas jag kunna visa i resonemanget nedan, i samtalet med Jonas Andersson, som skrivit understreckaren, och med filosoferna och diktarna som nämns i artikeln.
Hur beskriva relationen mellan filosofin och dikten? Som ett gammalt gräl, lyder svaret i en av den västerländska filosofins urkunder. I Platons ”Staten” anklagas diktarna för att framställa gudarna som strids- och hämndlysta intriganter. Sådana gudar är lika dåliga förebilder för våra barn som för idealstatens väktare.
Kaos är obehagligt, ingen tvekan om det. Det är den rädsla jag ser här, i inställningen till diktare. Men det går att lära sig att leva med och i kaos. Världen kan man antingen anpassa efter människans mått, eller anpassa sig till som människa. Hybris som ligger på lur i och med människors allt för stora, omnipotenta inställning till möjligheterna att orda det kaos som råder, är lika farligt, lika hotfullt. Tron på att människan kan håller världens öde i sina händer är farligare, vill jag hävda. Diktarens känslighet är att föredra i väldigt många situationer, framför filosofens kalla rationalitet. Snille och smak, både ock. Inte antingen eller. Veta att är stort, men veta när är större.
Men framför allt retar sig Platon på diktarnas visdomsanspråk, och i synnerhet på pretentionen att föra gudarnas talan. Medan Sokrates berömda vishet sammanfattas med att han vet att han inte vet, utger sig diktarna för att veta desto mer. I själva verket står det illa till med deras kunskaper, menar Sokrates. Homeros yttrar sig om medicin, styrelseskick och krig – men har själv varken varit läkare, statsgrundare eller härförare.
Hybris är lika illa var den än visar upp sitt segerrusiga ansikte. Som sagt, inte antingen eller: Både ock! Bråka inte, lyssna på varandra. Bara så kan en bättre förståelse för världen uppnås, upprätthållas och användas för att förbättra förhållandena för allt och alla.
Hos Platon blir diktarna ifrågasatta och rentav förlöjligade, för att slutligen uteslutas från det ideala samhället. Sokrates anför både pedagogiska och moraliska skäl till den hårda hanteringen, men det tyngst vägande argumentet mot diktarna har en kunskapsteoretisk karaktär: diktaren avbildar de i sinnevärlden förnimbara tingen, som i platonsk föreställning endast är en avspegling av tingens idé eller form. Därmed har diktaren fjärmat sig ännu ett steg från sanningen.
Uteslutning, tankepoliser, straff och krav på rättning i leden. Det pekar i en obehaglig ritning, mot bokbål, Gulager och koncentrationsläger. Om man hårdrar. Varken eller är att föredra, om det vore så att det fann ett val. Men hellre både ock.Och det finns räddning. Den stavas Michail Bachtin.
Med sitt dialogbegrepp utmanar Bachtin varje anspråk på sanningsmonopol, samtidigt som han anknyter till dialogens sokratiska ursprung.
Vetandets historia har aldrig varit rätlinjig. Aldrig följt en logiskt linjär utveckling. Den har präglats av kaos, kamp och kreativitet. Tes, antites, syntes, på resa mot den förvirring på ett högre plan som kännetecknar bildning. Det ser kanske inte så ut när man studerar historien, men betänk då att den är skriven med segrarens ögon, och att det är en betraktelse i backspegeln.
Det som i sammanhanget skiljer filosofen från diktaren är att den förre inte låter sig nöja med det enskilda, utan strävar efter att nå insikt om helheten. Och medan diktaren beskriver, ställer filosofen frågor. När diktaren exempelvis avbildar ett skönt föremål, frågar sig filosofen vad skönheten är. ”Filosofi” betyder ju ”kärlek till visdom”, och liksom varje förälskad är filosofen inte tillfreds med mindre än hela det älskade föremålet.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. En gammal sanning, inte mindre sann idag. Hybris igen. Bättre att lyssna på världens brus och att skåda det dunkla än att sterilisera tillvaron genom att blottlägga även sådant som inte borde avtäckas. Verkligheten är kaos, kulturen, människans värld är inkonsekvens och motsägelsefull. Komplex, inte komplicerad. Dynamiskt föränderlig, inte statisk. Sann vishet förmår inse även sina egna begränsningar, inte bara det man inte vet. Frågan ställs dessutom i artikeln om hur pass logiskt stringent Platon är, egentligen.
Platon hör utan tvekan till den senare kategorin, men hör han också till den förra? Nietzsche hävdar i ”Tragedins födelse” att Platon genom sina dialoger uppfann romanen. Barfield noterar att Platons ”dialoger” faktiskt liknar imitationer av dialog. Här uppenbarar sig en paradox: i samma ögonblick som Platon låter Sokrates framföra filosofiska argument för diktens uteslutning, avslöjar sig filosofin som dikt. Frågan uppstår: om diktarna ljuger och bedrar oss, som Platon hävdar, varför ska vi lita mer på honom än på någon annan diktare?
Frågan är berättigad. Det finns inga vattentäta skott, varken i världen eller vetandet! Och just därför blir alla strävanden efter rättning leden problematiska, oavsett vem som styr och har makt.
Sokrates: ”Om du släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som allmänt anses vara det bästa i alla tider – förnuft”. Diktarna har enligt Sokrates en förmåga att korrumpera våra medvetanden och vad värre är – de kan korrumpera även den bäste av oss. Så lyder en tidig filosofisk dom över dikten.
Inte bara diktarna har förmågan att korrumpera. Neurologen Annika Dahlström ljuger med fakta, vilket är lika illa. Lärdomen man måste dra är att aldrig lägga alla äggen i en och samma korg. Hållbart vetande uppstår aldrig i debatt och ur konflikt, bara i inkännande samtal där tankar och kompetenser kan och får stötas och blötas mot varandra. Vi måste våga möta varandra, öppet, ärligt, nyfiket.
”Grälet” tolkas i stället som en bildligt framställd interaktion mellan filosofin och dikten, i vilken insikter kan uppnås som tycks otillgängliga så länge mötet mellan dem uteblir. Den ena förminskas i frånvaron av den andra: filosofen som exkluderar dikten riskerar upphöra att förundras, hävdar Barfield, och filosofin reduceras därmed till en rent teknisk profession. Diktaren som lämnar den filosofiska tanken därhän löper i sin tur risken att resultatet endast blir lingvistiska uppvisningar utan innehåll.
Jonas Larsson skriver vidare, lite längre ner ...
Man kan nog utan vidare hävda att alla senare ståndpunkter i grälet mellan filosofin och dikten är en serie fotnoter till Platon eller Aristoteles, för att alludera på filosofen Whiteheads berömda yttrande. Platon uppfattade dikten som en imitation av naturen. I skarp kontrast till sin föregångare uppfattar nyplatonikern Plotinus (ca 205–270 e Kr) naturen och dikten som flöden ur samma källa. Konsten kan därmed lika väl som naturen utgöra en källa till kunskap om det verkliga. Med hjälp av metaforen kan vi nå de eviga formerna genom ett slags inre seende.
Det får mig osökt att tänka på mina husgudar: Deleuzes och Nietzsche, vars texter aldrig är slutna i den meningen att författaren bestämmer och en gång för alla definierar fenomenen som satts under lupp. Deras texter kräver något av mottagaren för att bli meningsfulla och böckerna fullbordas därför först i och genom läsarnas aktiva reception av innehållet.

Betydelsen av den vetenskap som jag vill se mer av i akademin och i samhället uppstår med andra ord i mellanrummet mellan läsaren och texten. Aforismen, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde, får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, skriver Gilles Deleuze och Felix Guattari i Mille plateaux och syftar på en aktiv läsare som så att säga erövrar innehållet samt gör det till sitt och omsätter insikterna i handling.

Nietzsche skriver också i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,
Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ’sinne för sanningen’, för där har tapperheten förlorat sin rätt.
Vetenskap har med sådana utgångspunkter inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som det går att värdera arbetet. Därför, menar jag, blir det hela kontexten, det vill säga vetenskaparen, texten, läsaren och handlingarna som utförs, sammantaget som ger både vetenskapen och dikten dess eventuella betydelse.

Inga kommentarer: