tisdag 21 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXX

Terminen, och med den en massa krav och måsten, närmar sig med stormfart. Då blir det svårare att få tid och möjlighet att skriva på det som jag egentligen finner mest givande och utvecklande, på det som hjälper mina tankar framåt och som fördjupar mina kunskaper om kultur. Det filosofiska skrivandet, det skrivande som min arbetsgivare och uppdragsgivaren staten inte förmår uppskatta. För att det inte uppfyller kriterierna på vad som går att rapportera som resultat av mitt arbete. Men jag vet vad som hjälper mig fram. Jag vet hur jag skall göra för att utvecklas och bli en bättre forskare. Och jag har lärt mig att finna tiden och organisera vardagen för att få det utrymmet. Gott så. Huvudsaken är vilka konsekvenser mödan får, inte vad som står i olika papper och rapporter. Jag gör varken detta eller något annat av något annat skäl än att lära mig något, och för att sprida den kunskapen vidare.

Detta blir den 30de posten i serien, och den utgår från ett nytt problem och en ny proposition.
PROBLEM 3: Hur uppfinner eller finner nomaderna sina vapen?

PROPOSITION 8: Metallurgin bildar i sig ett flöde som med nödvändighet löper samman med nomadismen.
Flöden, icke-linjära flöden av ömsesidig tillblivelse. Det är det handlar om, det är vad allt handlar om. Överallt flöden, tillblivelse och förändring. Skillnad som upprepas, och upprepas igen. Så blir världen som vi människor känner den, till. Processuellt. Och det är inte bara människor som är med och förändrar, även materien som omger oss påverkar flödenas riktning. Malmbrytning handlar inte bara om att utvinna resurser, det påverkar såväl jorden som tänkandet och det kulturella sammanhang som blir till samtidigt som och med allt annat som finns och är inbegripet i processen. Nomaden befinner sig (eller befann sig) här i ett slags mellanposition, utgör ett slags omvandlande moment i den ömsesidiga tillblivelsen. 
Stäppens folk är mindre kända för sina politiska, ekonomiska och sociala regimer än för krigiska uppfinningar vad gäller defensiva och offensiva vapen, komposition och strategi, och vad gäller de teknologiska elementen (sadel, stigbygel, hästsko, harnesk ...). Historien bestrider var och en av dem men lyckas ändå inte helt sudda ut nomadernas spår.
Nomadernas historia ligger i dunklet, dold för världen eftersom de lever i ett slätt rum som mycket mer än stadsbyggarnas utgörs av ett ständigt här och nu, i relation till terrängen. Nomaden anpassar sig och följer. Stadsbyggaren anpassar och förändrar. Två mänskliga egenskaper, längs ett kontinuum. Ingen av dem kan sägas existera renodlat, som levt liv, praxis. Vad vi har att göra med är tankefigurer. Och nomaden står för allt det som är i rörelse. Ett ambulerande liv i rörelse, en problemupplösare. Stadsbyggaren löser problem som uppstår på den plats hen finns och verkar. Nomaden gör det hen ska och drar vidare, ständigt i rörelse. Båda kan sägas samverka, och ger olika samhällen sin unika karaktär genom att dra åt än det ena än det andra hållet. 
Nomaderna uppfinner sammansättningen människa-djur-vapen, människa-häst-båge. Genom dessa sammansättningar av hastighet kännetecknas metallens tidsåldrar av uppfinningar. Man har kunnat jämföra hyksosfolkens skaftade bronsyxa och hettiternas järnsvärd med små atombomber.
Varje tid och alla sammanhang har sin unika sammansättning av komponenter och aktörer, och det är i och genom samverkan och deras ömsesidiga tillblivelse som samhället formas, av interna och externa faktorer i samspel. Inget är sig någonsin likt, allt blir till och påverkar riktningen på tillblivelsen. Det finns ingen väg tillbaka. Det som tagits ur jorden och omvandlats, det kommer att påverka skeendet och det går inte att göra ogjort. Obönhörligen är det så. Oavsett om vi som här koncentrerar oss på metaller, eller om vi tänker på olja. Tillblivelsens riktning går åt ett håll, framåt, aldrig tillbaka. Oerhört viktigt att aldrig glömma det!
Man har också kunnat skapa en tämligen precis periodisering av stäppens vapen och visat växlingen mellan tung och lätt beväpning (den skytiska och den sarmatiska typen) och deras blandformer. Sabeln i gjutet stål, ibland kort och böjd, ett vapen som används för attacker från sidan, innefattar ett helt annat dynamiskt rum än smidesjärnsvärdet som används för attacker framifrån: det var skyterna som förde den till Indien och Persien, där araberna sedan tog upp den.
Uppfinningar kastas ut i världen, och väl där lever de sitt eget liv. Tillsammans med allt annat som finns i det aktuella sammanhanget. Ingen kan på förhand beräkna eller veta vilka konsekvenser utkastandet och det som kastas ut kommer att ge upphov till. Dessa kan bara studeras i efterhand. Men bara det som lämnat spår efter sig kan tas med i analysen. Och därför är det svårt att förstå nomadens inverkan på tillblivelsen.

Detta gäller för övrigt även nomadologin, eller den minor science som jag är inspirerad av och som kännetecknar mycket av kultur- och humanvetenskapen. Den följer med i och försöker förstå logiken bakom tillblivelserna som bygger världen. Royal Science däremot förändrar och ordnar världen i mycket större utsträckning. Därför kan det för ett otränat öga eller för den som inte är insatt i frågan se ut som man skulle kunna klara sig utan dessa ämnen och som om det var Royal Science eller Naturvetenskap som var den enda vetenskapen värd namnet. Inget kunde vara mer fel. Även kunskap är resultatet av samverkan. Ju fler forskare som delar med sig av sina olika kunskaper, och som lyssnar på varandra, desto bättre och mer hållbar samt användbar kunskap får man. En specialiserad akademi är en sårbar akademi, och det påverkar det omgivande samhället menligt.
Man kan hålla med om att nomaderna förlorade sin innovativa roll i och med eldvapnen, och framför allt kanonen (”kanonkrutet besegrade deras snabbhet”). Men detta behöver inte bero på att de inte förstod att använda den: arméer som den turkiska, med levande nomadtraditioner, utvecklade en enorm eldkraft, ett nytt rum; och på ett ännu mer karakteristiskt sätt kunde det lätta artilleriet med lätthet integreras i den rörliga formationen av vagnar, piratskepp, etc.
Samma kan sägas gälla för humanvetenskapen. Det kan se ut som att den är oviktig, men då har man inte ägnat frågan tillräcklig fördjupning och möda. Då har man inte satt sig in i ämnet. Då har man blivit omnipotent och riskerar att falla över i hybris, vilket medför enorma risker för allt och alla. Likande exempel finns genom historien, men som man brukar säga, det enda vi människor lär av historien är att vi aldrig lär av historien. Och så kan det vara, att detaljerad och evident kunskap om historiska skeenden gör att man inte känner igen faran ens om man har den mitt framför sig. Så har vi till exempel lärt oss vi ska akta oss för små män med snedlugg och mustasch. Men när vi aktar oss för det vi vet och känner igen blir vi blinda för andra risker, även om de bygger på samma logik. Bättre då att använda kunskap om och insikt i hur det var, inte som bevis utan som verktyg för att förstå vår samtid. Det är vad Deleuze och Guattari gör, använder historien och nomaderna och stadsbyggarna som verktyg för att förstå samtiden. 
Om kanonen markerar en gräns för nomaderna är det snarare för att den kräver ekonomiska investeringar som endast en Statsapparat klarar av (inte ens handelsstäderna förmår det). Det kvarstår att man vad gäller de blanka vapnen, och till och med för kanonen, ständigt finner en nomad vid horisonten för den ena eller andra teknologiska släktlinjen.
Förändring kräver rörelse, och det är vad nomaden står för i tankemodellen. Moment av upplösning. Stadsapparaten står för organisation och sammanhållande. Kaos och struktur, däremellan blir världen till, av materia som omvandlas, och av tankar och viljor.

Ömsesidig tillblivelse, därav och därigenom blir världen till. Ständigt.

Inga kommentarer: