söndag 19 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXIV

Verktyg, vapen och det faktum att det är kontexten och användningen, inte den enskilde och syftet som avgör vad som är vad. Om det handlar passagen från Deleuze och Guattaris text: 1227 - Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen, som jag just nu jobbar mig genom, och använder som verktyg för att tänka om samtiden, kultur och det samhälle som blir till i handling, framför ögonen på mig och alla andra genom att vi lever våra liv, tillsammans.
Man kunde invända att verktygen, vapnen och tecknen faktiskt finns överallt, i en gemensam sfär. Men detta är inte poängen, lika lite som att söka ett ursprung för varje enskilt fall. Det handlar om att finna sammansättningarna, det vill säga bestämma de differentiella drag genom vilka ett element formellt tillhör en viss sammansättning snarare än en annan.
Här sätts något viktigt på pränt. Det handlar om att undersöka sammansättningarna, om att undersöka vad som hålls samman, vad som håller samman och vilka konsekvenser sammanhållningen ger upphov till. Vad är det som sorterar och skiljer ut, som bestämmer och reglerar vad som blir vad? Det är en viktig uppgift som allt för ofta glöms bort, ignoreras eller eller helt enkelt inte uppfattas som betydelsefullt. Och det är också ett resultat av det aktuella sammanhanget. Allt är resultat av sammanhang, allt har sin bestämning i relationer som alltid består av fler än en, men färre än många komponenter. Exakt vad som är vad, det är kunskap som inte går att få. Det går att komma nära, men det man erhåller ifråga om precision förlorar man i hållbarhet. Liksom den som försöker färdas lika fort som ljuset finns det ett pris att betala för att få sin önskan uppnådd.

Det lutande planet, som är en gyllene regel som inte går att överträda, och som säger att det man vinner i kraft förlorar man i väg, beskrivs på Wikipedia som ett exempel på en enkel maskin. Och nu tänker jag ta mig friheten att bege mig ut på en hissnande associationsbana. Exempel på enkla maskiner är: Lutande planet, hävstången, skruven, kilen, hjulet och blocket. Deleuze och Guattari skriver på andra ställen om abstrakta maskiner, vilket är det sätt som jag väljer att se på samhället. Det vill säga komplexa processer som utgår från enkla principer. Och det får mig att tänka på socialpsykologen och filosofen Johan Asplund. Närmare bestämt på hans bok: Hur låter åskan som är en förstudie till en (hoppas jag) kommande och mer ingående vetenskapsteori. Asplund för här fram en rad ganska häpnadsväckande, men inte desto mindre användbara och för tanken stimulerande exempel på hur man kan bedriva analytiskt arbete. Asplund ställer här frågan om inte vetenskapen, åtminstone delar av sådan vetenskap som kan sägas ligga nära det positivistiska idealet (vilket ska läsas som en grovt tillyxad karakteristik av sådant vetenskapligt arbete som strävar efter total objektivism), har kommit till vägs ände? I min tolkning av boken finner jag många befriande vägar ut ur sådana dilemman som man lätt hamnar i om man av den humanistiska vetenskapen kräver en sådan absolut exakthet och fullkomlig objektivitet som den ”konventionella vetenskapsteorin”, för att tala med Asplund, föreskriver.

Asplund skiljer på konventionell, rationalistisk vetenskapsteori och den vetenskapsteori han själv förfäktar. I boken för han fram ett tankeredskap som jag vill likna vid det Deleuze och Guattari har i åtanke och lanserar. Simulacra skriver Asplund om, och hans definitionen av begreppet lyder så här: ”Ett kvalitetstest för ett simulacrum kunde ha följande lydelse ’Ett simulacrum är bra nog om en bedömare upplever en slående likhet och samtidigt också en diskrepans mellan illusion och verklighet.” (Asplund 2003:40. Kursiv i original). Den konventionella vetenskapsteorin, menar Asplund, präglas av att den idealiserar och endast godkänner ”simuleringar”, det vill säga exakta avbildningar av verkligheten. Asplund däremot erkänner även simulacra som vetenskap.

Motivet för att presentera en vetenskaplig framställning som har karaktären av simulacra är att en simulering egentligen inte säger något nytt eller i varje fall inget oväntat om verkligheten. Ett annat skäl är att en läsare som ställs inför vattentäta ”fullbordade” faktum (vilket alla simuleringar är) lätt hamnar i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet med mer än att hela resonemanget kullkastas. Vetenskap med simulering som ideal ger lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden innehar initiativet. Självklart är detta inte det samma som att hävda att subjektivitet är att föredra framför objektivitet. Syftet med denna blogg och med Deleuze och Guattaris arbeten är inte att tala om hur man ska tänka, utan att presenterar förslag på förståelser, mejsla fram begrepp och tankeverktyg som kan sättas i arbete, vilka efterhand kan korrigeras processuellt, i samspel med en bred allmänhet och som ett resultat av utvärderingar av resultatet. Ett slags trial and error, en öppen tillblivelseprocess, som jag skulle vilja lansera som ytterligare en sådan enkel maskin som associationskedjan startades med. Det är något helt annat än att resa anspråk på finita sanningar. Åter till Deleuze och Guattari.
Man kunde också säga att arkitektur och kokkonst har en affinitet med Statsapparaten, under det att musiken och drogerna har differentiella drag som förbinder dem med de nomadiska krigsmaskinerna.
Arkitektur och kokkonst i exemplet är exakta vetenskaper där utrymmet för improvisation är litet, medan själva livsluften för såväl droger som musik är kreativitet, icke-linjär tillblivelse och improvisation. Krav på exakthet har som mål att eliminera avvikelser, medan nyskapande kräver avvikelser. Det ena är vaken bättre eller sämre än det andra, per se. Först satt i sitt sammanhang och bara i efterhand vet man vad som fungerade till vad, och vilka konsekvenserna det gav upphov till. Ingen kan veta på förhand, därför är det viktigt att vara medveten om att allt handlar om samspel, om ömsesidig tillblivelse. Samhället är en abstrakt maskin, som drivs framåt av stadsapparatens och Royal Science krav på kontroll och exakthet, och nomadologins krigsmaskin och dess öppenhet för nya lösningar och kreativitet samt följsamhet.
Det är alltså en diffentiell metod som ligger till grund för distinktionen mellan vapen och verktyg: riktning (projektion-introception), vektor (hastighet-gravitet), modell (fri handling-arbete), uttryck (smycken-tecken), passions- eller begärstonalitet (affekt-känsla).
Här ovan finns en beskrivning av de komponenter som bygger samhället och den värld vi människor har vant oss vid och tar för given. Uppräkningen kan sägas vara för oss vad vattnet är för fiskarna, något vi behöver och påverkas av men som vi har mycket svårt att se och förstå oss på, om vi inte verkligen anstränger oss. Det är en uppräkning av de delar som den abstrakta maskinen sätter i rörelse, för den abstrakta maskinen har inga egna delar. Därför går den heller inte att plocka isär, det kan bara accepteras som ett slags naturlag utanför vår kontroll. Det lille men inte obetydliga moment av osäkerhet vilket gör att världen framskrider, inte linjärt utan icke-linjärt. Orsaken till att exakthet aldrig går att nå. Det är den abstrakta maskinen, som bara går att upptäcka i efterhand med ledning av konsekvenserna den ger upphov till.
Utan tvivel tenderar Staten att förenhetliga regimerna genom att disciplinera sina arméer och göra arbetet till en grundläggande enhet, det vill säga genom att ålägga dem sina egna drag. Men det är inte uteslutet att vapnen och verktygen inträder i andra allianser, att de fångas in i nya sammansättningars förvandlingar. Det händer att krigaren bildar allianser med bonden eller arbetaren, men det tillkommer i huvudsak arbetaren, i industrin eller på landsbygden, att återuppfinna krigsmaskinen.
Ständigt och överallt detta spel mellan kaos och kontroll. Hur mycket vi människor än vill och önskar att det vore annorlunda är det ett faktum att det aldrig går att veta på förhand vad som kommer att hända. Framtiden är en öppen fråga, alltid. Det man kan veta är emellertid vilka komponenter som finns i det aktuella sammanhanget, men där slutar möjligheten till precision. Därför återkommer Deleuze och Guattari ofta till tanken om tärningen, vilken är en lysande illustration av hur vetande och slump kan kombineras och ge upphov till världen. Man kan begränsa möjlighetshorisonten av möjliga utfall av världens tillblivelseprocess, men sedan är det slumpen som avgör. Bara att acceptera, och ju förr man gör det, desto bättre. Världen är inte finit, den är infint. Basta!
Bönderna gav ett viktigt bidrag till artilleriets historia under de hussitiska krigen när Zizka beväpnade de rörliga forten, gjorda av oxkärror, med bärbara kanoner. En affinitet mellan arbetare och soldater, mellan verktyg och vapen, mellan känsla och affekt, utmärker de framgångsrika ögonblicken i de folkliga revolutionerna och krigen, även om de må vara flyktiga.
Man kan lära mycket av historien, så länge man bara inte tror att den bär på kunskap om vad som skall hända! Men som verktyg att tänka om det som är här och nu är kunskap om historien oundgänglig.
Det finns en schizofren smak för verktyget som får det att övergå från arbetet till den fria handlingen, en schizofren smak för vapnet som får det att bli ett medel för fred, för att uppnå fred. På en gång en motattack och ett motstånd. Allt är tvetydigt.
Exemplen på detta är många. Tänker på atombomben som skapades för att få slut på användandet av vapen och för att förhindra krig. På hur världen överallt blir till genom interaktion mellan aktörer, som arbetar med och mot varandra. Allt är verkligen tvetydigt, och det är således en oerhört viktig kunskap, speciellt i en värd där man dyrkar exakthet och strävar efter kontroll.
Men vi tror inte att Ernst Jüngers analyser diskvalificeras av denna tvetydighet när han framställer ett porträtt av ”Rebellen” som en transhistorisk figur som för med sig såväl Arbetaren som Soldaten längs en gemensam flyktlinje där man på en gång säger ”Jag söker ett vapen” och ”Jag letar efter ett verktyg”: att dra linjen, eller, vilket är det samma, gå över linjen, passera den, eftersom linjen bara dras genom att överskrida separationen.
Först genom att överträda reglerna upptäcker man dem, visst känns det igen. Reglerna går bara att upptäcka i efterhand, av det enkla skälet att de har sitt ursprung i djupet av sammanhangen där de finns och verkar. Lagen ser ut att bestämma vad man får och inte får, men den driver inte utvecklingen, skapar inte bestämmelserna, den följer alltid med. Lagen är kodifierad praxis, och förändras i och genom den stora massans handling. Levt liv och ömsesidig tillblivelse, igen.
Utan tvivel är inget mer gammaldags än krigaren: det är länge sedan han transformerades till en annan gestalt, nämligen militären. Och arbetaren har råkat ut för så många missöden ... Men likväl återföds krigare, med många tvetydigheter: de som förstår våldets onödighet, men står nära en krigsmaskin att återskapa med aktiva och revolutionära motattacker. Även arbetare återföds som inte tror på arbetet men står nära en arbetsmaskin att återskapa, med aktivt motstånd och en teknologisk frigörelse.
Det som betydelsefullt händer alltid i marginalen och först i efterhand går det att veta vad som är vad. Utvecklingen är evolutionär, det är ett sätt att förklara tankemodellen. Och evolution är resultatet av en mångfald olika försök, som kastas ut i en miljö. Och resultatet är ett slags samspel mellan det som fungerar och det sammanhang där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Svaret finns varken i delarna eller i helheten, det uppstår i mellanrummet mellan. Maskinen som skapar världen är som bekant abstrakt.
De återupplivar inte gamla myter eller arkaiska figurer, utan utgör de nya gestalterna i en transhistorisk sammansättning (vare sig historisk eller evig, utan otidsenlig): den nomadiske krigaren och den ambulerande arbetaren. De föregås redan av en dyster karikatyr, legosoldaten och den kringresande militärinstruktören, teknokraten och den mobile analytikern, CIA och IBM. Men en transhistorisk figur måste försvara sig lika mycket mot de gamla myterna som mot de preetablerade och föregripande förvrängningarna. ”Man går inte tillbaka för att återerövra myten, man möter den på nytt när tiden darrar ända in i sina grundvalar under den yttersta faran”.
Vackert uttryckt, som så ofta hos Deleuze och Guattari. Och eftersom jag inte riktigt får fatt i vad jag ska säga om just denna passage vänder jag blickarna till en annan tänkare som verkar i samma anda; Donna Haraway och hennes cyborgmanifest (här finns det att läsa) som är en vetenskapsteoretisk klassiker. Att vara cyborg handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att oupphörligt försöka avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt. Och det i sin tur kan sägas handla om att sträva efter att nå den punkt där ”filosofin med nödvändighet blir poesi”, som Deleuze (1990:49) menar att Foucaults arbeten kännetecknas av. Citatet nedan är hämtat från Deleuze bok om Foucault, som verkar vara slutsåld i svensk översättning.

Det väsentliga är att ha upptäckt och mätt ut denna okända terräng där en litterär form, en vetenskaplig proposition, en vardaglig fras, en schizofren meningslöshet etc. alla är utsagor på samma sätt, fastän de inte har någon gemensam nämnare – och att göra detta utan vare sig diskursiv reduktion eller ekvivalens. Det är denna punkt som varken logikerna, formalisterna eller tolkarna uppnått. Vetenskap och poesi är båda två i lika hög grad vetande. (ibid:51).
Ständigt uppfinner vi människor hjulet, men i själva verkat är allt vetande variationer, kombinationer och modifikationer av en högst begränsad uppsättning möjliga vetanden. Gott så, och det viktiga är inte vilka verktyg man väljer, det viktiga är vad man gör med det man har. Resultatet, omsatt i ett sammanhang, det är vad som räknas, alltid.

Kampsporter och spetsteknologier har värde bara genom sin möjlighet att förena arbetarmassor och krigare av en ny typ. En gemensam flyktlinje för vapnet och verktyget: en ren möjlighet, en mutation. Det formas tekniker för underjorden, luften, det submarina, vilka mer eller mindre tillhör världsordningen, men som också ofrivilligt uppfinner och ackumulerar laddningar av vetande och virtuella handlingar som kan användas av andra, detaljerade men likväl lätta för andra att använda i nya sammansättningar. Gerillan och militärapparaten, arbetet och den fria handlingen, har alltid lånat av varandra i en kamp som är desto mer varierad.
Samproduktion av kunskap, resultat av ömsesidig tillblivelse. Interaktion, föränderliga sammanhang, icke-linjära processer av tillblivelse. Levt liv kan beskrivas och förstås på många olika sätt, antingen fungerar de eller också inte. Förstår vi det, och låter den insikten genomsyra vardagen och samhället, då är vi på väg mot ett mer hållbart samhälle. 

Inga kommentarer: