Väntar på att klockan ska bli tre. Har en kollega som skall hålla sig docentföreläsning då. En fin avslutning på en bra dag, som började med ett stimulerande genusseminarium. Material Feminisms diskuterades, inledningskapitlet och kapitel ett, av Elisabeth Grosz, om hur Darwins evolutionsteori kan berika den feministiska vetenskapen. Alla i seminariet var inte överens om allt, och vi såg på boken på olika sätt, utifrån och med olika perspektiv. Som det ska vara alltså, för vi lyssnade på varandra. Och vi kom framåt i tänkandet, alla. På olika sätt.
Så där är det inte alltid akademin. Alla dagar är inte lika bra, och sällan så stimulerande som denna. Därför är det viktigt att minnas. Viktigt satt samla på sig upplevelser att hämta kraft och inspiration från, när det kommer andra dagar. Jobbiga dagar. När inget går ens väg, och när man blir orättvist anklagad, motarbetad eller bara stöter emot en betongvägg av makt som hindrar och smular sönder. Viktigt att förstå att det inte är akademin i ett nötskal, det är baksidan. Dagar som denna är normaltillståndet, allt annat är undantag och gnissel, oavsett hur andelen mellan det ena och andra ser ut.
Akademin och vetenskapen finns till för en enda sak, har ett enda syfte: Att skapa förståelse för världen, livet, allt. Det är vad vi som är här är tränade till, drivs av och brinner för. Kunskap och förståelse. Vi talade om det på seminariet, eller kanske det är närmare sanningen att säga att jag tänkte på det, och fick associationer till det under samtalets gång. Läsningen av boken fick mig att tänka på mitt uppdrag. Vad är det jag gör, vad vill jag och hur ser jag på vetenskapen som hantverk och praktik? Jag ser det som en öppen process, utan annat mål är sökandet efter förståelse och kunskap. Och kunskap finns överallt. Människan är en lärande varelse. Livet är synonymt med lärande, och sedan dör man. Det finns inget annat än lärandet, kunskapssökandet och försöken att förstå.
För att lära krävs inget annat än tålamod, och tid. Allvarligt! Det är det enda som krävs. Liksom evolutionen är kunskapssökande en öppen process av blivande, inom ramen för en miljö, akademin. Utfallet är det som processen genererar, det som är användbart och som traderas och förmeras i den vidare processen. Inget vet vart vi är på väg, bara att vi befinner oss i rörelse. Kamp om överlevnad finns överallt, universitet, avdelningar, forskargrupper, forskare och kunskap. Allt möter allt annat, i kampen om överlevnad. Den kunskap som inte syns eller hörs, den finns inte.
Viktigt att tänka på det, på att kunskap aldrig är given, alltid preliminär. Och det som verkar klart och fast, det är resultatet av makt. Sammanhållande ökar chansen för mina rön att spridas mer än någon annans. Så ser det ut inom akademin, för att resurserna är knappa och för ansvariga politiker har bestämt att det är så det ska vara, att det är bra och driver kvalitet i den kunskap som produceras. Men är det så? Hur är det med kunskap som produceras inom små och bräckliga forskargrupper, på akademier där viss kunskap och forskare marginaliserats. Vad händer med det vetandet? Jag menar, inget lever sitt eget liv. Allt blir till inom och påverkas av sammanhanget där det uppstår.
Vetande kan tystas, förlöjligas och forskare kan hindras i arbetet. Av olika skäl. Fast idag är det ett beteende som premieras. I jakten på excellens är alla medel tillåtna. I akademin finns ingen dopingkontroll, där är det bara resultatet som räknas. Och den som har makt och inflytande, ett starkt nätverk, kommer att ha fördelar som gynnar hen i processen. Frågan vi måste ställa oss är om det gynnar samhället, som ytterst finansierar forskningen, att det är så här. Den viktiga frågan är vilket resultatet blir. Är det fler Nobelpris vi vill ha, eller är det användbar kunskap? Det har betydelse vad vi svarar, som samhälle betraktat.
Jag vill se en mer öppen kunskapsprocess. Mer av förutsättningslöst sökande efter kunskap som inte är bestämd på förhand. Kunskap är resultatet av sökande, inte att någon teleologi. Kunskapsprocessen har inget mål, i alla fall inget mål som går att bestämma på förhand. Om nu inte ökad/fördjupad förståelse för världen och livet accepteras som svar. Vilket inte räcker idag. Sådana svar ryms inte inom rådande kunskapsregim, nuvarande diskurs. Saknar tillit inom forskningen. Vill bli litat på. Jag har satsat 20 år av mitt liv på detta, varför kan jag inte få söka mig fram i enlighet med kunskaperna jag har? Varför måste jag vänta på godkännande och pengar samt underkasta mig en detaljerad processbeskrivning för att få söka kunskap. Varför kan jag inte bara bli litad på, och utvärderad i efterhand? Obegripligt, frustrerande och kontraproduktivt.
Ny kunskap, det är vad vi behöver. Det är alla överens om. Hur når vi ny kunskap? Om det talas det sällan, på riktigt. Det förutsätts att ny kunskap uppstår inom ramen för nuvarande organisation. Jag är skeptisk, tyvärr. Citeringar, publikationer och forskningsanslag, det är vad som produceras. Ny kunskap ser jag sällan. Och min erfarenhet är att den uppstår när man som minst anar det, som en flyktlinje, i oväntade möten, förutsättningslöst. Eller som ett resultat av misslyckande. Slumpen ger oss ny kunskap, den kan inte planeras för. Den kan man bara hoppas på.
Den dag jag slutar hoppas, den dagen är jag långt borta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar