Läser om nya avslöjanden kring misstänkta oegentligheter och tveksam hantering av pengar i statliga stiftelser. Just nu är det KK-stiftelsens något märkliga prioriteringar som slås upp och debatteras. Tyvärr är jag inte förvånad. Vi lever trots allt i ett samhälle där det dels görs skillnad på pengar och pengar; privata pengar och statliga pengar, dels är viktigare hur mycket pengar man har eller det finns än vad som görs med pengarna, dels där man räknar allt i pengar. Det sammanhang som skapats av oss alla, tillsammans är ett sammanhang pengar är måttet på allt: samhälleligt välstånd, personlig duglighet, forskares kompetens och människors plats i hierarkier. Klart man inte kan vara förvånad då. Avslöjanden om pengarullning i statliga fonder och stiftelser är ett symptom på och en konsekvens av kulturen vi lever i och som upprätthålls genom allas göranden och låtanden, sammantaget. Ett resultat av det sammanhang vi alla lever med, i och genom.
För journalister, som också mäts efter hur många lösnummer man säljer, eller hur mycket uppmärksamhet man skapar, efter antalet klick, eller andra liknande, mer eller mindre konstruerade mått. Och med konstruerade menar jag här allt som väljs mer för att det går att mäta, väga och jämföra, än för att det verkligen finns en uppenbar koppling till nytta och hållbarhet. För att förstå vad som händer, eller snarare, för att förstå grundproblemet (det vars lösning verkligen skulle resultera i en varaktig förändring, istället för skenlösningar såsom offentliga offer och ledare som gör avbön och visar ånger, innan de drar vidare till en annan organisation och fortsätter på samma sätt) krävs att man ser mer till sammanhanget som helhet än till enskilda individer.
Problemet är kulturellt, och dess verkan finns överallt. Det fanns en tid när människan var alltings mått, men dagens värld och samhälle mäter allt i pengar. Detta ger upphov till olika konsekvenser. Till exempel sprider sig ett tänkande och en logik i samhället som resulterar i acceptansen för resonemang som går ut på pengar för pengarnas skull. Skola, vård och omsorg skall plötsligt generera vinst, vilket i praktiken betyder att resurser som hade kunnat användas för uppdraget lämnar organisationen. Högre utbildning skall öka landets BNP, och studier genomförs för karriärens och den personliga ekonomins skull, inte för kunskapen och förståelsen i sig. Och forskare mäts och värderas utifrån hur mycket pengar de drar in eller efter forskningsresultatens företagsnytta, vilket även akademin betraktas som, ett företag där en budget i balans är viktigare än kunskaper.
Pengar är det viktigaste, överallt. Och det får konsekvenser. En sådan, som jag dessutom ser som en viktig förklaring till att chefen låter KK stiftelsen betala sitt 50-årskalas, eller att man struntar i upphandlingsregler och arrangerar fester på Grand hotell och Stockholms stadshus, är att pengar idag är målet, inte medlet. Problemet ligger i systemet, kontexten och det kommer aldrig att lösas genom att straffa individuella aktörer. När det handlar om konsekvenser av ett mycket större nätverk av olika typer av aktörer i samverkan går det inte att välja ut ett enskilt fåtal. Skulden är kollektiv, alla har del i den. Alltså måste lösningen se annorlunda ut, om man verkligen vill förändra. Synen på vad pengar är och ska användas till är problemet, och lösningen måste sökas där. Först när det som idag tas för givet förändras kommer konsekvenserna att ändras.
Känns lite otacksam att föra fram dessa tankar och förslag på lämpliga insatser. För det torde vara uppenbart att det krävs förändringar över hela linjen. Makt och förändringsförmåga är krafter som byggs upp nerifrån och upp, och därmed är det därifrån, från basen, som förändringen i tanke och handling måste komma. Ingen enskild aktör kan två sina händer eller undandra sig ansvar. Alla sitter i samma båt. Världen är resultatet av kollektiv handling, och allt och alla hänger samman med allt och alla andra.
Det är mycket enkelt att se problemet, men därmed inte sagt att lösningen skulle kunna formuleras och implementeras i en handvändning. Vad som krävs är dock inte speciellt komplicerat eller svårt. Vad som behövs är små insatser, men dessa måste verka över tid om något skall hända med sammanhanget som helhet, och det är först när många gör förändrar i tanke och handling, i vardagen, som konsekvenserna på strukturell nivå slår igenom. Och i väntan på dessa förändringar kommer vi alla att få leva med och tvingas förhålla oss till det som nu avslöjas slag i slag.
Vad är det vi vill ha, egentligen, och vad är viktigast? Pengar; eller ett samhälle där så många som möjligt mår bra och har funnit sin plats och där flertalet kan utvecklas och alla känner sig trygga? Svaret på frågan skapas i handling, i och genom människors vardag, det är en konsekvens av levt liv. Kultur!
Hur klokt är det egentligen att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar? Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det logiskt och självklart, men hur ser det ut från andra perspektiv? Vilket samhälle vill vi ha? Kom ihåg att vi alltid får det samhälle vi förtjänar.
Tänk om! Tänk om ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar