Inför det högskolestyrelseinternat jag nu är på väg till har jag i helgen läst en så kallad SWOT-analys av Högskolan. Analysen är utförd av en extern granskare och ska utgöra underlag för diskussioner om högskolans framtid. Intressant läsning (även om texten, som text betraktad, lämnar en hel del övrigt att önska. Med tanke på vad jag skev om igår ...) som ger en god bild av läget och en hel del att tänka på.
Man publicerar sig väl, är en formulering jag fastnar för. Publiceringsstrategier är vidare en fråga som skall diskuteras till hösten i forskningsgruppen om AIL. Det får bli dagens ämne för reflektion. Hur publicerar man sig, var, och framförallt varför. Det är ett nytt sätt att tänka för mig, för inom humaniora finns ingen riktig eller stark tradition av att publicera sig på något speciellt sätt eller någon särskild plats. Man skriver böcker, när man har något att säga, om det man forskar. Det är vad som räknas, och man läser varandras böcker. Man förhåller sig till innehållet i texterna. Diskuterar resultaten på seminarier där det vänds och vrids på formuleringar och brottas med begrepp, i akt och mening att förstå kultur. Fokus ligger på resultatet, på kunskapen, innehållet. Eller gjorde i alla fall. Mycket har förändrats på kort tid.
Publicering av böcker nämns inte alls i utvärderingen av HV. Det som räknas i akademin är sådant som sökts och antagits, i KONKURRENS. Peer-Reviewat och referee-granskat ska det vara, och publicerat i högt rankade, internationella tidskrifter, med hög impact factor.
Med andra ord räknas bara en bråkdel av det jag skrivit, som akademiskt meriterande. Inser att jag behöver en publiceringsstrategi. Böcker och bloggar är blaha, blaha inom akademin, oavsett hur många som läser. Att man skriver och sprider resultatet av sitt vetenskapliga arbete är inte det viktiga, det viktiga är var man publicerar sig.
Vad får detta för konsekvenser? Jo, eftersom jag kommer från en vetenskaplig tradition där man skriver böcker och där det därför saknas ansedda tidskrifter att publicera sig i, tvingas jag av systemet ut på okänd mark. Det är som det är, och det är bara att gilla läget. Men det känns orättvist, och jag ställer mig dessutom frågan om det främjar vetandet och samhället, eller om det bara är ett sätt att sortera forskare på.
Känner mig dessutom lite lurad. För detta att man räknar antalet publikationer mer än innehållet är något som kommit att bli viktigt på senare år. Plötsligt var det inte bara ett sätt att publicera sig på, det var sättet man förväntades publicera sig på. Det var det enda som räknades. ANTALET publikationer i internationella, referee-granskade publikationer med hög impact factor. Böcker, bloggposter, insändare, konferenspapers och liknande räknas inte.
En bild: Letar efter, och hittar, en intressant artikel. Men när jag ska läsa den visar det sig att biblioteket på HV inte har tillgång till just den tidskrift där artikeln finns. Därför har den ännu inte blivit läst, och författaren har inte givit ut någon bok i ämnet. Sensmoral: Det som är bra och meriterande för forskaren kan utgöra ett hinder för den som vill läsa. Och det är ett problem som ignoreras, om och när det blir viktigare hur många publikationer man har fått publicerade, och var man publicerat sig. Om och när det är storleken på forskningsanslagen som räknas. Vad får vi då? Risken är stor att kunskapen, innehållet, akademins kärnverksamhet, utarmas.
Där/när man räknar antalet publikationer och jämför storleken på forskningsanslagen, där kommer kunskapen, innehållet, i andra hand. Inte av nödvändighet, det måste inte bli så, men erfarenheten säger att risken är stor att det blir så.
Och SWOT-analysen av HV och andra utvärderingar av akademin talar sitt tydliga språk. Ingen stans nämns innehållet, kunskapen, resultatet. Överallt riktas fokus mot det mätbara, antalet, storleken, namnet på tidskrifterna och så vidare. Yta ges företräde framför innehåll.
Det är ingen slump att jag reagerar på detta, att jag ser problemen, för humaniora är ett ämne vars kunskap passar synnerligen illa in i tidskriftsformatet. Kunskap om kultur måste spridas, och spridas så brett som möjligt, för att komma till sin rätt och gagna samhället på bästa sätt. Både formatet och spridningsvägarna, det som räknas i forskarkonkurrensen, utgör med andra ord ett hinder för målet med humanioras övergripande mål. Inte så lite frustrerande.
Även om jag måste anpassa mig har jag fruktansvärt svårt att göra det, för det går på tvärs mot allt jag lärt i min utbildning till Docent. Ju mer jag forskar, desto tydligare blir det att jag, av systemet, för att få fortsätta att forska, måste gå emot den kunskap forskningen resulterar i. Ett vetenskapens Moment 22.
Bara att gilla läget, som sagt. Men för att kunna göra det behöver jag Flyktlinjer. Här kan och får tankar växa vilt och fritt, på sina egna premisser. Här finns inga regler. Här är det lusten att lära som är motorn, och den enda strategin som finns handlar om att lära och sprida insikt om kultur i vid mening.
En plats att publicera sig för humanister, som räknas som meriterande, är Under Strecket. Läser där idag om hur betydelsefull kunskap kan finnas på de mest oväntade ställen. Det manar till eftertanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar