tisdag 22 maj 2012

Svaret, i bestämd form singular, är ett fatalt tankefel!

Den stora drömmen om teorin som kan svara på allt. Den enda man behöver. Läser om den, om drömmen om den, i dagens Under strecket. Fysikerna har tydligen, i sin frustration över att verkligheten inte uppför sig som den borde, börjat tumma på kravet om att god vetenskap är vetenskap som präglas av en kombination mellan induktion (erfarenhetskunskap) och deduktion (teori). Strängteoretikerna är otåliga, vill fram och verkar vara villiga att överge Poppers gamla vetenskapsideal som går ut på att kunskap frambringas i en process där djärva teoretiska hypoteser testas mot empirisk erfarenhet.


Drömmen om svaret, det enda, är stark och har en lika lång historia som människan. Men är den rimlig? Måste vi acceptera detta och kan vi lita på fysikernas ord? I frågor som rör fysik har vi inget val, där måste vi lita på fysiker. Galet vore det annars. Men utanför fysikens område väger deras ord lika tungt som någon annans, och där har de ingen hjälp av sina verktyg och modeller. Människans värld, till exempel, är visserligen fysisk, men den följer inte fysikens lagar. Kultur går inte att räkna på, hur många och hur tydliga mönster man än kan hitta i vardagen, när allt går sin gilla gång. Människans värld är absolut fylld av stabila mönster, vilket i normalfallet gör det möjligt att konstruera hyfsade förutsägelser. Men kultur är alltid nyckfull. Kultur kännetecknas av att den alltid kan ta en annan väg. Kultur kan man aldrig lita på, den är ingen klocka.

Drömmen om det där enda svaret är omöjlig, i människornas värld. För att förstå kultur krävs andra förklaringsverktyg, andra modeller. Och samma gäller för arrangerandet av samhället, som mer följer kulturens lagar än fysikens. Samhället uppstår i samspelet mellan fysik, och kultur. Samhället är ett resultat av samproduktion. En icke-linjär process av blivande, som när som helst, av en hel massa olika anledningar, kan ändra riktning. Se på börsen, se på Grekland. Tänk 11 september 2001. Bostadsbubblor och så vidare. Det är inga exceptionella undantag, det är viktiga påminnelser om att kultur aldrig går att räkna med, bara förbereda sig på och följa med. Kultur går inte att styra, bara möjligen och marginellt, reglera.

Drömmen om det enda svaret på samhällets och kulturens gåta är befängd, omöjlig. Den bör omgående överges, för allas bästa. Och politiker som för fram den, som vill i den riktningen och som gör sådana utfästelser, måste stoppas. Fysikerna må vara framgångsrika på sitt område, men det gör dem inte lämpade att förklara samhället och kulturen. Kunskap går inte att effektivisera, följer inte en mall. Kunskap uppstår i samverkan, som samhället, kultur. Kunskap är ett resultat av samproduktion, för den får aldrig sammanblandas med verkligheten. Kunskapen om världen är alltid förmedlad, indirekt och beroende av medier. Därför behövs ett ämne som kulturvetenskap!

Ödmjukhet inför världens komplexitet. Inte hybris. Det är vad som leder till hållbarhet. Komplementaritet, inte individualisering, är vad som behövs. Mänsklighetens samlade kunskap ger otvetydiga bevis på att det är så man borde tänka. All beprövad erfarenhet pekar i den riktningen, liksom det faktum att människa är ett meningslöst begrepp om det används i bestämd form singular. Trots det, mot bättre vetande, driver nuvarande regering en skolpolitik som utgår från drömmen om den stora teorin om allt. Svaret, det enda. Individualisering, och mattematik. Individens frihet. Jag, jag, jag. Det är politikens mantra. Idag.

Allt kan komma att ändras. Det kan gå snabbt. Ingen vet emellertid om, eller när. Det enda vi kan veta är att det är fullt möjligt. Förändring, rörelse och komplexitet är regeln, inte undantaget. Samhället och kultur går inte att förklara i detalj, bara att förstå generellt. Därför bör vi tänka mer i termer av komplementaritet. Vi bör se varandra mer, och vi måste inse hur ömsesidigt beroende vi är av, varandra. Jag, jag, jag måste ersättas med tillsammans. Vi har alla ett gemensamt ansvar för världen, samhället, kulturen.

Neurodiversitet, det var ett nytt ord för mig. Lärde mig det i söndags, och skrev om det igår. Kan inte riktigt släppa det. Tanken är vacker, och bär på hopp. Alla egenskaper som frambringas av evolutionen kan användas och är bra till något. Det gäller bara att se potentialen, och att förstå hur de kan användas. Tillsammans ökar chansen till detta. Ett samhälle där man ser värdet i gemenskap, där man insett hur passa beroende man är av varandra, och där man inte söker lösningen (i bestämd form singular) på alla problem. Där har alla ett värde, där får alla bidra med vad de kan.

Diversifiering, komplementaritet, ömsesidigt blivande. Ett samhälle där det samtalas med än debatteras, där det lyssnas mer än talas. Ett samhälle där politikens uppgift är att värna allas olikheter och att skapa förutsättningar för alla att bidra till det gemensamma. Det är ett samhälle att drömma om. En bättre dröm än drömmen om det enda svaret, på allt. Den drömmen leder mot enfald, om den överförs till samhället som följer helt andra lagar än fysiken.

Fysiker behövs, också. Liksom kulturvetare och många, olika, andra ämnen och vetenskapliga grupperingar, för att bygga ett hållbart samhälle. Behövs gör också människor med olika diagnoser. Asberger, ADHD och så vidare. Tillsammans utgör vi alla, ihop, det samhälle som vi gemensamt är beroende av. Vi behöver varandra, utan undantag.

Allt börjar i skolan. Där fostras vi till medborgare. Och i samverkan med den fostran som sker i hemmet, där vi blir individer, blir vi människor. Kollektiva varelser. Jag behöver olika människor med olika kompetenser och egenskaper för att leva mitt liv. En skola som fostrar mig att se till jag, för att få det jag vill (om detta finns det många olika åsikter, se här, här och här, till exempel, vilket ytterligare kan sägas illustrera vad jag vill säga med bloggposten). En skola av likar, som sida vid sida odlar myten om och individuellt drömmer om personlig framgång. En skola, som lär ut den enda sanningen, svaret, är en skola som leder till undergång, för alla. Och inget talar för att vi får bättre utbildningar, forskning och kunskap genom att specialisera oss och koncentrera resurser, tvärt om!

Den enda vägen, och sökandet efter svaret. Den vägen är förödande. Tillsammans, gemensamt, inte enskilt och i konkurrens, bygger vi den värld som är vår. Vi behöver varandra, oavsett vad man tror. Det visar forskning, forsning utvecklad för att undersöka människors värld. Den värld vi lever i. Den värld vi skapar tillsammans, för varandra. Det är den enda världen. Den är emellertid inte entydlig, och det går aldrig att förstå fullt ut.

Låt inte detta blir ännu ett känt sista ord från en orolig medborgare, innan undergången. Än finns tid att tänka om, göra om, göra rätt. Det finns bara inte ett enda sätt.

Inga kommentarer: