tisdag 7 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXI

Kunskap måste växa underifrån, ur djupet av samhället och genom materien. Kunskapsproduktion måste utföras på meritokratiska grunder, aldrig med stöd i akademiska titlar. Toppstyrning är förödande för utvecklingen av en akademin med vetande i centrum, användbar kunskap. Ändå är det så det ser ut. Professorns ord väger alltid tyngre, för att det är professorns ord. Ett sätt att förklara/förstå detta fenomen är att göra sig medveten om i hur hög grad människan styrs av affekter, av känslor. Intellekuell förmåga har människan, utan tvekan, men den styr handlandet långt mer sällan än man vanligtvis tror. Därför går det formella före det aktuella.

Kring detta tema tänkte jag väva fortsättningen av tänkandet med Deleuze och Guattari. Dags för en ny proposition. Ett nytt förslag att utreda förutsättningarna, begränsningarna och möjligheterna för.
PROPOSITION 7: Den nomadiska existensen har krigsmaskinens vapen som sina ”affekter”.
Vapnen är vad nomaden behöver och använder för att bana sig väg genom terrängen och för att temporärt hålla det territorium krävs för att upprätthålla gruppen.
Man kan alltid skilja mellan vapen och verktyg på basis av deras användning (att förstöra människor eller att producera nyttigheter).
Ständigt detta betonande av utfall som grund för bedömningar. Titeln professor säger förhoppningsvis en hel del om individens historia, men den säger ingen om framtiden. Konsekvent glöms detta bort eller underkommuniceras i akademin, för att det är lättare att fördela makt och medel samt bedöma ansökningar om man utgår från historiska fakta än framtida förhoppningar. Men det innebär att det ständigt finns en risk att den som får makt slutar producera och hindrar fortsatt utveckling av ett tanke- och kunskapsspår. Och eftersom det tar många år och mycken möda att uppnå professors namn är det sent i karriären man inträder i ämbetet. Alla är sig själva närmast, och det vore konstigt om den som har chansen inte tar den, till lite lugn och ro och en bekväm tillvaro. Fast för kunskapsutvecklingen är det förödande att låta all makt och alla initiativ utgå från toppen av organisationen. Därför bör man alltid sträva efter att använda bedömningsgrunder som utgår från det som är här och nu, från dess möjligheter och effekterna av det, än det som var och gjorts. Döm aldrig en hund efter håren, och inget verktyg eller vapen efter yta. Utgå alltid från funktion, i alla bedömningar. Aldrig från person.
Men om denna yttre distinktion förklarar vissa sekundära adaptioner av ett tekniskt objekt, omöjliggör den likväl inte att dessa grupper kan övergå i varandra, så att det kan vara mycket svårt att finna en inre skillnad mellan vapen och verktyg.
Allt som avgörs på förhand riskerar att misstolkas, antingen till någons fördel eller nackdel. Poängen är att det inte är en effektiv och ändamålsenlig metod för att avgöra vad som är bäst för vilket syfte man än vill uppnå. Funktion och det någon/något kan göra är det centrala, inte vilka meriter, kontakter eller andra historiska aspekter man än kan komma på. Resultat är viktigare än förväntningar, aktualitet istället för potentialitet är vad som bör gälla i alla lägen. Svårt, men inte ouppnåeligt i en organisation som säger sig tjäna mänskligheten och samhället. Kunskap och vetande måste konsekvent överordnas individerna i akademin.
Slaginstrument, såsom Leroi-Gourhan har definierat dem, finns på båda sidor. ”Det är troligt att agrikulturella instrument och vapen för krig under långa perioder förblev identiska”.
Ankharen igen. Buden om hur man ska förstå och se på det som är går inte sällan isär. Och då träder makten in och fäller avgörandet. Det är som det är, för att människan styrs av affekter och inte logik. Detta är vad som gör människor till människor. Det är inget problem som ska utrotas, det är en förutsättning som ska uppmärksammas och pareras. För det ändamålet krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, som premierar person framför position. Vetande och kunskap framför akademiska insignier. Funktion är vad som räknas! Alltid!
Man har kunnat tala om ett ”ekosystem” som inte bara befinner sig vid ursprunget och i vilket arbetsverktygen och krigsvapnen utväxlar sina egenskaper: det förefaller som om de alla genomkorsas av ett och samma maskiniska fylum.
Maskiniska fylum är resultatet av det som varit. Det som finns kvar ifråga om spår och avlagringar från tidigare aktivitet. Maskinisk ska inte förväxlas med mekanisk. Det maskiniska är komplext, icke-linjärt och oöverblickbart. Det kan bara förstås om komplexiteten bibehålls. Det är denna typ av problem man sysslar med inom minor science. Fylum är resterna av det som var, det som finns där och påverkar och som man, hur man än förhåller sig till eller ser på det, har att ta med i beräkningen av vad som behöver göras och hur det ska utföras. Här och nu måste problemen lösas, eller ännu hellre upplösas så att man kan dra vidare. Som nomaden. Minor science upplöser problem, i rörelse, när och där de uppstår. Royal Science identifierar förutsättningar för det som är, ritar kartor för att kunna röra sig i världen. Båda behövs, som sagt.
Och likväl förefaller det oss som om det finns flera interna skillnader, även om de inte är inre, det vill säga logiska och begreppsliga, och även om de förblir ungefärliga. Som ett första närmevärde har vapnen en privilegierad relation till projektionen. Allt som kastar eller kastas är först och främst ett vapen, och det framdrivande är det väsentliga momentet. Vapnet är ballistiskt; själva begreppet ”problem” relaterar till krigsmaskinen.
Rörelse, överallt rörelse. Förändring, tillblivelse sker i farten. Människan är kastad ut i världen och sammanhangen hon har att verka i och måste hantera. Och det är sammanhangen, helheten som avgör vad som är vad och hur det ska förstås. Mening och vetande är inget man har, det/den är alltid kontextberoende. Därför är det olyckligt att sammanblanda person och funktion. Den som fungerar och utför viktiga handlingar i ett sammanhang kan mycket väl föröda ett annat bara genom sin personlighet. Och kunskap som uppstår i en kontext visar sig inte sällan värdelös i en annan. Därför är det viktigt att förstå affektionens kraft och dess förmåga att grumla synen och påverka den kritiska förmågan.
Ju mer projektionsmekanismer ett verktyg har, desto mer fungerar det som ett vapen, potientellt eller helt enkelt metaforiskt. Dessutom kompenserar verktygen ständigt för de projektiva egenskaper de har, eller anpassar dem till andra syften. Kastvapnen är förvisso bara en typ av vapen bland andra; men till och med handvapnen kräver en annan användning av handen och armen än verktygen, en projektiv användning som framgår tydligt av kampsporterna.
Över effekter bestämmer ingen enskild aktör. Utfallet avgörs överallt av mottagaren, den och det på vilka effekterna verkar. Mina tankar om mig själv är meningslösa, mitt eventuella värde bestäms av dem jag interagerar med. Och det är det jag gör, inte den jag är som är det viktiga. Samma med verktygen. Atombomben konstruerades som ett slags verktyg för att uppnå fred, men i samma stund som kunskapen om dess konstruktion och funktion övergick från att vara virtuell till att vara aktuell förvandlades det verktyget till ett vapen som vändes även mot sina konstruktörer.

Atombomben förändrade världen mer genom att inte användas än som exploderande artefakt. Kalla kriget vad det sammanhang som jag växte upp i, och det påverkade tankar och samhället. Atombomben fick såväl materiella som virtuella effekter. Och hur man än väljer att se på och förstå verktyget så bestäms dess värde genom dess effekter. Inget är gott eller ont per se, om det är bra eller dåligt bestäms av handlingarna som aktören kan härledas till. Effekterna.
Verktyget är däremot mycket mer introceptivt och introjektivt: det förbereder en materia över avstånd för att upprätta ett jämviktstillstånd eller för att anpassa den till en form av interioritet. I båda fallen rör det sig om verkan över avstånd, i ena fallet centrifugal, i det andra fallet centripetal.
Sammanhållande och upplösande. I mellanrummen, relationellt, avgörs vad som är vad och hur det ska förstås. Bara vetskapen om, eller misstanken om att så kan vara fallet, att ett verktyg kanske finns kan få effekter. Tänker på Reagans Stars Wars, och på hur han sa sig ha vunnit det kalla kriget. Inget kunde vara mer fel. Kalla kriget blev obsolet så fort som sammanhanget förändrades och när tillräckligt många aktörer slutade ställa upp på premisserna som var förutsättningen för hela arrangemanget, på båda sidor. Idag utgör det kala kriget ett slags maskinsiskt fylum som vi som lever här och nu har att förhålla oss till och som påverkar möjligheterna för blivandet.
Man kunde också säga att verktyget står inför olika motstånd som det övervinner eller utnyttjar, under det att vapnet står inför motattacker som det undviker eller uppfinner (motattacken är den faktor som krigsmaskinen uppfinner eller utlöser i så måtto som den inte reduceras till en kvantitativ rivalitet eller en defensiv parad).
Här ser jag konturerna till en annan tanke hos Deleuze och Guattari som jag ofta återkommer till. Skillnaden mellan samtal och debatt. Ett samtal kan vara ett slags verktyg för att öka vetandet och nå insikter man inte kan få på egen hand, i samverkan. Debatter utvecklas ofta till strider där kunskap försvaras, med alla till buds stående medel. Debattanter försöker förgöra varandra. Samtalspartners strävar efter ömsesidig förståelse.

Skillnaden är ofta liten. Därför är det så viktigt att man försöker göra allt som står i ens makt och vad man förmår utifrån sina förutsättningar för att inte låta affekter styra. Utfallet, det som görs och dess användningsgrad är det som överallt bör sättas i första rummet. Ingen kan veta något om någon eller något, innan man vet vad hen kan göra!

Inga kommentarer: